Gruppterapi med Champions League

Några återkommande mönster kan man ju redan inledningsvis spåra. Arsenal får sin vana troget en sådan där lite halvskum grupp med lag som teoretiskt skulle kunna ställa till problem, men som de med all sannolikhet med bara lite voulez-vous ändå kommer kunna hålla distanserade inom ramen för ett helt gruppspel.

Jag kan tänka mig att refrängen också kommer vara ytterst bekant när det kommer till Man Utd och lätta lottningar. Och den här gången är det så klart svårt att klaga, om man nu inte vill minnas att det var rätt ”lätt” också förra säsongen, och att just den förmodade lättheten kanske ställde till det snarare än hjälpte.

Men om vi då skulle ta och titta lite närmare på de engelska lagens Champions League-grupper, och jag får väl försöka hitta på ännu ett kontroversiellt sätt att förutspå gruppernas utfall för att efter bästa förmåga ännu en gång få igång rättshaveristernas och statistiknördarnas raseri. Fem plus innebär säkert avancemang, eller i alla fall så säkert som det kan bli.

:::

Grupp B – Arsenal (Schalke 04, Olympiakos och Montpellier)

Som sagt, halvskumma motståndare. Kan ställa till problem i enskilda matcher, men ingen av dem är väl egentligen tillräckligt kompetenta för att verkligen kunna utmana Arsenal när det bränner till, utan att det vore att betrakta som en ordentlig skräll. Den här gruppen kommer Arsenal att spela hem på hemmaplan, tre närmast givna segrar, och med det som utgångspunkt behöver de bara undvika att förlora en eller två av bortamatcherna. Arsenal är för mig hyfsat givna gruppvinnare, de gjorde misstaget att softa ner för några säsonger sedan så att de bara slutade tvåa. Det misstaget lär de inte upprepa.

Prognos: +++++

:::

Grupp D – Man City (Real Madrid, Ajax och Borussia Dortmund)

Ett år kunnigare och ett självförtroende förbättrat med en ligatitel. Jag tror Man City kan betrakta den här gruppen som något utav en drömlottning, om man väger samman passerbarhet såväl som profilstarkt motstånd. Real Madrid och Man City kommer i mina ögon kampas om gruppsegern, möjligen med Real som knappa favoriter. Det är väl främst då Dortmund som skulle kunna utmana om den andra slutspelsplatsen, men jag tror att vi i den här gruppen kommer få ett ytterst tydligt mått på var någonstans tyska lag som inte är Bayern München befinner sig i näringskedjan. Ajax är ett stort och tungt namn, men får inrikta sig på att försöka besegra sina tyska kusiner.

Prognos: ++++

:::

Grupp E – Chelsea (Shakhtar Donetsk, Juventus och Nordsjälland)

Regerande mästarna drog något utav en nitlott ur den tredje potten, Juventus är onekligen ett lag kapabelt att ställa till med ordentliga problem. Det går heller inte att ta alltför lätt på Shakhtar, som utöver att vara ett väldigt kompetent fotbollslag också innebär långa och obekväma resor. Nordsjälland tror jag kommer vara hela gruppens slagpåse, vilket inte heller det är till någon större hjälp för Chelsea då de inte riktigt kan räkna med någon rimlig chans att motståndarna tappar poäng mot dansken. I slutänden bör Chelsea kunna ta sig vidare från gruppen, de är att betrakta som favoriter, men någon självklar resa blir det inte.

Prognos: +++

:::

Grupp H – Man Utd (Braga, Galatasaray och Cluj)

Jag har förvisso dåliga erfarenheter av gruppspel i Champions League där både Man Utd och Galatasaray ingår, men det ska väl ändå inte riktigt kunna förta känslan att Man Utd ännu en gång fått en ytterst passerbar grupp. Problemet är dock detta, det hade de förra säsongen också, och då förutspådde jag helt riktigt att just detta faktum kan få laget att somna in och nonchalant betrakta gruppspelet som inget mer än en transportsträcka. Risken finns nu också, men jag kan inte för mitt liv föreställa mig, efter förra säsongens näsbränna, att fenomenet upprepar sig.

Prognos: +++++

:::

Slutprognos: Alla fyra engelska lag går vidare till slutspelet. Dit gör PSG, Porto, Olympiakos, Milan, Zenit, Real Madrid, Juventus, Bayern, Lille, Barcelona, Benfica och Braga dem sällskap.

:::

Det här är att betrakta som fredagens blogg, då jag under fredagen beger mig fram och tillbaka till Uppsala. Under lördagen kommer en blogg som sammanfattar transferfönstret, efter deadline day, med de bästa och sämsta värvningarna. Allt i enlighet med tradition.

:::

Be Champions!!

Liverpool är en av de engelska storklubbar som har haft det mäktigt svårt att få fram egna produkter. Man kan tänka sig att en hel del avundsvärda blickar slängdes både mot Arsenal och Man Utd, där en stadig produktion av talanger ger spelartruppen en välbehövlig bredd. Benitez använde sig av spanska förebilder för att adressera denna brist.

Problemet har aldrig varit att där inte finns talangfulla spelare i Liverpools akademi. Klubben har också vunnit FA Youth Cup ett antal gånger. Men spelare som Danny Guthrie och Zak Whitbread spelar nu istället för Reading respektive Norwich. Det är inte minst ett märkligt fenomen i en klubb vars akademi producerat en av dess främsta spelare någonsin i Steven Gerrard, kulthjälten Jamie Carragher, husguden Robbie Fowler samt favoritskurken Michael Owen. Där finns med andra ord goda prejudikat.

Men det måste finnas en kultur att integrera spelarna i akademin i a-laget, och en sådan kultur verkar under en längre tid ha saknats i Liverpool.

:::

Det var en kultur som började förändras under Kenny Dalglishs tid som manager, och kanske kommer vi i efterhand att betrakta det som hans stora gärning under sin andra sejour i klubben. Han återinförde modet i Liverpool att ge unga talanger chansen i a-laget.

Brendan Rodgers situation är inte avundsvärd. Han måste på kort sikt uppnå väldigt höga mål med Liverpool samtidigt som han är utsatt för extremt hög konkurrens från rivaliserande klubbar. Samtidigt måste han försöka fortsätta Dalglishs initiativ att integrera unga talanger.

Det är en ekvation som exempelvis Chelsea har konsekvent misslyckats med under ett decennium, men som Rodgers har i alla fall förutsättningar för att kunna balansera. Det svärmar nämligen av talang i och runt Liverpool för tillfället.

:::

Inte minst intressanta är heta namn som Raheem Sterling, Jack Robinson, Jonjo Shelvey och Suso, eller Jesús Joaquín Fernandez Saez de la Torre om man nu ska vara riktigt petigt noga.

Sterling slog igenom förra säsongen mot Southend i FA Youth Cup och fick senare debutera i Premier League mot Wigan. Redan den här säsongen har han fortsatt på det inslagna spåret, med en imponerande insats mot Man City. Suso gjorde bra ifrån sig under U19-EM med Spanien, och har med hjälp av den insatsen omedelbart fått höga förväntningar och förhoppningar på sig.

Det är på dessa båda som strålkastarna framför allt skiner. Men andra spelare ska heller inte glömmas bort. Främst tänker jag då kanske på Andre Wisdom, Stephen Sama, Adam Morgan, Jordan Ibe och Jerome Sinclair, som samtliga har en rätt god chans att få en del speltid den här säsongen. Samtliga var delaktiga i Liverpools försäsong.

:::

Det är med andra ord mycket som bubblar under ytan i Liverpool. Det har det förvisso gjort länge, men istället för ägarintriger eller spelardisciplinära processer så kokar det nu positivt av framväxande talang. Det kanske mer tydligt än något annat vittnar om ett sparkapital i Liverpool som ger dem en fördel jämfört med många andra klubbar.

Troligtvis har Liverpool också i det avseendet anställt rätt manager i form utav Brendan Rodgers. Rodgers står för en tydlig och väldigt definierad spelfilosofi, och man kan med goda skäl tro att det underlättar integrationen av unga spelare i a-laget. En tydlig rollfördelning kompenserar för bristande erfarenhet, starka institutioner lyfter individerna.

Så länge Brendan Rodgers har och fortsätter ha modet att vandra kvar längs den påbörjade vägen.

…………………………………………………

Värvningar

Emmanuel Mayuka – Southampton, okänt. En talangfull anfallare som framför allt med sin snabbhet kan fylla den viktiga funktionen att förändra en matchbild för Southampton, och ge motståndarförsvaret något helt annat att fundera på. Kan visa sig värdefullt. Väl godkänd (+++)

Moussa Dembele – Tottenham, £15m. Med Luka Modric borta och Rafael van der Vaart till synes på väg bort så behövde Tottenham stärka upp sitt offensiva mittfält. Det gjorde man med kvalitet snarare än att börja yra om stora namn hit och dit. Helt rätt spelarprofil för klubben. Berömlig (+++++)

Mark Bunn – Norwich, okänt. Ptja, om nu Norwich behövde en back up-keeper så har jag ändå känslan att det fanns mer intressanta alternativ än just Bunn tillgängliga. Ingen värvning som direkt tillför något till Norwich, i min mening. Godkänd (++)

Joe Bennett – Aston Villa, £2,5m. Ung och talangfull vänsterback från Middlesbrough som Aston Villa gör väldigt klokt att investera lite pengar på. Bennett är snabb och kan delta i det offensiva spelet, en spelare med hög utvecklingspotential. Med beröm godkänd (++++)

Julio César – QPR, £2,5m. QPR fortsätter sitt korståg att värva varenda tillgänglig och någorlunda känd spelare över 30 år i Europa. Tvivelsutan är César en potentiell stormålvakt, även om man undrar om han ser det här som ett steg framåt eller nedåt i karriären. Och varför placerade QPR tidigare i somras Rob Green på lönelistan? Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Kvällens match: Northampton vs Wolves

Veckans sista match i Ligacupen, och lite intressant ska det ju bli att se om Wolves väljer att lufta sin senaste rätt intressanta värvning, mittfältaren Bakary Sako från St Etienne.

:::

Stor humor när The Berba jäklas lite med italienarna.

:::

Framåt sen kväll kan ni förvänta er en blogg som går på djupet om resultatet av dagens lottningar till gruppspelen i Champions League och Europa League.

:::

Be Champions!!

I föreläsningssalen eller i seminarierummet lät budskapet emellertid helt annorlunda. Det finns inga gratis luncher, var en av de återkommande sanningarna inom ekonomisk teori. Allting har ett pris, eller åtminstone en alternativkostnad.

Att kalla dem för gratisluncher vore kanske felaktigt, trots allt så betingar de en icke föraktlig lön, men det finns ändå ett antal spelare i England och i Premier Leagues kölvatten som trots allt är det närmaste vi kommer. Det handlar alltså om spelare utan kontrakt, fria transfers.

Jag tänkte titta på några av dessa som jag tycker vore särskilt intressanta värvningar, och också för vilka klubbar de kanske vore alldeles särskilt intressanta.

:::

Craig Gordon

Imponerade stort i Sunderland för några säsonger sedan. Drabbades därefter av skada och hade därefter svårt att ta sig tillbaka in i Sunderlands mål igen, i och med att Simon Mignolet utvecklats. Gordon förblir ändå en bra och väldigt spännande målvakt, med hög Premier League-kapacitet. Ett fynd för många klubbar. Klubbar: Liverpool, Southampton, Tottenham

Ricardo Gardner

En av Boltons allra mest populära spelare, men släpptes av klubben efter det att de flyttades ner till The Championship. En mångsidig och väldigt erfaren spelare som kan spela både på vänsteryttern och på vänsterbacken. Klubbar: Aston Villa, West Brom

Nigel Reo-Coker

Valde på egen hand att lämna Bolton i och med att laget åkte ur Premier League i syfte att fortsätta spela i Premier League. Reo-Coker är en något ojämn spelare, men besitter ändå kvaliteter som räcker till på de flesta Premier League-mittfält. Klubbar: Fulham, Reading

Owen Hargreaves

Hur många gånger ska en spelare få chansen att komma tillbaka efter skada? Sitter Hargreaves problem i kroppen eller i huvudet? Är de med andra ord fysiska eller psykiska? Det är tunga frågor som ändå kan vara värda att försöka luska vidare i för en del klubbar, en spelbar Hargreaves håller nämligen väldigt hög klass. Klubbar: Arsenal, Aston Villa, Man Utd

Michael Owen

Det blev ingen kontraktsförlängning med Man Utd för Owen, som fallit ner till klubbens femte eller sjätte val i anfallet. Detta trots att han ändå mäktat med 17 mål på 52 matcher, ett inte alltför pjåkigt facit. Det är inte först och främst Owens kvalitet som kommer med frågetecken, men däremot hans hunger och vilja att nå framgång. Klubbar: Arsenal, Aston Villa, Stoke, Tottenham, Wigan

Ivan Klasnic

Ännu en spelare som lämnat Bolton under sommaren. Klasnic har visat sin klass som målskytt i Premier League under flera säsonger, även om det förra säsongen landade på bara nio mål, i en helt och hållet miserabel säsong för hela laget. I ett mindre kvävande sammanhang så kan Klasnic ändå vara till nytta. Klubbar: Fulham, Sunderland, Wigan

:::

Några riktiga skrällar i Ligacupen igår. Swindon knäckte Stoke på bortaplan. Det andra Premier League-laget som gick på pumpen var Fulham (0-1 vs Sheffield Wednesday). I övrigt vann Crawley mot Bolton med 2-1, samt MK Dons med samma siffror över Blackburn. Omgångens stora överraskning var emellertid League Two-laget Burton som på bortaplan besegrade Leicester med 4-2.

Ikväll spelar Everton hemma mot Leyton Orient.

:::

Be Champions!!

Men för Oxford United är det annorlunda. ”Remember 86” skriker en banderoll på Kassam Stadiums östra läktare. Det var höjdpunkten på Oxfords korta men ljuva storhetstid. Under tre säsonger lyckades de undvika nedflyttning från Division One, för att under våren 1986 vinna Ligacupen efter att ha besegrat QPR i finalen på Wembley med 3-0.

Om inte för Heysel, och avstängningen av samtliga engelska lag från europeiskt cupspel, så hade Oxford United alltså spelat i UEFA-cupen den därpå följande säsongen.

:::

Den här säsongen har börjat riktigt ruggigt bra för Oxford. Tre raka vinster i League Two, 2-0 vs Bristol Rovers (a), 2-0 vs Southend (h) samt 2-1 vs Plymouth (h), har fört upp dem till förstaplats i tabellen. Detta tillsammans med vinst i Ligacupens första omgång mot Bournemouth innebär att Oxford gjort sin bästa säsongsinledning på nästan två decennier.

Oxford har satsat och tänkt nytt inför den här säsongen. Det gjorde ont att se lokalrivalerna Swindon plocka hem seriesegern i League Two förra säsongen, och ambitionerna inför den här säsongen har vässats. Det var viktigt att klubben lyckades behålla sin anfallare, James Constable.

Utöver detta har en ny fystränare plockats in i klubben. Modern fysiologi är tänkt att stärka Oxfords uthållighet under en lång säsong. En lärdom från förra säsongen som Oxford inledde starkt, för att mot slutet av säsongen falla ifrån kampen om playoff-platser för att till sist landa på en niondeplats i tabellen.

Allt detta ger Oxford anledning att glädjas åt en ljus framtid, till skillnad från att enbart minnas vad som skett i det förgångna.

:::

I förra omgången knäcktes alltså Bournemouth hemma på Kassam Stadium, efter straffar. Den här omgången blir det dock knivigare. Leeds spelar till vardags i The Championship, och på Elland Road är de så klart svårslagna för ett League Two-lag.

Andra matcher ikväll som är särskilt intressanta att följa är Coventry vs Birmingham, Crawley vs Bolton, MK Dons vs Blackburn, Sheffield Wednesday vs Fulham, Stevenage vs Southampton, Stoke vs Swindon, och West Ham vs Crewe.

Den TV-sända matchen är också den intressant, Nottingham Forest tar emot Wigan hemma på City Ground.

:::

Den engelska cupfotbollen är med andra ord tillbaka. Och jag har svårt att tänka mig något härligare än just det. Drömmar som kommer till liv, på en saggig kvällsvåt gräsplan, under strålkastarna och framför en entusiastisk vardagspublik.

Och kanske var det på 1980-talet som Ligacupen hade sin absoluta höjdpunkt, inte minst tack vare Liverpool som tog cupen på dödligaste allvar och vann den fyra gånger i rad. Frånvaron av europeiskt cupspel under 1980-talets andra halva gav också Ligacupen en helt annan vikt och status.

Allt var med andra ord inte dåligt på 1980-talet.

Och precis som delar av modet från detta armodets årtionde har beslutat sig för att komma tillbaka, så har också Ligacupen upplevt något utav en renässans under senare år. Det är som om topplagens beslut att lufta talanger i cupen har slagit rot i dess DNA, en del av dess karaktär. Allt fler klubbar gör ju numer också ett rejält försök att vinna Ligacupen.

Ändå förblir det en otroligt öppen cup, där mer eller mindre alla kan slå alla.

:::

Be Champions!!

Tre lag förblir såväl utan förlust som poängtapp. Att Chelsea skulle vara ett av dem var kanske inte så oväntat. Att de andra två lagen däremot skulle vara Swansea och Everton var desto mer oväntat, inte minst eftersom Everton ju har för vana att inleda väldans trögt. Swanseas imponerande 8-0 i målskillnad ger dem dessutom serieledningen, om inte för att Chelsea spelat en match mer.

Och Arsenal förblir unbeaten. Och det är ju det som är viktigast, har jag fått det förklarat för mig.

Omgångens guldstjärna ger jag till Wigan, som med en 2-0-vinst borta mot Southampton tog precis de tre poäng på just precis det sätt som de varit kroniskt oförmögna att göra under tidigare säsonger, innan det att skiten börjat träffa fläkten framåt vårkanten. Kanske är det här ett tecken om en lugnare säsong för Wigansupportrarnas hjärtan?!

Några andra tankar:

:::

Offensiv mångfald i Man Utd

Om det är något som sommarens spelarköp har lett till så är det fler alternativ i Man Utds anfallslinje. Under matchen mot Fulham så visade Man Utd återigen att anfallet måste kliva in när försvaret av olika skäl inte håller tätt. De båda nyförvärven, Robin van Persie och Shinji Kagawa, presterade båda två vad de skulle, och det är väl just denna omständighet som gör att det inte som förr känns lika osäkert nu när Wayne Rooney blir borta några veckor.

Hazardous Material

Matchens lirare tre matcher i rad. Förvisso inom loppet av en vecka, och därtill oklart om det säger mest om Eden Hazard eller övriga Chelseaspelare, men mer klart är i alla fall att den unge belgaren har inlett säsongen fantastiskt, att han har all kapacitet att bli Chelseas offensive nyckelspelare den här säsongen, samt att han inte haft några som helst problem att anpassa sig till den engelska fotbollen. Chelsea kunde knappast hoppats på en bättre början på säsongen, nio poäng efter tre matcher.

Dags att börja göra mål för Arsenal

Andra 0-0-matchen i rad. Förvisso inget man ska göra en alltför sak utav, men det är ändå oroväckande och kommer, tack vare Robin van Persies flytt, fortsätta vara ett samtalsämne så länge som Arsenal fortsätter ha problem med målskyttet. Så det är viktigt för Arsenal att hitta en väg offensivt så snart som möjligt.

Inte bara därför men också för att de rent poängmässigt kommer behöva det. Stoke och Sunderland är två lag med omvittnade kreativa problem i offensiven, att hålla nollan mot dem är för ett topplag inte någon större vittnesbörd om en felfri defensiv.

Sötsurt på Anfield

Trots mängder med saker att glädjas åt för Liverpoolsupportrarna efter matchen mot Man City på Anfield, så måste de ändå ha lämnat matchen med en känsla av typiskt! För Brendan Rodgers tänkta spelfilosofi med laget var den här matchen ett väldigt positivt skyltfönster, här fick vi se hur det kan gå till och det lovade gott inför framtiden.

Men som stundtals var fallet också förra säsongen så var Liverpool sin egen värsta fiende. Två generalfel i försvaret omvandlade tre förtjänta poäng till en enda, eller två tappade om man så vill. Man City å sin sida spelade med huvudet under armen, en taktisk uppställning som inte klickade, men kommer trots detta undan utan förlust och med en poäng mer än vad de rimligtvis förtjänade. The stuff of champions.

Torftigt i QPR

”Det här var den första poängen vi tog på bortaplan under min tid som manager”, sammanfattade Mark Hughes QPR:s insats borta mot Norwich (1-1) i vad som antingen var galghumor av främsta brittiska sort eller ett av de mer framstående verbala självmålen på lång tid.

0-5 i premiären mot Swansea och ett ytterst vekt 1-1-resultat mot Norwich därefter. QPR är en klubb med stora ambitioner, men en dyrt hopköpt spelartrupp, många namn men mindre kvalitet, är i nuläget inte tillräckligt organiserade för dessa ambitioner, och frågan är väl om Hughes är rätt man att åtgärda ett problem han till stor del själv har skapat. Min gissning om nedflyttningsstrid för QPR den här säsongen börjar kännas mer och mer berättigad.

:::

Omgångens spelare:

(3) Moussa Dembele, Fulham. Dominerade mittfältet på Old Trafford och var det främsta skälet till att Fulham hela tiden var med i matchen mot Man Utd och långa stunder satte hemmalaget under rejäl press.

(2) Romelu Lukaku, West Brom. West Brom såg länge offensivt andefattigt ut borta mot Tottenham, men med Lukaku på planen efter en dryg timme så fick West Broms anfall en helt annan fart, kraft och tyngd. Efter det var en poäng ingen slump.

(1) Steven Pienaar, Everton. Ett fantastiskt mål redan i matchinledningen avgjorde matchbilden till Evertons fördel, och Pienaar var med kreativitet och speluppfattning helt instrumentell bakom Evertons meriterande bortaseger mot Aston Villa.

…………………………………………………

Värvningar

Adam Johnson – Sunderland, £10m. En värvning som kan bli både fågel och mittemellan skulle jag tro. Sunderland är väl inte i desperat behov av yttrar direkt, men Johnson har en sådan kvalitet att om han kommer till sin rätt i laget så är det en av Englands bästa och mest kreativa ytterspelare. Väl godkänd (+++)

Nuri Sahin – Liverpool, lån. Naturligtvis gött för Liverpool att knäppa Arsenal lite på näsan med den här värvningen, men i övrigt ser jag samma läge för Liverpool som för Arsenal när det kommer till Sahin, där finns redan väldigt många centrala mittfältare, även om Sahin är en mycket duktig spelare, som dock inte slagit sig in i Real Madrid ska tilläggas. Väl godkänd (+++)

Victor Moses – Chelsea, £9m. Så klart kan man tycka att det är ett märkligt beslut att skeppa iväg Romelu Lukaku på lån, samtidigt som man sprätter iväg inte ringa pengar på Moses. Well, nya truppregler och whatnot. Moses är lovande, och kanske kan han bli en större fisk i en större damm, men jag är lite rädd att killen kommer visa sig vara en mört. Godkänd (++)

…………………………………………………

Ligacupvecka på gång i England. Den andra omgången rullar igång på tisdag kväll, och från och med den här omgången går också Premier League-lagen in i turneringen, förutom de som är inblandade i europeiskt cupspel. For some very strange reason.

:::

Väldigt roligt att se Raheem Sterling spela fotboll på Anfield mot Man City.

:::

Har ni inte sett den här dokumentären förut, om en av den svenska idrottshistoriens främsta triumfer, så tycker jag att ni ska göra det.

Be Champions!!

Det här med att vilja förenkla verkligheten för att därigenom göra den mer förståelig är en vanlig företeelse och kan även inom rimliga gränser vara en konstruktiv metod. Risken med metoden, om den dras för långt, är emellertid att den leder till reduktionism, det vill säga att man förenklar en företeelse så långt att vår förståelse av den snarare begränsas.

Ett än mer påträngande problem är när det går ideologi i det hela. Det vill säga, när förenklingen blir till normen och andra aspekter än den just gällande beskrivs som mindre värda och icke önskvärda. En utveckling som tenderar leda till enfald snarare än mångfald, betoningen av en enskild aspekt på bekostnad av övriga, med kreativ förlamning som följd.

Det finns i samtalet om den engelska fotbollen några allmänna linjer på det här temat.

:::

Det finns de som försöker reducera fotbollen till att enbart handla om teknik. Inte minst i kölvattnet av Barcelonas framfart så har aspekten teknisk skicklighet getts närmast enorma proportioner. Så fort ett lag inte vinner, inte presterar lika bra som Barcelona, eller spelar på ett annat sätt än Barcelona, så beror det på tekniken. Den manager inom engelsk fotboll som kanske främst gjort sig skyldig till att överbetona den här aspekten är Arsene Wenger, vars främsta ledord alltid har varit ”technical quality”.

Det finns å andra sidan de som vill reducera fotbollen till att helt och hållet vara en fråga om taktik. Dessa är de som före, under och efter en fotbollsmatch ägnar väldigt mycket tid och energi åt att rabbla sifferkombinationer, och som stundtals ger intryck av att tro att laguppställningsgrafiken i TV innan match bättre speglar ett lags taktik än det som faktiskt sker på fotbollsplanen. Ett lag som förlorar en fotbollsmatch gör det enligt den här skolan för att de inte har två balanserande mittfältare, eller två anfallare, och så vidare. Något misstänker jag att Football Manager har gjort den här aspekten långt mycket mer framträdande än tidigare.

Sedan finns de som reducerar fotbollen till fysik. Detta kan så klart gå åt två olika håll. Dels finns de som menar att små spelare med lägre tyngdpunkt är snabbare och mer rörliga och därför mer effektiva. Dels finns de som söker större och tyngre spelare som kan trycka bort, stå ivägen för och fysiskt eliminera andra spelare.

Man kan även se de som stundtals vill reducera fotbollen till psykologi. Här är det spelarnas karaktär, lagets vinnarkultur eller vilket annat som helst hokuspokus som förklarar matchens bild och utgång. I det här avseendet pratas det mindre om teknik och taktik före och efter matcherna, istället är det mer luddiga faktorer som självförtroende, momentum, matchsviter etc som lyfts fram för att förstå matchen, dess förspel och dess eftermäle.

:::

Där kan naturligtvis finnas fler aspekter än så, det här är väl däremot de mest vanligt förekommande.

Ett tydligt mönster är också att dessa aspekter är utsatta för modesvängningar, olika aspekter är olika populära under olika tidsperioder. Just nu är exempelvis aspekten teknik högsta mode och har så varit i några år. Den lyfts med andra ord fram mer än någon annan aspekt, och det har gått ideologi i det i så måtto att i alla fall ett par andra aspekter har börjat ses som mindre värda. Med andra ord ett fall utav reduktion inom engelsk fotboll.

