Kortsiktigheten inom den moderna fotbollen, kvartalsmanagerialismen om man så vill, har ett starkt fäste. Resultat utkrävs tämligen omedelbart, accentuerat av att det idag finns såväl fler som ekonomiskt och sportsligt mer akuta streck att hålla sig ovanför än vad som fanns tidigare.
Där finns naturligtvis precis som förr nedflyttningsstreck att hålla sig ovanför, men nu mer än någonsin tidigare när det kommer till Premier League är det också en fråga om många miljoner och i vissa fall klubbars existens. Men utöver detta streck samt titelstriden så finns där nu också andra streck mitt i tabellen, för att kvalificera sig till Champions League samt till övrigt europeiskt cupspel.
Närvaron av alla dessa streck gör att i stort sett samtliga klubbar har något konkret de måste uppnå varje säsong, vilket inte riktigt var fallet på samma sätt förr. Det gör det svårare att planera långsiktigt, och kanske acceptera något mellanår. Pengarna från TV och från Champions League har gjort sådana lufthål alldeles för dyrbara.
Trycket på en manager i Premier League är alltså konstant. Och varje år är det ju också ett par som får sparken, eller hur det nu formuleras gemensamt av klubb respektive manager. I engelsk media brukar man ju tala om ”the sack race”, det vill säga frågan om vilken manager som får sparken först. Och det tyckte jag kunde vara roligt att fundera lite kring.
:::
(3) Steve Clarke, West Brom
En bra början för West Brom har fått mig att svaja något i min övertygelse, men i grund och botten tror jag fortfarande det här blir en jobbig säsong för West Brom, vilket inte tre förvisso bra resultat riktigt ändrar på. Men från att ha varit min favorit till att få sparken först, så har Clarke tappat några placeringar på denna inte särskilt åtråvärda lista.
(2) Roberto Di Matteo, Chelsea
Den som däremot riktigt får mig att känna mig som lite motvalls är Di Matteo, som ju utöver att ha levererat Champions League-titeln förra säsongen därtill har inlett säsongen utan poängförlust i Premier League. Men Chelseas defensiva problem kvarstår, inte minst tydligt i matchen mot Atlético, och de kommer att exponeras vad säsongen lider. Få saker i Abramovichs agerande tyder därtill på att han känner någon större entuasiasm för Di Matteo som manager.
(1) Mark Hughes, QPR
Det var väl bara något år sedan som Hughes torgförde uppfattningen att han var ämnad som manager för några av de europeiska storklubbarna, snarare än för småfisk som Fulham och QPR. Hughes har tydligen glömt instruktionen att man får de stora jobben genom att göra bra ifrån sig på de små jobben. QPR ser ut att vara allmänt dåligt organiserat och sammansatt, klubben har en otålig ägare, och värst är kanske att Mark Hughes helt enkelt inte ser ut att ha någon idé eller plan vad han ska göra med laget.
:::
Bubblare:
» Brian McDermott, Reading
» Brendan Rodgers, Liverpool
» Martin Jol, Fulham
Egentligen tror jag inte att någon av dessa tre kommer att få sparken den här säsongen, försåvitt inte något helt extremt händer med de respektive lagens resultat. Typ Fulham är på väg att åka ur. Mohamed Al-Fayed är känd för sitt tålamod med Fulhams managers, Liverpools ägare måste ge Rodgers mer tid efter flera års strul på managerposten även om där verkar vara en fnurra på tråden, och McDermotts förtroendekapital är högt efter förra säsongens uppflyttning.
:::
En lista om vilka managers som sitter allra mest säkert på sina jobb är så klart intressant som idé, men blir mindre spännande i praktiken när man betänker vilka namn som måste vara gjutna i betong på den listan.
:::
Be Champions!!