Mäktigare än svärdet i handen
Peter Hyllman
För ett tag sedan läste jag en spännande intervju med Jonathan Wilson, känt brittiskt fotbollsorakel med koll på det mesta av fotbollen runtom i världen. Han diskuterade i den intervjun bland annat den viktiga roll som så kallade supportermagasin, eller fanzines, spelat inom engelsk fotboll.
Wilsons tes är att när engelsk fotboll stod på sin allra lägsta punkt under 1980-talet, med våld, läktarkatastrofer och Thatcherism som ständigt gissel, så var det dessa fanzines som gav en röst till de mer utbildade nyfikna supportrar som drevs mer av kärleken till fotbollen. Genom att erbjuda ett alternativ till huliganism så var dessa fanzines engelsk fotbolls räddning.
Det finns många exempel på dylika fanzines. Där finns de klubbspecifika som Bradfords ”The City Gent” och Fulhams ”There’s Only One F in Fulham”, samt de mer allmänna som ”A Love Supreme” och inte minst den väldigt kända och fortfarande högst aktuella ”When Saturday Comes”.
Det finns flera spännande aspekter med dessa fanzines. Dels den jag redan nämnt, de var en kontrast till våldet och bråket. Dels var det ett värdefullt och mer vanvördigt komplement till den mer generella mediabevakningen. Men kanske var det också ett fenomen som ledde fram till den moderna fotbollens högre grad av kulturell legitimitet.
:::
Två saker slår mig specifikt när jag funderar över dessa fanzines betydelse för engelsk fotboll.
För det första naturligtvis likheten mellan dessa dåtidens fanzines och nutidens alla mängder av fotbollsbloggar. Skrivandet finns fortfarande kvar, men numer är publiceringen och distributionen global snarare än lokal. En bra fotbollsblogg borde kunna tänkas fylla samma kompletterande syfte till den generella mediabevakningen som gamla tiders fanzines. Tyvärr är det väl inte särskilt många bloggar som lyckas med den erkänt svåra uppgiften.
För det andra så finns där en klar och tydlig ironi. För i svansen på att fanzinen har blivit till bloggar på internet, och utvecklingen av sociala medier har möjliggjort en mycket mer direkt kommunikation än tidigare, så har våldet och bråket, om än i verbal snarare än fysisk form, fått ett nytt utlopp. Det skrivna ordet var tidigare ett försvar mot huliganismen, idag är det kanske snarare ett vapen för en annan form av huliganism.
:::
Det är kanske ett sorgligt perspektiv. Att det som en gång möjligen var engelsk fotbolls räddning nuförtiden snarare riskerar vara en sak som drar ned den engelska fotbollen i smutsen. Kanske inte så mycket tack vare vad som faktiskt skrivs, det är ju generellt sett inte bloggarnas fel, utan snarare på grund av den form i vilket det skrivs och den typ av kommunikation som denna form uppmuntrar.
Kanske var en del av grejen med dessa fanzines att det faktiskt krävdes arbete och disciplin för att skriva i dem, och inte minst att distribuera dem. Där fanns alltså en form av självreglerande mekanism. Men vad för typ av disciplin finns det egentligen i att skriva något på internet?
Frågan som alltid är ju dock: Vad i hela friden är alternativet?
:::
Be Champions!!
Publicerad 2012-08-07 06:00