Det är troligtvis det främsta skälet till att jag uppskattar Stokes bidrag till engelsk fotboll. Genom sin fysiska approach så påminner de om att där finns andra aspekter och metoder inom engelsk fotboll. Det finns fler sätt att spela på, vilket skapar influenser och korsbefruktningar. De får också utstå mängder av kritik för detta utav de som i brist på antingen förstånd eller fantasi vill reducera fotbollen till något endimensionellt.

Stoke illustrerar emellertid också en annan aspekt. Nämligen att riktigt stora lag måste behärska fotbollens samtliga aspekter. Stoke har prioriterat fysik och kanske taktik, det har tagit dem så här långt. Men teknik har inte prioriterats och det har förhindrat Stoke från att komma längre. Barcelona är vad de är därför att de har lyckats förena teknik, taktik, fysik och psykologi i en väldigt kraftfull kombination – inte enbart på grund av teknisk överlägsenhet. Enskilda aspekter kan alltid bekämpas.

Många fokuserar en aspekt och värderar den selektivt, det vill säga endast myntets ena sida. De ser ett överlägset lag, tekniskt skickliga, och konstaterar att de är bäst därför att de fokuserar på det tekniska. De tar inte med i beräkningen de lag som fokuserat på det tekniska, exempelvis Arsenal, men som trots detta eller kanske just på grund av detta har gått bakåt, tappat i konkurrenskraft.

Att möta Stoke blir alltså en fråga om att möta fysik. Det finns flera sätt att möta fysik. Man kan möta dem med ännu mer fysik. Eller man kan möta dem med hjälp av teknisk överlägsenhet. Oavsett vilket så krävs det en taktik, men det krävs också mental styrka, det vill säga psykologi, att gå ut och spela en match i vilken man vet att det kommer göra ont på alla sätt och vis, men ändå ska man prestera på högsta nivå.

:::

Arsenal och Stoke är kanske så olika som två engelska klubbar i Premier League kan bli. Men där finns också sådant som förenar. Båda två är klubbar som överprioriterat en av fotbollens aspekter, det tekniska respektive det fysiska, och som kanske reducerat sig själva av just den anledningen. Idag möts de igen, på Britannia Stadium.

…………………………………………………

Värvningar

Steven Fletcher – Sunderland, £15m. Martin O’Neill får till sist rumpan ur vagnen på transfermarknaden. Det här är en bra värvning, Sunderland är i behov av förstärkning i anfallet och Fletcher har under sin tid i Wolves visat att han håller Premier League-nivå. Med beröm godkänd (++++)

Ki Sung-Yueng – Swansea, £5,5m. Just likt Laudrup att tänka lite nytt. Tidigare sydkoreaner i Premier League har främst varit ettriga yttrar, men Laudrup går emot den kulturella stereotypen och tänker sig placera honom på mitten som ersättare till flyktade Joe Allen. Inte fel område för Swansea att förstärka. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Dagens matcher: Stoke vs Arsenal, samt Liverpool vs Man City

Två riktiga höjdpunkter under dagen, om än på lite olika sätt. Hemmadebut i ligan för Brendan Rodgers och Liverpool, ska de kunna hämta sig efter premiäromgångens debacle?

:::

Otroligt tungt för Wolves i The Championship som på kort tid nu har tappat tre av sina absoluta nyckelpjäser i Michael Kightly, Matt Jarvis och Steven Fletcher. Hur ska Ståle Solbakken få ihop det här?

:::

Be Champions!!

Brendan Rodgers avsked från Swansea hade så klart kunnat vara ett hårt slag för Swansea. Men effekten mildrades betänkligt bara ett kort tag senare med nyheten att Swansea anställt Michael Laudrup som ersättare. Många större namn inom fotbollen är svårt att tänka sig, och det om något vittnar om de framsteg som Swansea gjort.

En av de faktorer som fick Swansea intresserade av Laudrup, och som gjorde Swansea intressant för Laudrup, var att klubbens fotbollsfilosofi i så hög utsträckning påminde om Laudrups egna idéer. Det är också detta förhållande som gör Four Four Two:s motivering om en förlorad filosofi lite svårt att ta till sig.

Poängen är inte att Michael Laudrup nödvändigtvis tänker fotboll på samma sätt som Swansea spelade förut. Det betyder emellertid inte att filosofin med nödvändighet går förlorad, däremot finns det en möjlighet att den förnyas, utvecklas och förbättras.

:::

De första indikationerna från Michael Laudrups tid i Swansea ger inga större skäl till oro för Swanseas supportrar. Snarare tvärtom. Swansea har visat upp en god rörlighet i laget. Den allmänna beskrivningen av Laudrups spelstil är en variant av 4-2-3-1, baserad runt två snabba yttrar och en ambition att kontrollera matchbilden med ett spel organiserat runt bollinnehav genom ett snabbt passningsspel. Allt detta borde låta tämligen välbekant för alla som följt Swansea på senare år.

Men där finns också vissa tydliga skillnader. Den kanske största är att Laudrup ger intryck av att vara mer anfallsinriktad i sitt tänkande än vad Brendan Rodgers var. Under Rodgers kunde Swansea stundtals se tröga och långsamma ut, spelandes ett spel som lag brukar tillämpa när de vill bevara en ledning, även när de inte hade någon ledning.

Spelet är snabbare under Laudrup och mer offensivt. En grundsten i Laudrups spelidé är att få in så många spelare i motståndarnas straffområde, en form utav fotbollens variant av ”crashing the net”. Åtminstone fyra Swanseaspelare bör finnas i straffområdet när laget ska avsluta ett anfall. Med undantag för fasta situationer så var det vanligtvis bara när Swansea firade ett mål som de hade fyra spelare i straffområdet med Brendan Rodgers som manager.

:::

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att dra stora slutsatser efter endast en enda omgång utav säsongen. Men något utav detta kunde vi ändå rätt tydligt observera i Swanseas 5-0-demolering av QPR förra helgen. Händelsevis erbjöd Brendan Rodgers Liverpool samtidigt en dunkel kontrast i form utav ett alldeles för långsamt och trögrörligt anfallsspel, resulterandes i en tung 0-3-förlust.

Kontrasten är i sig tendentiös, men visar ändå på att Brendan Rodgers avsked och Michael Laudrups ankomst inte behöver betyda en förlorad filosofi för Swansea, utan det kan utgöra grundstenen för en helt ny framgångsera för Swansea. Michael Laudrup fick en strålande start, i eftermiddag får vi se om han kan följa upp den på hemmaplan mot West Ham.

…………………………………………………

Värvningar

Cesar Azpilicueta – Chelsea, £7m. Bra värvning till högerbacksplatsen av Chelsea som behöver fylla ut den positionen efter att ha släppt Bosingwa. Den spanska kolonin i Chelsea ökar, samtidigt som Chelsea fortsätter sin rätt dyra chockföryngring av spelartruppen. Väl godkänd (+++)

Matt Jarvis – West Ham, £10,5m. Väldigt intressant värvning av West Ham som var i behov utav en ytter av hög klass. Jarvis har flera säsongers erfarenhet från Premier League och är alldeles för bra för att harva i The Championship med Wolves. Med beröm godkänd (++++)

…………………………………………………

Dagens matcher: Swansea vs West Ham (13:45), Aston Villa vs Everton, Man Utd vs Fulham, Norwich vs QPR, Southampton vs Wigan, Sunderland vs Reading, Tottenham vs West Brom, samt Chelsea vs Newcastle.

Intressant möte mellan Norwich och QPR som båda förlorade med 0-5 i premiäromgången. Kvällsmatchen mellan Chelsea och Newcastle får det så klart också att vattnas i munnen.

:::

Dragkampen om Nuri Sahin mellan Arsenal och Liverpool pågår ännu. Just i skrivande stund låter det som om Liverpool ligger närmast, troligtvis då för att de är villiga att betala en högre andel av hans lön. Så högt som många Arsenalsupportrar värderat Sahin de senaste veckorna så borde de så klart fråga sig hur det kan komma sig, god och stark ekonomi till trots, att klubben inte vill eller anser sig kunna konkurrera lönemässigt ens med klubbar utanför Champions League för spelare av sådant högt värde.

:::

Håller Leeds fans möjligen på att bevisa uttrycket att pennan är mäktigare än svärdet? Det pågår för tillfället en kampanj där Leeds supportrar skickar pennor i mängder till ägaren Ken Bates i syfte att övertyga honom om att skriva under ett avtal om försäljning av klubben. Tur att världen är datoriserad numer, annars antar jag att det inte blivit mycket skrivet på Fotbollskanalen under den närmaste tiden.

Be Champions!!

Skälet är så klart transferfönstret. Reglerna säger att det fönstret stänger den 31 augusti, varmed Premier League allmänt sett redan har hunnit avverka två eller tre omgångar, för att återigen öppna en månad direkt efter nyår. Det är inte ett okontroversiellt upplägg, men det är samtidigt ett upplägg som har såväl företrädare som motståndare.

Flertalet utdragna transfersagor äger rum under det här fönstret och blir till en distraktion från fotbollen. Ligasäsongen har alltså hunnit börja och Andre Villas-Boas håller till synes fortfarande på att storstäda i Tottenham. Arsenal och Liverpool ser ut att befinna sig i en dragkamp om Nuri Sahin, samtidigt som Liverpool verkar jaga Clint Dempsey samt dumpa Andy Carroll. Man City har ett antal värvningar kvar att göra, om Roberto Mancini själv får välja.

Att transferfönstret överlappar med säsongen diskuterades på den senaste sammankomsten av Premier Leagues managers tidigare i augusti. Där framförde bland andra Villas-Boas uppfattningen att transfermarknaden borde stängas i början av ligasäsongens första dag. Sammanfattat kan man säga att det finns tre huvudsakliga alternativ med transferfönstret:

1)    Att behålla det som det är,
2)    Att tidigarelägga dess stängande till premiärdagen, samt
3)    Att avskaffa fönstret och tillåta värvningar hela tiden.

:::

Tidigarelägga

Det stora argumentet för en sådan här omdaning är att det skyndar på marknaden och låser klubbarnas förutsättningar innan dess att säsongen faktiskt drar igång. Med ett transferfönster som stänger innan säsongen inleds så behöver inte mer än 5% av ligasäsongen utspelas i varierande grader utav turbulens.

Jag tycker också det finns en god poäng  att hålla isär spelarhandeln med själva fotbollen. Det finns ett värde i att säga att under den här perioden kan vi handla, men under den här perioden så spelar vi fotboll. Under själva ligasäsongen är det fotbollen som ska stå i fokus.

Som det är nu så är känslan att säsongen på sätt och vis har börjat fast ändå inte riktigt. Ett trivialt men ändå tydligt exempel på det är att det alltså finns fotbollsskribenter som, med rätt goda skäl, vill vänta med att analysera ligan och dess förväntade utgång till ett par veckor efter att den börjat.

:::

Avskaffa

Riskerar inte ett avskaffande av transferfönstret leda till ständiga rykten om spelarvärvningar och oroliga spelare? Jo, så kan mycket väl vara fallet men jag är inte säker på att det egentligen är en skillnad från hur det är nu. En gång i tiden tänkte jag naivt att när transferfönstret stänger så slipper man i alla fall dessa dumma rykten under några månader. För att bara någon ynka dag senare få börja läsa rykten om vad som kommer att hända i januari.

En stor fördel med att avskaffa transferfönstret är att det kan bidra till att normalisera spelarpriserna. Om transferfönstret är ett agentpåfund vet jag inte, men det är i alla fall deras bästa vän. Upprätta en konstgjord deadline, ett bättre sätt att tvinga upp priser finns förmodligen inte. Utan ett transferfönster så minskar tidspressen på klubbarna och de kan därmed agera mer förnuftigt på marknaden.

En fördel är också att ett avskaffande av transferfönstret underlättar och uppmuntrar långsiktigt tänkande och agerande. Att omöjliggöra handling på marknaden under stora delar av året utgör ett incitament för klubbarna att ”ta det säkra före det osäkra”, att köpa spelare de kanske egentligen inte behöver för säkerhets skull, då det ju kan inträffa skador eller andra helt oförutsedda incidenter. Möjliggör man för klubbar att korrigera sådant kontinuerligt så sker köp i större utsträckning efter faktiskt behov, vilket är bättre för både klubbar och spelare.

Ett transferfönster tvingar också fram en del andra irrationella mönster som ett avskaffande kan göra slut på. Bland annat det här kravet på klubbar att visa att de satsar, att agera handlingskraftigt på marknaden, tror jag accentueras av att klubbarna bara kan köpa under en viss begränsad tid. Klubbar ska köpa spelare för att de behöver dem, eller för att de genuint tror att de gör laget bättre, inte för att övertyga andra om att de kan köpa dem.

:::

Jag lutar alltmer åt att transferfönstret bör avskaffas helt och hållet. Vad anser ni själva?

:::

Be Champions!!

Jag har ibland förundrats över hur träffsäkra en del spelare kan vara när det kommer till vad de säger under sin första presskonferens direkt efter att de skrivit på kontraktet. De lyckas i stort sett alltid säga något specifikt som får de nya supportrarna att bli rent av fuktiga i underbyxorna av sällan stum beundran. Det måste vara en enastående tillfällighet, eller så är klubbarna väldigt skickliga på att värva just rätt spelare.

Alternativt kan det så klart vara så att spelarna blir upplysta, av sina agenter eller av företrädare från den nya klubben eller både och, om vad de lämpligen bör säga för väl inövade fraser. En form utav medieträning eller opinionsbildning i praktiken med andra ord. Det får mig så klart att fundera, eftersom det antyder att det finns standardfraser för olika klubbar, och att dessa då bör peka på något specifikt i respektive klubbs identitet.

Vilka är då dessa?

:::

Arsenal. En spelare som blir värvad av Arsenal kommer närmast garanterat säga dels något beundrande om Arsene Wenger, dels lyfta fram hur han ser fram emot att spela för den bäst spelande klubben i England. Det där med att spela snyggt går hem hos Arsenalfansen. Det är också enligt mitt intryck mer vanligt att spelaren klämmer fram något om att han hållt på klubben sedan barnsben, kanske för att det är mer vanligt, kanske för att Arsenalfansen är mer intresserade av att höra just detta.

Chelsea. Troligtvis var det i och med Chelseas framväxt som storklubb som ordet “projekt” blev till ett frekvent använt uttryck i samband med spelarvärvningar. ”Jag tror på Chelseas projekt…” Det användes så sent som i somras och det var använt redan för snart tio år sedan. Troligtvis kommer spelaren också att vilja säga något om hur stort det ska bli att spela med alla världsklasspelare i laget. Better safe than sorry.

Liverpool. Det ärorika förflutna är tungt närvarande i Liverpools fall. Räkna kallt med att en spelare som blir värvad till klubben kommer att stolt och utan att blinka att vända sig med fraser som att det är en ära att spela för Englands största klubb, Englands mest framgångsrika klubb och så vidare. Ässet i rockärmen är att ge ett särskilt omnämnande till ”världens bästa fans”. Allt detta är mer än nog för att ge Liverpoolfansen ståpäls.

Man City. Man kunde tänka sig att en av Man Citys standardmässiga klausuler i sina spelarkontrakt är att ord likt toppklubb och storklubb ska nämnas få fort en chans än ges. Precis som för Chelsea, definitivt verkar det här vara ett gemensamt mönster för de oljejästa klubbarna, så är ordet ”projekt” framträdande när det handlar om klubben. Den riktigt begåvade spelare gör också klokt i att på något sätt referera till den väl marinerade myten att Man City har flest supportrar i Manchester, för vad får igång Man City-fansen mer än en dig mot lokalrivalen?!

Man Utd. Ett mer eller mindre hälsosamt mått av storhetsvansinne är kanske det som först och främst präglar det genomsnittlige Man Utd-fanset. Viljan att vara den största klubben i världen är kanske inte alltid uttalad men ändå där, och av det enkla skälet är det kanske särskilt vanligt att spelare som värvas till Man Utd säger något just på temat att de har drömt om att spela för Man Utd (går alltid hem), och att de ser fram emot att spela för världens största klubb. Vilket får de flesta Man Utd-fans att börja gråta av lycka och säga ”you had me at hello!”.

Tottenham. Egentligen är jag lite osäker på vad nya spelare i Tottenham egentligen säger. Troligtvis har det ändrats en del på senare år, i och med att klubbens självbild expanderat. Gissningsvis är det tämligen gångbart att prata om en vilja att spela i Champions League, kanske också att vilja utmana i titelstriden. Det är en ambition som ligger väldigt väl i linje med vad supportrarna så smått har börjat vänja sig vid och anse vara rimlig. Samtidigt som det är en ambition som varit smärtsamt förgänglig under senare år.

:::

Det blev ett fokus på storklubbarna här av två skäl. Dels att de har flest fans och att den här typen av opinionsbildning av det skälet blir mer centralt för dessa klubbar. Dels för att det är för dessa klubbar jag i alla fall till viss del har uppsnappat just dessa mönster. Det förhindrar så klart inte er från att spinna vidare på vad liknande standardfraser, eller raggningsrepliker, som är aktuella i övriga klubbar.

Raggningsrepliker är kanske en rätt träffande beskrivning. Det är ju i princip det som spelarna använder sig av, bara det att föremålet för deras amorösa uttryck inte är en måttligt imponerad kvinna som antingen beslutar sig för att spela med eller inte. Ej heller är syftet riktigt detsamma. Det förhindrar emellertid inte nio av tio kärlekskranka supportrar från att bildligt sära på benen snabbare än skållade råttor.

Tanken att spelare medvetet skulle välja att säga vad de vet att de nya fansen vill höra, just med tanken att säga vad fansen vill höra snarare än vad de själva faktiskt känner, kan kanske upplevas något cynisk men för den delen kanske inte direkt orimlig. Där finns så klart andra spelare som inte använder sig av dessa tricks. Robbie Keane till exempel, skulle aldrig komma på tanken att säga vad fansen vill höra. Han talar så klart utifrån sitt hjärta när han i klubb efter klubb säger att han är så lycklig över att äntligen få spela för just den klubb han höll på som liten grabb.

:::

Be Champions!!

Men inget av detta har gett Reading som klubb en särskilt mycket mer positiv image hos experter, kommentatorer och motståndarsupportrar. Naturligtvis kan man inte ha för höga förhoppningar på vad supportrar mestadels baserade på nätet har att säga. Men även i media, TV såväl som tidningar, framstår det rätt tydligt att de flesta sympatierna för den här säsongens nykomlingar ligger hos West Ham och Southampton. Något jag tror vi också kan känna igen oss själva i, ärligt talat.

Det var rätt nyligen som Stan Collymore framförde uppfattningen att klubbar som Leeds och Sheffield Wednesday borde vara berättigade till en plats i Premier League, baserat på deras tradition och stora supporterbas. Det är inte någon unik uppfattning att vissa klubbar har en viss given status, bunden mer eller mindre enbart till tradition, som är mer eller mindre orubblig.

:::

Storklubben på dekis är ett känt begrepp inom engelsk fotboll. Leeds, Sheffield Wednesday, Nottingham Forest med flera. Det är, beroende på hur grovt nät man fiskar med, möjligt att nämna säkert tjugotalet eller fler klubbar vars “rättmätiga” plats skulle kunna vara Premier League, rättare sagt borde vara Premier League.

Det är en rätt vanlig företeelse inom egentligen all idrott att tycka om det vi känner igen. Muhammad Ali var en ytterst kontroversiell figur i början av sin karriär, men utvecklades till historiens störste folkhjälte. Inom tennisen var Jimmy Connors, John McEnroe och Andre Agassi samtliga illa omtyckta från början, men blev med åren alltmer populära. På samma sätt finns det en motsvarande allmän sympati för klubbar som Preston, Sheffield United, Nottingham Forest, Huddersfield och Derby.

Det är ingen tillfällighet att dessa klubbar tenderar att komma från norra England, eller åtminstone inte från den södra delen av landet. Den engelska fotbollens kulturella fotfäste är landets norra delar, det var de klubbarna som var de dominerande från början, och det är denna tankefigur som jämställs med vad som är genuint och äkta inom engelsk fotboll.

:::

Vi känner inte på samma sätt igen den anonyma klubben på uppgång. Dels är de färre till antalet. Kanske bara några stycken som konsekvent presterat bättre än klubbens historiska norm. Dels kan det ta lång tid att avancera uppåt i den allmänna uppfattningen, det tog årtionden för klubbar som Norwich och Southampton att uppfattas som något annat än ständiga småklubbar.

För klubbar på uppgång, som Wigan, Swansea, Brighton, Hull och Reading, kan det ta årtionden att bygga en tillräckligt stor lokal supporterbas, och ännu längre att nå ett mer globalt erkännande. Dilemmat är inte att dessa klubbar, med undantag av Wigan, inte har någon lång historia eller tradition inom engelsk ligafotboll, det är att de har fel historia och tradition.

:::

För att verkligen uppfattas som en genuin och äkta engelsk klubb, klassparallellen till adlighet blir nästan plågsamt påtaglig, så bör klubben ha varit synlig i TV från och med 1960-talet fram till 1990-talet, därefter fanns alla klubbar på TV och då är det inte längre lika mycket värt, och helst bör de under den tidsperioden också ha vunnit titlar.

Det är på det viset och under den tidsperioden som klubbar som West Ham, Leeds, Middlesbrough, Leicester, Sheffield Wednesday, Derby, Wolves, Coventry, Stoke och Ipswich har etablerat sin kulturella legitimitet. Då spelar det i praktiken mindre roll att Reading anonyma Readings ligafacit under det senaste årtiondet har varit bättre än samtliga dessa klubbars.

Att som Reading ha sin hemvist i de relativt välbesuttna sydöstra delarna av England är inte till hjälp i jakten på kulturell legitimitet och status. Sådan är alltför starkt kopplad till föreställningar om industrialism och manlighet, vilka är nordliga snarare än sydliga karaktäristika.

Reading har genom sin marknadsföring gjort sitt bästa för att adressera det här kulturella handikappet på ett konstruktivt sätt. En medveten segmentering mot tjänstemän och barnfamiljer har fungerat bra för klubben, som säkert inte utan baktanke formulerade idén som att för varje huligan de gjorde sig av med, så kunde de välkomna en barnfamilj.

Klok marknadsföring, men det är inte svårt att förstå att det knappast imponerar på Leeds och West Hams supportrar.

:::

Readings på sikt bästa möjlighet att ändra på sin nykomlingsstatus, eller uppkomlingsstatus om man vill vara något mer sinister, är troligtvis att bara se till att hänga kvar i Premier League under de närmaste 10 eller 20 åren. Samma resa, med andra ord, som kvällens motståndare Chelsea redan med viss framgång har gjort.

Det är alltså mer än bara rika ryska ägarfinansiärer som dessa båda klubbar har gemensamt. Båda klubbarna skulle kort och gott, och brutalt uttryckt, vara mer populära om de kom norrifrån och vunnit titlar för länge sedan.

…………………………………………………

Värvningar

Emmanuel Adebayor – Tottenham, £5m. Helt rätt värvning för Tottenham som är i stort behov av en anfallare av hög klass. Adebayor är en sådan spelare, men därtill med fördelen av att vara bekant med klubben och dess omgivning. Med beröm godkänd (++++)

Sebastien Bassong – Norwich, okänt. En riktigt stabil värvning av Norwich som behöver förstärka sitt försvar, och som i Bassong får en back med mycket Premier League-erfarenhet. Huruvida han kanske har lite för mycket erfarenhet av att också åka ur Premier League återstår att se. Med beröm godkänd (++++)

Alexander Büttner – Man Utd, £4m. Vänsterbacken från Vitesse erbjuder värdefull avlösning för Patrice Evra, vilket varit något utav ett behov i Man Utd under ett par säsonger. Büttner är en relativt typisk truppvärvning, ung och utvecklingsbar. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Kvällens match: Chelsea vs Reading

:::

Wolves vann igår kväll hemma mot Barnsley i The Championship, vilket var deras första vinst på hemmaplan på smått otroliga åtta månader.

:::

Be Champions!!

Den lojalitet som det naturligtvis pratas mest om är spelarnas lojalitet till en specifik klubb.

Det är också rätt märkliga definitioner av lojalitet som cirkulerar. En spelare kan betraktas som lojal om han stannar i en klubb samtidigt som han betalas flera hundra tusen i veckan för att göra det. En spelare kan samtidigt betraktas som djupt illojal om han skulle gå till en annan klubb av åtminstone delvis andra skäl än enbart pengar.

Det finns med andra ord en rätt god dos av partiskhet inblandat i hela den här ständigt pågående lojalitetsdiskussionen.

Det är emellertid enligt mig inte det mest problematiska. Det som är mest problematiskt, ur ett mer moraliskt perspektiv, är som jag ser det att diskussionen om lojalitet är enkelriktad, och endast gällande spelarnas lojalitet med klubbarna och, ibland underförstått, en viss klubbs supportrar.

Mer eller mindre aldrig gäller diskussionen det omvända, huruvida klubbarna eller supportrarna är lojala med spelarna. Något som jag menar har en stor betydelse för hur man också ska värdera och förstå spelarnas lojalitet.

:::

Vad avser relationen mellan klubb och spelare så glöms det ibland bort att den skiljer sig från supporterrelationen. En supporters relation till klubben är helt och hållet idébaserad, samtidigt som en spelare är anställd, till och med ägd av klubben. Relationen är bara av det enkla skälet mer nyttobaserad.

Om där finns ett krav på en spelare att visa en särskild lojalitet mot en klubb så bör man rimligtvis fråga sig hur klubben å sin sida betraktar spelaren. Endast om klubben uppvisar en motsvarande lojalitet med spelaren så borde liknande krav kunna ställas på spelaren.

Men sanningen är väl snarare att de allra flesta klubbar, och nu talar vi naturligtvis först och främst om klubbar på elitnivå, betraktar spelare som resurser eller, närmare bestämt, tillgångar. Spelarna är kort och gott produktionsfaktorer.

Som sådana så har klubbarna alltså investerat i dem. Att klubbar ger spelare tid för rehabilitering, skadeåterhämtning, i vissa fall stödjer dem i privatlivet, är kanske inte i första hand idealistiskt, utan minst lika mycket en fråga om att bevaka denna investering.

Att klubbar hjälper spelare, att de betalar spelare dyra pengar, kommer inte utan väldigt höga krav på prestation, eller löften om framtida prestation, på spelaren. Det är alltså inte en relation där klubben går lottlös, där en motprestation inte är förväntad. Om spelaren inte presterar, eller motsvarar dessa förväntningar, så har en klubb sällan någon tvehågsenhet vad gäller att på något sätt avyttra spelaren.

Det är naturligtvis rationellt. Men inte nödvändigtvis lojalt.

:::

När det kommer till relationen mellan spelare och supportrar blir det hela helt plötsligt lite mer komplext. Mellan klubb och spelare är relationen i alla fall till stor del definierad utav ett kontrakt. Något sådant kontrakt finns ej mellan supportrar och spelare.

