Under tidig eftermiddag spelas den traditionella försäsongsmatchen i England mellan vinnarna av ligan och FA-cupen. Community Shield, eller Charity Shield som den en gång hette. Den engelska supercupen kort och gott, för att använda det mest svulstiga av epitet.
Engelsk fotboll är mäkta populärt i Sverige och har väl egentligen alltid varit det. Märkligt är det då att den här generalrepetitionen alltså inte är TV-sänd i Sverige den här gången, vilket den brukar vara. Kanske är det OS som gör att man bedömer sportsändningarna vara rätt mättade. Kanske är det någon joker någonstans som gjort bedömningen att tittarintresset är för litet.
Community Shield spelas på Wembley och det är orimligt att ens föreställa sig tanken att den matchen skulle spelas utomlands inom åtminstone en överskådlig framtid. Lite lustigt med tanke på att det oftast är Premier League som anses vara kommersiellt själlösa, samtidigt som Ligue 1:s och Serie A:s motsvarigheter precis spelats i USA respektive Kina.
Som titel betraktat så är matchen så klart betydelselös. Men matchen i sig är däremot av intresse ändå. Dels har utgången i matchen oftare än inte haft något att säga om hur säsongen som helhet kommer att sluta. Dels finns det mycket som talar för att matchen mellan Chelsea och Man City också är matchen mellan den här säsongens två huvudutmanare till ligatiteln.
:::
Vad talar för Man City som huvudutmanare?
• Spelartruppen. Det är inte en fullkomlig spelartrupp, framför allt används den kanske inte på ett fullkomligt sätt, men sett till kvalitet i kvantitet så är det och förblir det Premier Leagues bästa. Roberto Mancinis taktiska dispositioner får oftast också ut det bästa av spelartruppen. Man City är mycket bra positionerade i det här avseendet.
• Erfarenheten och hungern. Man City befinner sig också i en position av förhållandevis unik balans. De har den värdefulla erfarenheten av att faktiskt ha vunnit ligan en gång, en svaghet förra säsongen kan sägas ha varit att de inte var vana vid läget. Men de har samtidigt också hungern kvar att vilja fortsätta vinna. Mättnad har inte hunnit infinna sig, de har vunnit men vill vinna mer och bevisa att det inte var någon tillfällighet.
• Fear-faktorn. Ett mästarlag, eller i alla fall i synnerhet ett lag som av någon anledning har växt fram till dominerande i sin liga, är i stort sett alltid betjänt av vad som med ett engelskt uttryck brukar kallas för the fear factor. Motståndarna vet helt enkelt om att de möter ett fasligt bra lag, som är otroligt svårbesegrade, och blir av den anledningen mer passiva och räddhågsna. En form utav självuppfyllande profetia. Ingen har ännu riktigt dragit ned brallorna på det här Man City, och visat att det faktiskt är möjligt, och intill det har gjorts så har Man City en tung fördel.
:::
Vad talar för Chelsea som huvudutmanare?
• Satsningen. Chelsea var så klart ett lag med mycket kvalitet och kompetens redan innan. Men satsningen som klubben har gjort på nya spelare den här sommaren är onekligen spännande och fascinerande. Eden Hazard och Oscár är båda två kvalitetsvärvningar och om Roberto Di Matteo lyckas sy ihop lagets offensiv utifrån de spelare han har tillgång till, så kommer Chelsea bli en formidabel kraft i England den här säsongen.
• Revanschlustan. Trea var det absolut sämsta Chelsea slutat sedan Roman Abramovich tog över klubben, så förra säsongens sjätteplats var naturligtvis en missräkning utav närmast episka proportioner. Det är inte något som passar ihop med självbilden i en klubb med Chelseas ambitioner eller hos de vinnarvana spelarna i laget, så revanschbegäret kommer vara en brinnande motivationsfaktor för Chelsea att den här säsongen visa att de är bättre än så.
• Självförtroendet. Utöver revanschlusta så går Chelsea också in i den här säsongen med ett väldigt gott självförtroende. Något motsägelsefullt kan tyckas, men det är vad en Champions League-seger kan bidra med, särskilt när den har varit jagad så väldigt länge utan tidigare framgång. Den där känslan av att vara oslagbar infinner sig, och tror man att man är bra så blir man oftast också bra. Chelsea kanske också efter detta är ett lag som inte längre har något kvar att bevisa, och möjligen kan man spela mer avslappnat av just det enkla skälet.
:::
Naturligtvis är det svårt att yttra sig om två lag som huvudkandidater utan att samtidigt referera till deras konkurrenter. En sak som talar för att detta är den här säsongens två huvudkandidater är kanske helt enkelt att motståndarna i övrigt kan kännas svagare. Av möjliga rivaler är det bara Man Utd jag bedömer som har en reell chans att kunna utmana de här båda titelutmanarna, sett över en hel säsong.
Man Utd förlorade ligan förra säsongen på det mest smärtsamma av sätt, och de gjorde det till Sunderlandpublikens hörbara hån. Alex Ferguson gjorde då precis samma sak som han gjorde på Anfield 1992, när Man Utd förlorat mot Liverpool och tappat ligatiteln till Leeds, han sa åt sina spelare att lyssna på publiken, komma ihåg vad de skrek och hur det kändes, och se till att de aldrig igen skulle få chansen att bli hånade på samma sätt igen.
Vi vet vad som hände därefter. En tankegång är alltså att nu kommer historien att upprepa sig. Det är emellertid osannolikt, åtminstone i det längre tidsperspektivet. Dels var Leeds ett uppenbart one hit-wonder i en tid när sådana fortfarande var möjliga, det är inte Man City. Dels så finns det svagheter i dagens Man Utd som tyder på att det här lagbygget ännu inte är helt klart.
:::
Det arabiska uppköpet av Leeds verkar ha gått i stöpet. Samma dag meddelas det att klubben värvat Elhadji Diouf. Olyckor kommer sällan ensamma, eller vad det nu brukar heta. Leeds manager Neil Warnock kallade för några år sedan Diouf för ”värre än en kloakråtta” i samband med att han vårdslöst brutit benet på QPR:s Jamie Mackie. Det ska minst sagt bli intressant att se vad för typ av arbetsrelation Warnock och Diouf lyckas komma fram till.
:::
Be Champions!!