Vad som i och för sig snarare har hänt, på den europeiska cupfronten, är att de spanska toppklubbarna har ryckt upp sig och kraftsamlat, egentligen inget annat. För samtidigt fortsätter engelska lag att vinna Champions League med hyfsat jämna mellanrum, även om dessa lag samma säsong råkar sluta femma eller sexa i Premier League.
Just ligaresultaten, mer specifikt det faktum att de engelska topplagen är sårbara tas också det som bevis för en i allmänhet svagare liga. Vilket så klart tyder på ett väldigt topplagscentrerat perspektiv, om till exempel Man Utd eller Chelsea förlorar en match de vann säsongen innan så kan det bara bero på att de är sämre, inte att exempelvis Wigan eller Everton har blivit bättre. Det är så klart lite lustigt, för den motsatta analysen av läget är i mina ögon betydligt mer rimlig.
Det vill säga att det är de mindre- och mellanstora lagen som konsekvent och genomgående har blivit bättre, vilket både har ökat ligans kvalitet som helhet, gjort den svårare att navigera, vilket också gör läget tyngre än förut för de engelska topplagen att balansera ligaspel med europeiskt cupspel.
:::
Men på vad beror då egentligen detta? Det är ju inte fråga om någon direkt ekonomisk omfördelning, resursskillnaderna mellan topplagen i England och övriga lag är på det stora hela fullt jämförbara med vad de var för fem år och tio år sedan, om inte större.
Den här tendensen att mindre klubbar kompenserar för mindre resurser genom att överspendera, för att hålla sig kvar i Premier League, är också på väg att självdö. Dels för att dessa klubbar för några år sedan började fallera och rasa nedåt i ligasystemet igen. Dels för att det så klart inte undgått någon att trots överspendering så förblev de ändå i det stora hela kanonmat. Möjligen lyckades de i bästa fall hålla sig kvar i Premier League något år längre än beräknat.
Min teori är istället att det hela handlar en taktikens darwinism. Det vill säga att det har skett en taktisk evolution bland de mindre klubbarna i England, och att denna nu under senare år har börjat avbetala sig. Engelska klubbar har alltså börjat kompensera resursbrist med hjälp av långsiktig taktisk utveckling, snarare än kortsiktigt överspenderande.
Vilket så klart är en betydligt mer hälsosam utveckling för engelsk fotboll på såväl klubbnivå som landslagsnivå.
:::
Det hela förtjänar särskilt att uppmärksammas givet att en väldigt tydlig representant för hela denna taktiska utveckling, Southampton, under lördagen möter den klubb som kanske bidragit allra mest att visa på möjligheterna att med hjälp av taktisk utveckling, en tydlig spelfilosofi och satsning på unga och utvecklingsbara spelare med viss framgång konkurrera med mer resursstarka klubbar, och den klubb som alltså kan sägas ha agerat och fortsätter agera förebild för denna utveckling.
Detta är den strategi som Arsenal valt, som Arsene Wenger förkroppsligar och som han tillsammans med Arsenals styrelse möjligen dragit till något av en överdrift. Det är en dokumenterat framgångsrik strategi, Arsenal har ännu aldrig misslyckats i sin ambition att kvalificera sig för Champions League, vilket de flesta av lagets konkurrenter har gjort. Men det är samtidigt först och främst en strategi för att uppnå begränsad framgång från ett på förhand definierat underläge, Arsenals ambition för tio år sedan hade aldrig varit någon annan än att vinna ligan.
Men som en sådan strategi är det just en förebild, och många klubbar stora som små har dragit lärdom. Det har under en längre tid varit en av den här bloggens poänger att flertalet klubbar i Premier League skulle vinna eller ha vunnit på att göra mer som Arsenal. Newcastle har kommit en bra bit på väg nu, klubbledningen där har till och med uttalat visionen om att skapa ett ”Arsenal on the Tyne”, men hade troligtvis varit en helt etablerad toppklubb nu om de inlett detta arbete tidigare.