Detsamma gäller dock i denna relation. Om supportrar ska förvänta sig lojalitet av en spelare så måste de själva visa lojalitet med spelaren.

Men visar supportrar alla gånger sådan lojalitet? Knappast skulle jag säga. Visst kan en spelare i den egna klubben försvaras, ofta bortom förnuftets gränser. Även om vad som i de fallen försvaras kanske snarare är klubben. Men det finns heller inte så många saker som kan vara så förgängligt som en supporters kärlek.

Det kan räcka med en period av dåliga insatser, eller för all del bara rykten om att den egna klubben är på väg att värva en annan mer populär eller namnkunnig spelare, så är spelaren inte längre lika mycket värd i supporterns ögon. Allt enligt gängse ”gräset är grönare på andra sidan”-filosofi.

Det här är så klart inte spelarspecifikt. En spelare kan så klart bevittna hur supportrar behandlar en lagkamrat och av det dra mer allmänna slutsatser om vilken typ av lojalitet som de visar spelare generellt.

Det var till exempel många Man Utd-supportrar som menade att klubben borde slänga Owen Hargreaves på skräphögen under tiden av hans allra värsta skadebekymmer. Ungefär samtidigt var det väl samma supportrar som bitchade om Cristiano Ronaldos brist på lojalitet när han ville till Real Madrid.

Varför, som respons till sådan ombytlighet, ska spelare visa någon särskild lojalitet med en klubbs supportrar?

:::

Även i det här avseendet är det så klart möjligt att se baksidan av den moderna fotbollskapitalismen. Klubbar blir mindre föreningar och mer företag, konkurrensen ökar och krav på effektivitet uppstår, en global spelarmarknad gör spelarna långt mer utbytbara än tidigare.

Vid det vägskäl vi nu befinner oss så finns två vägar framåt att vandra. Längs den ena vägen väljer vi att se lojalitet som ett rustikt ideal ej anpassat eller tillämpligt inom den moderna fotbollen. Längs den andra vägen håller vi fast vid lojalitetsidealet, men tillämpar det konsekvent och ömsesidigt mellan klubbar, spelare och supportrar.

…………………………………………………

Värvningar

Stuart Taylor – Reading, fri. Målvakt med förflutet i Arsenal och Man City, värvad som back-up till Adam Federici. I den kapaciteten är han inte bara godkänd, utan därtill också erfaren. Godkänd (++)

…………………………………………………

Enorm säsongspremiär av Everton igår kväll. Försvarsspelet var väldigt stabilt, och Maroune Fellaini var hårresande enorm på planen. Men lagets försiktighet efter att de tagit ledningen var riskfyllt, och hade kunnat stå dem dyrt.

:::

Vem hade kunnat tänka sig att normalt så lugne Alan Pardew skulle bli den förste att drabbas av FA:s vrede den här säsongen?

:::

Be Champions!!

Phil Jones, Chris Smalling och Jonny Evans är samtliga borta sedan tidigare, och orosmolnet inför kvällens match är att Rio Ferdinand nu också sägs vara skadad. Det skulle betyda att den ende seniore mittback som finns kvar är Nemanja Vidic, vilket så klart är alldeles för få. Backlinjen ser ännu tunnare ut när man betänker att det bakom Rafael och Patrice Evra inte riktigt finns några självklara ersättare.

En ofta använd lösning till mittförsvaret har varit att flytta ned Michael Carrick, men det har sällan lett till någon större defensiv stabilitet, och dessutom är det en taktisk disposition som försvagar Man Utds mittfält. Borta mot erkänt tuffa och skickliga Everton så känns inte det heller som något direkt önskvärt alternativ.

Ett reflexförslag brukar vara att köpa fler spelare, för att täcka upp för de som är skadade. Samtidigt är ju antalet mittbackar i Man Utd många nog. Att ha fler än fem etablerade mittbackar är knappast truppmässigt konstruktivt eller för delen heller lönemässigt särskilt effektivt. Situationen är, med möjligt undantag för Rio Ferdinand, i stor utsträckning tillfällig, och då handlar det om att ta sig igenom den svåra tiden så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Underifrån finns några unga spelare att tillgå, bland dem Michael Keane, Tyler Blackett och Scott Wootton, men det känns minst sagt lite prekärt att släppa in dem i hetluften i en säsongspremiär, borta mot Everton. Om de faktiskt sedan tidigare befunnit sig närmare a-truppen så hade det kanske varit ett mer realistiskt eller återigen önskvärt alternativ. De tre nämnda spelarna var också aktiva mot Stoke i lördagens säsongspremiär i U21 Premier League, och är om inte annat inaktuella av det skälet.

Något långsiktigt problem är inte det här för Man Utd. Det är alltså fråga om att kunna hantera det på kort sikt. Att värva spelare är inte aktuellt inför kvällens match, även om Alex Ferguson har antytt att ytterligare en spelare ska värvas den här sommaren. Valmöjligheten i själva laguttagningen är alltså begränsad och då återstår egentligen bara beslut om taktik.

Kanske är det kort och gott bara en fråga om att komma fram till att anfall är bästa försvar. Det finns två aspekter i det. Dels att inse att man troligtvis kommer släppa in fler mål, men att man då ser till att göra fler. Dels att ett intensivt eget anfallsspel minskar trycket på den egna backlinjen som då får större möjligheter att klara sig matchen igenom.

:::

Ett lag för vilket anfall definitivt kommer vara bästa försvar den här säsongen är Southampton. Två mål på i princip två anfall under andra halvlek igår kväll. Nu hann det ändå aldrig riktigt se ut som att de i slutänden faktiskt skulle kunna ställa till det för Man City. Kanske hade chanserna till detta varit större om Southamptons försvarsspel hållt en högre kvalitet.

Något säger mig att Southampton kommer att bli hyfsat allmänt hyllade under stora delar av den här säsongen. De spelar på ett så sätt, de bjuder in till så pass frejdiga matcher att det är närmast ofrånkomligt. Samtidigt tror jag också att deras försvarsspel kommer att stå dem dyrt under säsongen, och jag är inte övertygad om att hyllningarna kommer att reflekteras i Premier League-tabellen.

Men oavsett vilket så kommer det så klart bli en härlig resa för Southampton.

:::

Ingen Leighton Baines, men väl Alexander Büttner. Åtminstone om man får tro ryktena, som säger att Man Utd värvat den 23-årige vänsterbacken från holländska Vitesse.

:::

Bra säsongsinledning för Chelsea också. Helt lätt är det inte att i säsongens första match behöva ställas på bortaplan mot ett av ligans mindre lag. De är oftast som allra mest taggade i det läget, samtidigt som det egna spelet av naturliga skäl kan vara rätt rostigt.

…………………………………………………

Värvningar

Angelo Henrique – Man Utd, £4m. Det ska naturligtvis först och främst ses som en värvning för framtiden. Så långt allt väl, men man kan så klart fundera över den mängd anfallare som Man Utd numer har tillgång till och vilket utrymme för speltid och utveckling en sådan här spelare får. Godkänd (++)

Robin van Persie – Man Utd, £22,5m. Erfarenhet bidrar han med. Han är en tekniskt kompetent avslutare i världsklass. Samspelet med framför allt Wayne Rooney ska bli intressant att följa. Det kan bli en succévärvning, men känslan inför säsongen var aldrig att det i första hand var anfallet som behövde förstärkas. Väl godkänd (+++)

Kyle Bartley – Swansea, £1m. Många såg honom som ett lovande framtidsprospekt i Arsenal, men Wenger höll uppenbarligen inte helt med. I Swansea är möjligheterna till speltid klart större, och Swansea får i sin tur en back väl skolad i den typ av fotboll laget vill spela. Väl godkänd (+++)

Louis Saha – Sunderland, fri. Sunderland behöver förstärka offensivt, så långt allt väl. Saha är samtidigt för opålitlig fysiskt såväl som mentalt för att kunna hänga upp en hel säsong på honom. Som back up-anfallare dock en bra värvning. Godkänd (++)

Vurnon Anita – Newcastle, £6,7m. Något i passningsskuggan bakom de vanliga topplagen så håller Newcastle på att bygga ett mittfält och anfall av kontinental standard. Anita är en mångsidig mittfältare, skicklig offensivt såväl som defensivt, och kan vid behov vikariera på ytterbacken. En mycket bra spelare att ha i truppen. Med beröm godkänd (++++)

Jose Bosingwa – QPR, fri. Var något utav en prestigevärvning för Chelsea för bara några år sedan. Tiden i Premier League har avslöjat honom som något defensivt suspekt, och det är väl kanske inte i första hand en önskvärd kvalitet för ett lag som QPR. Men, det är också en spelare med vissa kvaliteter. Väl godkänd (+++)

Ousamma Assaidi – Liverpool, £2,3m. Det är något med Liverpool och offensiva mittfältare på transfermarknaden under de två senaste somrarna, och jag blir inte riktigt klok på den underliggande truppanalysen. Rodgers vill bygga eget, förståeligt, men kanske bör det också utgå ifrån vad Liverpool redan har. Godkänd (++)

Kevin Mirallas – Everton, £6m. Everton har värvat en spännande spelare i den belgiske anfallaren, och jag tror han kan visa sig bli ett värdefullt komplement till Nikica Jelavic, som ju gjorde i alla fall minisuccé under förra säsongen. Everton satsar friskt. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Apropå många mittfältare. Tomas Rosicky är förvisso skadad för tillfället, men det känns lite grann som att en av förra säsongens mittfältsuppenbarelser, inte bara i Arsenal utan i Premier League som helhet, blivit mer eller mindre bortglömd i allt prat om nya spelare och kommande värvningar.

Och det funderar jag på med anledning av ryktena om att Arsenal skulle vara på väg att låna in Nuri Sahin. Jag kan inte för mitt liv bli klok på vad Arsenal behöver honom till. De är närmast överbefolkade på den positionen.

Mittfältarepidemi. The Barca plague. ”It says here, we need more. Why? Doesn’t say!”

:::

Be Champions!!

Det var så klart en chock att QPR åkte på en jättetorsk på hemmaplan i premiären mot Swansea. Men mindre chockerande blir det kanske när man tänker på att de förlorade med exakt samma siffror i förra säsongens hemmapremiär. Men vilken inledning på säsongen för Swansea, och tala om drömdebut för Michael Laudrup.

Ett annat lag som gjorde en galen avsiktsförklaring var Fulham som fullständigt mosade stackars Norwich på hemmaplan. Att Norwich får det svårt i Premier League den här säsongen är rätt uppenbart, och inte lär det bli lättare med den här demoraliserande premiärförlusten.

Och man kunde ju nästan tagit blod på att Arsenal skulle gå mållösa från sin öppningsmatch, den här gången hemma på Emirates. Självklart skulle det inte gå att skingra de endast delvis tendentiösa frågetecken som uppstått på grund av Robin van Persies flytt från klubben. Alltför mycket ska inte göras av ett resultat i säsongens första match, men något typiskt kändes det allt.

Och jaja, det var ju ett evigt tjat om konspirationer hit och dit runt Liverpool förra säsongen, inte minst med riktning mot domarna. Naturligtvis skulle det den här säsongen ta vid där det förra säsongen slutade. Och om nu Laudrup fick en drömdebut, så påminde väl Brendan Rodgers debut snarare om en skräckfilm.

Och varför skulle Stoke inte dra på sig en straff, ett rött kort och flera gula i premiärmatchens sista minuter mot Reading? Lite grann som om de ville påminna alla dem som eventuellt glömt bort vilka de är. Det är en fråga jag ställer mig. I övrigt så tillåter jag mig att reflektera över vad jag tror kommer att hända under den här Premier League-säsongen.

:::

Säsongens stjärnskott. Alex Oxlade-Chamberlain, Nick Powell, Romelu Lukaku, Suso och Sterling med flera. Listan är hyfsat lång på spelare som kan räknas som potentiella stjärnskott, om vi med det menar spelare under 20 år som som mest gjort en säsong tidigare. Jag skulle vilja säga Lukaku här, en väldigt duktig spelare men jag är rädd för att omgivningen är för dålig. Powell är en spelare som ser ut att ha just det rätta självförtroendet, en spelare som tar för sig och greppar läget, och Man Utd har ofta varit just den rätta klubben för sådana spelare genom åren. Därför landar jag där.

Säsongens gamle räv. Det finns några välbekanta gamla rävar i Man Utd så klart, men även om Giggs och Scholes fortfarande är väldigt nyttiga så är de det inte lika regelbundet som förr. Brad Friedel är dock snäppet värre, han har passerat 40-strecket och är fortsatt väldigt betydelsefull för Tottenham.

Den först sparkade managern. I det här avseendet tror jag att jag hoppar på bandvagnen och säger Mark Hughes. Det finns ambitioner i QPR, det har satsats mycket i QPR, men samtidigt är också tålamodet väldigt kort. Förlusten mot Swansea reducerar framför allt Hughes förtroendekapital väldigt snabbt, men jag tror ju dessutom att QPR kommer få det genomgående kämpigt den här säsongen. Jag gissar att Chris Hughton och Steve Clarke är de främsta konkurrenterna om den tveksamma äran.

Skytteligavinnare. Det känns rätt frestande att nämna antingen Wayne Rooney eller Robin van Persie, men de kan också ta ut varandra något målmässigt. Jag tror att Sergio Agüero kan spotta in mål den här säsongen, han lär kunna dra stor nytta av ett samarbete med Carlos Tevez som han inte hade tillgång till förra säsongen. Något av en outsider i det här sammanhanget anser jag Fernando Torres vara.

Säsongens spelare. Enligt vilken kategori skulle man då kunna fråga, det finns ju tre kategorier som brukar kunna resultera helt olika spelare. Enligt min egen subjektiva kategori svarar jag, vem jag anser kommer vara den bäste. Här slänger jag min röst på Wayne Rooney. Något säger mig att han brinner av revanschlusta, både för laget och för sig själv personligen efter två halvbra säsonger.

Säsongens fiasko. Jag kommer inte från känslan att det här kommer att bli en säsong att på alla möjliga sätt glömma för Markus Rosenberg. Tempot och den fysiska intensiteten i Premier League är inte alls hans kopp te som jag ser det, och därtill är konkurrensen i West Broms anfall särdeles hög med spelare av genuin kvalitet. Svansen mellan benen-varning.

:::

Be Champions!!

Dagens, eller rättare sagt kvällens, höjdpunkt är utan tvekan Newcastle vs Tottenham. Två lag som så här på tröskeln till den nya säsongen är väldigt intressanta att se var de faktiskt står. Matchen är så klart särskilt intressant med tanke på att det är två potentiella Champions League-rivaler som möts redan så här i början på säsongen.

Två av Premier Leagues nykomlingar inleder också säsongen på hemmaplan. Reading får bekänna färg redan i sin första match när de ställs mot Stoke hemma på Madejski Stadium. På Boleyn Ground går tonerna i claret and blue när West Ham inleder sin återkomst i Premier League med att ta emot Aston Villa. Båda nykomlingarna med goda chanser till tre poäng i säsongspremiären med andra ord.

Fulham vs Norwich och QPR vs Swansea är två matcher mellan fyra lag som är väldigt svåra att veta var man har så här inför säsongen. Kanske kan dagens matcher ge några ledtrådar om hur säsongen och spelet egentligen kommer att te sig.

Kanske blir säsongsinledningen indikativ också för Arsenal och Liverpool. Hur som helst kommer fansen säkert sitta på helspänn när Arsene Wenger tar emot sin käre vän Martin O’Neill och dennes Sunderland på Emirates, och Liverpool beger sig iväg till The Hawthorns och en klurig bortamatch mot West Brom, under ledning av Steve, förra säsongen tränare i just Liverpool.

Det finns mycket att se fram emot under dagen med andra ord, men det finns också mycket att se fram emot med den här säsongen. Det är inte jag den förste att komma på, men jag försökte i alla fall tänka ut vad det är jag särskilt ser fram emot.

:::

(1) Michael Laudrup och Swansea

Swansea var en fräsch upplevelse redan förra säsongen, men på något vis är jag ännu mer nyfiken på vad de kan hitta på den här säsongen under Michael Laudrups ledarskap. Bara namnet Laudrup är i sig spännande, en definitiv krydda till den här säsongen.

(2) Vad Newcastle kan hitta på

Stora delar av förra säsongen kändes något drömlika när det gällde Newcastle. De var med i toppen av tabellen redan från början och den mest ställda frågan då var bara hur länge det skulle räcka. Det visade sig räcka säsongen ut. Ett redan väldigt intressant lagbygge har gjorts ännu mer intressanta i och med den här sommarens värvningar, inte minst av Vurnon Anita från Ajax. Håller Newcastle för ännu ett försök på Champions League?

(3) Reading, Southamptons och West Hams effekt

Det känns som starka nykomlingar i år. Kaxiga dessutom. West Ham har minst sagt inte varit blyga i hur de har förstärkt inför den här säsongen. Reading med ryskt kapital i ryggen har dragit etablerade Premier League-klubbar vid näsan, bland annat med värvningen av Pogrebnyak. Southampton har en egen spelstil, många intressanta spelare och lyckades de faktiskt värva Gaston Ramirez så är det en rejäl avsiktsförklaring. Samtliga tre nykomlingar klarade sig kvar förra säsongen. Om det upprepar sig den här säsongen så är nästan en tredjedel av Premier League utbytt inom loppet av två år.

(4) Man Utds offensiva uppställning

Det finns minst sagt många olika alternativ som Man Utd numer kan välja i sin offensiv. Om lagets anfallsspel förra säsongen från och till präglades av brist på genombrottskraft så har detta adresserats på transfermarknaden i sommar. Vi vet ännu inte om det blir upp som en sol eller ned som en pannkaka, oavsett ska det bli spännande att se hur Alex Ferguson komponerar ihop en offensiv linje bestående av bland andra Rooney, van Persie, Kagawa, Welbeck, Nani, Young, Hernandez, Valencia och Powell.

(5) Att Everton får ordning på torpet

Det har ju varit ett tufft läge för Everton under senare år, med ytterst snäva finansiella ramar. Inför den här säsongen har dock Everton varit mer offensiva på transfermarknaden, och det går rätt tunga rykten om ett kinesiskt uppköp av den anrika klubben. Uppfattningen har länge varit att Bill Kenwright inte har vad som krävs för att effektivt leda klubben framåt. Om ägarsituationen löser sig, och David Moyes för en gångs skull får sitt lag att prestera också under hösten, så går Everton en ljus framtid till mötes.

(6) Fernando Torres hittar form och roll

På sitt sätt har ju de två senaste säsongerna varit direkt smärtsamma att se om man respekterar klass och kvalitet inom fotboll. Det är alltså en av världens absolut främsta anfallare som varit helt fysiskt och psykiskt frånvarande, tyngd av förväntningar, berövad på självförtroende och oförmögen att hitta såväl form som en naturlig roll i sitt nya lag. Att se Fernando Torres de senaste säsongerna har varit som att betrakta förkroppsligat slöseri, på resurser och på talang. Nu är han Chelseas main man offensivt, och oj så mycket roligare och bättre Premier League blir om Torres återigen hittar tillbaka till sig själv.

(7) Liverpools utveckling under Brendan Rodgers

Det är kanske första gången på väldigt länge som Liverpool flyger något under radarn inför en säsongsstart. Förra säsongen var så hemsk att knappt ens normalt överoptimistiska Liverpoolsupportrar vågar tro på särskilt mycket. Jag tror det är till lagets fördel. Liverpool har sällan varit riktigt så bra som deras egna supportrar stundtals har trott, men inte heller är Liverpool fullt så dåliga som många motståndarsupportrar nu vill tro. Det finns mycket kvalitet i Liverpools spelartrupp, och troligtvis är Brendan Rodgers en bättre skickad manager än Kenny Dalglish att rent taktiskt få utväxling på denna kvalitet.

(8) Det färska managerläget

Jag kan inte erinra mig en enskild säsong när managerläget i Premier League har varit så nytt och färskt. Hela sju helt nya managers i respektive klubbar, samt med O’Neill som gör sin första hela säsong med Sunderland. Rodgers i Liverpool, Di Matteo i Chelsea, Villas-Boas i Tottenham, Laudrup i Swansea, Lambert i Aston Villa, Clarke i West Brom och Hughton gör comeback i Norwich. Det är liksom inte vilka namn eller vilka klubbar som helst heller. En rätt skön kontrast med Arsenal och Man Utd i andra änden av spektrat.

(9) Arsenal och återkomsten av tippy-tappy

Arsenal gör mig något nyfiken. Förra sommaren lämnade Cesc Fabregas klubben och Wenger tvingades till nödvärn på transfermarknaden. En konsekvens av det blev en viss taktisk justering offensivt, med ett något mer direkt och brett spel än tidigare. Delvis tonades Arsenals tippy-tappy-spel från förr, i vilket Fabregas var matadoren, ner. Värvningarna av Giroud och Podolski kunde ses som en fortsättning i den riktningen, men värvningen av Cazorla, som av en hel del med visst fog betraktas som Fabregas ersättare, gör att man funderar på om Wenger vill föra den taktiska pendeln tillbaka igen, mer mot tippy-tappy. Frågorna är många.

(10) England och Europa

Visst ska det bli intressant att se vad engelska klubblag har att säga i det europeiska cupspelet den här säsongen. Förra säsongen var ju minst sagt tvetydig, med de båda Manchesterlagens öronbedövande exit redan i gruppspelet till närmast Wagnerska toner av undergång för den engelska ligan, samtidigt som Premier Leagues sjätte bästa lag går och vinner hela Champions League. Att såväl Man City som Man Utd är otroligt revanschsugna den här säsongen står bortom allt tvivel. Men det kan också ha intressanta följder på ligan. Förra säsongens enorma titelfajt var ju till stor del en konsekvens av att de båda lagen under nästan halva säsongen hade bara ligan och inget annat att fokusera på.

:::

Be Champions!!

I samma blogg förra säsongen var jag extremt detaljerad, vilket resulterade i en fasansfullt lång blogg. Så tänker jag inte riktigt göra den här gången. Jag går istället, som jag tidigare under veckan gjort för de övriga divisionerna, igenom del för del av tabellen i klump. Först anger jag hur jag tror att lagen placerar sig inom respektive del, därefter gör jag en kort motivering.

Lite tänker jag trots allt fega med att gardera mig, eller nyansera mina resonemang om man nu vill vända det till det positiva. Det gör jag genom att i parantes efter varje lag ange min spread, det vill säga det tabellintervall som jag tror det är aktuellt att respektive lag hamnar inom. Utifrån det kan man så klart också utläsa vilka lag jag anser vara den här säsongens mest svårförutsägbara så här dagen innan säsongsstart.

:::

Titelfajten

1)    Man City (1-2)
2)    Man Utd (1-2)

Jag har tänkt lite på det här, och jag tror det kommer att handla om de båda Manchesterklubbarna också den här säsongen. Chelsea jublade en vår, men de förstärkningar laget har gjort är främst offensiva, och försvaret ser fortfarande extremt vobbligt ut. Över en hel säsong håller det inte.

Man City vann Premier League förra säsongen, men det var på håret. Jag tror det kommer vara några fler hårstrån som skiljer de båda lagen åt den här gången. Man City kan spela med större självförtroende den här säsongen, och utan press att behöva bevisa sig själva i någon större utsträckning. Dessutom, Man Utd ser helt enkelt inte riktigt ”färdiga” ut.

Båda lagen samlade förra säsongen på sig 89 poäng. Men det var ärligt talat Man City som såg ut att sitta på störst potential att skrapa ihop fler poäng än så, där finns alltså sett utifrån förra säsongen större potential för förbättring där.

Man Utd har definitivt satsat också den här sommaren, och en troligtvis lättare skadesituation gör att försvaret bör bli än mer stabilt, men det är mycket som ska klicka för att Man Utd omedelbart ska kunna putta ned Man City från den så kallade täppan.

:::

Europakampen

3)    Tottenham (3-7)
4)    Liverpool (3-6)
5)    Arsenal (3-5)
6)    Chelsea (4-6)
7)    Newcastle (6-8)
8)    Everton (6-9)

Tottenham känns väldigt mycket som himmel eller pannkaka den här säsongen, rätt precis som de gjorde förra säsongen. Men det är något med Andre Villas-Boas och dennes revanschbegär som gör att jag tror på laget. Rent taktiskt knäcker han också Harry Redknapp med hästlängder. Tottenham har förstärkt försvaret, har redan ett av ligans allra bästa mittfält, och behöver väl egentligen bara sortera ut anfallet för att bli ett ytterst farligt lag.

Jag har som sagt funderat på Chelsea. Mycket av satsningen som Chelsea har gjort den här sommaren har ju gått ut på att de ska revanschera sig för förra säsongens ligafadäs. Men mycket av Chelseas problem har ju varit av defensiv art, samtidigt är det i princip bara i det offensiva som Chelsea har förstärkt. En typ av defensiv som fungerar i europeiskt cupspel fungerar inte på samma sätt i Premier League, där måste Chelsea framåt och blotta sig mer, och jag tror det kommer gå illa. Att defensiven inte var Roberto Di Matteos starkaste gren visade han också under sin tid i West Brom.

Arsenal eller Liverpool, Liverpool eller Arsenal. Det ligger kanske något i det här påståendet att folk brukar underskatta Arsenal, åtminstone i den meningen att de väldigt sällan faktiskt viker ner sig. Lägstanivån är hög, det har Arsene Wenger sett till. Samtidigt känner jag att väldigt många nu också underskattar Liverpool å det grövsta efter deras avgrundsdåliga fjolårssäsong. Det är också min känsla från förra säsongen jag till stor del baserar mitt tips på. Mitt intryck är att Arsenal presterade på max av sin förmåga och hade en hel del marginal med sig längs vägen. Liverpool å andra sidan underpresterade något alldeles fantastiskt.

Lyckas Brendan Rodgers vända på vågskålen? Jag tror faktiskt det. Han har en väldigt tydlig spelidé, han behöver inte brottas med några messiaskomplex och han har tillgång till en spännande spelartrupp. Samtidigt är förväntningarna på Arsenal återigen höga, möjligen för höga. Att tappa spelaren som mer än någon annan låg bakom förra säsongens Wenger-inspirerade tabellyft måste också vara ett tungt slag.

Newcastle tycker jag går från klarhet till klarhet. Under sommaren har man återigen gjort några riktigt spännande värvningar, samtidigt som de har lyckats behålla sina bästa spelare. Men räcker det till för att utmana de riktigt stora lagen som de gjorde förra säsongen? Jag tvivlar verkligen på det. Förra säsongen var de något av en ständig dark horse, den rollen kommer de inte kunna spela den här gången.

