Lojalitet är ju ett kärt och frekvent ämne i samband med diskussioner om fotboll idag. Det dyker ofta upp under sommartid, naturligtvis som en direkt följd av att det då pågår transfers och transferspekulationer som mest.
Den lojalitet som det naturligtvis pratas mest om är spelarnas lojalitet till en specifik klubb.
Det är också rätt märkliga definitioner av lojalitet som cirkulerar. En spelare kan betraktas som lojal om han stannar i en klubb samtidigt som han betalas flera hundra tusen i veckan för att göra det. En spelare kan samtidigt betraktas som djupt illojal om han skulle gå till en annan klubb av åtminstone delvis andra skäl än enbart pengar.
Det finns med andra ord en rätt god dos av partiskhet inblandat i hela den här ständigt pågående lojalitetsdiskussionen.
Det är emellertid enligt mig inte det mest problematiska. Det som är mest problematiskt, ur ett mer moraliskt perspektiv, är som jag ser det att diskussionen om lojalitet är enkelriktad, och endast gällande spelarnas lojalitet med klubbarna och, ibland underförstått, en viss klubbs supportrar.
Mer eller mindre aldrig gäller diskussionen det omvända, huruvida klubbarna eller supportrarna är lojala med spelarna. Något som jag menar har en stor betydelse för hur man också ska värdera och förstå spelarnas lojalitet.
:::
Vad avser relationen mellan klubb och spelare så glöms det ibland bort att den skiljer sig från supporterrelationen. En supporters relation till klubben är helt och hållet idébaserad, samtidigt som en spelare är anställd, till och med ägd av klubben. Relationen är bara av det enkla skälet mer nyttobaserad.
Om där finns ett krav på en spelare att visa en särskild lojalitet mot en klubb så bör man rimligtvis fråga sig hur klubben å sin sida betraktar spelaren. Endast om klubben uppvisar en motsvarande lojalitet med spelaren så borde liknande krav kunna ställas på spelaren.
Men sanningen är väl snarare att de allra flesta klubbar, och nu talar vi naturligtvis först och främst om klubbar på elitnivå, betraktar spelare som resurser eller, närmare bestämt, tillgångar. Spelarna är kort och gott produktionsfaktorer.
Som sådana så har klubbarna alltså investerat i dem. Att klubbar ger spelare tid för rehabilitering, skadeåterhämtning, i vissa fall stödjer dem i privatlivet, är kanske inte i första hand idealistiskt, utan minst lika mycket en fråga om att bevaka denna investering.
Att klubbar hjälper spelare, att de betalar spelare dyra pengar, kommer inte utan väldigt höga krav på prestation, eller löften om framtida prestation, på spelaren. Det är alltså inte en relation där klubben går lottlös, där en motprestation inte är förväntad. Om spelaren inte presterar, eller motsvarar dessa förväntningar, så har en klubb sällan någon tvehågsenhet vad gäller att på något sätt avyttra spelaren.
Det är naturligtvis rationellt. Men inte nödvändigtvis lojalt.
:::
När det kommer till relationen mellan spelare och supportrar blir det hela helt plötsligt lite mer komplext. Mellan klubb och spelare är relationen i alla fall till stor del definierad utav ett kontrakt. Något sådant kontrakt finns ej mellan supportrar och spelare.
Detsamma gäller dock i denna relation. Om supportrar ska förvänta sig lojalitet av en spelare så måste de själva visa lojalitet med spelaren.
Men visar supportrar alla gånger sådan lojalitet? Knappast skulle jag säga. Visst kan en spelare i den egna klubben försvaras, ofta bortom förnuftets gränser. Även om vad som i de fallen försvaras kanske snarare är klubben. Men det finns heller inte så många saker som kan vara så förgängligt som en supporters kärlek.
Det kan räcka med en period av dåliga insatser, eller för all del bara rykten om att den egna klubben är på väg att värva en annan mer populär eller namnkunnig spelare, så är spelaren inte längre lika mycket värd i supporterns ögon. Allt enligt gängse ”gräset är grönare på andra sidan”-filosofi.
Det här är så klart inte spelarspecifikt. En spelare kan så klart bevittna hur supportrar behandlar en lagkamrat och av det dra mer allmänna slutsatser om vilken typ av lojalitet som de visar spelare generellt.
Det var till exempel många Man Utd-supportrar som menade att klubben borde slänga Owen Hargreaves på skräphögen under tiden av hans allra värsta skadebekymmer. Ungefär samtidigt var det väl samma supportrar som bitchade om Cristiano Ronaldos brist på lojalitet när han ville till Real Madrid.
Varför, som respons till sådan ombytlighet, ska spelare visa någon särskild lojalitet med en klubbs supportrar?
:::
Även i det här avseendet är det så klart möjligt att se baksidan av den moderna fotbollskapitalismen. Klubbar blir mindre föreningar och mer företag, konkurrensen ökar och krav på effektivitet uppstår, en global spelarmarknad gör spelarna långt mer utbytbara än tidigare.
Vid det vägskäl vi nu befinner oss så finns två vägar framåt att vandra. Längs den ena vägen väljer vi att se lojalitet som ett rustikt ideal ej anpassat eller tillämpligt inom den moderna fotbollen. Längs den andra vägen håller vi fast vid lojalitetsidealet, men tillämpar det konsekvent och ömsesidigt mellan klubbar, spelare och supportrar.
…………………………………………………
Värvningar
Stuart Taylor – Reading, fri. Målvakt med förflutet i Arsenal och Man City, värvad som back-up till Adam Federici. I den kapaciteten är han inte bara godkänd, utan därtill också erfaren. Godkänd (++)
…………………………………………………
Enorm säsongspremiär av Everton igår kväll. Försvarsspelet var väldigt stabilt, och Maroune Fellaini var hårresande enorm på planen. Men lagets försiktighet efter att de tagit ledningen var riskfyllt, och hade kunnat stå dem dyrt.
:::
Vem hade kunnat tänka sig att normalt så lugne Alan Pardew skulle bli den förste att drabbas av FA:s vrede den här säsongen?
:::
Be Champions!!