För precis sex år sedan spelade Sophie Bradley, back i det brittiska damlag som i förra matchen besegrade Brasilien på Wembley med 1-0, skolfotboll samtidigt som hon arbetade deltid på sina föräldrars äldrevårdshem. Numer spelar hon alltså i landslaget och i OS. Men hon arbetar fortfarande deltid för sina föräldrar.
Kvinnliga fotbollsspelare i England och Storbritannien är i huvudsak halvprofessionella. Det betyder att två jobb alltså är normen. Samtidigt som en spelare som John Terry plockar hem £150,000 i veckan så tjänar Sophie Bradley ihop £16,000 om året på att spela fotboll. Och något säger kanske det om de olika förutsättningar som män och kvinnor har när det gäller att spela fotboll.
Damfotboll drar ju alltid på sig sina belackare, med mer eller mindre uttalade sexistiska värderingar. Men utvecklingen på brittisk damfotboll, och inte minst nu de här olympiska spelen, är en god bit på väg mot ett bättre klimat. När Sophie Bradley spelade skolfotboll för pojklaget fick hon utstå mycket strunt från sina skolkamrater, men samma skolkamrater hör nu av sig via Facebook och SMS med gratulationer och lyckönskningar.
Få saker kan förändra värderingar lika snabbt som en vinst mot Brasilien på Wembley.
:::
Utvecklingen inom brittisk damfotboll går också framåt på klubbnivå. Förra året invigdes den så kallade FA Women’s Super League, ett seriöst försök att etablera en halvprofessionell liga i England, med sikte på att bli helt professionella i framtiden.
WSL består av åtta klubbar – Arsenal, Birmingham, Bristol Academy, Chelsea, Doncaster Rovers Belles, Everton, Lincoln och Liverpool – som planeras att utökas till tolv klubbar senast 2016. De stora dominanterna är Arsenal som nu vunnit den engelska ligan åtta säsonger i rad.
Ligans ekonomiska läge är stabilt men begränsat. FA misslyckades med att hitta en titelsponsor men kunde lagom till det att turneringen startade 2011 presentera två huvudpartners. Av dessa återstår nu ett år senare endast däckföretaget Continental.
Det förblir alltså en utmaning att försöka marknadsföra damfotboll.
:::
Jag tillhör inte dem som egentligen muttrar över det orättvisa i skillnaderna i löner mellan manliga och kvinnliga fotbollsspelare. Lönerna sätts utifrån hur populär produkten är och hur mycket intresse den väcker. Och damfotboll är helt enkelt inte i närheten av att ha samma marknadsvärde som herrfotbollen.
Samtidigt är det också svårt att se marknadsvärdet som något facit. Herrarnas fotboll har mer än hundra år på nacken, damfotbollen är inte i närheten. Och det faktum att stjärnor inom damfotbollen är tvingade att samtidigt navigera två jobb gör naturligtvis att de inte heller ges samma möjligheter till utveckling som herrarna får.
Marknadsvärdet leder oss därför in i ett cirkelresonemang som bortser från dess bakomliggande orsaker.
:::
Ikväll spelas den kanske viktigaste damfotbollsmatchen i brittisk historia när Storbritannien springer ut i kvartsfinalen mot Kanada på City of Coventry Stadium.
Hoppet står där kanske inte minst till den sprudlande mittfältaren Steph Houghton, som med tre mål i turneringen har gjort mer än dubbelt så många mål än hon mäktat med under de två senaste säsongerna totalt, och fler mål än alla andra landslagskamrater sammanlagt.
Hoppet står till ikonen Rachel Yankey som är brittisk damfotbolls allra största affischnamn. Och hoppet står till Kelly Smith, veteranen och lagets ledargestalt, som tagit sig förbi svåra perioder i sitt liv men som nu på hemmaplan befinner sig i damfotbollens allra största sammanhang.
Men det speciella med kvällens match mot Kanada är kanske att den vid vinst bara kommer att vara den viktigaste matchen i brittisk historia under en väldigt kort tid. Närmare bestämt fram till nästa match.
Då väntar nämligen med all säkerhet USA i semifinalen på Old Trafford.
:::
Be Champions!!