Stormbyar över Stamford Bridge

Ödet arbetar ibland på mysteriösa vis. För ingen hade väl kunnat föreställa sig eller ens drömma om den situation detta skulle skapa. Dramatiken i söndags var enorm, och dess efterskalv, eller om det kanske snarare är att betrakta som förskalv, vibrerar fortfarande runt inom det engelska fotbollssamtalet. Det som uppfattats som dåliga domslut av Mark Clattenburg urartade efter matchen till verbalt och fysiskt bråk med domarna, och till sist med att Chelsea anklagat Clattenburg för att ha rasistiskt smädat två av deras spelare.

Mark Clattenburg har tillbakavisat anklagelserna, och FA har inlett en utredning för att ta reda på vad som hänt. Två versioner om vad som hänt finns, bevisläget är än så länge oklart, och det är därför svårgörbart att ha någon bestämd uppfattning om vad som faktiskt hänt. Däremot går det kanske att fundera kring två olika scenarios om vad som skulle kunna ha hänt.

:::

(1)    Clattenburg sa det han anklagats för, och det går att bevisa

Chelsea har anklagat Mark Clattenburg för att ha använt olämpligt språk mot två av lagets spelare, med rasistisk innebörd. Mer specifikt handlar det om att han ska ha kallat John Obi Mikel för apa i samband med protester efter Man Utds tredje mål, samt att han påstås ha kallat Juan Mata för ”a Spanish twat”.

Det är allvarliga anklagelser, som om de visar sig vara sanna med all sannolikhet har avslutat Clattenburgs domarkarriär. Clattenburg själv har efter matchen kategoriskt förnekat att han sagt något av det som Chelsea nu anklagar honom för.

Vad exakt som har hänt kan vi inte veta, men vi kan arbeta med rimligheter. Att Chelsea skulle ha hittat på det här utifrån ingenting känns inte rimligt. Men att Clattenburg kategoriskt skulle förneka något som det i så fall skulle finnas minst tre domarvittnen till är inte heller det rimligt. Via domarnas mikrofonsystem så bör de båda linjemännen samt den assisterande domaren samtliga ha hört vad Clattenburg har sagt till spelarna.

Med andra ord, om Mark Clattenburg har sagt det han har anklagats för, så finns det rimligtvis ingen utväg för honom ut ur situationen. De tre domarna kommer inte att sätta sina egna karriärer på spel för att skydda honom, särskilt inte som bevisläget i övrigt är oklart. Blind förnekelse vore därför en oklok strategi av Clattenburg. Något han själv rimligtvis bör inse, eller åtminstone hans juridiska rådgivare.

Om det visar sig att Mark Clattenburg har sagt dessa saker, så har den under det senaste året infekterade rasismdebatten inom engelsk fotboll nått en ny lågpunkt. En domare ska framstå som regelverkets beskyddare i såväl anda som bokstav, och om en domare bryter mot de mest grundläggande av värderingar så är det av det skälet värre än om någon annan skulle göra det. Att han tillåts fortsätta inom fotbollen är i så fall helt uteslutet.

(2)    Chelsea har skjutit först, och frågat sedan

Men det finns också omständigheter som reser frågetecken kring Chelseas beslut att formellt anklaga Mark Clattenburg. Inte minst kan man erinra sig att Chelsea har något utav en historik i att trakassera och stundtals direkt anklaga domare som enligt dem har behandlat dem fel. Anders Frisk och Graham Poll är två före detta domare som båda känt sig tvingade att avsluta sina karriärer efter att Chelsea valt personlig attack som ett sätt att misskreditera en oönskad domare.

Känslorna var också extremt laddade på Stamford Bridge i söndags. Dels förlust på hemmaplan i ett direkt toppmöte i ligan och dels två domslut varav det ena var åtminstone kontroversiellt och det andra var felaktigt, båda två domslut som gick emot Chelsea. Rätt eller fel, oavsett vilket så kände Chelsea att det var domaren som kostat dem matchen, och stämningen på läktarna bidrog säkert inte till att kyla ned känslorna. Att Chelsea kan ha agerat i affekt går helt klart inte att utesluta.

Det känns nämligen något suspekt att det läcker från Chelseas omklädningsrum dels att de spelare som ska ha blivit förolämpade av Mark Clattenburg inte själva har hört vad han har sagt, dels att flera av dem upplever att klubben har gjort en för stor sak av det hela. Det gör att Chelseas påståenden att de har tre-fyra spelare som kan styrka Mikels och Matas vittnesmål på en gång känns mindre trovärdiga.

I bakgrunden finns naturligtvis också Chelseas upprördhet över det sätt på vilket John Terrys motsvarande fall slutade. Möjligheten att Chelsea i stundens hetta har formulerat den här anklagelsen som en form utav hämnd går inte att utesluta, och det är naturligtvis svårt att backa från en sådan anklagelse när den väl är gjord. Ändå så pratas det inifrån Chelsea om att de är osäkra på ifall de ska gå vidare i ärendet, vilket i så fall bara kan ses som ett tecken på osäkerhet.