:::

Tabellmitten

9)    Aston Villa (8-12)
10)    Fulham (9-11)
11)    West Ham (10-12)
12)    Sunderland (8-12)
13)    Wigan (13-16)
14)    Reading (12-15)
15)    Swansea (14-17)

Paul Lambert gjorde goda saker med Norwich och jag tror han kommer kunna göra ännu bättre saker med Aston Villa. Förra säsongen var under all kritik för Villa som alldeles för länge faktiskt flirtade med nedflyttning. Spelartruppen är alldeles för bra för detta, men Alex McLeish var helt oförmögen att få ut någon kvalitet ur spelarna. Det har under försäsongen redan sett bättre ut för Lambert, inte minst Darren Bent verkar ha hittat tillbaka till sitt rätta jag.

Även Fulham är ett väldigt spännande lagbygge under Martin Jol. Än så länge har laget lyckats hålla fast i Clint Dempsey med näbbar och klor, och värvningen av Hugo Rodallega känns spännande. Spännande värvningar har också Reading gjort i form av Danny Guthrie, Pavel Pogrebnyak, Adrian Mariappa med flera, och med ryska pengar i ryggen så har Reading goda möjligheter att etablera sig i Premier League.

West Ham har emellertid storsatsat för just detta ändamål. Efter OS siktar man på att flytta in på en ny arena, under sommaren har ett par riktigt bra spelare värvats till klubben, och de bollar fortfarande med rätt stora bud för att locka över Andy Carroll från Liverpool. Det är inga dunungar som har kommit upp från The Championship den här säsongen.

Wigan tror jag för en gångs skull kommer gå bättre även tabellmässigt den här säsongen än vad de brukar. Jag tar en liten rövare på att den lidnerska knäpp Wigan och Roberto Martinez verkade ha fått i slutet av förra säsongen inte var någon tillfällighet, utan faktiskt lever kvar. Sunderland tror jag dock inte riktigt kommer leva upp till sin potential. Det känns lite som att farten och fläkten runt Sunderland i och med Martin O’Neills anställning dog ut för snabbt förra säsongen.

:::

Nedflyttningsstriden

16)    Stoke (14-17)
17)    QPR (16-19)
18)    West Brom (15-18)
19)    Southampton (16-20)
20)    Norwich (18-20)

Stoke satsar friskt och pratar inför den här säsongen om en plats på den övre tabellhalvan. Samtidigt får jag intrycket att Stoke har stagnerat något under en alltför andefattig spelidé. Ska laget avancera uppåt i tabellen så måste de komplettera fysik och organisation med kreativitet. En god sanning är ofta att står man stilla så rör man sig bakåt, och jag tror det är lite vad som drabbat Stoke under de senaste säsongerna. De har varit för bra för att vara inblandade i nedflyttningsstriden tidigare, det tror jag de i slutänden kommer vara den här säsongen också. Men utrymmet nedåt minskar.

Min Svarte Petter den här säsongen ger jag till West Brom. Jag kan inte riktigt svära på varför, men jag är inte övertygad om att Steve Clarke verkligen har vad som krävs för att vara the number one guy. Laget känns tunt i betydelsen vekt framåt, mycket tack vare ett flertal tämligen likadana anfallare. Känslan är att Clarke kommer att vilja pröva med en tämligen ridig spelidé som jag inte är säker på att spelarmaterialet klarar av att genomföra. Det kan bli West Broms olycka den här säsongen.

Sist placerar jag Southampton och Norwich. Två klubbar med rätt nyliga erfarenheter av League One-fotboll. Norwich känns lättast, även om det känns tungt att säga det. De lyckades hålla fast vid Grant Holt, men den tyngsta förlusten är kanske Paul Lambert. Den andra säsongen riskerar bli riktigt jobbig för Norwich. Southampton har en väldigt spännande spelidé, som vi sett både Blackpool och Swansea överraska Premier League med tidigare. Men just det att det inte längre är något nytt för lagen i Premier League talar lite till Southamptons nackdel, samt att de kanske känns lite tunna sett till kvalitet och kvantitet på spelartruppen.

:::

Jag tror jag checkar ut från kommentarsfältet den här dagen. Haha.

:::

Be Champions!!

För det första bortsåg jag från de generella svårigheter som ett nedflyttat lag från Premier League faktiskt kan ha när det gäller att anpassa sig till spelet i The Championship. Det är en annan variant av fotboll och det är viss skillnad mellan att spela som bottenlag och som topplag. För det andra så bortsåg jag från hur hård konkurrensen faktiskt har blivit i The Championship på senare år.

Allt talar för att den här säsongen blir minst lika hård och tuff som den förra, förmodligen mer, med ett flertal lag som konkurrerar om såväl titeln som om uppflyttningsplatserna. De klubbar som lyckas behöver både uppvisa en jämnhet över säsongen som helhet, och en förmåga att producera rätt resultat när det behövs som allra mest. The Championship är en hänsynslös division mot de lag som inte vinner de viktiga matcherna.

Så, vilka är alltså klubbarna som jag tror det står mellan den här säsongen?

:::

Huvudkandidaterna

Från tid till annan inträffar det att en klubb ramlar ned i The Championship som egentligen inte har något där att göra. Vi såg det med Newcastle för tre år sedan. Inget lag är för bra för att åka ur Premier League så klart, men de klubbar som klarar av att hantera nedflyttningen och fortsätta prestera brukar till sist visa sig lite för bra för The Championship.

Med det i åtanke, Bolton Wanderers var helt klart svaga förra säsongen. Men en rätt osannolik sekvens av händelser försatte dem också i en närmast omöjlig situation. Flera nyckelspelare blev långtidsskadade innan säsongen ens hann börja, och spelschemat gav dem en helvetisk säsongsinledning som gjorde att Bolton fick slå ur underläge redan från början. Det kom till sist att definiera hela deras säsong.

Men tittar man däremot på Boltons resultat mot de övriga fem lagen i botten av förra säsongens Premier League-tabell så kan vi kanske få en indikation om hur de håller på The Championship-nivå. Bolton vann sju av dessa tio matcher, och var och en av dessa matcher var av på förhand helt avgörande karaktär. De presterade alltså under press.

En snabb titt på Boltons spelartrupp skapar också känslan att Bolton är favoriter i The Championship den här säsongen. Med spelare Chris Eagles, Darren Pratley, Marvin Sordell, Keith Andrews, David Wheater, Tyrone Mears, Matt Mills och Andy Lonergan med en lång The Championship-tradition i sig, men som också kompletterar denna med Premier League-erfarenhet. Och denna uppräkning av spelare inkluderar heller inte halvdussinet övriga spelare som skulle vara självklara nyckelspelare i samtliga av divisionens övriga lag.

Owen Coyles huvudsakliga jobb består med andra ord i att skapa en positiv känsla igen i sin spelartrupp. En manager som alltid varit bra på att göra just det är Ian Holloway, och just det tror jag är en av de största anledningarna till att Blackpool den här säsongen kommer att vara en av de hetaste kandidaterna till automatisk uppflyttning.

Holloway har varit beundrad länge, men det var egentligen först förra säsongen som övertygade mig om att han inte bara var ett namn och häftigt prat. Trots en rejäl spelaromsättning efter en imponerande säsong i Premier League, som till sist ändå resulterade i nedflyttning, så lyckades Holloway ändå bromsa upp och ta tag i laget. Det räckte inte hela vägen fram, men det slutande ändå med playoff-spel. Med en bättre utgångsposition den här säsongen så har Blackpool alla möjligheter att hitta tillbaka till Premier League.

En annan klubb som bör betraktas som en av favoriterna i The Championship är Birmingham City. Laget hade en strålande vårsäsong förra säsongen, men tack vare den struliga ekonomiska situationen med Carson Yeung som ägare så fick de en väldigt svag start på säsongen. Inte heller var spelet i Europa League till hjälp för ligaspelet. De tog trots detta till playoff. Läget är betydligt mer stabilt för Birmingham inför den här säsongen, och av det skälet tror jag också det kommer gå betydligt bättre för Birmingham.

:::

Playoff-träsket

Det är många klubbar som kan konkurrera om uppflyttning i The Championship i år, vilket gör antalet klubbar aktuella för playoff desto högre. Det är så klart intressant att se vad som händer med klubbarna med nya ägare, Watford och Nottingham Forest, men något säger mig ändå att dessa kommer behöva i alla fall en säsong på sig innan resultaten börjar komma på fotbollsplanen.

Middlesbrough känns för en gångs skull som en klubb som är på väg i rätt riktning igen. Det fanns tendenser till det redan förra säsongen. Klubben har en bra spelartrupp, med en god blandning av ungdom och erfarenhet. Tony Mowbray har förstärkt laget på viktiga positioner, inte minst är värvningen av Jonathan Woodgate till försvaret intressant, och inte minst det talar för att Middlesbrough kniper en playoff-plats den här säsongen.

Det har varit en såpopera som omgett Cardiff City de senaste säsongerna, med strul vid sidan av planen och allvarliga finansiella problem. Nu är klubben till synes skuldfri och finansiellt stabil igen och Cardiff har återigen möjlighet att förstärka spelartruppen, vilket man också gjort. Redan förra säsongen tog sig Cardiff till playoff-spel, och det är svårt att se att Cardiff under den unge imponerande managern Malky Mackay skulle ha blivit sämre inför den här säsongen.

Ståle Solbakken är inte ett av de kända managernamnen i England, men det är troligtvis bara en bra sak. För Wolverhampton Wanderers innebär det en fräsch omstart, och det kan behövas. Hela klubben verkade falla samman under förra säsongen, och nya idéer från Solbakken, som har en hel del erfarenhet från skandinaviskt och tyskt klubbspel, kan visa sig mycket värdefulla. Sett till kvalitet så är Wolves ett av divisionens bästa lag, men de har redan förlorat Michael Kightly, och jag tror de också får det svårt att behålla övriga nyckelspelare som Wayne Hennessey, Steven Fletcher och Matt Jarvis.

Det lag som spelar med mest press på sig är utan tvekan Leicester City, som med tungt finansiellt stöd av thailändska King Power har inte bara ägarnas utan också supportrarnas och omvärldens förväntningar på sig att ta steget upp i Premier League. Men Leicester har varit ett lag som underpresterat sett till resurserna, och som tydligt visat att bara mycket pengar i sig inte räcker till. Det har inte varit samma höga spelaromsättning inför den här säsongen som inför den förra, vilket ger Nigel Pearson större chanser att spela samman laget och uppnå en större jämnhet.

Om jag ska gissa på ett lag som kan överraska i The Championship den här säsongen och norpa en playoff-plats så säger jag Sheffield Wednesday. De går in i säsongen med gott självförtroende efter uppflyttningen från League One, de har en väldigt erfaren spelartrupp och en duktig men ändå något underskattad manager i Dave Jones. Det har inför säsongen pratats mycket om Charlton av nykomlingarna, men jag tror det är The Owls som har bäst chanser att prestera direkt den här säsongen.

:::

Nedflyttningsstriden

Resurser är som alltid betydelsefulla, så också på den här nivån. Av det skälet tror jag det här kommer bli en väldigt tuff säsong för Barnsley. De har en med divisionens mått mätt väldigt liten budget, och de har fått vänja sig vid att kämpa för att undvika nedflyttning. Barnsley såg stundtals väldigt bra ut förra säsongen, men förlusten av Ricardo Vaz Te under januarifönstret stod dem dyrt, och de har ännu inte lyckats hitta någon fullgod ersättare för honom. Nej, Mido räknar jag inte.

Bristol City hade en mycket svag start på förra säsongen, men lyckades ändå under Derek McInnes som manager undvika nedflyttning. Problemet jag ser inför den här säsongen var att de då ändå slutade på 20:e plats, strax ovanför nedflyttningsstrecket, och de tre klubbar som kommer upp från League One och ersätter de nedflyttade klubbarna är samtliga förhållandevis starka, och bra fotbollslag. Konkurrensen har med andra ord hårdnat.

Med fem år vid rodret så är Kenny Jackett den manager i The Championship som suttit längst på sin nuvarande post. Den kontinuiteten är en faktor som talar för Millwall den här säsongen. Mer oroväckande är dock kvaliteten på Millwalls spelartrupp. Det krävdes ett genuint hot om nedflyttning förra säsongen för att laget skulle börja leverera poäng, och mycket av det skedde tack vare ett inflöde av lånspelare. Precis som fallet är för Barnsley och Bristol City, så riskerar en ökad konkurrens i The Championship stå Millwall dyrt.

Jag tror också att Peterborough United kan få genomlida en rätt besvärlig säsong.

:::

Kuriosa

Håll ögonen på Jonathan Woodgate i Middlesbrough och Danny Murphy i Blackburn. Två kvalitetsvärvningar till The Championship.

Charlton är något av den här säsongens outsider. Många tror att de ska upprepa Norwichs och Southamptons bedrifter och ta sig direkt upp till Premier League. Jag är mer tveksam.

Med Blackburn nedflyttade så blir det återigen aktuellt med ett av Englands mer heta derbyn, när Blackburn och Burnley drabbar samman.

The Championships mest explosiva tryckkokare kan mycket väl vara Leeds United.

Släng ihop missnöje med det nuvarande ägarskapet, en misslyckad försäljning av klubben under sommaren, en rejält förändrad spelartrup, desillusionerade supportrar, och den smågalne Neil Warnock i samma soppa, krydda detta med Elhadji Diouf, och den här säsongen kan sluta alltfrån godkänt till katastrofalt för Leeds.

:::

Be Champions!!

Å ena sidan är jag benägen att lita på Fergusons omdöme, men å andra sidan så är det något med värvningen som känns lite skumt och kanske överflödigt. Som strösocker på müslin, ungefär. Det blir lite sötare, men måltiden blev plötsligt både mer onyttig och mindre naturligt fruktig.

Det gör så klart inte ont att klubben värvar en av världens två-tre bästa anfallare från förra säsongen. Kvalitet har ju van Persie i överflöd, en tekniskt gudabenådad avslutare, och han kommer ju helt klart kunna komplementera Wayne Rooney på ett bra sätt. Lite mer cyniskt kan man också tillägga att han faktiskt gör Rooney petbar. I det avseendet är konkurrens så klart bra.

Alltför hård konkurrens kan dock också bromsa utveckling. Dimitar Berbatov har naturligtvis gjort sin sista vettiga insats i klubben. Situationen blev helt plötsligt jobbigare för både Danny Welbeck och Javier Hernandez, kanske främst för den sistnämnde. Men det kanske kan vara till det bättre. Värst är det emellertid för unga, lovande talanger strax nedanför a-truppen. Främst tänker jag då kanske på Will Keane.

Å andra sidan, är en spelare tillräckligt bra så får han spela ändå. Men det förutsätter trots allt också att spelaren faktiskt får vettiga chanser i a-lagströjan.

:::

Värvningens mest intressanta aspekt är kanske vad den säger både om de interna förhållandena i de båda klubbarna, och kanske också vad det därmed säger om det externa förhållandet mellan de båda klubbarna.

Internt kan man se en rätt tydlig kontrast. I Man Utd är det huvudsakligen ägarna och styrelsen som böjer sig för Alex Ferguson. Värvningen av van Persie bryter mot Glazers policy att inte värva spelare över 26 år för dyra pengar. Det är inte Glazers som drivit igenom den här värvningen, det är Ferguson. I Arsenal tvingas Wenger ständigt och jämt foga sig efter styrelsens vilja när det kommer till försäljning av spelare.

Sett mer ekonomiskt går det också att uttrycka skillnaden annorlunda. Arsenals styrelse är först och främst fokuserad på att maximera lönsamhet, Man Utds styrelse är istället fokuserade på värdetillväxt. För Man Utds affärsmodell är hög prestation på fotbollsplanen centralt, men inte för Arsenals affärsmodell utöver att kvalificera sig för Champions League. Detta säger oss något om de båda klubbarnas relativa ambitioner.

Externt kan man alltså säga att värvningen illustrerar konkurrensläget mellan klubbarna, och kanske var de rankas in the great scheme of things. Åtminstone utifrån ett mer symboliskt perspektiv. När det sedan kommer till match och ren tabellmatematik, så kan ju verkligheten ibland se något annorlunda ut. Men sällan mycket.

:::

Det är ett perspektiv som leder in i en annan aktuell Man Utd-fråga. Nämligen om den här värvningen, för tämligen dyra pengar, av en anfallare i högsta etablerad världsklass, på något sätt skulle kunna täppa till käften på alla de MUST-affilierade numpties som menar att Glazers ägande omöjliggör just sådana värvningar.

Jag skulle inte tro det, de har en rätt god tendens att bortse från de ganska omfattande delar av verkligheten som inte stämmer överens med deras egen världsbild, och de hittar snart något nytt att klaga på. Allt för att stärka sina egna ställningar.

Det är så klart värt att fundera på om det fanns någon sådan politisk aspekt bakom Alex Fergusons beslut att värva Robin van Persie. Klart och tydligt är i alla fall att Andy Green nog sällan har varit så tyst på twitter som han var igår kväll.

:::

Vad betyder då förlusten av Robin van Persie för Arsenal? Något berörde jag ju den frågan i bloggen som följde på van Persies offentliga uttalande för någon månad sedan att han inte ville förlänga sitt kontrakt med klubben.

Blir Arsenal sämre?

Det är naturligtvis en försämring i spetskvalitet. Van Persie är en anfallare i världsklass, och någon annan sådan anfallare har inte Arsenal tillgång till. Så i det avseendet blir Arsenal sämre. Hur stor effekt detta har är dock något mer oklart. Det kommer bero på vilka taktiska omdispositioner Arsenal gör rent kollektivt, om de taktiskt klarar av att kompensera för förlusten av van Persie, vilket inte är omöjligt.

Kommer Arsenal värva någon ersättare?

Som jag sa redan för en månad sedan, och som Arsene Wenger faktiskt också uttryckte det igår kväll, Arsenal har redan värvat ersättarna för Robin van Persie i form utav Lukas Podolski och Olivier Giroud. Några fler värvningar än så kan Arsenalsupportrarna med all sannolikhet glömma.

Försvann titelchansen med van Persie?

Nej. Arsenals titelchans berodde inte i första hand på Robin van Persie eller ens lagets anfall som helhet. Arsenals anfall har alltid varit tillräckligt bra för att vinna Premier League, men så har ändå inte blivit fallet. Skälet till det är att det är defensiven som varit Arsenals akilleshäl, och det sätt på vilka Arsenals offensiv har lett till defensiva handikapp.

:::

Nu ska man ju förstås komma ihåg att värvningen ännu inte är riktigt klar. De personliga villkoren har ännu inte kommits överens om, även om det så klart är ytterst osannolikt att affären faller på det. Men, det ger ju onekligen en annan klubb möjligheten att svepa in i sista sekunden och kapa värvningen mitt framför snoken på Ferguson.

…………………………………………………

Värvningar

Ivan Ramis – Wigan, £5m. Roberto Martinez har varit på en rejäl shoppingrunda i Spanien den här sommaren. Hem kom han också med en spans försvarare med mycket erfarenhet från Mallorca. En spelare som kan bli mycket värdefull för Wigan. Väl godkänd (+++)

Michael Kightly – Stoke, £3m. Stoke gör en riktig kvalitetsvärvning när de för en tämligen rimlig summa pengar plockar över Wolves förmodligen bäste och mest kreative yttermittfältare. Helt rätt lagdel att förstärka för Stoke. Med beröm godkänd (++++)

Jamie Ness – Stoke, okänt. En mittfältare först och främst värvad för framtiden, han är 21 år gammal, men också för en ökad bredd och konkurrens i Stokes spelartrupp. Känns som något utav en chansning att satsa på en spelare som aldrig riktigt hann etablera sig i Rangers. Godkänd (++)

Geoff Cameron – Stoke, okänt. En värvning som kan ses som en produkt av Stokes något udda USA-connection. Cameron kan spela som både försvarare och mittfältare, och är att betrakta som både mångsidig och begåvad med bollen. Väl godkänd (+++)

Ryo Miyaichi – Wigan, lån. Klokt agerat på lånemarknaden av Wigan som med snabbe och tekniske Miyaichi har hittat en potentiell ersättare till flyktade Rodallega. Det löser inga problem på längre sikt, men det är kortsiktigt en bra lösning, och en motiverad spelare. Med beröm godkänd (++++)

…………………………………………………

Under gårdagen lottades den andra omgången av Ligacupen. Några av godbitarna blev West Ham vs Crewe, Sheffield Wednesday vs Fulham, Stevenage vs Southampton, Stoke vs Swindon och MK Dons vs Blackburn. Jag kan se Paolo Di Canio framför mig, viftandes och fäktandes med armarna, i apoplektiskt tillstånd över Stokes brutala metoder.

:::

Ännu en gång ynglar Englandsbloggen av sig. Det är nu Erik Jonsson, i kommentarsfältet bättre känd som Erkie Jerkie, som fått en alldeles egen blogg på FM Sweden.

https://www.fmsweden.se/blog/12-engelsk-fotboll/

Väl värd att lägga till i favoritlistan. Och lite kan jag ju ändå tycka att det är ett tecken på kvalitet så gott som något för såväl den här bloggen samt då inte minst för dess kommentarsfält när bra saker förökar sig.

:::

Be Champions!!

I och för sig är det en rätt vanlig förenkling av sanningen att nedflyttade klubbar är svagare än de som flyttats upp, men det är också en välkänd sanning att klubbarnas budget och omsättning generellt sett spelar väldigt stor roll på den här nivån. Och i det avseendet har Portsmouth, Coventry och Doncaster samtliga svårt att mäta sig med de tre uppflyttade klubbarna.

Det som kanske talar emot tesen om League Ones allmänna förklening är kvaliteten på de uppflyttade lagen från League Two. Swindon och Crawley har båda möjlighet att hävda sig i League One, och det ska bli väldigt spännande att se vad Crewe kan mäkta med.

:::

Huvudkandidaterna

Mycket talar för att Sheffield United är en av den här säsongens stora favoriter i League One. Sett till förra säsongen så borde de vid det här laget förbereda sig för den kommande säsongen i The Championship, men tack vare slarv så släppte de på upploppet förbi lokalrivalen Sheffield Wednesday, innan de förlorade playoff-finalen på straffar mot Huddersfield. The Blades har också lyckats behålla majoriteten av sina viktiga spelare. Ett väldigt utsatt finansiellt läge försvagar däremot klubbens slagstyrka och riskerar leda till instabilitet under säsongen. Mycket måste fungera för Sheffield United den här säsongen, frågan är om de lyckats hämta sig från förra säsongens besvikelse.

League Ones riktiga alfaklubb den här säsongen kan emellertid bli MK Dons, som har satsat rejält inför säsongen och vars styrelseordförande klart och tydligt har uttalat målsättningen att endast automatisk uppflyttning är ett accepterat resultat. MK Dons har tagit sig till playoff tre säsonger i rad, utan att ha något särskilt vasst anfall. Tidigare säsonger har den hårda konkurrensen varit en ursäkt, men en relativt svagare division den här säsongen gör att där inte längre finns några ursäkter. Med sin spelfilosofi har Karl Robinson, MK Dons manager, vunnit en hel del beundrare, men det börjar bli dags att också låta resultaten motivera uppfattningen.

Inför förra säsongen gjorde klubbledningen i Swindon Town en rätt intressant chansning i tillsättningen av ny manager. Istället för att som brukligt tillsätta något av de vanliga namnen som cirkulerar runt i klubbarna på den här nivån, så valde man den oerfarne men karismatiske Paolo Di Canio. Det var en chansning som lönade sig, Swindon vann League Two överlägset och ser ut att kunna upprepa bedriften den här säsongen.

Sex klubbar har under de senaste fyra säsongerna lyckats uppnå två raka uppflyttningar i The Football League. Och det finns mycket gemensamt med Swindons utveckling under Di Canio med vad vi har kunnat se med lag som Norwich och Southampton. Swindon har gått snabbt framåt, men framgången är byggd på en stabil grund. Från oktober under förra säsongen spelade Swindon 21 ligamatcher på hemmaplan, vann 18 av dem och höll nollan i 17 matcher. Om Swindon lyckas upprätthålla samma nivå och jämnhet i sin prestation den här säsongen så är de återigen högaktuella för automatisk uppflyttning.

Den riktiga jokern i sammanhanget är emellertid Paolo Di Canio själv. Den 44-årige italienaren är måhända en kontroversiell figur, men det råder ingen tvekan om att han gjort succé som manager. Känslan är emellertid också att han är lojal med klubben, och att han verkligen har fäst sig vid Swindon. Den risk som alltid finns med framgång, att en klubbs manager och bästa spelare värvas av större klubbar, är därför måttlig. Som spelare i Swindon måste det hur som helst vara väldigt givande att spela för Di Canio, och det är just magin i den relationen mellan manager, klubb och spelare som gör att jag tror Swindon ligger väldigt bra i League One den här säsongen.

Jag höjer också ett varningens finger för Crewe Alexandra som avslutade förra säsongen i League Two på ett strålande sätt där de var obesegrade under sina 19 sista matcher. När det betydde som mest, i playoff-finalen på Wembley mot Cheltenham, så presterade de också som allra bäst. Att döma av 5-0-krossen av Hartlepool i Ligacupens första omgång i helgen så är formen konserverad. Crewe producerar unga talanger närmast på löpande band, och förhoppningen är att den 18-årige Max Clayton ska kunna ersätta den till Man Utd flyktade Nick Powell på ett bra sätt.

:::

Playoff-träsket

De senaste säsongerna har Notts County varit sin egen kanske värsta fiende när de genom ett alltför kortsiktigt tänkande har slagit krokben för sig själva och deras mer långsiktiga ambitioner. Keith Curle kom till klubben i februari, som dess sjunde manager under de tre senaste åren. Han kan inte ändra klubbens kultur på egen hand, men han kan genom att tänka framåt åtminstone visa vägen. Hittills har han lyckats rätt väl och har under sommaren förstärkt laget med spelare som Joss Labadie, Enoch Showumni och Gary Liddle. Det finns kvalitet i Notts County för att kriga om uppflyttning den här säsongen, så länge klubbledningen kan visa upp det nödvändiga tålamodet.

Få klubbar i England känner kanske till problemen med struliga ordföranden och klubbledningar än Bournemouth. Eddie Mitchell, klubbens ordförande, var en vandrande pinsamhet förra säsongen, men han har förmodligen i alla fall fattat ett rätt beslut i tillsättningen av Paul Groves som ny manager. Den framgång som The Cherries har haft under senare säsonger har inte kommit med rutinerade managerrävar utan under Eddie Howe, en rookiemanager rekryterad internt från klubbens ungdomssektion. Groves är en rekrytering i samma anda.

Bournemouth har också gjort en rejäl satsning inför säsongen och har genom den ryske finansiären Maxim Denim fått ett rejält kapitalinflöde. Men med externt kapital följer också kortare tålamod, och hur mycket förtroendekapital har då Paul Groves att komma med? Om Denim och Mitchell är kapabla att visa upp tålamod, och mycket av det kommer säkert att hänga på opinionen bland supportrarna, så har Bournemouth en god chans att ta sig den långa vägen upp i The Championship.

