Just den här dagen ligger det kanske särskilt nära till hands att tala om humanism i allmänhet, och kanske då, i och med att det är en fotbollsblogg trots allt, fotboll och humanism i synnerhet. Det är ju ett ämne som tenderar att försvinna i den ständigt pågående och alltmer resultat- och titelorienterade fotbollsdiskussionen.
Hollandsbloggens Simon Berglind, i bloggartikeln ”Ajax grupp – frågan är inte vem som vinner, utan vem som borde göra det”, tangerar ämnet fotboll och humanism, även om varje försök till poäng möjligen riskerar drunkna i hans primära eller snarare enda syfte att provocera. Han tar där upp Real Madrids koppling till Franco-regimen och naturligtvis också vad han beskriver som kapitalets stöld av Man City från folket.
Ajax och Borussia Dortmund lyfts fram som humanitära föredömen. De borde därför vinna aktuell Champions League-grupp.
Det går naturligtvis att göra komedi på det där. Fotboll som skönhetstävling snarare än sport, domare utsedda av Amnesty International. Berglind begår två retoriska snedsteg. För det första så konstruerar han ett falskt alternativ när han får det att framstå som att Mansours uppköp av Man City har skett på bekostnad av svältande arbetare. Det ena har så klart inget med det andra att göra. För det andra så råkar han bekvämt glömma bort att också klubbar som Dortmund och inte minst Ajax också de har ett och annat skelett i sina humanitära garderober.
Ändå är frågan om fotboll och humanism högst intressant.
:::
För det är ju så, att försvaret att andra klubbar minsann också har problem med humanismen inte direkt reducerar frågan. Snarare visar det på att problemet är långt mycket mer utbrett, att det alls inte är frågan om att där finns en mängd goda klubbar och ett fåtal onda klubbar som måste bekämpas med alla tänkbara medel.
Min teori är snarare att det här är ett systematiskt problem, inbäddat i hur fotbollen som helhet är organiserad. I det systemet gör sig alla klubbar skyldiga till övergrepp i någon form, om än på lite olika skalor sett till klubbarnas profil och storlek.
Inte minst Ajax, poängterade jag ovan. Deras initiativ att köpa upp ett antal afrikanska klubbar i syfte att exploatera deras talangutveckling står ut, klubbar de därefter övergav när de upptäckte att kalkylen inte riktigt gick att räkna hem ekonomiskt. Just Afrika, en kontinent präglad av den armaste fattigdom, har ju exploaterats av fotbollens klubbar. Inte minst holländska och belgiska klubbar har tämligen skrupellöst skeppat över afrikanska spelare, med löfte om framgång och rikedom, skapandes livegenhet och social misär för många spelare och människor.
Belgiska och holländska klubbar kritiserar å sin sida större klubbar från större ligor, inte minst då Premier League, för att raida deras akademier i jakten på nya talanger. Och visst är det så. Klubbar som Man Utd, Chelsea, Arsenal med flera drar sig inte för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att säkra signaturer från de mest lovande spelarna i Holland, Belgien, Frankrike, Spanien och så vidare.
Precis som de inte drar sig för att använda påtryckningsmedel mot egentligen alla klubbar som är mindre och har mindre ekonomiska förutsättningar än de själva. Man Utds köp av Dimitar Berbatov från Tottenham och Robin van Persie från Arsenal är två exempel på just detta. Precis som dessa klubbar i sin tur inte drar sig för att utöva påtryckningar på de klubbar som är mindre än dem, och så vidare i ett ständigt kretslopp där större fisk äter mindre fisk innan större fisk själv blir uppäten av ännu större fisk.
:::
Det hela är en följd av ett flertal faktorer. En tilltagande koncentration av ekonomiska resurser till ett fåtal ligor och klubbar, med andra ord ökade klassklyftor inom fotbollen. En global spelarmarknad och ett allmänt kontraktsläge som gör spelarna väldigt lättrörliga. Samt inte minst fotbollens grundläggande karaktär som idrott, där just konkurrens är dess allra mest vägledande värdering.
Konkurrens ger incitament att äta för att inte ätas. Perspektivet blir då i en klubbs hela verksamhet att skaffa sig själva fördelar gentemot andra klubbar, som oundvikligen är konkurrenter. Frågan är emellertid om detta är möjligt, eller ens önskvärt, att förändra utan att på samma gång förändra något helt fundamentalt i fotbollens och idrottens syfte.
Det marknaden så att säga inte löser av sig självt blir fotbollens politiker i så fall tvingade att reglera. Problemet i det avseendet är däremot tvåfalt. Dels att det är svårt att skapa ett gemensamt internationellt regelverk. Dels att de fotbollens myndigheter som är satta att reglera fotbollen i stor utsträckning antingen består av, eller är att betrakta som ekonomiskt beroende av, företrädare för de största klubbar som drar mest nytta av systemet så som det ser ut nu. Vilket leder till icke-reglering eller åtminstone att befintliga regler väldigt sällan efterlevs.
:::
Dilemmat bygger dock på antagandet att fotbollen har ett allmänt problem vad avser humanism. Det vill säga att fotbollens maskineri på något sätt sätter människan i kläm. Jag är bara inte helt övertygad om att detta i generella termer egentligen är fallet.
Frågan är i så fall vad ni tycker.
:::
Fotboll och humanism är trots allt på tapeten också i England. För var det något som verkligen åsidosattes när diverse engelska myndigheter dolde fakta för att skydda sig själva i samband med Hillsborough-katastrofen och dess eftermäle, så var det just omtanken om mänskliga värden när offer framställdes som förövare. I 23 år har offren själva eller i form av efterlevande familjer och vänner krävt rättvisa. Imorgon presenterar en oberoende panel vad många hoppas vara just sanningen om vad som egentligen hände den där dagen och därefter, och kanske levereras då till sist rättvisa.
:::
I övrigt så spelar så klart England ikväll VM-kval mot Ukraina på Wembley.
:::
Be Champions!!