Arsene Wenger var något utav en pionjär, och likt de flesta pionjärer fick han också utstå en hel del kritik just av den anledningen, när det kom till att värva spelare från en mängd olika nationer. Han värvade spelare från Schweiz, Tyskland, Mexiko, Spanien, Frankrike, Danmark, Sverige och så vidare. Och därefter satte han igång med att utveckla dessa spelare i Arsenals sätt att spela fotboll.
Wenger hade en tanke om solidaritet. I korthet gick det ut på en föreställning att spelarna skulle respektera den investering Arsenal som klubb gjort i deras personliga utveckling, och att de därför skulle vara och känna sig skyldiga att betala klubben tillbaka genom att stanna kvar och göra klubben framgångsrik på lång sikt.
Den tanken visade sig vara om inte direkt felaktig så i alla fall otroligt naiv, för någon sådan form av lojalitet har dessa spelare inte visat Arsenal. Fabregas, Nasri, Clichy, och nu ser van Persie ut att läggas till dem, har samtliga lämnat klubben i jakt på framgång någon annanstans. De har inte haft den känsla av gemenskap med klubben som Wenger såg framför sig, åtminstone inte i tillräcklig utsträckning. Av det enkla skäl att de en gång i tiden valde att komma till Arsenal av huvudsakligen egoistiska skäl.
De har definitivt inte haft den känslan i den utsträckning som en gammal klubblegend som Tony Adams en gång i tiden uttryckte det: ”I will sign every contract Arsenal put in front of me without reading it.”
Det är svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig att lag som Barcelona, Bayern München och Juventus skulle kunna bli sönderplockade riktigt på det vis som Arsenal har blivit det, bit för bit så att det knappt har märkts, under den senaste femårsperioden. Av det enkla skälet att Barcelona har en tydlig spansk/katalansk kärna, Bayern har en tysk kärna och Juventus har en italiensk kärna.
Precis, för övrigt, som Tony Adams var engelsman och en gång i tiden del utav en engelsk kärna i Arsenal. Slutsatsen är för mig enkel, den där rätt goda idén som Arsene Wenger en gång i tiden hade är fortfarande god. Den behöver bara kompletteras med att mer medvetet utgå från kärna av engelska spelare, som känner en lojalitet till klubben som sådan. Som skriver på varenda kontrakt utan att ens läsa det. Inte riktigt, men ni förstår poängen.
Av det enkla skälet är spelare som Jack Wilshere, Aaron Ramsey, Emmanuel Frimpong, Henri Lansbury, Chuks Aneke, Benik Afobe, Alex Oxlade-Chamberlain, Theo Walcott, Kieran Gibbs med några flera så väldigt viktiga för Arsenal. Vem vet, de kanske inte är lika tekniskt skickliga som Nasri, Fabregas, Clichy med flera, men det de saknar i det avseendet väger de upp med karaktär och motivation. Egenskaper som av någon märklig anledning är underskattade inom dagens fotboll.
Arsenal måste vara baserat runt spelare vars högsta ambition med livet och karriären är att spela för Arsenal. Spelare som är i Arsenal på grund av kwan, inte coin, och som Arsenal hade redan vid hello. Om de taffliga Jerry Maguire-referenserna ursäktas.
För om nu inte Arsenal har lust att konkurrera med coin, så tror jag inte de har något annat val än att försöka konkurrera med kwan.
:::
Om vi leker med tanken att Arsenal faktiskt hade lyckats behålla sina bästa spelare under den här tidsperioden vi pratar om, säg från och med det att Roman Abramovich förändrade den engelska kartan, hur hade Arsenals startelva då kunnat se ut? Tja, kanske något så här, i den 4-1-3-2-uppställning jag numer börjat bli alltmer förtjust i:
Wojciech Szczesny – Bacary Sagna, Thomas Vermaelen, William Gallas, Ashley Cole – Mikel Arteta – Cesc Fabregas, Jack Wilshere, Samir Nasri – Robin van Persie, Emmanuel Adebayor.
Några bubblare i och runt startelvan? Jodå: Mathieu Flamini, Alex Song, Gael Clichy, Laurent Koscielny, Andrey Arshavin, Tomas Rosicky, Kolo Toure, Lassana Diarra, Theo Walcott, Per Mertesacker, Alex Hleb, Jose Antonio Reyes, och så vidare.
Kort och gott ett rätt spännande lag, med en okej blandning av rutin, erfarenhet, skicklighet och ungdom.
:::
Men Arsenal har ju inte lyckats behålla många av de här spelarna, och till stor del betraktar ju de sig själva ibland lite som ett av offerlammen i den nya moderna fotbollskapitalismen. I det sammanhanget är dock vissa rätt enkla ekonomiska omständigheter värda att hålla i åtanke.
Arsenal redovisade en halvårsvinst i november om £49,5m och förväntas för säsongen 2011/12 redovisa en vinst i krokarna av £60m. Deras aktieägare har gjort en vinst om över £300m genom att sälja sina aktier till Usmanov och Kroenke.
Klubbens biljettpriser har stigit mer eller mindre varenda säsong sedan 1992, det vill säga Premier Leagues början. Klubbens totala omsättning är och har under de senaste sex åren varit bland världens allra högsta bland fotbollsklubbar.
Spelare som Manuel Almunia och Sebastien Squillaci plockar hem runt £60k om veckan. Nicklas Bendtner tjänar runt £52k i veckan, vilket är ungefär samma summa som spelare som Marouane Chamakh, Abou Diaby, Johan Djourou, Carlos Vela och Denilson drar hem. Arsenals lönebudget är rejält hög, runt £130m om året, vilket händelsevis är 40% högre än Tottenhams motsvarande lönebudget.
Något offer är Arsenal knappast.
…………………………………………………
Värvningar
Fraser Fyvie – Wigan, £600k. Ung lovande mittfältare som Martinez hittade i skotska Aberdeen av alla ställen, där han debuterade som 16-åring för tre år sedan. En spelare för framtiden. Godkänd (++)
Adrian Mariappa – Reading, okänt. Reading har jagat Watfordmittbacken under större delen av sommaren så här långt och har till sist lyckats knipa honom. Newcastle och Wigan var intresserade av Mariappa i januari, men nu knep alltså storsatsande Reading honom. Med beröm godkänd (++++)
:::
Luis Suarez är onekligen the hit that just keeps on coming… Otroligt begåvat av honom att riskera öppna upp den diskussionen igen.
:::
Nu börjar klubbfotbollen rulla igång på allvar igen. Härligt!
Be Champions!!