Det har under väldigt lång tid funnits en extremt tydlig skiljelinje mellan nord och syd, och den skiljelinjen har återfunnits i en mängd olika och vitt skilda sammanhang. Den har också varit upphov till några av mänsklighetens största konflikter.
Den vi kanske bäst känner till är det amerikanska inbördeskriget, som än till denna dag leder till att amerikansk idrott mycket hellre delar in sig i östra och västra zoner och konferenser. Klyftan mellan nord och syd är nu för tiden också en ytterst tydlig konflikt i dagens geopolitik, mellan den industrialiserade världen i norr och den så kallade tredje världen i söder.
Också inom fotbollen är denna uppdelning vanligt förekommande. I Italien har klubbarna i söder länge upplevt sig motarbetade och spelandes i skuggan av de mäktiga klubbarna i norr. Och i England har fotbollen länge varit en kamp om prestige mellan så kallade ”northern monkeys” och ”southern fairies”. Det är en kamp som vid vissa tillfällen till och med har fått lokala rivaler att sluta sig samman mot en gemensam fiende.
Det krävs så klart ingen större fantasi för att producera en tolkande ansats av respektive karikatyr. Aporna i norr är så klart okultiverade, ociviliserade och brutala. Fruktkakorna i söder är naturligtvis mjukisar, gnällspikar och framför allt omanliga. Klassanalysen, genusanalysen och queeranalysen är alla tre självklart givna. Och det är mönster som är påtagliga än idag, det räcker att erinra sig vilken som helst Arsene Wengersk debatt om antifotboll med vilken som helst motståndare för att se det.
I grunden är det kanske främst också en reproduktion av den klassiska motsättningen mellan storstad och glesbygd. I ett brittiskt sammanhang mer specifikt motsättningen mellan London som maktcentra och dess förtryck av regionala städer och deras ekonomi och politik.
Det är en motsättning som historiskt har haft en stor betydelse för engelsk fotboll. När den organiserades under andra halvan av 1800-talet så bestod ligan bara av klubbar från norr. I söder spelades det framför allt rugby. När klubbar från söder började bildas så fanns ett starkt motstånd mot att släppa in dem i det existerande ligasystemet, och att skapa två parallella ligasystem inom engelsk fotboll var länge ett högst realistiskt alternativ.
:::
Under den kommande Premier League-säsongen är nords och syds jämnt fördelade mellan varandra. Nords ställning har försvagats den här säsongen jämfört med förra i och med att Bolton och Blackburn åkte ur Premier League, samtidigt som Reading, Southampton och West Ham gick upp.
Nord representeras av:
• Man Utd
• Man City
• Liverpool
• Everton
• Wigan
• Sunderland
• Newcastle
• Stoke
Syd å sin sida kommer med följande uppställning:
• Chelsea
• Arsenal
• Tottenham
• QPR
• Fulham
• West Ham
• Reading
• Southampton
Mitt i Premier Leagues neutrala zon befinner sig klubbarna från Midlands, Aston Villa, West Brom och Norwich, samt så klart också walesiska Swansea som förmodligen har annat att irritera sig på än just engelska gränser mellan nord och syd.
:::
Småfakta
Historiskt är Nord mest dominerande inom engelsk fotboll. Nord har genom den engelska fotbollshistorien tagit hem 77 ligatitlar mot Syds 21. Under Premier League-eran har å andra sidan Nord spelat hem 14 ligatitlar mot Syds 6. I maratontabellen lyckas endast fyra klubbar från Syd slå sig in bland de 20 främsta, mot 12 klubbar från Nord.
Nord har också Premier League-erans främste målskytt i Alan Shearer, som samlade på sig duktiga 260 mål. Att jämföras med Syds representant Thierry Henry som mäktade med inte fattiga 176 mål. Ser vi till förra säsongen så gjorde Nord 552 ligamål mot Syds 296, inte alltför långt ifrån dubbla antalet mål med andra ord. Å andra sidan så släppte också Nord in dubbelt så många mål, 509 stycken mot Syds 253.
:::
Äntligen är OS slut och fullt fokus kan komma tillbaka på det som verkligen betyder något. Community Shield igår, och så i skymundan har väl en sådan match aldrig tidigare spelats.
Imponerande match av Man City som ser starka ut, samtidigt som Chelsea än en gång exponerade sina defensiva svagheter.
Expertkommentatorn i matchen kläckte i samband med Carlos Tevez snygga 2-1-mål ur sig att skillnaden mellan Man City, och Bayern och Barcelona, var att de besatt den individuella briljansen att bryta ned och penetrera Chelseas försvar.
Den åsikten faller så klart på sin egen orimlighet. Det som faktiskt var skillnaden var att Man City är mer kapabla och kanske inte minst mer benägna att också avsluta från längre avstånd. Vilket skapar fler frågetecken att hålla koll på för Chelseas försvar.
:::
Från och med ikväll så inleder jag en veckolång extrabloggsekvens där jag går igenom och förutspår division för division, nedifrån och upp. Ikväll inleder jag med The Conference, vilket gör att den kronologiskt begåvade säkert kan lista ut vad som händer på fredag kväll.
:::
Be Champions!!