Det var en tung fjolårssäsong för Preston North End. Experimentet med Phil Brown blev misslyckat och tillsättningen av den karismatiske och viljestarke Graham Westley i januari hann inte bära frukt, och laget slutade till sist på den nedre halvan. Under sommaren har Westley inte ödslat någon tid på att rensa upp i spelartruppen och plocka in en mängd nya spelare, bland dem Lee Holmes, David Amoo, John Mousinho, Scott Laird och Lee Trundle. Westley har ett tungt jobb framför sig att vinna supportrarnas förtroende, men om han lyckas med det och om Preston får en bra start på säsongen, då hägrar en playoff-plats.

:::

Nedflyttningsstriden

League One är divisionen inom engelsk ligafotboll med det svettigaste nedflyttningshotet, i och med att hela fyra lag flyttas ned till League Two varje säsong. Det gör att fler lag varje säsong dras in i nedflyttningsstriden, på samma sätt som det generellt också gör livet svårare för nykomlingar från League Two.

Man kommer inte från känslan att League Ones främsta problembarn den här säsongen kommer vara Portsmouth. Med bara dagar kvar till säsongens start finns där knappt några seniora spelare kvar i klubben, ägarsituationen är ytterst oklar och klubbens hela existens är och förblir hotad. Portsmouth är en klubb i fritt fall, och allt annat än ytterligare en nedflyttning den här säsongen är att betrakta som kanske inte bara en stor framgång utan ett mirakel. Särskilt som de inleder säsongen med ett avdrag om tio poäng. Frågan är kanske inte först och främst hur Portsmouth slutar säsongen, utan huruvida de ens får chansen att börja den.

Oro inför framtiden präglar också Leyton Orients tillvaro. West Hams planerade flytt till OS-arenan, i Leytons område av London, ses som ett hot mot klubbens supporterbas, och det har också uppstått tvivel om ägaren Barry Hearns fortsatta vilja att finansiera klubben. En mer påträngande oro är dock vad som sker på fotbollsplanen den här säsongen, där laget ser ut att behöva brottas med ordentliga problem. Förlusten av mittfältaren Stephen Dawson till Barnsley är ett tungt tapp, under en svag fjolårssäsong för laget så vann The O:s tio matcher av 20 och spelade sju oavgjorda med honom på planen. Russell Slade, Leytons manager, är pressad efter förra säsongens resultat, och han måste uppnå bättre resultat den här säsongen men med mindre resurser.

Helt rättvist är det kanske inte att beskriva Hartlepool United som ett lag på nedgång. De har slutat på plats 15, 19, 20, 16 och 13 under de fem säsonger de tillbringat i League One sedan återkomsten från League Two. Ändå är känslan den här säsongen att Hartlepool måste prestera bättre än sina förutsättningar för att inte dras in i nedflyttningsstriden. Den tunga 0-5-förlusten i Ligacupen mot Crewe, en av League Ones nykomlingar, lämnar också ett visst budskap. En ljuspunkt i tillvaron är klubbens lovande unga talanger, inte minst då Luke James, Jack Baldwin och Darren Holden. Frågan är om Neale Cooper hinner få ordning på laget innan det är för sent.

Jeff Bonser har ägt och styrt Walsall i mer än två decennier, vilket gett klubben stabilitet på bekostnad av någon egentlig ambition. Det har emellertid fått fansen att börja misströsta, och även Bonser själv verkar ha börjat tröttna, då han öppnat för försäljning av både klubben och dess arena. Men tröstlösheten märks inte bara vid sidan av fotbollsplanen utan också på den. Hela nio av lagets viktigaste spelare har lämnat klubben under sommaren, och Dean Smith, Walsalls manager, har ett tungt jobb att göra på transfermarknaden i augusti. Smith har ett ännu tyngre jobb framför sig att hålla Walsall kvar i League One.

:::

Kuriosa

45 nationaliteter finns representerade i League One, utöver brittiska eller irländska spelare, vilket gör League One till den mest kosmopolitiska av tredjedivisioner. Flest spelare kommer från Frankrike, som är representerade med 14 spelare.

:::

Be Champions!!

Men även nu när vi rör oss i ett allmänt folkfält av galenskap, så är det trots allt svårt att komma ifrån att det finns värvningar som är mer galna än andra. Det finns kort och gott värvningar som har skakat om engelsk fotboll, och som på något sätt kan sägas ha rubbat maktbalansen i Premier League.

Hur mycket mer sanning som låg i gårdagens rykten än tidigare är ju minst sagt oklart, men pratet om Robin van Persie på väg till Man Utd ger intryck av att få mer och mer substans. Det är så klart en så kallat galen värvning av just det skäl som den här bloggen tittar lite närmare på. Det är en värvning mellan rivaler, upplevda eller verkliga.

Det är en typ av värvningar som av någon oförståelig kulturell anledning är väldigt vanliga i Italien, men inte i England. Man går helt enkelt inte, annat än i yttersta undantagsfall, från en storklubb till en annan. Om det sker, så är den enda tolererbara logiken till synes att det sker för pengar, varmed både klubb och spelare lätt kan avfärdas enligt gängse supporterlogik.

Det här är, som jag ser det, Premier League-erans fem allra mest galna värvningar.

:::

(5)  Carlos Tevez, från Man Utd till Man City, 2009

Att gå till klubbens alltmer högljudda rivaler var kanske inte så populärt till att börja med. Ändå så var Man Utds supportrar någorlunda benägna att acceptera det hela, för hans tjänster till klubben under två säsonger. Sedan kom ett argentinskt ljushuvud på den goda idén att börja snacka skit om klubben, delvis för att rättfärdiga sig själv och delvis för att smöra in sig hos sina nya fans. Därefter kom så ett ljusblått ljushuvud på att sätta upp en stor affisch. Tre år senare, och Tevez är förmodligen fortfarande en av de mest hatade motståndarspelarna på Old Trafford, och garanterat den mest hatade före detta spelaren.

(4)  Sol Campbell, från Tottenham till Arsenal, 2001

Campbell skulle uppnå stora framgångar med Arsenal, och han är utan tvivel en av Premier League-erans främsta backar. Ändå kommer hans karriär till stor del alltid att vara definierad av hans övergång från Tottenham till Arsenal. Bara att det är två av Englands främsta rivaler var i sig en faktor som gjorde övergången infekterad. Att Campbell gick som fri transfer spädde däremot på det hela, särskilt som han vid tillfället var lagkapten i Tottenham.

(3)  Lee Clarke, från Newcastle till Sunderland, 1997

Clarke är född i Newcastle och tillbringade hela sin fotbollsuppväxt i klubben och slog sig in i a-laget från dess akademi. Han tillbringade sju år som spelare i Newcastles a-lag, och var en bidragande faktor till två andraplaceringar i Premier League under den här perioden. Chocken var därför närmast total när han 1997 flyttade över till ärkerivalen Sunderland för £2,5m. I Sunderland var han med och hjälpte upp laget till Premier League, men kort därefter blev han petad och sparkad från klubben. Det hade uppdagats att han befunnit sig på Wembley under FA-cupfinalen 1999, tillsammans med Newcastles fans och haft på sig en tröja med ett hånfullt Sunderlandbudskap. Clarke spelade aldrig mer för Sunderland.

(2)  Alan Smith, från Leeds till Man Utd, 2004

Alan Smith var en gång i tiden en av Englands mest spännande spelare. Han var en del av en väldigt framgångsrik spelargeneration i Leeds, som under en säsong tidigare tagit Europa med storm. Men Leeds drabbades också av finansiella svårigheter som ledde till nedflyttning från Premier League och ett hot om tvångsförvaltning. Man Utd gav Leeds ett erbjudande de inte kunde säga nej till, att köpa Smith för £7m och rädda dem från förvaltning. Smith ställdes inför ett tufft beslut, att antingen stanna kvar i Leeds och se klubben hamna under tvångsförvaltning, eller rädda Leeds genom att gå till klubbens värsta rivaler. Han valde att gå till Man Utd. Det hjälpte inte att han avsade sig sin personliga transferbonus, Leeds fans ansåg fortfarande att han svikit klubben.

(1)  Ashley Cole, från Arsenal till Chelsea, 2006

Det här är en övergång som är infekterad än till denna dag. Till stor del handlar det säkert om att Cole var den första av spelarna i Arsenal som valde att lämna klubben för en annan engelsk rivalklubb. Inte hjälper det så klart att Chelsea varit ett törne i Arsenals sida ända sedan dess. Cole har för Arsenalfansen blivit bilden av den girige spelaren, som svikit klubben och dess filosofi. Men det var också hur övergången gick till som gjorde den desto mer infekterad. Chelsea genomförde i stort sett varenda tjuvknep som finns i boken för att få över Cole till klubben, ett av de mest flagranta exemplen på tapping-up som vi sett internt i Premier League. Känslan av att såväl Chelsea som Cole själv gick bakom ryggen på Arsenal gjorde övergången om möjligt ännu värre.

:::

Bubblare:

»  Andy Cole, från Newcastle till Man Utd, 1995
»  Emmanuel Adebayor, från Arsenal till Man City, 2009
»  Fernando Torres, från Liverpool till Chelsea, 2011

:::

Vad är det egentligen som gör en värvning galen? Jag har så klart valt att inte fästa någon större vikt vid transfersumman i sig, istället fokuserar jag på själva övergången som sådan. Jag tycker att två kriterier bör vara uppfyllda. För det första bör det vara en övergång mellan rivalklubbar. För det andra bör övergången ske mot den säljande klubbens och dess supportrars vilja.

I det avseendet, anser ni att en högst eventuell övergång för Robin van Persie till Man Utd egentligen slår sig in någonstans på den här listan?

…………………………………………………

Värvningar

Jack Rodwell – Man City, £15m. Jag gillar den här värvningen. Lite riskfylld är den, med tanke på att Rodwell till synes stagnerat något i sin utveckling. Men det kan bero på miljön likaväl som spelaren själv, och i Man City finns definitivt utrymme för att utvecklas. Blir det så, då har Man City verkligen fått en spelare med stor talang som de har användning för i många år. Väl godkänd (+++)

Arouna Kone – Wigan, okänt. Något i anfallsväg är Wigan så klart tvungna att göra. De har tappat Hugo Rodallega till Fulham och ser ut att vara på väg att också tappa Victor Moses. Med 15 mål förra säsongen hjälpte Kone Levante till en Europa League-plats, så ivorianen är ingen oäven målskytt. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Tack till Julius Ramberg för gårdagens gästblogg. Den fick en del kritik, till viss del konstruktiv och till viss del bara elak. Varför andra åsikter än sina egna väcker sådan ilska är svårt att förstå, men de som bara är elaka skulle ju kunna fundera på om de själva har balls att skriva en gästblogg.

Att jag publicerar en gästblogg betyder inte nödvändigtvis att jag håller med om allt som står i den. Kanske är det tvärtom, ibland kan jag tycka det är mer spännande med en helt annan åsikt än min egen. För mig räcker det att det är en spännande och sammanhängande text, som är i alla fall någorlunda välskriven. Inga problem med gårdagens gästblogg i något av dessa avseenden.

De som skriver regelbundet vet att det alltid smyger sig in irriterande småfel i texter. De som sitter och letar sådana fel i detaljer för att med dem hacka på texten som helhet, har som jag ser det ingen som helst erfarenhet av skrivandets praktik.

:::

Mer om League One senare ikväll. Under dagen lottas också Ligacupens andra omgång, och ikväll spelar naturligtvis också England mot Italien i Schweiz av alla ställen.

:::

Be Champions!!

Men det finns inte särskilt mycket som talar för att det mönstret kommer att upprepa sig den här säsongen. Tvärtom så ser det den här säsongen ut att bli den hårdaste och tuffaste League Two-uppplagen på åtminstone fem år. Lagen som flyttats upp från The Conference, York och Fleetwood Town, är väldigt starka, och de fyra lagen som relegerats från League One anländer samtliga med ambitioner om att omedelbart återvända.

League Two är ju lite speciell med det att det är en något skev tabell. Å ena sidan så leder hela tre platser till automatisk uppflyttning, med playoff-spel om en fjärde plats, men å andra sidan så är det endast de två sista platserna som resulterar i nedflyttning. Det innebär först och främst att något fler lag faktiskt kan blanda sig i kampen i toppen av tabellen, vilket gör League Two något mer svårförutsägbar.

:::

Huvudkandidaterna

Man kan säga att det finns två tankeskolor när det kommer till vilka lag som är aktuella för uppflyttning. Där finns å ena sidan lagen som är rejält finansierade av rika ägare och där finns å andra sidan också lagen som kort och gott bara kan anses hålla en hög kvalitet i League Two-termer.

Det första resonemanget leder oss fram till Fleetwood Town samt Rotherham United. Av dem tror jag att det i första hand är Rotherham United som kommer att befinna sig högst upp i tabellen. Fleetwood Town är nykomlingar och har därför mindre erfarenhet än The Millers. Steve Evans, Crawley Towns före detta manager, har såväl erfarenhet av framgångsrika ligakampanjer som han har tillgång till en väldigt god budget. Flertalet spelare av League One-kaliber har värvats, bland dem Kayode Odejayi, Michael O’Connor, Ian Sharps och Nicky Hunt, och lyckas Evans få ihop laget så borde uppflyttning vara ett mycket rimligt mål den här säsongen.

Det riktigt starka laget i League Two den här säsongen är kanske Chesterfield, som för två säsonger sedan gick igenom League Two likt en slåttermaskin. Det blev inte någon succé i League One förra säsongen. Vad som gick fel är svårt att säga, men vinsten i The Football League Trophy förra säsongen, mot Swindon Town i finalen, visar att de i alla fall inte helt plötsligt har blivit något dåligt lag bara för den sakens skull.

Men trots först uppflyttning och därefter omedelbar nedflyttning så förblir Chesterfield ett väldigt stabilt lag, byggt runt kontinuitet. Det är fortfarande John Sheridan som är manager, hans assistent är fortfarande Tommy Wright, och kärnan i spelartruppen är fortfarande densamma som marscherade iväg med League Two-titeln för två säsonger sedan. Kontinuiteten är i sig ett starkt argument för Chesterfield, men ett intressant tillskott i form av Marc Richards har också anlänt, en målfarlig anfallare som producerar runt 18 mål i snitt de senaste tre säsongerna i ett lag som slutat i mitten av tabellen. Det är en bra ersättare för den flyktade Craig Davies.

Det finns också något nytt och fräscht med Oxford United som gör att jag tror på dem som en seriös kandidat. Med den nye ordföranden Ian Lenegan har många nya tankar kommit in i klubben, framför allt på det fysiologiska området. Lenegan har investerat £150k i nya styrke- och konditionsfaciliteter och det är kanske klokt, med tanke på att skador bidrog till att Oxford föll bort från playoff-striden mot slutet av förra säsongen. Oxford har konsekvent förbättrat sin tabellposition under de fyra senaste säsongerna, och med Chris Wilder som stabil manager så är andan i klubben optimistisk.

Därefter tror jag, nästan som vanligt, att Bradford City vill blanda sig i uppflyttningsstriden. Det är en vanlig ambition för The Bantams som emellertid alltid har slagit fel så här långt. En utrensning av 14 spelare den här sommaren talar inte heller för stabilitet, men med Phil Parkinson som ny manager finns för första gången på länge genuint positiva tecken i en klubb av sådan generell storlek och styrka att uppflyttning aldrig ska vara någon omöjlighet.

:::

Playoff-träsket

Den här säsongens utbredda jämnhet i League Two gör det så klart ytterst vanskligt att peka ut tydliga playoff-kandidater. Utöver de fyra klubbar som jag redan nämnt som huvudkandidater för serievinst och automatisk uppflyttning, så kan åtminstone tiotalet ytterligare klubbar utmana delvis om uppflyttning men allra minst om playoff-spel.

Om några klubbar ändå ska pekas ut så går min första nickning till Fleetwood Town. Det är en klubb som satsar friskt, och under sommaren har flera väldigt spännande värvningar av hög kvalitet genomförts. Jag tänker då inte minst på David Ball, Steven Gillespie, Barry Nicholson och Conor McLaughlin från Preston, samt inte minst prestigevärvningen av anfallaren Jon Parkin från Cardiff. Förlusten av Jamie Vardy är tung, men det som kanske främst talar emot The Cod Army är unge och oerfarne managern Micky Mellon, och att han kanske ändrat för mycket på ett vinnande lag med för många nya värvningar som måste spelas samman.

Jag sticker också ut hakan och menar att Aldershot Town har en mycket god chans att nå i alla fall playoff-spel. De spelade stundtals en strålande fotboll förra säsongen, och hemma på Recreation Ground besegrade man fem av de sju högst placerade lagen, de tog sig till femte omgången av Ligacupen, och om det inte varit för sju förluster på nio matcher direkt efter den TV-sända cupmatchen mot Man Utd så hade de troligtvis tagit sig till playoff redan förra säsongen. Dean Holdsworth har uttalat målet om en playoff-plats den här säsongen, och med lite mer jämnhet över säsongen så har han och laget goda chanser att lyckas. Att kvaliteten finns där såg vi i lagets förlust på straffar i Ligacupen borta mot nyss nedflyttade Wolves.

:::

Nedflyttningsstriden

Barnet utgör just nu ett av League Twos mest spännande experiment. De har precis erhållit Academy 2-status tack vare deras fokus på på utveckling av ungdomar och kvaliteten på deras träningsanläggning. Av det skälet har klubben under sommaren implementerat en ny filosofi också i sitt a-lag, släppt flera av sina större namn för att ge mer och bättre plats åt klubbens unga talanger. På sitt är detta beundransvärt, men jag känner mig av någon anledning cynisk. Barnet har närmast gjort en tradition av att med minsta möjliga marginal klara sig från nedflyttning, och jag är rädd att den nya filosofin åtminstone på kort sikt kommer leda till att klubben till sist landar på fel sida om nedflyttningsstrecket.

Ungdomlighet tror jag även riskerar bli Morecambes fall den här säsongen. Det är en klubb som är tvingade att leva på betydligt mindre resurser än majoriteten av deras rivaler i divisionen, och som en följd av det är de närmast tvingade att överprestera, även om jag inte riktigt gillar begreppet. Det kan bli en tuff utmaning för en grupp unga spelare som ännu inte är helt och hållet utvecklad. En förutsättning för att Morecambe ska överleva den här säsongen är en bra start.

Det har varit en snabb och stadig marsch framåt och uppåt genom det engelska seriesystemet för AFC Wimbledon. Men redan inför förra säsongen och deras återkomst till The Football League, så varnade managern Terry Brown för att det fanns en klar risk att klubben snart skulle slå i ett glastak. Det finns vissa givna begränsningar med en supporterägd klubbmodell, inte minst när det kommer till resursanskaffning. Målet för AFC Wimbledon är inte nu att fortsätta marschen uppåt, utan primärt att etablera sig i League Two. Det innebär att bygga upp en jämnhet i spelet för att hålla över en hel säsong. I första hand bör målet vara att nå 50 poäng den här säsongen.

:::

Kuriosa

League Two har introducerat ett lönetak, vilket betyder att en klubb får bara spendera 60% av sin totala omsättning på löner. En reform som är finansiellt sund, men som också hjälper de större klubbarna.

League Twos genomsnittliga publikkapacitet ligger strax ovanför 10,000 åskådare per match. Med en kapacitet över 25,000 har Bradford City den klart största arenan i divisionen.

League Two är också den mest lönsamma av alla fjärdedivisioner i världen.

:::

Be Champions!!

Chelsea slutade i år sexa, ett riktigt bottennapp för Londonklubben, men tack vare segern i CL så snor man Tottenhams plats då Tottenham slutade fyra. Säga vad man vill om den regeln, själv tycker jag det är ett stort skämt, men det finns inte mycket att göra för Tottenhams del som istället får satsa vidare mot CL i år med en ny manager och troligtvis utan Modric.

Om vi räknar in Manchesterlagen som självskrivna till varsin topp fyra placering återstår med andra ord Liverpool, Tottenham, Arsenal och Chelsea ( Ja, jag utgår ifrån att Newcastle inte kommer att ta sig till CL). Arsenal och Chelsea har inte missat Cl sedan Big Four upplöstes medan Tottenham endast tagit sig dit en gång, även om man i år lyckades ta fjärdeplatsen. De fyra lagen som är huvudkanditater till de två sista CL-platserna ska i denna blogg granskas, lag för lag, för att försöka lista ut vilka av lagen som lyckas.

******

Vi börjar med Liverpool, klubben som slutade först på en åttondeplats i år. Inför förra säsongen hade klubben satsat nära inpå en miljard på nya, främst brittiska spelare. Downing, Adam, Henderson, Bellamy, Enrique och Coates köptes in under sommaren och halvåret tidigare köptes Carroll och Suarez in.

Trots det uteblev resultaten, man vann förvisso ligacupen och kom tvåa i FA-cupen, men en åttondeplats i ligan skvallrar om flopp. Ut försvann Dalglish och in kom Swanseas succémanager Rodgers. Inför denna säsongen har man värvat både Joe Allen och Fabio Borini, två spelare Rodgers känner till väl och som passar in i hans syn på fotboll. Många spelare har även fått lämna, Maxi, Bellamy och Kuyt mm.

Frågan är bara om det inte blir bättre i år? Jag har förvisso inte sett Allen spela så mycket men han har en lysande statistik och Rodgers vet precis vad han duger till. Dessutom har man Agger som visat upp en enorm klubblojalitet, något som behövs nu när Gerrard ofta är skadad och Carragher med rätta får nöta mer bänk.

Däremot kan man fråga sig om Liverpool har visat sig hedersamma när Rodgers verkar vilja rannsaka sin gamla klubb. Först vill han ha Gylfi (Fine, Tottenham visade intresse men Rodgers var ganska kvick med att annonsera sitt efteråt) och sedan med Allen, som han ju också lyckades knyta åt sig. Detta trots gentlemannaavtalet…

Det som främst talar emot Liverpool är ändå att Steve Clarke lämnat klubben. Den f.d assisterande managern var en lysande taktiker defensivt, jag är rädd att man kan tappa mycket i det defensiva spelet utan honom som rådger Rodgers.

Esset: Lucas Leiva. När Lucas blev skadad förra säsongen rasade mycket i Liverpools defensiva spel och mittfältet fick aldrig tillbaka den säkerheten man trots allt hade innan skadan. Ska man lyckas i år så behövs Lucas mer än någonsin då man verkligen ser vilken skillnad han gör.

Kungen: Luis Suarez. Klubbens främste offensiva kraft som kommer att vara en nyckel om man ska lyckas offensivt i år. Kan han få igång sitt målskytte på allvar kan Liverpool mycket väl hamna fyra.

Jokern: Jordan Henderson. Spelade stundtals bra men passade aldrig in i Dalglishs spelide, dessutom fick han spela alldeles för mycket på högerkanten. Får han chanser centralt kan hans one-touch spel bli en rejäl tillgång för klubben.

******

Chelsea ser jag som främsta favoriter av de nämnda lagen att nå CL-spel. Man har en grymt bra defensiv och har förstärkt med många tekniska, smarta och unga spelare i sommar. Hazard är en spelare med enorm potential, även om jag misstänker att han tillsammans med Oscar kommer att få svårt att anpassa sig till spelet i början.

Den främsta förstärkningen Chelsea ser ut att få till säsongen är ändå en Torres i form. Under slutet av förra säsongen såg han vass ut, med målet mot Barca och hattricket mot QPR. Lägg till ett riktigt starkt EM som kantades av en skytteligaseger och jag tror att vi kommer få se en riktigt bra Fernando i år.

Det som talar emot Chelsea är Di Matteo. Okej, han gjorde det omöjliga möjligt när han vann CL och FA-cupen, men nu är det han som ska bygga upp det nya Chelsea. Har han skickligheten till att bygga upp ett vinnande lag ifrån grunden eller var han bara en one-hit-wonder? Magkänslan säger att han kommer att misslyckas men jag blir tvungen att använda förnuftet och säger att man tar tredjeplatsen.

Esset: John Terry. Det är defensiven som är Chelseas signum och om man ska lyckas i år måste kaptenen spela lika säkert som han gjorde under stora delar av förra säsongen.

Kungen: Fernando Torres. Har varit engelsk medias favoritskämt under lång tid nu, men det verkar ha lossat för honom. Han kommer dunka in 20 + i år och få den upprättelsen han behöver och förtjänar.

Jokern: Marko Marin. I skuggan av Oscar och Hazard så är Marin en riktigt bra spelare som imponerat stort i Bremen. Får han bara tillräckligt med speltid så har Chelsea gjort ett kap i den unge tysken.

******

Arsenal då? Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om Van Persies vara eller icke vara men jag utgår ifrån att ni redan har läst och vet så mycket om fallet och jag kan nog inte komma med nya, djupa tankar om det. Man har däremot satsat mycket på att ersätta honom med Podolski, Giroud och Cazorla.

Men har man verkligen satsat smart eller satsat för satsandets skull?  Cazorla känns onödig då man redan har 100 tekniska yttrar defensiven ligger under all kritik. Individuellt har man en ganska bra defensiv men den är knappast särskilt samspelt och båda Sagna och Vermaelen är överskattade, samma sak för Szczesny.

Gibbs är duktig men hans defensiva spel är inte tillräckligt och han måste höja det väsentligt inför säsongen. Förra säsongen klarade man tredjeplatsen men det var med nöd och näppe och med en RVP i sitt livs form. I år kommer man inte att ha det lika enkelt och det blir nog inte bättre än en sjätteplats, även om RVP stannar ett sista år.

Esset: Mikel Arteta. Många vill få det till RVP men faktum är att Arteta gör så otroligt mycket nytta på det defensiva mittfältet samtidigt som han bidrar till offensiven. Han har fått alldeles för lite beröm då han är navet på ett annars ganska svagt centralmittfält.

Kungen: Lukas Podolski. Ja, jag utgår ifrån att RVP lämnar, annars hade givetvis han stått här. Men Poldi har mycket rutin trots sin ålder, han är en utpräglad målskytt och han har en vinnarskalle som kommer att behövas för Arsenal i år.

Jokern: Olivier Giroud. En lång anfallare som gjorde succé i Montpellier förra säsong. Med ett utmärkt huvudspel, fin blick för spelet och en förmåga att göra mål så kan han bli en viktig spelare med många mål i slutminuterna då inläggen pumpas in i boxen.

******

När det kommer till Tottenham är det mer svårtippat. Man har förstärkt klokt med  Vertonghen till försvaret och Sigurdsson till det offensiva mittfältet. Samtidigt saknar man en forward av klass och vi kommer nog inte få se en så länge man inte får sålt Modric. Det bästa för Tottenham är faktiskt att Modric lämnar, dels för att man får in en stor summa pengar man kan använda till forward och ersättare men också för att man får in spelare som vill spela för klubben, det är nog ingen hemlighet att Modric länge velat lämna.

