Roy Hodgson tillsattes ju så klart med väldigt kort varsel inför EM, och det kan så klart menas att någon tid att experimentera med sin mästerskapstrupp hade han inte. Särskilt som det ju trots allt var en specifik trupp som tagit England till mästerskapet, och det rubbar man ju liksom inte på hur som helst.
Nu finns där inte längre några sådana omständigheter att ta hänsyn till. Igår tog Roy Hodgson ut sin trupp till träningslandskampen mot Italien på onsdag, mitt inför brinnande säsongspremiär. Flertalet stora ansikten vilas helt och hållet, det är en reservbetonad och experimentell trupp, men inte för den sakens skull mindre intressant att reflektera över.
Truppen: Jack Butland, Joe Hart, John Ruddy – Leighton Baines, Ryan Bertrand, Gary Cahill, Steven Caulker, Phil Jagielka, Kyle Walker – Michael Carrick, Tom Cleverley, Frank Lampard, Adam Johnson, Jake Livermore, James Milner, Alex Oxlade-Chamberlain, Jack Rodwell, Ashley Young – Andy Carroll, Jermain Defoe, Daniel Sturridge, Theo Walcott.
Eftersom jag nu inte är av uppfattningen att någon manager är ofelbar eller höjd över all kritik bara för att han råkar vara manager eller förbundskapten, så finns ju där så klart saker med den här trupputtagningen som jag tycker är rätt respektive fel. Jag inkluderar då så klart inte frånvaron av spelare som helt uppenbart bara är vilade.
:::
Rätt
• Rio Ferdinand. Now don’t get me wrong, naturligtvis är Rio Ferdinand med råge bra nog för att vara självskriven i ett engelskt landslag. Ändå tycker jag det är rätt av Hodgson att inte ta med honom. Ferdinand var alltför öppet kritisk av Hodgsons beslut att inte ta med honom till EM och, oavsett vad jag nu anser om den kritiken, så är det naturligtvis omöjligt för Hodgson att ta med en spelare som så öppet utmanat hans auktoritet.
• Steven Caulker. Det är väl knappast någon hemlighet att jag ser väldigt ljust på Caulker, som gjorde en strålande säsong med Swansea förra året och som jag tror kommer bli en storback för Tottenham förr snarare än senare. Alltså är jag väldigt nöjd med att Hodgson tagit ut honom i det här sammanhanget, där han kan få växa ytterligare.
• Ungdomar och oprövade kort. Rent generellt är det så klart inspirerande att Hodgson så konsekvent väljer att satsa på ungdomar och relativt oprövade spelare, strösslat med några erfarna kort. Det tyder på ett perspektiv mot framtiden. Samtidigt hade det varit relativt lätt att i Hodgsons situation, relativt ny på posten och efter ett mästerskap som i alla fall inte var någon strålande succé, att köra på mer säkra och framför allt kända kort för att på så vis ducka eventuell kritik.
:::
Fel
• Jermain Defoe. Det förbryllar mig vad Defoe egentligen har på den här nivån att göra. Han har fått många chanser förut utan att mer än ytterst sporadiskt lyckats göra någon lycklig. Som anfallare är han i min mening för endimensionell och alldeles för lättläst för ett försvar av internationell kvalitet, vilket försvaren på mästerskapsnivå definitionsmässigt är. Någon framtidsinvestering är han inte heller.
• Michael Carrick. Now don’t get me wrong, naturligtvis är Michael Carrick med råge bra nog för att vara självskriven i ett engelskt landslag. Det han är bra på, råkar vara precis det England så övertydligt saknar. Övertydligt inte minst i sommarens EM. Men om nu Hodgson helt plötsligt kom till insikt om Carricks kvaliteter, för som över 30 år så är han ju knappast en ung spelare man liksom prövar, så är det ju ytterst märkligt att den tanken inte föll honom in innan sommaren.
• Ryan Shawcross. För mig är det helt oförklarligt hur Shawcross inte är en central del i Englands landslag inför framtiden. Som mittback är han strålande, orädd, fysisk, säker i positionsspelet och han har därtill lysande ledaregenskaper, vilket inte minst illustreras av att han som 25-åring redan varit lagkapten för Stoke i tre år. Han borde ha varit med redan i EM, inte minst sett till Englands dåvarande backkris, och det är oförlåtligt att han inte är med här. En åsikt som dessutom har den bonusen att den alltid retar upp någon.
:::
Jag känner mig alltid lite smutsig efter att ha bloggat om det engelska landslaget. Ungefär som att man har tagit en tripp över till grannen för att hälsa på, tittat igenom ett fönster och blivit vittne till något man absolut inte borde ha sett.
…………………………………………………
Värvningar
Romelu Lukaku – West Brom, lån. Följetongen med nya anfallare i West Brom bara fortsätter, och jag blir inte det minsta klokare. Någon av Peter Odemwingie eller Shane Long måste vara på väg bort. För Lukaku är det så klart en utmärkt chans att få fart på sin karriär och utveckling igen. Brinner han till har West Brom en anfallare av internationellt snitt. Väl godkänd (+++)
Joe Allen – Liverpool, £15m. Uj, så många mittfältare Liverpool har på lönelistan nu. Men Brendan Rodgers bygger nytt och eget, Allen känner han väl till och han kommer så klart därför passa utmärkt in i lagbygget. Men frågan återstår, var det verkligen på mittfältet som Liverpool mest behövde satsa sina pengar? Väl godkänd (+++)
Alou Diarra – West Ham, £2m. West Ham slår på stort i termer av spelare, utan att för den sakens skull behöva länsa spargrisen. Purfärsk är inte Diarra, men det är en mycket erfaren mittfältare av internationellt snitt, och han kan göra mycket nytta för West Ham den här säsongen. Med beröm godkänd (++++)
…………………………………………………
Man Utds börsintroduktion har onekligen skapat ett delat läger bland klubbens supportrar och följare. MUST argumenterar ena dagen för det ena för att nästa dag hävda en annan motstridig synpunkt. Deras inhyrda finansiella expert Andy Green lyckades under gårdagen, rimligtvis utan att han själv tänkte på det, tydligt försäga sig med poängen att Man Utd efter två år faktiskt tjänar på introduktionen. Ändå är han kraftigt emot den. Go figure!
MUST (Man Utd Supporters’ Trust) med flera driver en väldigt tydlig agenda, nämligen att få bort Glazers som ägare och att öka sin egen kontroll över klubben. Deras intressen har inget med Man Utds finansiella situation att göra, de utnyttjar emellertid oklarheter och kunskap i dessa frågor för att driva opinion för sin kampanj. Och i det avseendet agerar alltför många fotbollsjournalister nyttiga idioter.
Det är den mest alarmerande och kanske den farligaste aspekten med dagens fotbollsjournalism, det aldrig ifrågasatta grundantagandet att supportrarnas åsikt alltid är den rätta.
:::
Be Champions!!