Något ironiskt är det ju så klart. Den ene managern från Manchester anser att klubbens ägare är fantastiska samtidigt som den andre managern från Manchester inte tycker att han får tillräckligt stöd från sina ägare. Och den förste är röd och den andre är ljusblå.
Sommaren har ju varit rätt speciell på så sätt att Man City alltså är en av ytterst få klubbar i Premier League som ännu inte värvat en enda spelare. Klubben som ju närmast gjort sport av att köpa friskt och vilt under i stort sett varje fönster de senaste fem säsongerna.
Inte bara det, Roman Abramovich har samtidigt under sommaren verkat ha som målsättning att visa att inte endast arabiska oljepengar är värda något i Premier League. Och i Europa har en helt annan arabägd klubb växt fram som de största pengarullarna av dem alla.
Samtidigt har inte Man City saknat transfermål på marknaden, och Roberto Mancini muttrar så klart inte utan anledning av att det verkar hända så lite för Man City i termer av spelarköp. Det går med andra ord helt enkelt inte enligt plan just för tillfället.
Att det till synes inte verkar som om Man City kan ge sig in i racet om Robin van Persie, en spelare de varit uttalade villiga att köpa, är rätt talande i sig. Tappar de honom så beror det så klart inte på att pengarna inte finns i Abu Dhabi Inc:s fickor, utan på andra faktorer. Möjligen vill van Persie själv spela för någon annan klubb, definitivt är det så att Man City hålls tillbaka av ett behov av att först reducera kostnader innan de spenderar på nytt.
Och oavsett vad man nu har för mer eller mindre cynisk inställning till UEFA:s regler om financial fair play, ett tydligare tecken än så på att de åtminstone har någon form av reglerande effekt går ju inte att få.
Nu är det ju knappast så att Man Citys situation för den delen är särskilt prekär. De är regerande mästare, och de har trots allt Premier Leagues förmodligen bästa spelartrupp spelare för spelare. De har alla förutsättningar att såväl fortsätta dominera i Premier League som att samtidigt etablera sig som en av de främsta klubbarna i Champions League.
Man Citys förmåga till tvåfrontskonkurrenskraft, i England och i Europa, är i grund och botten en fråga om balans mellan resursanskaffning och resursanvändning, med perspektivet på spelare som resurser. Hittills har Man City varit helt och hållet fokuserade på resursanskaffning, det är också den sidan som Mancini nu betonar men som Man Citys klubbledning för tillfället alltså verkar ha slagit back i maskin.
Frågan om resursanvändning har däremot varit vilande i klubben, men det är också där som den stora merpotentialen i Man Citys klubbygge finns. Det är en fråga som har tre aspekter:
1) För det första en ovilja att över huvud taget använda sig av ”gamla” värvningar. Det må skyllas på tidigare ägarskap och managers om dåliga och dyra köp, men Mancini gör inte situationen bättre av att helt vägra använda spelarna, som ändå är fullt kompetenta spelare.
2) För det andra en frikoppling från ungdomsakademin. Man City har genom åren rätteligen kunnat stoltsera med en av Englands främsta akademier, men i nuläget och inom överskådlig framtid är det ytterst osannolikt att klubben faktiskt använder sig av den resursbasen.
3) För det tredje en otillräckligt utvecklad rutin för rotation av spelare. Det var stunder under förra säsongen som Man City såg orimligt slitna ut, trots att spelprogrammet inte var överväldigande. Att våga rotera beror mycket på förmågan att balansera risk med trygghet, och i hög utsträckning på managerns förtroende för hela sin spelartrupp.
Det är tre aspekter som naturligtvis hänger samman. Frågan om en bättre och mer effektiv resursanvändning är i stort samma sak som frågan om bra management i klubben, och av den anledningen inte endast en nyckel till fortsatt framgång för klubben utan också till viss del en fråga om trovärdighet för Roberto Mancini.
Slutsatsen är hur som helst att Man City har försatt sig i den här situationen helt på egen hand. Genom att spendera utan eftertanke under ett flertal säsonger på rad så har klubben byggt upp ett flertal av vad som inom företagsekonomin kallas för flaskhalsar eller trånga sektioner. Att lösa upp de knuterna är klubbens viktigaste uppgift inom den närmaste framtiden.
:::
Än en gång ödslar vissa Arsenalfans mer energi på att bli förbannade på vad en annan klubb pysslar med än på den av sina spelare som med sitt agerande gör situationen möjlig till att börja med. Moraliserandet är så klart också hjärteknipande, som om Arsenal aldrig satt press på klubbar som de velat köpa spelare av.
:::
Håll utkik efter Europa Leauge-lottningen om cirka 15 minuter, med Liverpool och Newcastle i pottskålarna. Kan ses på UEFA:s hemsida.
:::
Be Champions!!