Detsamma kan sägas om Tottenham, som slösat bort många år av klubbens utveckling genom att försöka konkurrera i termer av resurser med klubbar som har jämförelsevis obegränsat med resurser. En strategi som är helt och hållet dömd att misslyckas. Ändå är det denna strategi som varit allmänt gällande i Premier League under en längre tid.
Istället är denna taktiska utveckling något som växt fram underifrån. Blackpool var något av en tidig förelöpare, men i deras kölvatten har klubbar som Swansea, Southampton, Wigan och till viss del även Norwich och Reading tagit steget ännu lite längre. Det är ingen tillfällighet att denna utveckling har sina rötter i The Football League, resursknappheten är ännu mer markerad där samtidigt som där finns större frihet och utrymme för innovation och lokal utveckling.
Glädjande är att det är en utveckling som lett till nytänkande också i klubbar som är etablerade i Premier League. Det är förmodligen just så vi måste betrakta besluten i exempelvis Aston Villa, Liverpool och Tottenham att tillsätta unga, moderna managers i form av Paul Lambert, Brendan Rodgers och Andre Villas-Boas. Det är managers med en tydlig spelfilosofi, som har som utgångspunkt att konkurrera med hjälp av taktisk kompetens snarare än på transfermarknaden.
:::
Följden har blivit ett Premier League där allt färre klubbar är att betrakta som så kallad kanonmat. Genom ett gediget taktiskt kunnande och taktiskt system så utmanar de på ett helt annat sätt än tidigare de engelska toppklubbarna, som inte längre vinner per default mot motståndare som knappt ens själva tror på uppgiften inför matchen.
Det hela är så klart inte enkelspårigt. Det är lysande när det går bra, men kan vara katastrofalt när det går illa. På något annat sätt kan man troligtvis inte beskriva exempelvis Wigan som en dag kan falla ihop fullständigt mot exempelvis Tottenham, för att andra dagar vinna och vinna övertygande mot lag som Chelsea, Man Utd och Arsenal.
Utvecklingen är dubbelt positiv, då det även ställer nya krav på toppklubbarna att utveckla sig själva taktiskt. Enligt teorin att varje nytt vapen måste leda fram till ett motvapen.
För Arsenal då? Jodå, jag tror det i det stora hela kan vara positivt. Mitt intryck är nämligen att de brukar vara hyfsat bekväma och framgångsrika mot andra lag som så att säga spelar fotboll på deras villkor. Det vore förmätet att kalla till exempel Southampton för en kopia, men Arsenal är hur som helst originalet i det här avseendet, och det bär ofta rätt långt.
I mina ögon är det också en rätt skön motvikt till den rätt entydiga ideologi, ibland uttryckt och ibland outtalad, som förmedlas från allehanda fotbollsjournalister, i och utanför England, som utgår från att klubbar måste spendera som till exempelvis Chelsea och Man City för att kunna lyckas. För övrigt samma journalister som i andra sammanhang ondgör sig hur fotbollen och dess klubbar agerar finansiellt ansvarslöst.
I mina ögon en alltså lika inkonsekvent som sakligt sett helt felresonerad ideologi.
:::
Lördagens matcher: Norwich vs West Ham (13:45), Arsenal vs Southampton, Aston Villa vs Swansea, Fulham vs West Brom, Man Utd vs Wigan, QPR vs Chelsea, Stoke vs Man City, samt Sunderland vs Liverpool (18:30).
Intressant dag för titelstriden då samtliga aktuella lag matchar samtidigt, och det alltså kan bli en del justeringar i den förvisso högst tillfälliga maktbalansen klubbarna emellan.
Blickarna riktas så klart också mot Loftus Road, där QPR möter Chelsea, och där John Terry, fortfarande inväntandes FA:s utredning och dess utslag, förväntas skaka hand med Anton Ferdinand. Möjligheten att defusera situationen, i alla fall kosmetiskt, försvann i och med Premier Leagues möjligen kloka beslut att inte strunta i ritualen.
:::
Be Champions!!