Det som gör Tottenham mest svårtippat är ändå att se hur bra Villas-Boas lyckas. I Chelsea gjorde han bort sig men nu har han en trupp som är bättre anpassad till det spel som han använde och gjorde succé med i Porto. Om han kan anpassa sin egen filosofi till verkligheten och inte spela det alltför höga försvaret, få respekten och tron ifrån spelarna och lyckas ersätta Modric på ett bra sätt så kan mycket väl Tottenham sluta trea eller t.o.m utmana om ligatiteln?

Tottenhams säsong bygger mycket på att man får sålt Modric och ersätter honom med en riktigt bra spelare samtidigt som man har pengar över till att köpa en forward av högsta klass (Adebayor, Dzeko, Giuseppe Rossi mm) och göra det i tid, så att det inte blir panikersättningar till överpris.

Esset: Scott Parker. Om Modric lämnar så måste Parker, oavsett ersättare, ta ett större ansvar i uppspelen och i anfallsspelet. Van der Vaart är redan en fantastiskt duktig poängspelare men utan understödet bakifrån kommer även han att få det svårt. I det defensiva spelet är Parker i princip klanderfri.

Kungen: Gareth Bale. Är tillsammans med Modric klubbens stora världsstjärna. En otroligt löpstark och snabb ytter som kommer att göra många assister från sin vänsterkant. AVB älskar dessutom att använda kanterna i offensiven vilket kommer göra Bale till en än mer viktig spelare framåt.

Jokern: Kyle Walker. Spelade till sig en ordinarie plats på högerbacken förra säsongen och med sin snabbhet och sina stundtals fina inlägg kommer han att passa bra in i AVBs syn på fotboll. Har potential att bli en av PLs bästa högerbackar, underskattad defensivt.

******

Personligen tror jag vi får se Manchesterklubbarna som etta och tvåa med Chelsea trea, Liverpool fyra, Tottenham femma och Arsenal sexa. Sedan kan mycket förändras då transferfönstret ännu inte är stängt och plockar Arsenal in M’vila eller någon annan duktig CM så ökar deras chanser avsevärt.

Vad tror ni, satsar Arsenal rätt? Lyckas Liverpool i år? Kan någon av Manchesterklubbarna dras in i CL-kampen eller är de för bra?

Men förmodligen är relegering från Premier League en mild västanfläkt jämfört med relegering från Football League som helhet. Fakta och statistik talar för sig självt i det avseendet. The Conference har endast en plats tillgänglig för automatisk uppflyttning, och ännu en finns tillgänglig via playoff. Två platser med andra ord i en division vars kvalitet är väldigt lik League Two.

Lägg till den utmaningen diverse miljonärer som tar över olika klubbar i The Conference med sina omedelbara sikten på The Football League. De två senaste säsongernas vinnare av The Conference, Crawley Town samt Fleetwood Town, har båda varit exempel på sådana klubbar. De klubbar som flyttas ned från The Football League tappar emellertid på samma gång sina solidaritetspengar från Premier League, TV-pengarna från The Football League samt pengar för ungdomsutveckling. Det vill säga en stor del av klubbarnas hela omsättning på ett bräde.

Hur svårt det är i praktiken för just nedflyttade lag att hävda sig i The Conference illustreras av hur det gick för dessa lag förra säsongen. Stockport slutade på 16:e plats och Lincoln på 17:e, mindre än tio poäng från nedflyttningsstrecket och mer än 50 poäng från tabelltoppen. Bara fyra klubbar sedan 2003/04 har lyckats ta klivet tillbaka till The Football League. Samtidigt har två nedflyttade klubbar helt och hållet upphört att existera.

Det är med andra ord en svettig säsong och nära framtid för Hereford och Macclesfield som flyttades ned från League Two förra säsongen. Just dessa båda lag möttes också i säsongspremiären i fredags kväll, en match som Hereford vann med 2-1 på hemmaplan. Under helgen slutfördes också den första omgången av The Conference.

Huruvida detta är till hjälp att förutspå hur The Conference kommer att se ut vid slutet av säsongen återstår att se.

:::

Huvudkandidaterna

Kampen om uppflyttning är stenhård. Det är förmodligen lättare att räkna antalet klubbar i divisionen som inte är före detta Football League-klubbar än de som är det, vilket gör det till en ytterst vansklig uppgift att upprepa vad Crawley Town och Fleetwood Town gjort de två senaste säsongerna. Men där finns ändå några favoriter.

Under många år skrev Luton Town historia som den lilla klubben som kämpade mot större motståndare, något som kulminerade i vinsten av Ligacupen 1988, framfarten i gamla Division One och därefter Division Two, fram till vinsten av The Football League Trophy 2009. Men i och med en rejäl nedgång, tunga poängavdrag och ännu tyngre nedflyttningar ända ned till The Conference så tvingades Luton istället spela med både press och förväntningar på sig.

Under tre säsonger har detta varit en tung börda för Luton. De har setts som The Conferences klassiska storklubb, vilket gör att alla andra klubbar har gjort sitt bästa för att ta ned dem på jorden. När de förra säsongen för tredje säsongen i rad förlorade i playoff, den här gången mot York på Wembley, så bemöttes de inte med sympati utan snarare med skadeglädje.

Luton fortsätter dock sin satsning. För första gången sedan laget flyttades ned till The Conference så har de nu anställt en manager med erfarenhet av att ta sig upp till League Two, Paul Buckle. Han kom till klubben i april och hade en omedelbar positiv effekt på laget som haltat under företrädaren Gary Brabin. Den här säsongen ser de också ut att slippa det hinder som miljonärsatsningar som Crawley och Fleetwood Town utgör.

Känslan är alltså att det här ska vara Lutons säsong. De har resurserna, de har en erfaren manager, och de har förstärkt viktiga delar av lagets ryggrad och anfall. Ronnie Henry, Garry Richards och Danny Spiller är viktiga värvningar och ett anfall bestående av Jon Shaw, Scott Rendell, Stuart Fleetwood och Andre Gray är troligtvis det bästa i divisionen.

Den kanske främsta konkurrenten till Luton är Wrexham som var så väldigt nära förra säsongen. Laget spelade ihop smått otroliga 98 poäng, utan att  för den sakens skull lyckas nå hela vägen till uppflyttning till League Two. De hade oturen att åstadkomma detta samma säsong som Fleetwood Town fanns i ligan, och i playoff så åkte man ut mot just Luton. Klubben har inte satsat lika medvetet inför den här säsongen som inför den förra, men å andra sidan finns där nu erfarenhet att lägga till en väldigt god laganda.

En riktigt tuff motståndare i kampen om ligavinsten och den automatiska uppflyttningsplatsen är också Mansfield. Det fanns stunder under förra säsongen när de var mer eller mindre oslagbara, de förlorade exempelvis endast tre av sina sista 24 ligamatcher, och de har under sommaren förstärkt laget med spelare som Jake Speight, Nick Wright, Godfrey Poku och George Pilkington. De är något utav en udda fågel i divisionen men de har kapacitet att bli ett riktigt hot mot såväl Lutons som Wrexhams förhoppningar.

:::

Playoff-träsket

Cambridge United slutade nia förra säsongen under den nye managern och tidigare ungdomstränaren Jez George. Laget började bra men hade en svacka runt nyåret som stod dem rätt dyrt, till stor del på grund av en alltför tunn spelartrupp. Cambridge har förstärkt med ett antal spelare inför den här säsongen, bland dem Robbie Willmott från Luton och Scott Garner från Grimsby, och bör därför stå bättre rustade. Laget är mycket ungt, varenda spelare är 25 år eller yngre. Men trots ungdomen så finns där ändå mycket rutin från spel i The Conference, och det är just den kombinationen som gör att jag tror på Cambridge som ett av den här säsongens playoff-lag.

Ett annat lag som är aktuella för playoff är Kidderminster som de två senaste säsongerna har missat playoff med minsta möjliga marginal. Steve Burr, klubbens manager, har visat sig duktig på att hantera en liten budget, och nu bör det kanske hela vägen till playoff. Detsamma kanske kan sägas om Stockport County som nu har haft en säsong på sig i The Conference, efter nedflyttningen från League Two, att stadga sig. Deras sju sista matcher förra säsongen innebar fem vinster och endast fem insläppta mål. Det visar att det finns potential i Jim Gannons lagbygge.

Något nytt Crawley Town eller Fleetwood är de inte, men Forest Green har ändå gjort en rejäl finansiell satsning med sikte på The Football League. Laget har en kompetent manager i Dave Hockaday och en av divisionens bästa anfallare i 23 år gamle Reese Styche, som missade stora delar av förra säsongen på grund av skada. Jag tror inte Forest Green riktigt har uthålligheten att kriga om ligavinsten, men väl om en playoff-plats.

:::

Nedflyttningsstriden

Frågan om nedflyttning är i The Conference först och främst en fråga om vilka managers som är bäst på att få ut mest prestation ur små resurser, eller kanske snarare vilka som lyckas sämst med det. Hela fyra klubbar befinner sig vid säsongens slut under nedflyttningsstrecket i den här divisionen, vilket gör det hela än mer ångestladdat för de inblandade klubbarna.

En klubb som vanligtvis tippas för nedflyttning från The Conference är Telford United, och laget är också oroväckande tunt offensivt sett, men Andy Sinton, lagets manager, är samtidigt såväl erfaren som van att arbeta med en begränsad budget. Detsamma kan sägas om lag som Braintree och Dartford, men både de och Telford kommer ändå behöva prestera för att hålla sig borta från nedflyttningsplatserna.

Av nykomlingarna är det främst Woking som har mest och bäst potential att hålla sig utanför nedflyttningsstriden. Dartford har jag redan nämnt som liggandes i farozonen, men även Nuneaton och Hyde har en del att oroa sig för. Det var nio år sedan Nuneaton Town spelade i The Conference och laget saknar både erfarenhet och professionella resurser för den här nivån. De har dock fördelen av en kunnig och stabil manager i Micky Moore.

Stabilitet är emellertid en bristvara i Hyde FC, som vann The Conference North förra säsongen. Men under de två månader som följt på den ligatriumfen så har klubben bytt ut hela sin klubbledning, sin styrelseordförande och klubbens VD, och byggt upp helt nya ungdoms- och reservlag. Managerparet som guidade Hyde till uppflyttning, Gary Lowe och Martyn Booty, har lämnat klubben och blivit ersatta av unga och relativt oerfarna efterträdare. Det blir en tuff säsong för nykomlingarna.

:::

Kuriosa

The Conference är Englands femtedivision, och hade förra säsongen ett publiksnitt på drygt 2,000 åskådare. Luton Town var klubben med det högsta publiksnittet, en bit över 6,000 åskådare per match. Rent publikmässigt kan The Conference alltså sägas vara någorlunda i paritet med Allsvenskan.

:::

Be Champions!!

Den vi kanske bäst känner till är det amerikanska inbördeskriget, som än till denna dag leder till att amerikansk idrott mycket hellre delar in sig i östra och västra zoner och konferenser. Klyftan mellan nord och syd är nu för tiden också en ytterst tydlig konflikt i dagens geopolitik, mellan den industrialiserade världen i norr och den så kallade tredje världen i söder.

Också inom fotbollen är denna uppdelning vanligt förekommande. I Italien har klubbarna i söder länge upplevt sig motarbetade och spelandes i skuggan av de mäktiga klubbarna i norr. Och i England har fotbollen länge varit en kamp om prestige mellan så kallade ”northern monkeys” och ”southern fairies”. Det är en kamp som vid vissa tillfällen till och med har fått lokala rivaler att sluta sig samman mot en gemensam fiende.

Det krävs så klart ingen större fantasi för att producera en tolkande ansats av respektive karikatyr. Aporna i norr är så klart okultiverade, ociviliserade och brutala. Fruktkakorna i söder är naturligtvis mjukisar, gnällspikar och framför allt omanliga. Klassanalysen, genusanalysen och queeranalysen är alla tre självklart givna. Och det är mönster som är påtagliga än idag, det räcker att erinra sig vilken som helst Arsene Wengersk debatt om antifotboll med vilken som helst motståndare för att se det.

I grunden är det kanske främst också en reproduktion av den klassiska motsättningen mellan storstad och glesbygd. I ett brittiskt sammanhang mer specifikt motsättningen mellan London som maktcentra och dess förtryck av regionala städer och deras ekonomi och politik.

Det är en motsättning som historiskt har haft en stor betydelse för engelsk fotboll. När den organiserades under andra halvan av 1800-talet så bestod ligan bara av klubbar från norr. I söder spelades det framför allt rugby. När klubbar från söder började bildas så fanns ett starkt motstånd mot att släppa in dem i det existerande ligasystemet, och att skapa två parallella ligasystem inom engelsk fotboll var länge ett högst realistiskt alternativ.

:::

Under den kommande Premier League-säsongen är nords och syds jämnt fördelade mellan varandra. Nords ställning har försvagats den här säsongen jämfört med förra i och med att Bolton och Blackburn åkte ur Premier League, samtidigt som Reading, Southampton och West Ham gick upp.

Nord representeras av:

•    Man Utd
•    Man City
•    Liverpool
•    Everton
•    Wigan
•    Sunderland
•    Newcastle
•    Stoke

Syd å sin sida kommer med följande uppställning:

•    Chelsea
•    Arsenal
•    Tottenham
•    QPR
•    Fulham
•    West Ham
•    Reading
•    Southampton

Mitt i Premier Leagues neutrala zon befinner sig klubbarna från Midlands, Aston Villa, West Brom och Norwich, samt så klart också walesiska Swansea som förmodligen har annat att irritera sig på än just engelska gränser mellan nord och syd.

:::

Småfakta

Historiskt är Nord mest dominerande inom engelsk fotboll. Nord har genom den engelska fotbollshistorien tagit hem 77 ligatitlar mot Syds 21. Under Premier League-eran har å andra sidan Nord spelat hem 14 ligatitlar mot Syds 6. I maratontabellen lyckas endast fyra klubbar från Syd slå sig in bland de 20 främsta, mot 12 klubbar från Nord.

Nord har också Premier League-erans främste målskytt i Alan Shearer, som samlade på sig duktiga 260 mål. Att jämföras med Syds representant Thierry Henry som mäktade med inte fattiga 176 mål. Ser vi till förra säsongen så gjorde Nord 552 ligamål mot Syds 296, inte alltför långt ifrån dubbla antalet mål med andra ord. Å andra sidan så släppte också Nord in dubbelt så många mål, 509 stycken mot Syds 253.

:::

Äntligen är OS slut och fullt fokus kan komma tillbaka på det som verkligen betyder något. Community Shield igår, och så i skymundan har väl en sådan match aldrig tidigare spelats.

Imponerande match av Man City som ser starka ut, samtidigt som Chelsea än en gång exponerade sina defensiva svagheter.

Expertkommentatorn i matchen kläckte i samband med Carlos Tevez snygga 2-1-mål ur sig att skillnaden mellan Man City, och Bayern och Barcelona, var att de besatt den individuella briljansen att bryta ned och penetrera Chelseas försvar.

Den åsikten faller så klart på sin egen orimlighet. Det som faktiskt var skillnaden var att Man City är mer kapabla och kanske inte minst mer benägna att också avsluta från längre avstånd. Vilket skapar fler frågetecken att hålla koll på för Chelseas försvar.

:::

Från och med ikväll så inleder jag en veckolång extrabloggsekvens där jag går igenom och förutspår division för division, nedifrån och upp. Ikväll inleder jag med The Conference, vilket gör att den kronologiskt begåvade säkert kan lista ut vad som händer på fredag kväll.

:::

Be Champions!!

Engelsk fotboll är mäkta populärt i Sverige och har väl egentligen alltid varit det. Märkligt är det då att den här generalrepetitionen alltså inte är TV-sänd i Sverige den här gången, vilket den brukar vara. Kanske är det OS som gör att man bedömer sportsändningarna vara rätt mättade. Kanske är det någon joker någonstans som gjort bedömningen att tittarintresset är för litet.

Community Shield spelas på Wembley och det är orimligt att ens föreställa sig tanken att den matchen skulle spelas utomlands inom åtminstone en överskådlig framtid. Lite lustigt med tanke på att det oftast är Premier League som anses vara kommersiellt själlösa, samtidigt som Ligue 1:s och Serie A:s motsvarigheter precis spelats i USA respektive Kina.

Som titel betraktat så är matchen så klart betydelselös. Men matchen i sig är däremot av intresse ändå. Dels har utgången i matchen oftare än inte haft något att säga om hur säsongen som helhet kommer att sluta. Dels finns det mycket som talar för att matchen mellan Chelsea och Man City också är matchen mellan den här säsongens två huvudutmanare till ligatiteln.

:::

Vad talar för Man City som huvudutmanare?

•  Spelartruppen. Det är inte en fullkomlig spelartrupp, framför allt används den kanske inte på ett fullkomligt sätt, men sett till kvalitet i kvantitet så är det och förblir det Premier Leagues bästa. Roberto Mancinis taktiska dispositioner får oftast också ut det bästa av spelartruppen. Man City är mycket bra positionerade i det här avseendet.

•  Erfarenheten och hungern. Man City befinner sig också i en position av förhållandevis unik balans. De har den värdefulla erfarenheten av att faktiskt ha vunnit ligan en gång, en svaghet förra säsongen kan sägas ha varit att de inte var vana vid läget. Men de har samtidigt också hungern kvar att vilja fortsätta vinna. Mättnad har inte hunnit infinna sig, de har vunnit men vill vinna mer och bevisa att det inte var någon tillfällighet.

•  Fear-faktorn. Ett mästarlag, eller i alla fall i synnerhet ett lag som av någon anledning har växt fram till dominerande i sin liga, är i stort sett alltid betjänt av vad som med ett engelskt uttryck brukar kallas för the fear factor. Motståndarna vet helt enkelt om att de möter ett fasligt bra lag, som är otroligt svårbesegrade, och blir av den anledningen mer passiva och räddhågsna. En form utav självuppfyllande profetia. Ingen har ännu riktigt dragit ned brallorna på det här Man City, och visat att det faktiskt är möjligt, och intill det har gjorts så har Man City en tung fördel.

:::

Vad talar för Chelsea som huvudutmanare?

• Satsningen. Chelsea var så klart ett lag med mycket kvalitet och kompetens redan innan. Men satsningen som klubben har gjort på nya spelare den här sommaren är onekligen spännande och fascinerande. Eden Hazard och Oscár är båda två kvalitetsvärvningar och om Roberto Di Matteo lyckas sy ihop lagets offensiv utifrån de spelare han har tillgång till, så kommer Chelsea bli en formidabel kraft i England den här säsongen.

• Revanschlustan. Trea var det absolut sämsta Chelsea slutat sedan Roman Abramovich tog över klubben, så förra säsongens sjätteplats var naturligtvis en missräkning utav närmast episka proportioner. Det är inte något som passar ihop med självbilden i en klubb med Chelseas ambitioner eller hos de vinnarvana spelarna i laget, så revanschbegäret kommer vara en brinnande motivationsfaktor för Chelsea att den här säsongen visa att de är bättre än så.

• Självförtroendet. Utöver revanschlusta så går Chelsea också in i den här säsongen med ett väldigt gott självförtroende. Något motsägelsefullt kan tyckas, men det är vad en Champions League-seger kan bidra med, särskilt när den har varit jagad så väldigt länge utan tidigare framgång. Den där känslan av att vara oslagbar infinner sig, och tror man att man är bra så blir man oftast också bra. Chelsea kanske också efter detta är ett lag som inte längre har något kvar att bevisa, och möjligen kan man spela mer avslappnat av just det enkla skälet.

:::

Naturligtvis är det svårt att yttra sig om två lag som huvudkandidater utan att samtidigt referera till deras konkurrenter. En sak som talar för att detta är den här säsongens två huvudkandidater är kanske helt enkelt att motståndarna i övrigt kan kännas svagare. Av möjliga rivaler är det bara Man Utd jag bedömer som har en reell chans att kunna utmana de här båda titelutmanarna, sett över en hel säsong.

Man Utd förlorade ligan förra säsongen på det mest smärtsamma av sätt, och de gjorde det till Sunderlandpublikens hörbara hån. Alex Ferguson gjorde då precis samma sak som han gjorde på Anfield 1992, när Man Utd förlorat mot Liverpool och tappat ligatiteln till Leeds, han sa åt sina spelare att lyssna på publiken, komma ihåg vad de skrek och hur det kändes, och se till att de aldrig igen skulle få chansen att bli hånade på samma sätt igen.

Vi vet vad som hände därefter. En tankegång är alltså att nu kommer historien att upprepa sig. Det är emellertid osannolikt, åtminstone i det längre tidsperspektivet. Dels var Leeds ett uppenbart one hit-wonder i en tid när sådana fortfarande var möjliga, det är inte Man City. Dels så finns det svagheter i dagens Man Utd som tyder på att det här lagbygget ännu inte är helt klart.

:::

Det arabiska uppköpet av Leeds verkar ha gått i stöpet. Samma dag meddelas det att klubben värvat Elhadji Diouf. Olyckor kommer sällan ensamma, eller vad det nu brukar heta. Leeds manager Neil Warnock kallade för några år sedan Diouf för ”värre än en kloakråtta” i samband med att han vårdslöst brutit benet på QPR:s Jamie Mackie. Det ska minst sagt bli intressant att se vad för typ av arbetsrelation Warnock och Diouf lyckas komma fram till.

:::

Be Champions!!

Nu finns där inte längre några sådana omständigheter att ta hänsyn till. Igår tog Roy Hodgson ut sin trupp till träningslandskampen mot Italien på onsdag, mitt inför brinnande säsongspremiär. Flertalet stora ansikten vilas helt och hållet, det är en reservbetonad och experimentell trupp, men inte för den sakens skull mindre intressant att reflektera över.

Truppen: Jack Butland, Joe Hart, John Ruddy – Leighton Baines, Ryan Bertrand, Gary Cahill, Steven Caulker, Phil Jagielka, Kyle Walker – Michael Carrick, Tom Cleverley, Frank Lampard, Adam Johnson, Jake Livermore, James Milner, Alex Oxlade-Chamberlain, Jack Rodwell, Ashley Young – Andy Carroll, Jermain Defoe, Daniel Sturridge, Theo Walcott.

Eftersom jag nu inte är av uppfattningen att någon manager är ofelbar eller höjd över all kritik bara för att han råkar vara manager eller förbundskapten, så finns ju där så klart saker med den här trupputtagningen som jag tycker är rätt respektive fel. Jag inkluderar då så klart inte frånvaron av spelare som helt uppenbart bara är vilade.

:::

Rätt

•  Rio Ferdinand. Now don’t get me wrong, naturligtvis är Rio Ferdinand med råge bra nog för att vara självskriven i ett engelskt landslag. Ändå tycker jag det är rätt av Hodgson att inte ta med honom. Ferdinand var alltför öppet kritisk av Hodgsons beslut att inte ta med honom till EM och, oavsett vad jag nu anser om den kritiken, så är det naturligtvis omöjligt för Hodgson att ta med en spelare som så öppet utmanat hans auktoritet.

•  Steven Caulker. Det är väl knappast någon hemlighet att jag ser väldigt ljust på Caulker, som gjorde en strålande säsong med Swansea förra året och som jag tror kommer bli en storback för Tottenham förr snarare än senare. Alltså är jag väldigt nöjd med att Hodgson tagit ut honom i det här sammanhanget, där han kan få växa ytterligare.

•  Ungdomar och oprövade kort. Rent generellt är det så klart inspirerande att Hodgson så konsekvent väljer att satsa på ungdomar och relativt oprövade spelare, strösslat med några erfarna kort. Det tyder på ett perspektiv mot framtiden. Samtidigt hade det varit relativt lätt att i Hodgsons situation, relativt ny på posten och efter ett mästerskap som i alla fall inte var någon strålande succé, att köra på mer säkra och framför allt kända kort för att på så vis ducka eventuell kritik.

:::

Fel

•  Jermain Defoe. Det förbryllar mig vad Defoe egentligen har på den här nivån att göra. Han har fått många chanser förut utan att mer än ytterst sporadiskt lyckats göra någon lycklig. Som anfallare är han i min mening för endimensionell och alldeles för lättläst för ett försvar av internationell kvalitet, vilket försvaren på mästerskapsnivå definitionsmässigt är. Någon framtidsinvestering är han inte heller.

•  Michael Carrick. Now don’t get me wrong, naturligtvis är Michael Carrick med råge bra nog för att vara självskriven i ett engelskt landslag. Det han är bra på, råkar vara precis det England så övertydligt saknar. Övertydligt inte minst i sommarens EM. Men om nu Hodgson helt plötsligt kom till insikt om Carricks kvaliteter, för som över 30 år så är han ju knappast en ung spelare man liksom prövar, så är det ju ytterst märkligt att den tanken inte föll honom in innan sommaren.

•  Ryan Shawcross. För mig är det helt oförklarligt hur Shawcross inte är en central del i Englands landslag inför framtiden. Som mittback är han strålande, orädd, fysisk, säker i positionsspelet och han har därtill lysande ledaregenskaper, vilket inte minst illustreras av att han som 25-åring redan varit lagkapten för Stoke i tre år. Han borde ha varit med redan i EM, inte minst sett till Englands dåvarande backkris, och det är oförlåtligt att han inte är med här. En åsikt som dessutom har den bonusen att den alltid retar upp någon.

:::

Jag känner mig alltid lite smutsig efter att ha bloggat om det engelska landslaget. Ungefär som att man har tagit en tripp över till grannen för att hälsa på, tittat igenom ett fönster och blivit vittne till något man absolut inte borde ha sett.

…………………………………………………

Värvningar

Romelu Lukaku – West Brom, lån. Följetongen med nya anfallare i West Brom bara fortsätter, och jag blir inte det minsta klokare. Någon av Peter Odemwingie eller Shane Long måste vara på väg bort. För Lukaku är det så klart en utmärkt chans att få fart på sin karriär och utveckling igen. Brinner han till har West Brom en anfallare av internationellt snitt. Väl godkänd (+++)

Joe Allen – Liverpool, £15m. Uj, så många mittfältare Liverpool har på lönelistan nu. Men Brendan Rodgers bygger nytt och eget, Allen känner han väl till och han kommer så klart därför passa utmärkt in i lagbygget. Men frågan återstår, var det verkligen på mittfältet som Liverpool mest behövde satsa sina pengar? Väl godkänd (+++)

Alou Diarra – West Ham, £2m. West Ham slår på stort i termer av spelare, utan att för den sakens skull behöva länsa spargrisen. Purfärsk är inte Diarra, men det är en mycket erfaren mittfältare av internationellt snitt, och han kan göra mycket nytta för West Ham den här säsongen. Med beröm godkänd (++++)

…………………………………………………

Man Utds börsintroduktion har onekligen skapat ett delat läger bland klubbens supportrar och följare. MUST argumenterar ena dagen för det ena för att nästa dag hävda en annan motstridig synpunkt. Deras inhyrda finansiella expert Andy Green lyckades under gårdagen, rimligtvis utan att han själv tänkte på det, tydligt försäga sig med poängen att Man Utd efter två år faktiskt tjänar på introduktionen. Ändå är han kraftigt emot den. Go figure!

