”Det som förenar oss är så mycket större än det som skiljer oss åt”, brukar man ibland få höra från amerikanska presidentkandidater som försöker vinna mittenröster i ett våldsamt splittrat och polariserat amerikanskt politiskt debattklimat. Och kanske kan man säga precis detsamma när det kommer till relationen mellan Liverpool och Man Utd, en rivalitet som i många avseenden känns lika präglad av ideologi som mellan politiska partier.
Rivalitet, bitterhet, hån, avundsjuka, kanske till och med hat, allt har varit vanligt förekommande delar i en relation mellan klubbarna och dess supportrar som har blivit alltmer infekterad i en närmast exponentiellt ökande utsträckning. Från att de båda klubbarna under lång tid haft en närmast vänskaplig rivalitet så blev tongångarna mer förbittrade under 1970-talet, vilket stadigt eskalerat under de därpå följande tre-fyra årtiondena. En tilltagande fattigdom och social utslagning var alldeles säkert bidragande skäl till detta, likaväl som de båda klubbarnas cykliska perioder av makalös framgång.
Under de senaste tio dagarna, alltsedan Hillsboroughrapporten publicerades och i uppvarvningen inför dagens match på Anfield mellan de båda engelska giganterna, har oron varit stor för att ögonblicket och minnet av de döda ska förstöras av mindre begåvade minoriteter hos de båda lagens supportergrupper. Där finns skäl till oro. Sånger från båda lägren om klubbarnas döda har framförts ofta, fiendskapen är djup, och bitterheten från förra säsongens kontroverser fortfarande färskt i minnet.
Samtidigt har båda klubbarna gjort starka utfästelser för att se till att situationen ges den respekt den förtjänar. Detsamma har organiserade supportergrupper, och det finns en väldigt bred opinion för att småttigheter inte hör hemma på Anfield den här dagen. Där finns alltså en förhoppning att det den här dagen handlar om gemenskap och respekt, snarare än söndring och förakt.
:::
När krönikörer och skribenter skriver om Liverpool och Man Utd så är det väldigt vanligt att betona det som skiljer klubbarna åt och håller dem isär. Det kan handla om konflikten på fotbollsplanen eller konflikten mellan städerna, om det så gäller de båda städernas industriella historia eller den mer moderna catfighten inom kultur och musik. De båda klubbarnas cykliska dominans inbjuder till den typen av jämförelser, där Liverpool varit uppe när Man Utd varit nere och tvärtom.
Mer ovanligt är att prata om det som förenar de båda klubbarna, vilket är lite märkligt av främst två skäl. För det första att de faktiskt i mångt och mycket är så väldigt lika, sett till såväl historik som kultur. För det andra att jag skulle säga att det som till väldigt stor del ligger bakom den oerhört intensiva rivaliteten är just likheterna snarare än skillnaderna. Inga kan bråka så hemskt och hetsigt som just syskon.
Inte minst förenar det som är dagens bakgrund. Sorg och tragisk bortgång. Det är två klubbar som kanske mer än några andra engelska klubbar har drabbats av stora tragedier, som präglat och fortfarande präglar deras respektive identiteter, och om inte annat så i alla fall av det skälet så bör där finnas en form av gemensam förståelse. Det är två klubbar som inte bara känt enorm framgång, utan också djup sorg.
Mycket i klubbarnas historia och geografi förenar så klart också. De grundades båda i samband med framväxten av det industriella storföretagandet, och är av inte minst den anledningen stöpta i arbetarkultur. De är båda produkter och till stor del producenter av det den engelska fotbollens maskinrum som utgörs av landets nordvästra delar, något som dels ger dem ett gemensamt förhållande till det inflytande som likt krakens tentakler sprider sig från London, och dels ligger bakom den höga grad av lokalrivalitet dem emellan.
Där finns också rent kulturella likheter. Genom Matt Busby och Bill Shankly har båda klubbarna skapat en kultur centrerad kring managern som patriark och därmed klubben som ett närmast familjärt kollektiv baserat på grundläggande värderingar om arbetsetik, stolthet och klubben framför allt. Begreppet fotbollssocialism kopplas ofta till just dessa båda klubbar, där individen alltid varit underordnad kollektivet och synen på klubbens roll i och för samhället. Att dessa traditioner till stor del lever kvar i dessa tider, med amerikanska ägare i båda klubbarna, vittnar om styrkan i dessa värderingar.
Och precis som inom socialismen så har också internationalismen varit en särprägel för dessa båda engelska klubbar. Pionjärer inom engelsk fotboll vad avser deltagande i europeiskt cupspel, och det europeiska cupspelet har på det viset blivit en vital del av de båda klubbarnas identitet, för båda klubbarna en källa till såväl sorg och skam som en ännu större stolthet. Genom att bokstavligt talat tvinga med engelsk fotboll i det europeiska fotbollssamtalet så har Man Utd och Liverpool mer än kanske några andra klubbar bidragit till förnyandet av engelsk fotboll.
:::
Det ligger i sakens natur att rivaliserande klubbar och supportrar inte tycker om varandra. Det är heller inte rimligt att begära. Men det finns inget som hindrar rivaler från att inte bara visa respekt för varandra, utan att också faktiskt respektera varandra. Kanske är det en positiv bieffekt som följer på sanningen om vad som hände på Hillsborough för 23 år sedan, att de båda klubbarna och dess supportrar kan hitta en ny och mer konstruktiv jämvikt i sin relation än den nedåtgående spiral som präglat de senaste åren och decennierna.
Det ska så klart också spelas en fotbollsmatch idag, och på planen kommer kampen och rivaliteten mellan de båda lagen vara hård och intensiv. Men i sådant som i slutänden är större än fotbollen, så blir detta en dag av gemenskap och förbrödran.
Det som riskerar störa detta är främst två företeelser. Dels att en minoritet av Man Utds fans eventuellt visar sig oförmögna att respektera att där finns större saker här i världen än deras egen småaktighet och behov av att höras. Dels att en minoritet av Liverpools fans eventuellt vägrar att betrakta detta just för vad det är, och istället väljer att skuldbelägga Man Utd och alla dess supportrar som helhet. Idioter finns i alla läger, men den dagen vi låter oss styras av idioter är en dålig dag.
Den här dagen bör vi vara bättre än så.
:::
Av övriga matcher under dagen riktas kanske ögonen främst mot Etihad Stadium där Man City tar emot Arsenal, i vad som verkligen känns som en riktig värdemätare för var de båda lagen egentligen befinner sig den här säsongen. Svår match för Arsenal, mycket svår, men också en knepig uppgift för Man City skulle jag säga. Arsenal har haft en mer övertygande inledning på säsongen, rent spelmässigt.
Newcastle vs Norwich och Tottenham vs QPR ska så klart heller inte glömmas bort. För en gångs skull kan man kanske säga att det här begreppet Super Sunday faktiskt känns lite motiverat, och inte bara hype.
:::
Be Champions!!