MUST (Man Utd Supporters’ Trust) med flera driver en väldigt tydlig agenda, nämligen att få bort Glazers som ägare och att öka sin egen kontroll över klubben. Deras intressen har inget med Man Utds finansiella situation att göra, de utnyttjar emellertid oklarheter och kunskap i dessa frågor för att driva opinion för sin kampanj. Och i det avseendet agerar alltför många fotbollsjournalister nyttiga idioter.

Det är den mest alarmerande och kanske den farligaste aspekten med dagens fotbollsjournalism, det aldrig ifrågasatta grundantagandet att supportrarnas åsikt alltid är den rätta.

:::

Be Champions!!

Hereford och Macclesfield drabbar alltså samman ikväll. Det är fredag kväll och den långa säsongen i The Football Conference ska inledas på Edgar Street i Hereford. Händelsevis råkar de båda lagen också vara just desamma som åkte ur Football League tillsammans förra säsongen.

Dubbelt känsligt med andra ord. Dels första matchen efter en säsong då man flyttats ned, alltid lite extra nervöst. Dels en match mot en på förhand givet tuff rival, en väldigt tydlig värdemätare redan från första början. Något som kan sätta tonen för säsongsinledningen som helhet.

:::

Det finns också en lite lustig historisk koppling mellan de båda klubbarna, som dateras 15 år bakåt i tiden till slutet på säsongen 1996/97. Det var nämligen den säsongen som uppflyttning och nedflyttning till och från Football League infördes.

Macclesfield flyttades upp till Football League, händelsevis just på Herefords bekostnad.

Sedan dess har de båda lagen möts elva gånger i liga- och cupspel. Macclesfield har vunnit sex matcher, Hereford två, och följaktligen har alltså tre matcher lagen emellan slutat oavgjort

:::

Matchen ikväll, som är TV-sänd, är kanske lite extra speciell för Waide Fairhurst, som nu spelar i Macclesfield men som tidigare varit utlånad till Hereford.

:::

Båda lagen har nya managers inför säsongen, kanske inte helt onaturligt givet att båda klubbarna förra säsongen alltså drabbades av den engelska fotbollens kanske mest grymma nedflyttning av dem alla.

Steve King är Macclesfields nye manager och hans kollega i Hereford är Martin Foyle.

Båda klubbarna har varit försiktiga i sina uttalade ambitioner inför den kommande säsongen. Båda pratar huvudsakligen om att befinna sig i toppen av tabellen. Vilket underförstått innebär att de i alla fall siktar på uppflyttning den här säsongen.

Det kan samtidigt vara svårt att med mer begränsade resurser omedelbart göra sig gällande i en ny division, även om det råkar vara en lägre division. Särskilt som gamla spelare av naturliga skäl då också har en tendens att lämna, och med den spelaromsättning som följer.

Kanske är också fotbollen till viss del en annan. Mer krig och mindre finess. Det kommer vi förmodligen få se ikväll. Så ta tillfället i akt att följa en engelsk fotbollsmatch av mer traditionellt snitt.

Be Champions!!

Sommaren har ju varit rätt speciell på så sätt att Man City alltså är en av ytterst få klubbar i Premier League som ännu inte värvat en enda spelare. Klubben som ju närmast gjort sport av att köpa friskt och vilt under i stort sett varje fönster de senaste fem säsongerna.

Inte bara det, Roman Abramovich har samtidigt under sommaren verkat ha som målsättning att visa att inte endast arabiska oljepengar är värda något i Premier League. Och i Europa har en helt annan arabägd klubb växt fram som de största pengarullarna av dem alla.

Samtidigt har inte Man City saknat transfermål på marknaden, och Roberto Mancini muttrar så klart inte utan anledning av att det verkar hända så lite för Man City i termer av spelarköp. Det går med andra ord helt enkelt inte enligt plan just för tillfället.

Att det till synes inte verkar som om Man City kan ge sig in i racet om Robin van Persie, en spelare de varit uttalade villiga att köpa, är rätt talande i sig. Tappar de honom så beror det så klart inte på att pengarna inte finns i Abu Dhabi Inc:s fickor, utan på andra faktorer. Möjligen vill van Persie själv spela för någon annan klubb, definitivt är det så att Man City hålls tillbaka av ett behov av att först reducera kostnader innan de spenderar på nytt.

Och oavsett vad man nu har för mer eller mindre cynisk inställning till UEFA:s regler om financial fair play, ett tydligare tecken än så på att de åtminstone har någon form av reglerande effekt går ju inte att få.

Nu är det ju knappast så att Man Citys situation för den delen är särskilt prekär. De är regerande mästare, och de har trots allt Premier Leagues förmodligen bästa spelartrupp spelare för spelare. De har alla förutsättningar att såväl fortsätta dominera i Premier League som att samtidigt etablera sig som en av de främsta klubbarna i Champions League.

Man Citys förmåga till tvåfrontskonkurrenskraft, i England och i Europa, är i grund och botten en fråga om balans mellan resursanskaffning och resursanvändning, med perspektivet på spelare som resurser. Hittills har Man City varit helt och hållet fokuserade på resursanskaffning, det är också den sidan som Mancini nu betonar men som Man Citys klubbledning för tillfället alltså verkar ha slagit back i maskin.

Frågan om resursanvändning har däremot varit vilande i klubben, men det är också där som den stora merpotentialen i Man Citys klubbygge finns. Det är en fråga som har tre aspekter:

1)  För det första en ovilja att över huvud taget använda sig av ”gamla” värvningar. Det må skyllas på tidigare ägarskap och managers om dåliga och dyra köp, men Mancini gör inte situationen bättre av att helt vägra använda spelarna, som ändå är fullt kompetenta spelare.

2)  För det andra en frikoppling från ungdomsakademin. Man City har genom åren rätteligen kunnat stoltsera med en av Englands främsta akademier, men i nuläget och inom överskådlig framtid är det ytterst osannolikt att klubben faktiskt använder sig av den resursbasen.

3)  För det tredje en otillräckligt utvecklad rutin för rotation av spelare. Det var stunder under förra säsongen som Man City såg orimligt slitna ut, trots att spelprogrammet inte var överväldigande. Att våga rotera beror mycket på förmågan att balansera risk med trygghet, och i hög utsträckning på managerns förtroende för hela sin spelartrupp.

Det är tre aspekter som naturligtvis hänger samman. Frågan om en bättre och mer effektiv resursanvändning är i stort samma sak som frågan om bra management i klubben, och av den anledningen inte endast en nyckel till fortsatt framgång för klubben utan också till viss del en fråga om trovärdighet för Roberto Mancini.

Slutsatsen är hur som helst att Man City har försatt sig i den här situationen helt på egen hand. Genom att spendera utan eftertanke under ett flertal säsonger på rad så har klubben byggt upp ett flertal av vad som inom företagsekonomin kallas för flaskhalsar eller trånga sektioner. Att lösa upp de knuterna är klubbens viktigaste uppgift inom den närmaste framtiden.

:::

Än en gång ödslar vissa Arsenalfans mer energi på att bli förbannade på vad en annan klubb pysslar med än på den av sina spelare som med sitt agerande gör situationen möjlig till att börja med. Moraliserandet är så klart också hjärteknipande, som om Arsenal aldrig satt press på klubbar som de velat köpa spelare av.

:::

Håll utkik efter Europa Leauge-lottningen om cirka 15 minuter, med Liverpool och Newcastle i pottskålarna. Kan ses på UEFA:s hemsida.

:::

Be Champions!!

Detsamma kan sägas gälla inom fotbollen när det kommer till klubbar och dess spelare. Det pratas väldigt mycket och väldigt intensivt om vilka spelare en klubb ska eller bör värva, men det pratas inte riktigt lika mycket om vikten av att faktiskt behålla i alla fall vissa av de spelare man redan har. Till stor del är det så klart ett symptom av att gräset alltid är grönare på den andra sidan av staketet.

I skuggan av alla braskande rubriker om än den ene spelaren som är på väg hit och än den andre spelaren på väg dit, så dyker det med hyfsat jämna mellanrum också upp rubriker om att spelare har skrivit på ett nytt kontrakt med sin befintliga klubb. Låt oss kalla det för ”interna värvningar”. I den här bloggen tänker jag lista de som jag anser har varit de mest betydelsefulla för sina respektive klubbar under sommaren.

:::

(10) Peter Cech, Chelsea

Chelsea har ett stabbigt försvar, har haft det i flera säsonger i rad, och är det något ett stabbigt försvar kan behöva för att bli mindre stabbigt så är det trygghet på målvaktsposten. Cech kan absolut erbjuda det, särskilt om vi ser till de alternativ som annars står klubben till buds.

(9) Adel Taarabt, QPR

Den här killen är ju lite upp och ned, och så är ju därmed kanske också hans betydelse för laget. Men det är en spelare med kreativitet, som om han ”hittar fötterna” i Premier League har väldigt mycket att bidra med. Så det är verkligen inget dumt kort att ha på handen för QPR.

(8) Paul Scholes, Man Utd

Eftersom Ferguson envisas med att gå all-in på sin rådande besättning av balansmittfältare, samtidigt som Darren Fletcher är borta på obestämd tid, så är så klart Scholes beslut att spela vidare ännu ett år otroligt betydelsefullt. Det var en enorm differens i poäng per match förra säsongen med respektive utan Scholes.

(7) David Silva, Man City

Man Citys lille geni till spelkonstruktör och -fördelare som, åtminstone sett till den offensiva delen av taktiken, förmodligen var den spelare som mer än någon annan låg bakom lagets ligatriumf. Hade legat betydligt högre upp om Man City haft en mer normal förmåga att kunna köpa precis vad som helst.

(6) Laurent Koscielny, Arsenal

Förhoppningarna om ett tillräckligt tätt försvar för en titelutmaning vilar helt på idén om en sammanhållen och samspelad backlinje, och i den backlinjen var Koscielny förra säsongen den betydligt mest framstående spelaren. Därför var det en god sak att förlänga kontraktet med honom.

(5) Luis Suarez, Liverpool

Det finns både ett och annat skäl för att mena att Liverpool kanske gjorde bäst i att casha in på Suarez. Men om vi nu håller oss till de positiva sidorna av honom som fotbollsspelare så är han så klart en spelare av om inte världsklass så allra minst världspotential. I en Brendan Rodgersk offensiv tror jag också han har större möjligheter att komma fullt ut till sin rätt.

(4) Steven Caulker, Tottenham

Jag tror det var viktigt för Tottenham att säkra Caulkers koppling till klubben, hans tid i Swansea lär dramatiskt höjt hans värde på marknaden. Och med ett tunt försvar redan förra säsongen, och därefter King inte ens längre en from förhoppning, och Gallas på utväg, så ser jag Caulker som den långsiktige partnern till Vertonghen i mittförsvaret.

(3) Grant Holt, Norwich

Norwich gjorde succé förra säsongen som nykomling, men står inför en minst lika tuff om inte tuffare utmaning den andra säsongen. Mirakelmanagern Paul Lambert har lämnat klubben, och det var så klart otroligt viktigt för laget som sådant, men även dess självförtroende, att till sist lyckas behålla Holt, även efter det att han lämnat in en transferbegäran.

(2) Gareth Bale, Tottenham

Allt tyder ju på att Luka Modric är på väg att lämna Tottenham, och vikten i att då lyckas knyta fast sin andre fixstjärna består inte minst i att förhindra bilden av en spelartrupp i fritt fall. Oavsett om Modric stannar eller lämnar så kan Tottenham med Bale kvar i spelartruppen fortsatt hävda att klubbens ambitioner är desamma som förut.

(1)    Vincent Kompany, Man City

Man vinner inte längre några ligatitlar utan ett ramstarkt försvar, om man nu någonsin har gjort det. Och Kompany är utan tvekan den naturlige ledaren och organisatören för Man Citys hela försvarsspel. Och det är en sådan där typ av spelare som när han säger att han vill vinna sju ligatitlar i rad, då är det svårt att inte se det som en i alla fall fullt möjlig målsättning.

:::

Allting har ju så klart en så kallad alternativkostnad. Det vill säga, man kunde resonera att det vore värt att sälja en spelare ovan för att på så sätt få resurser och möjlighet att ta in flera andra spelare. Min bedömning i samtliga fall ovan, och nedan, är emellertid att nedsidan att bli av med spelarna är större på det stora hela än den potentiella uppsidan.

:::

Där finns så klart också en omvänd situation. Det finns de interna värvningar som vore väldigt betydelsefulla för sina respektive klubbar, men som av olika skäl ännu inte har blivit av. Några av de mest betydelsefulla, och de som därför kan ha störst inverkan på en klubbs förutsättningar, är enligt mig:

(5) Danny Welbeck, Man Utd

Man Utd har ju tappat några lovande unga talanger på senare tid, vissa mer smärtsamma än andra. Kontraktssituationen med Welbeck är oklar, och det är så klart på sitt sätt symboliskt otänkbart för Man Utd att tappa Welbeck, inne i a-laget som han är och därtill lokal grabb.

(4) Demba Ba, Newcastle

Den rådande kontraktssituationen är väl något utav en drakskörd för Newcastle, det var förmodligen the flip side av att ha värvat honom på en fri transfer förra sommaren. Nu har ju Cissé kommit till klubben och också han gjort succé, till viss del på Bas bekostnad, men det vore så klart otroligt värdefullt för Newcastle att förlänga med Ba.

(3) Luka Modric, Tottenham

De här frågetecknen fanns ju även förra sommaren, kommer Modric att vara motiverad att spela för Tottenham om han inte får lämna? Svaret då visade sig vara ”ja, det är han”, och kanske bör man därför utgå från att så också nu är fallet. Lyckas man hålla kvar honom, så har man kvar en världsspelare på sitt centrala mittfält. Naturligtvis extremt betydelsefullt.

(2) Robin van Persie, Arsenal

Han må ju vara sisådär uppskattad just nu bland de egna, men bara de allra mest hemmablinda ifrågasätter hans cred som en anfallare och avslutare i världsklass. Utan honom har Arsenal inte längre det uppenbara anfall i världsklass laget tidigare haft tillgång till, utan snarare osäkerhet och ett antal obesvarade taktiska frågor inför den närmaste framtiden.

(1) Luis Nani, Man Utd

Man Utd är en kollektiv lagmaskin, check. Men Man Utd är effektivt i det avseendet eftersom det mitt i det kollektiva också ges utrymme för individuell spets och kvalitet. Under flera säsonger har Nani varit en av lagets mest tongivande spelare i det avseendet, om än något i skymundan, delvis på grund av blyghet och delvis på grund av den skugga han alltid befunnit sig i. Dock, en av lagets spelare av världsklass, och det har inte Man Utd råd att tappa hur som helst.

:::

Istället för att kalla det för interna värvningar skulle man kanske kunna säga att det är en “säkring”, som i att man säkrar en av sina befintliga spelare. Det ger ju så klart lite ny mening till begreppet att det “går en säkring”.

:::

Och ikväll hoppas vi väl och antar att Liverpool tar sig vidare och gör sällskap med Newcastle i den sista kvalrundan innan gruppspelet i Europa League. Det lottas alltså europeiskt cupspel i morgon vid lunchtid och de båda nämnda lagen är de enda inblandade av engelsk börd.

:::

Be Champions!!

Något av superfaktorn togs väl död på enbart av det förhållande att straffläggningen var reducerad till tre straffar var. Jag menar, hur lat är man då? “Jamen grabbar, det är ju bara en träningsmatch, bäst att inte ta ut oss helt, vi slår tre straffar istället för alla fem…”

Sedan kan man ju konstatera att Man Utds oförmåga att göra mål under försäsongen inte direkt stärker argumentet att Robin van Persie är en onödig värvning för klubben.

Nej, då kan vi ju den här kvällen glädja oss åt annat. Som att dansken tvingades på knä av handbollsherrarna. OS-hoppet lever, om än för “fel” svenskt herrhandbollslag. Men i den andan går i alla fall det här lilla nonsensinsticket i den Hyllmanska bloggantologin.

[youtubeplay id=”YlTukY9fV9Y” size=”large”]

Be Champions!!

Det gäller så klart också inom fotbollen, och kanske då inte minst i Premier League den här säsongen för förra säsongens nykomlingar: Swansea, Norwich och Queens Park Rangers. Samtliga tre klubbar lyckades undvika nedflyttning förra säsongen, men nu har de alltså att brottas med i sammanhanget ofta fruktade andra säsongen.

Frågan är om de lyckas hålla sig kvar i Premier League också den här säsongen.

:::

Swansea och Norwich lyckades båda relativt tidigt under förra säsongen säkra spel fortsatt spel i Premier League. Men som för de allra flesta klubbar utom de allra största så bär också framgång med sig ett frö till sin egen förstörelse. Och just detta drabbade båda dessa klubbar.

Såväl Brendan Rodgers som Paul Lambert lämnade sina managerposter för nya uppdrag i större klubbar. Såväl Swansea som Norwich agerade hyfsat snabbt i tillsättningen av efterträdare, och i Michael Laudrup och Chris Hughton har båda klubbarna fått nya spännande managers.

Här kan man så klart se möjligheten till en nystart för dessa båda klubbar, men där finns så klart också en annan rätt uppenbar risk. Rent realistiskt blir det så klart svårt för såväl Laudrup som Hughton att uppnå samma grad av framgång som sina företrädare, och därmed kan de också bli offer för höga förväntningar från inte minst sina respektive klubbars supportrar.

Det kommer bli väldigt svårt för både Norwich och Swansea att replikera förra säsongens framgångar. Kanske då inte minst för Swansea. Norwich lyckades hålla kvar i Grant Holt vilket nog var direkt nödvändigt. Swansea å andra sidan omges av tydliga rykten som antyder något utav ett spelarläckage. Inte minst Brendan Rodgers i sin nya klubb Liverpool verkar pigg på att plocka med sig några av sina gamla adepter.

:::

För QPR är situationen något annorlunda. De klarade livhanken i Premier League på säsongens allra sista dag, och knappast på grund av sina egna bravader. Av den anledningen kanske de har mindre förväntningar på sig, men av andra skäl borde de ha desto högre förväntningar.

QPR är finansiellt uppbackade av Tony Fernandes och klubben har redan ägnat sommaren åt att förstärka laget med köp av spelare som Robert Green, Ji-Sung Park och Junior Hoilett. Det tyder på ambition, och kanske är det rimligt att se den andra säsongen som den under vilken QPR faktiskt etablerar sig i Premier League.

Inte minst om de kan få lite hyfs och fason på spelare som Adel Taarabt och Joey Barton.

:::

Ett tungt vägande skäl till att Swansea, Norwich och QPR klarade sig kvar i Premier League förra säsongen var att där faktiskt fanns tre-fyra andra lag i Premier League som av olika skäl såg svagare ut än dem. Det var med andra ord en bra säsong att vara nykomling under.

Några sådana svagare lag är svårt att se den här säsongen. Och särskilt problematiskt blir det den här säsongen för Norwich, QPR och Swansea av att den här säsongens nykomlingar, Reading, Southampton och West Ham, även de ser ovanligt starka ut.

Det kan med andra ord bli ett ordentligt surrande i nedflyttningsstridens getingbo den här säsongen. Och om QPR, Swansea och Norwich vill att den andra säsongen ska bli lika lyckad som den första, så måste de förmodligen hitta på något nytt, de måste utveckla sig.

Hoppas de på en kopia så kan det bara bli sämre.

…………………………………………………

Värvningar

Santi Cazorla – Arsenal, okänt. Okänt säger jag här, men det pratas väl summor mellan £12-16m. Klart prisvärt. Som spelare betraktat är det ett kap för Arsenal. Ur ett trupperspektiv ser jag det som en värvning som framför allt ökar bredd snarare än ännu mer spets. Med beröm godkänd (++++)

Markus Rosenberg – West Brom, fri. Den här värvningen förstår jag inte alls. En inte purung svensk, kanske snabb men klen anfallare som haft svårt att etablera sig överallt i Europa, när man har liknande eller bättre anfallare redan i Peter Odemwingie, Shane Long och Marc-Antoine Fortuné?! Betyget blir snällt, kanske är någon av dessa på väg bort. Godkänd (++)

…………………………………………………

Det är på något sätt ett tråkigt tidens tecken för svensk fotboll när två europeiska gigantlag återigen tar mark för en fotbollsmatch i Göteborg, men IFK Göteborg, eller något svenskt lag för den delen, har ingenting med den saken att göra.

:::

Be Champions!!

Wilsons tes är att när engelsk fotboll stod på sin allra lägsta punkt under 1980-talet, med våld, läktarkatastrofer och Thatcherism som ständigt gissel, så var det dessa fanzines som gav en röst till de mer utbildade nyfikna supportrar som drevs mer av kärleken till fotbollen. Genom att erbjuda ett alternativ till huliganism så var dessa fanzines engelsk fotbolls räddning.

Det finns många exempel på dylika fanzines. Där finns de klubbspecifika som Bradfords ”The City Gent” och Fulhams ”There’s Only One F in Fulham”, samt de mer allmänna som ”A Love Supreme” och inte minst den väldigt kända och fortfarande högst aktuella ”When Saturday Comes”.

Det finns flera spännande aspekter med dessa fanzines. Dels den jag redan nämnt, de var en kontrast till våldet och bråket. Dels var det ett värdefullt och mer vanvördigt komplement till den mer generella mediabevakningen. Men kanske var det också ett fenomen som ledde fram till den moderna fotbollens högre grad av kulturell legitimitet.

:::

Två saker slår mig specifikt när jag funderar över dessa fanzines betydelse för engelsk fotboll.

För det första naturligtvis likheten mellan dessa dåtidens fanzines och nutidens alla mängder av fotbollsbloggar. Skrivandet finns fortfarande kvar, men numer är publiceringen och distributionen global snarare än lokal. En bra fotbollsblogg borde kunna tänkas fylla samma kompletterande syfte till den generella mediabevakningen som gamla tiders fanzines. Tyvärr är det väl inte särskilt många bloggar som lyckas med den erkänt svåra uppgiften.

För det andra så finns där en klar och tydlig ironi. För i svansen på att fanzinen har blivit till bloggar på internet, och utvecklingen av sociala medier har möjliggjort en mycket mer direkt kommunikation än tidigare, så har våldet och bråket, om än i verbal snarare än fysisk form, fått ett nytt utlopp. Det skrivna ordet var tidigare ett försvar mot huliganismen, idag är det kanske snarare ett vapen för en annan form av huliganism.

:::

Det är kanske ett sorgligt perspektiv. Att det som en gång möjligen var engelsk fotbolls räddning nuförtiden snarare riskerar vara en sak som drar ned den engelska fotbollen i smutsen. Kanske inte så mycket tack vare vad som faktiskt skrivs, det är ju generellt sett inte bloggarnas fel, utan snarare på grund av den form i vilket det skrivs och den typ av kommunikation som denna form uppmuntrar.

Kanske var en del av grejen med dessa fanzines att det faktiskt krävdes arbete och disciplin för att skriva i dem, och inte minst att distribuera dem. Där fanns alltså en form av självreglerande mekanism. Men vad för typ av disciplin finns det egentligen i att skriva något på internet?

Frågan som alltid är ju dock: Vad i hela friden är alternativet?

:::

Be Champions!!

Efter att Bradford för 12 år sedan åkte ur Premier League så har klubben tvingats genomleva två tvångsförvaltningar samt två ytterligare nedflyttningar. 2006/07 åkte klubben ur League One och befann sig därmed för första gången på 26 år i den engelska fjärdedivisionen. Bradford drog på sig stora kostnader under sin tid i Premier League, och när TV-avtalet med ITV Digital strandade så ströps intäkterna. Finansiell härdsmälta blev konsekvensen.

Bradford visar tillsammans med klubbar som Portsmouth och Glasgow Rangers att inte heller stora klubbar är immuna mot en sådan här utveckling. Just i fallet Bradford är det också tydligt hur svårt det faktiskt kan vara att bryta den negativa trenden och vända den uppåt igen. Fem år efter nedflyttningen till League Two befinner sig Bradford fortfarande där.

Den återkommande ambitionen inför varje säsong är att Bradford ska ta sig upp i League One igen, men den återkommande känslan efter varje säsong är att laget hade kunnat och borde ha gjort det bättre. De två senaste säsongerna har Bradford slutat på 18:e plats. Sedan Paul Jewell lämnade klubben i juni 2000 har Bradford haft 15 olika managers, och Bradford är nu inne på sin sjätte manager sedan nedflyttningen till League Two för fem år sedan. Kanske inte så konstigt sett till de brustna ambitionerna. Kanske också en av orsakerna till att ambitionerna brast.

Men under den förhållandevis nye managern Phil Parkinson, som alltså ser ut att överleva mer än en säsong, så har en viss optimism börjat märkas hos Bradford, och möjligen är den optimismen också motiverad.

:::

Det fanns ljusglimtar i såväl Bradfords spel som resultat förra säsongen. Med Parkinson vid rodret har Bradford till viss del gått ifrån det enformiga långbollande som såg dem falla ner genom divisionerna. Och rent resultatmässigt höjde sig också Bradford runt årsskiftet, och såg ett tag ut att jaga uppflyttning samtidigt som man tog sig till semifinal i The Football League Trophy. På vägen så plockade Parkinson också hem en utmärkelse som månadens manager.

Mot slutet av säsongen föll dock spelet samman. Ett stort skäl till det var den höga spelaromsättning som inletts under Phil Parkinson. Under förra säsongen köptes hela 31 spelare, vilket naturligtvis gjorde det ytterst svårt att skapa en samspelad och sammanhållen spelartrupp.

Under den här sommarsäsongen har spelartruppen dock bantats till klart mer hanterliga 24 spelare. Ett par nya spelare har också tillkommit. Från Barnsley har den mångsidige mittfältaren Nathan Doyle hämtats, och från förra säsongens League Two-mästare har Parkinson värvat Alan Connell som då gjorde 13 mål. Försvaret har också förstärkts. Från Stoke har Andrew Davies hämtats, han var på lån i Bradford förra säsongen, och de som har Liverpool i hjärtat känner så klart väl till den unge högerbacken Stephen Darby.

Dessa värvningar kompletterar en stark kull av hyfsat unga spelare i klubben. I denna kull hittar vi till exempel den bermudanske anfallaren Nahki Wells, men även Kyel Reid och James Hanson. Dessa tre spelare visade stundtals sin goda potential under förra säsongen.

:::
Berättelsen om klubben som kanske bet över en för stor bit av kakan i sin strävan efter Premier League, och som därefter hamnar i ekonomiska problem, är inte unik för engelsk fotboll. Den är inte ens unik för Yorkshire, landskapet där Bradford hör hemma. De större klubbarna i området, Leeds, Sheffield United och Sheffield Wednesday, har alla gått igenom samma utveckling.

Men Bradford City är mer än någon av dessa klubbar en symbol eller om man så vill en metafor för sin stad. Staden Bradford påminner om ett lämnat byggarbete, med halvfärdiga nya byggnader och gamla byggnader som övergetts och lämnats oanvända. Lågkonjunkturen har drabbat staden hårt, en stad präglad av sociala skillnader. Här hittar vi såväl några av Englands fattigaste som några av Englands rikaste områden. Kort och gott en stad som underpresterar.

Men om Bradford City nu är en symbol för sin stad så kan det också ha en positiv betydelse. Åratal av brustna ambitioner har fostrat en pessimism vad gäller såväl fotbollen som livet i stort. Phil Parkinson har trots detta inte varit rätt att prata om uppflyttning för laget den här säsongen, och visar sig därmed såväl orädd som optimstisk.

Och om nu klubben faktiskt visar fog för sådan optimism, så kan det få staden att leva upp igen. Och med tanke på att Bradford tog sig till Premier League 1999, för första gången på 77 år, och bara 14 år efter en av Englands allra värsta läktarkatastrofer, så visar ju det att Bradford har förmågan att vända på även de mörkaste av situationer.

:::

“This happened just as World of Sport (ITV’s version of Grandstand at the time) were about to join the game for a few minutes, so this footage was seen live. The debris you see falling on the pitch is the roof, which was made of asphalt and bitumen covered with tarpaulin, which was obviously melting.

The fire was first noticed around 3:40pm, when some fans began to notice their feet becoming warmer and others noticing an orange flickering light beneath the floorboards.

By the time the fire became visible at around 3:43, the time the fire brigade was called, the stand was being evacuated. Unfortunately, some groups of supporters were led to the back of the stadium. While some were let out and others forced their way through the locked gates, many others didn’t manage to escape.

The fire was believed to have been started by a match or cigarette in a polystyrene cup being dropped or knocked below the stand, which lit a large accumulation of rubbish below – I have heard that a shred of newspaper found after the blaze was dated 1963. The fire spread quickly due to a flashover.

56 people died in the disaster, mostly of burns or smoke inhalation.

It is reported that when searching the remains, it was difficult to differentiate between ashes of the wooden stand and the ashes of those who had not been able to get out of their seat, who were usually later identified as old age pensioners.

The Popplewell Inquiry into the disaster concluded the next year, 1986, with some recommendations to improvements in safety at football grounds, including the abolition of all wooden stands of all ages at all football grounds.”

Varning för starka bilder.

:::

Be Champions!!

Ofta när sådana här transferrykten publiceras så får man känslan att journalisten ifråga inte på något sätt har lagt ner någon tanke själv på att värdera ryktets trovärdighet. Delvis är det så klart också en medveten mediataktik för att manipulera läsarintresse.

Istället får man känslan av att kopplingen är i stort sett slumpmässig. Att där liksom finns en grupp klubbar som anses vara på jakt efter spelare, och så klart en grupp spelare som med endast något god vilja anses vara tillgängliga på transfermarknaden, och att någon kokar ihop rykten utifrån det.

Men låt oss säga att snällt räknat runt 90% av alla transferrykten är bara vanligt genomsnittligt dumma transferrykten, men att av dessa 90% så är 10% av dem riktigt rent spritt språngande galna i all sin löskokta dumhet. Det är om dessa infernaliskt dumma rykten som den här bloggen handlar.

:::

(5) Frank Lampard till Man Utd, 2012

Vi befinner oss ungefär tre fjärdedelar in i Andre Villas-Boas experiment till revolution med Chelsea och dennes relation med Frank Lampard är långt under fryspunkten. Att Lampard skulle kunna vara på väg bort från klubben var alltså kanske inte en så dum tanke i sig, men att han skulle lämna för Man Utd var ett mer häftigt än troligt rykte. Den här typen av värvningar mellan två storklubbar sker ytterst sällan om någonsin i Premier League, och Roman Abramovich hade så klart aldrig tillåtit det att hända.

(4) Rivaldo till Tottenham, 2004

Mot slutet av sin karriär spelade Rivaldo i Milan och höstade fortfarande in ett enormt lönekuvert varje vecka, vilket gjorde att den italienska klubben gärna såg att han lämnade för någon annan klubb. Glenn Hoddle hade försökt värva brassen en säsong tidigare och dragit på sig löje för det delvis genom att hävda att han erhållit ett ”artigt svar”. Den andra gången han försökte sig på samma trick så fick han inte ens ett sådant svar. Rivaldo begav sig hem till Brasilien och Cruzeiro istället.

(3) Miroslav Klose till Norwich, 2011

Norwich var nykomlingar i Premier League och behövde enligt all hävd alltså värva rutinerade kvalitetsspelare. Den tyske målsprutan gick som fri transfer efter att ha avslutat sitt kontrakt med Bayern München. Paul Lamberts tyska connection användes som långsökt rationalisering för detta rykte. Men tja, Norwich var väl aldrig en realistisk destination för en spelare som Klose, som istället gick till Lazio, och Norwich fokuserade istället sin energi på att värva James Vaughan.

(2) Ronaldinho till Blackburn, 2011

Det finns ju egentligen ett par Blackburn-relaterade transferrykten som konkurrerar med detta, jag tänker då så klart främst på Raúl och David Beckham. Men det här är ändå dummast av dem alla. Idén att en karriärsmätt Ronaldinho skulle byta glittriga Milan eller locktonerna av brasilianska stränder mot ett regnigt Lancashire och en medelmåttig Premier League-klubb är så urbota dum att jag inte ens tror att Venkys själva riktigt trodde på det egentligen.

(1) Carles Puyol till Newcastle, 2010

Det är väl oklart om jag ens behöver motivera den här. Men för några år sedan var det ändå några ljushuvuden som menade att Puyol inte längre var vad Puyol en gång var, och att han därför skulle vara på väg att lämna Barca. Och eftersom Steven Taylor samtidigt var en väldigt lovande mittback i Newcastle, men som kommit på dålig fot med klubbens dåvarande stjärna Andy Carroll, så kunde kanske en dubbelaffär kunna konstrueras. Det här ryktet måste ha brainstormats fram under en blöt pubkväll på Tyneside.

:::

Flertalet av transferryktena från senare år alltså. Jag kan inte riktigt bestämma mig om det huvudsakligen beror på att dessa rykten ligger längre fram i minnet eller på att transferryktena helt enkelt har blivit dummare och dummare med åren. Kanske är det en kombination.

Oavsett vilket så kan man så klart undra vad för dumma transferrykten ni själva har för minnen av.

:::

Be Champions!!

EPPP syftar dock till att förbättra utvecklingen av talang inom engelsk fotboll i bredare mening än så. Och en annan viktig del i detta paket är en reform av akademifotbollen, den så kallade Premier Academy League. Syftet med reformen är att underlätta för unga spelare att ta steget från akademifotboll till a-lagsfotboll.

Ett stort problem i detta steg har förut varit att akademifotbollen har tillåtits krocka tidsmässigt med a-lagsfotbollen. Det har alltså varit en risk för en manager att ta med en ungdom på bänken i a-laget, får han då inte spela så har han missat en hel helg med tävlingsfotboll. Managerns naturliga incitament blir då att inte ta med den unge spelaren alls.

Schemaläggningen är därför förändrad i den nya varianten så att akademimatcherna ligger efter a-lagsmatchen. En manager kan därför ta med en ung spelare på bänken, och är det så att han inte får någon speltid så kan han ändå därefter skicka iväg honom på match med akademilaget. Det ger kort och gott fler valmöjligheter.

:::

Det som tidigare hette Premier Academy League har alltså reformerats till Barclays U21 Premier League. Namnet antyder vad som är den stora reformen i själva strukturen på tävlingen, spelare upp till 21 år är alltså tillåtna jämfört med 18-årsgränsen som gällde tidigare.

Första avspark sker den 17 augusti och 23 klubbar är anmälda till den här säsongens upplaga. Det är 17 Premier League-klubbar och sex Championship-klubbar, händelsevis alla klubbar som ansökt om kategori ett-status i det nya akademisystemet.

Klubbarna är indelade i tre grupper där de först möter varandra internt två gånger, borta respektive hemma.

Baserat på resultaten i det första gruppspelet så placeras därefter klubbarna in i nya grupper. De tre bästa lagen i National Group One och Two, samt de två bästa lagen i National Group Three kvalificerar sig för Elite Group. De övriga lagen kvalificerar sig beroende på sin placering i någon av Qualification Group Tier One eller Two.

Inom dessa grupper möter lagen varandra återigen två gånger, och de tre bästa lagen i Elite Group kvalificerar sig för slutspel och semifinal. Vinnarna av respektive Qualification Group Tier One och Two möts i ett playoff för att avgöra vilket blir det fjärde semifinallaget. Både semifinalerna och finalen spelas i form av dubbelmöten.

:::

Vissa funderingar kan man så klart ha vad gäller formatet.

Själv är jag till exempel ytterst skeptisk till idén att ge lag som redan misslyckats med att kvalificera sig som de tre bästa i sin respektive grupp möjligheten att ändå så att säga ta bakvägen in i slutspelet. I mina ögon orättvist mot de fem lag i Elite Group som inte är bland de tre första.

Ungefär som att ge en grupptrea i Champions League chansen att via Europa League ändå kvalificera sig till semifinal i Champions League lite senare. Ytterst bakvänt med andra ord. Öppnar också upp för taktiskt rävspel om man ska tänka på det viset.

:::

Idén i sig är däremot svår att inte gilla.

Det engelska systemet i sig har tidigare varit ett tämligen fesljummet projekt med dels en akademiliga och dels en reservliga, och egentligen har väl intresset för de båda ligorna varit rätt ringa. Det här är ett medvetet sätt att försöka profilera ungdomsfotbollen i England med ett tydligare fokus och det kan mycket väl fungera.

De OS-liknande reglerna som tillåter tre överåriga utespelare och en överårig målvakt innebär också att möjligheten finns kvar att ge matchträning till spelare på väg tillbaka från skada.

Det är ett uttalat syfte med reformen att öka spelarnas utvecklinge genom att försätta dem i en matchmiljö med högre konkurrens redan från början. Det här är ett steg i den riktningen, men för de största klubbarna är det så klart inte på den engelska utan på den europeiska arenan som detta verkligen blir en faktor när det kommer till talangutveckling.

Och mycket händer just nu även på den europeiska arenan. Den här säsongen kommer den andra upplagan av NextGen Series att spelas, där sju engelska klubbar deltar. Ännu mer intressant på lite längre sikt är emellertid UEFA:s beslut att från och med nästa säsong starta UEFA U19 Champions League, tillgänglig för de klubbar som kvalificerar sig för Champions League.

Ett intressant komplement till Barclays U21 Premier League.

:::

Be Champions!!

Kvinnliga fotbollsspelare i England och Storbritannien är i huvudsak halvprofessionella. Det betyder att två jobb alltså är normen. Samtidigt som en spelare som John Terry plockar hem £150,000 i veckan så tjänar Sophie Bradley ihop £16,000 om året på att spela fotboll. Och något säger kanske det om de olika förutsättningar som män och kvinnor har när det gäller att spela fotboll.

Damfotboll drar ju alltid på sig sina belackare, med mer eller mindre uttalade sexistiska värderingar. Men utvecklingen på brittisk damfotboll, och inte minst nu de här olympiska spelen, är en god bit på väg mot ett bättre klimat. När Sophie Bradley spelade skolfotboll för pojklaget fick hon utstå mycket strunt från sina skolkamrater, men samma skolkamrater hör nu av sig via Facebook och SMS med gratulationer och lyckönskningar.

Få saker kan förändra värderingar lika snabbt som en vinst mot Brasilien på Wembley.

:::

Utvecklingen inom brittisk damfotboll går också framåt på klubbnivå. Förra året invigdes den så kallade FA Women’s Super League, ett seriöst försök att etablera en halvprofessionell liga i England, med sikte på att bli helt professionella i framtiden.

WSL består av åtta klubbar – Arsenal, Birmingham, Bristol Academy, Chelsea, Doncaster Rovers Belles, Everton, Lincoln och Liverpool – som planeras att utökas till tolv klubbar senast 2016. De stora dominanterna är Arsenal som nu vunnit den engelska ligan åtta säsonger i rad.

Ligans ekonomiska läge är stabilt men begränsat. FA misslyckades med att hitta en titelsponsor men kunde lagom till det att turneringen startade 2011 presentera två huvudpartners. Av dessa återstår nu ett år senare endast däckföretaget Continental.

Det förblir alltså en utmaning att försöka marknadsföra damfotboll.

:::

Jag tillhör inte dem som egentligen muttrar över det orättvisa i skillnaderna i löner mellan manliga och kvinnliga fotbollsspelare. Lönerna sätts utifrån hur populär produkten är och hur mycket intresse den väcker. Och damfotboll är helt enkelt inte i närheten av att ha samma marknadsvärde som herrfotbollen.

Samtidigt är det också svårt att se marknadsvärdet som något facit. Herrarnas fotboll har mer än hundra år på nacken, damfotbollen är inte i närheten. Och det faktum att stjärnor inom damfotbollen är tvingade att samtidigt navigera två jobb gör naturligtvis att de inte heller ges samma möjligheter till utveckling som herrarna får.

Marknadsvärdet leder oss därför in i ett cirkelresonemang som bortser från dess bakomliggande orsaker.

:::

Ikväll spelas den kanske viktigaste damfotbollsmatchen i brittisk historia när Storbritannien springer ut i kvartsfinalen mot Kanada på City of Coventry Stadium.

Hoppet står där kanske inte minst till den sprudlande mittfältaren Steph Houghton, som med tre mål i turneringen har gjort mer än dubbelt så många mål än hon mäktat med under de två senaste säsongerna totalt, och fler mål än alla andra landslagskamrater sammanlagt.

Hoppet står till ikonen Rachel Yankey som är brittisk damfotbolls allra största affischnamn. Och hoppet står till Kelly Smith, veteranen och lagets ledargestalt, som tagit sig förbi svåra perioder i sitt liv men som nu på hemmaplan befinner sig i damfotbollens allra största sammanhang.

Men det speciella med kvällens match mot Kanada är kanske att den vid vinst bara kommer att vara den viktigaste matchen i brittisk historia under en väldigt kort tid. Närmare bestämt fram till nästa match.

Då väntar nämligen med all säkerhet USA i semifinalen på Old Trafford.

:::

Be Champions!!

Sommaren är en tid för förberedelser. Och det är naturligtvis inte bara vi supportrar som förbereder oss för den nya säsongen, genom att hålla örnkoll på hur spelartrupperna förändras, nosa rätt på varenda rykte som cirklar runt därute och bedöma våra lags respektive chanser. Även spelarna håller precis som bäst på att förbereda sig, med hård träning och lättare matchspel.

Samtidigt är det också att spelarna har lite olika förutsättningar för sina respektive förberedelser. Vissa spelare gjorde väldigt bra ifrån sig förra säsongen och kan förbereda sig inför nästa säsong med gott självförtroende och en positiv känsla. Många andra spelare hade genomsnittliga säsonger och kan förbereda sig inför nästa säsong som inför vilken som helst.

Sedan finns det också de spelare som förbereder sig inför en säsong under vilken de har något att bevisa, antingen för sig själva eller för andra. Och det är om dessa spelare den här bloggen handlar, de tio spelarna i Premier League med mest att bevisa under den kommande säsongen.

:::

(10) Franco Di Santo, Wigan

Wigans trupp ser bara tunnare och tunnare ut, inte minst med försäljningen av Hugo Rodallega till Fulham. Di Santo är en av de anfallare Wigan kan ersätta honom med. En gång i tiden ansedd som väldigt lovande, och av det skälet värvad av Chelsea. Men därifrån har Di Santo haft väldigt svårt att etablera sig, och nu är det nog bära eller brista i Premier League.

(9) Charles N’Zogbia, Aston Villa

Den första säsongen i Villa är väl bara att glömma för N’Zogbia, men å andra sidan var kanske heller inte förutsättningarna de bästa. En gång är ingen gång, men N’Zogbia måste den här säsongen visa att förra säsongen var ett undantag och en tillfällighet. Annars börjar det snarare se ut som ett mönster. Villa är en större klubb än Wigan, klarar N’Zogbia av klivet?

(8) Michael Essien, Chelsea

För några år sedan en av världens absolut bästa balansmittfältare, men därefter har skadorna förstört mycket av Essiens karriär. Därefter är det svårt att avgöra om det är följdskador eller psyket som hållt honom tillbaka. Med ett nytt lagbygge på gång i Chelsea, och många inkommande yngre spelare, så börjar det bli dags för Essien att visa om han har någon bensin kvar i kroppen.

(7) Kevin Nolan, West Ham

Det är ju minst sagt ett förunderligt karriärssteg för en spelare i sin allra bästa ålder att lämna en Premier League-klubb för en Championship-klubb, men så skedde ju förra året när Nolan lämnade Newcastle för West Ham. Tanken var så klart att West Ham skulle direkt upp igen, men nu när de är det så måste Nolan visa att han inte bara är en stor fisk i den mindre Championship-dammen.

(6) Javier Hernandez, Man Utd

Hyllades rättvist som en ren succévärvning under sin debutsäsong för Man Utd och var en viktig beståndsdel i klubbens 19:e ligatitel. Den andra säsongen var dock betydligt tuffare, delvis på grund av skador men delvis också på grund av Danny Welbecks framväxt. Kanske gjorde sig också Hernandez begränsningar påminda. Ferguson har satt hårt tryck på honom inför den här säsongen, han måste leverera.

(5) Wilson Palacios, Stoke

Den hårdföre mittfältaren var tidigare ett tungt inslag på Tottenhams mittfält, och det var ingen tillfällighet att han blev en av Stokes profilvärvningar under förra sommaren. Men väl i Stoke har han inte lyckats hålla samma nivå och han har efter skada haft svårt att överhuvudtaget återetablera sig i laget. Gjorde Stoke rätt som satsade på honom?

(4) Gervinho, Arsenal

En av Arsenals profilvärvningar förra sommaren som väl hade en tämligen medioker debutsäsong. Nya värvningar och en hårdare konkurrens på just hans position inför den här säsongen gör läget mer utsatt för Gervinho, som inte har råd att fortsätta producera så sporadiskt om han vill fortsätta få speltid. Klarar han trycket, och pressen av att spela i en klubb med relativ titeltorka?

(3) Joey Barton, QPR

Egentligen är det väl oklart om Barton ens spelar kvar i Premier League den kommande säsongen. I det avseendet är det kanske han som har mest av alla att bevisa. Jag tror det blir ytterst svårt för Barton att bevisa något i QPR, där vare sig manager eller supportrar verkar ha tagit honom till sina hjärtan. Men underskatta inte en spelare som krigar för sitt renommé.

(2) Fernando Torres, Chelsea

Det finns ju lättare uppgifter i världen än att vara den som ska efterträda killen som med sin sista spark för klubben vann dem Champions League, och som varit en nyckelspelare i laget under hela dess storhetstid. Inte blir det precis lättare om man värvades till klubben för £50m och allt annat än motsvarat dessa förväntningar under sina första 18 månader i klubben. Torres har mycket att bevisa den här säsongen.

(1) Andy Carroll, Liverpool

Nästa säsong är dödsviktig för Carroll, egentligen oavsett i vilken klubb han spelar. Stannar han kvar i Liverpool så är den här säsongen hans förmodligen sista chans att övertyga klubbledningen om att han har vad som krävs. Om West Ham lyckas snärja honom så är hans läge liknande men ännu mindre avundsvärt. Får han sin vilja fram så spelar han i Newcastle, och då måste han till synes  i konkurrens med Ba och Cissé visa Liverpool vilket fantastiskt misstag de gjort. Jodå, viktig säsong för Carroll.

:::

Bubblare:

»  Stephen Ireland, Aston Villa
»  Gabriel Obertan, Newcastle
»  Adam Le Fondre, Reading
»  Connor Wickham, Sunderland
»  Jermain Defoe, Tottenham

:::

Jag ville egentligen ha några fler bubblare, men vad händer då med bloggens symmetri?! Hur som helst, jag är säker på att ni använder kommentarfältet till att pricka in några av de övriga jag hade i åtanke.

…………………………………………………

Värvningar

James Collins – West Ham, okänt. Den gamle West Ham-hjälten återvänder till klubben och förstärker lagets försvar. Collins är onekligen en spelare helt och hållet i Allardyces anda, och passar som hand och handske in i dennes spelidé. Väl godkänd (+++)

Ron Vlaar – Aston Villa, £3m. Man säljer en av sina backar och köper in en bättre för en troligtvis billigare peng. Jodå, Lambert fortsätter med sitt hyfsat sluga agerande på transfermarknaden. Collins är en transportspelare, Vlaar är Mellbergsk. Med beröm godkänd (++++)

…………………………………………………

Team GB spelar sin fotboll med ett bollinnehav om 59,5%, vilket bara Spanien och Brasilien har överträffat så här långt. Uppenbart på spelet är också hur bra spelarna är på att hålla i och passa bollen. Det finns alltså, hör och häpna, sådana här brittiska spelare, trots att de tydligen är portförbjudna från det engelska landslaget.

Ibland måste man inse att en förbundskaptens uttagningar inte enbart är en reflektion utav det tillgängliga spelarmaterialet, utan också en reflektion utav dennes personliga värderingar och prioriteringar. Vad som sker på planen är alltså inte bara upp till spelarna, som klyschan går, utan också upp till de val som förbundskaptenen gör.

:::

Om någon annan klubb än Everton hade värvat Steven Pienaar för £4,5m så hade det korrekt beskrivits som en slug värvning. Med andra ord är det en slug värvning för Everton också, when you cut through the bullshit.

:::

Nej. Jag ska inte. Köra en blogg-rant om dessa fördömda MUST-apparatjiks som parasiterar på Man Utd mer i syfte att hävda sina egna personliga agendor än för att faktiskt bidra med något värdefullt. Och de som känner till mig lite, vet att det inte precis ligger i min natur.

Be Champions!!

Det vore ju inte precis vad publiken och alla OS-besökare hoppas på. Men inte minst så vore det ju tvärtemot vad walesiska spelare som Ryan Giggs, Craig Bellamy, Joe Allen och Aaron Ramsey hoppas på, det här är förmodligen deras enda chans någonsin att spela ett större internationellt mästerskap.

Den sista gruppspelsmatchen spelas just i Wales, närmare bestämt i Cardiff. Det har varit en het potatis under de tidigare två matcherna att de walesiska spelarna inte stämmer in i den brittiska nationalsången. Den stora farhågan inför dagens match är att publiken på plats i Cardiff kommer att bua under samma sång.

Så den typen av fånigheter är vad som faktiskt ges uppmärksamhet. Mer betydelsefullt för vad som faktiskt sker på planen är emellertid dels om Stuart Pearce på något sätt ska lyckas få fason på lagets försvarsspel, dels hur han ska lyckas hantera det han själv så fyndigt beskrivit som en ”sudden death”-match.

Vem vet, kanske funderar han på några av de spelare som han faktiskt hade kunnat haft tillgång till under de här olympiska spelen.

:::

(10) Jordan Rhodes – Huddersfield, 22 år

Något har väl kanske Rhodes rykte givits överdrivna proportioner, men det är väl inte utan att man kan tycka att Storbritannien kanske hade behövt en så pass naturlig målskytt som Rhodes på planen.

(9) Luke Garbutt – Everton, 19 år

En av Englands mest lovande vänsterbackar. Spelar numer för Everton men är uppvuxen i Leeds. Under säsongen som gått utlånad till Cheltenham i League Two, där han spelat merparten av lagets matcher.

(8) Jack Colback – Sunderland, 22 år

Inte bara Scholes gjorde succé förra säsongen som en rödhårig ettrig liten mittfältare. Colback imponerade stort i ett Sunderland som hade värvat in betydligt tyngre namn på sitt centrala mittfält.

(7) Jack Rodwell – Everton, 21 år

Skador förhindrade Rodwells deltagande i OS. Givet hans form under det senaste året är det kanske tveksamt om Rodwell fått delta ändå, men kvalitet har han så det räcker.

(6) Gary Gardner – Aston Villa, 20 år

Gardner slängdes in i hetluften på Villas mittfält när lagets kapten Stiliyan Petrov drabbades av sin sjukdom. Det var en uppgift han genomförde riktigt bra, det finns mycket fotboll i den här killen.

(5) Nathaniel Chalobah – Chelsea, 17 år

Det finns många tunga förhoppningar till den här spelaren i Chelsea, en av få med riktigt goda chanser att faktiskt bli den förste akademispelaren att etablera sig i a-laget sedan John Terry.

(4) Raheem Sterling – Liverpool, 17 år

Liverpools nye guldklimp. Det finns många lovande spelare i världen, men inte så många av dem visar upp det här unika draget av genialitet. Sterling är en av dessa få, en speciell pojke med andra ord.

(3) Nick Powell – Man Utd, 18 år

Har härdats i riktig hetluft i League Two, vilket jag alltid tror är mer värt än att vara någon form utav provrörsbarn i reservlaget. Ser riktigt imponerande ut, och verkar ha precis det rätta självförtroendet.

(2) Jack Wilshere – Arsenal, 20 år

Arsene Wenger tröttnade för något år sedan på alla landslagskrav på sin nye store stjärna att han lagom slugt placerade honom permanent i sin så kallade ”red fatigue zone”.

(1)    Gareth Bale – Tottenham, 23 år

Såhär i efterhand kanske Bale tänker om, i OS hade han ju i alla fall sluppit Charlie Adam. Kanske tyckte Adam som vi andra att om Bale nu kunde spela träningsmatcher för Tottenham så hade han ju kunnat spela OS.

:::

Bubblare:

»  Henri Lansbury – Arsenal, 21 år
»  Wilfried Zaha – Crystal Palace, 19 år
»  Nathan Redmond – Birmingham, 18 år
»  Benik Afobe – Arsenal, 19 år
»  Jonjo Shelvey – Liverpool, 20 år

:::

Alternativt så funderar Stuart Pearce bara på vilken lustig position på planen han kan placera Tom Cleverley den här gången.

…………………………………………………

Värvningar

Steven Pienaar – Everton, £4,5m. En bra värvning på så vis att Pienaar är en bra spelare som dessutom är väldigt väl bekant med Everton sedan tidigare. En något mer tveksam värvning givet värvningen av Naismith. Men Everton kan definitivt använda Pienaar. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Ett kollektiv av hycklande kolportörer och parasiter livnär sig på Man Utd för tillfället. Och nej, jag tänker inte först och främst på Glazers.

:::

Kamrat Linhem har börjat prata upp Football League-säsongen på sin blogg. Jag rekommenderar att ni häller upp ett glas bättre whisky (alternativt hallonsaft) och börjar läsa.

:::

Mirror har hittat tio skäl för Andy Carroll att flytta till West Ham.

Be Champions!!