Inte minst Ashley Cole var personligen störd av FA:s utfall i frågan. Och om det var just Cole som var den ”andre spelare” som enligt Oriol Romeu hörde vad som sades och berättade för övriga så vore det onekligen som att sluta en cirkel. Det var nämligen Cole som tillsammans med John Terry och Frank Lampard 2006 anklagade Graham Poll för att medvetet vara ute efter dem, att vilja lära dem en läxa. Anklagelser som de senare tvingades att ta tillbaka.

Det här är betydligt värre anklagelser och av bara det skälet också sådana som är omöjliga att bara ta tillbaka. Men om anklagelserna visar sig vara falska, så måste straffet bli hårt för Chelsea. Vilket rimligtvis borde göra dem obenägna att ta strid utan att vara säkra på sina bevis. Men i stridens hetta agerar människor heller inte alltid rationellt.

:::

Då det finns ett starkt tryck på FA att så snabbt som möjligt utreda och komma till klarhet i den här frågan, så borde vi rimligtvis tämligen snart få veta vilket scenario som är det riktiga.

:::

Stackars Lee Mason har ingen lätt uppgift precis. Han är domare ikväll i vad som av Sky Sports beskrevs som ”Chelsea versus Man Utd – The Sequel”. Hela Stamford Bridge kommer att skrika efter blod, spelarna lär vilja markera både det ena och det andra, och precis varenda människa på planeten kommer att fingranska och efterklokt omvärdera Masons alla beslut in i minsta detalj. Förutsättningar under vilka ytterst få människor skulle vilja jobba, eller ens kunna jobba.

Matchens förutsättningar har även gjort att säkerhetsaspekterna har fått ett väldigt stort utrymme inför kvällens match. Redan mot slutet av helgens match kom tvetydiga rapporter om objekt som eventuellt kastats från läktarna, och sett till hur infekterad stämningen är så förbereder sig matchfunktionärerna nu på det värsta.

Igår kväll fick vi se det bästa med den engelska fotbollen. Risken är att vi ikväll kommer att få se mer utav det värsta. Det stormar på riktigt på den andra sidan av Atlanten. Det är en annan typ av storm som ikväll har sitt epicentrum precis ovanför Stamford Bridge, och som kastar sin skugga över hela den engelska fotbollen.

:::

Kvällens matcher: Chelsea vs Man Utd, Liverpool vs Swansea, samt Norwich vs Tottenham.

Lottningen av femte omgången sker direkt efter kvällens matcher.

:::

Be Champions!!

Arsenal spelade förvisso sin roll i den första upphämtningen av ett 0-4-underläge, men det här framträdandet i den senaste installationen kommer tveklöst ligga dem varmare om hjärtat. Arsenal inte bara hämtade upp, de tog det hela ett steg längre och vände matchen till vinst.

Det var engelsk cupfotboll när den är som allra mest sinnessjuk. Reading såg tvärdöda ut när Arsenal först kvitterade till 4-4 på misstänkt lång tilläggstid, eller Wengie Time som en fyndig twittrare uttryckte det. Därefter gjorde Arsenal 4-5 under förlängningen och att Reading skulle komma tillbaka då var enligt all gängse matchpsykologisk teoribildning en omöjlighet. Men de grejade det. 5-5 alltså, med fyra minuter kvar av förlängningen.

Men Arsenals spelare, som under andra halvlek visat upp en sällan skådad hjärta och kampmoral, var inte villiga att låta övertaget slinka dem ur händerna. Två mål på tilläggstid i förlängningen gav Arsenal segern med symboliskt tilltalande tiebreak-siffror, 5-7.

:::

Alla sådana här matcher kommer ofrånkomligt att beskrivas som “en match med två halvor”. Det ligger i sakens natur. Men det var kanske extra tydligt just ikväll, och det på fler plan än enbart sett till resultatet.

Arsenal var utspelat under första halvlek. En spillra av den defensiva organisation som varit en stabil plattform hittills under ligaspelet. Martin Keown och Tony Adams satt i olika mediala sammanhang och skämdes, och de hade utan tvekan båda två kunnat gå in och utgöra ett större problem för Readings anfall. På läktarna skanderade Arsenals bortafans att “We want our Arsenal back”, i en tydlig signal av missnöje mot klubbens ägare och ledning.

I den andra halvleken visade Reading varför de ännu inte vunnit en enda match den här säsongen mot Premier League-motstånd. Arsenal var bättre, men Reading ändå givmilda. Och ju närmare Arsenal kröp i målprotokollet, desto mer syntes paniken krypa in i Readings defensiva rörelser. Sju insläppta mål på hemmaplan, varav fyra under ordinarie tid. Kommentatorerna talade om stackars Brian McDermott, men det är han som är ansvarig för hönsboet, och det gör det svårt att tycka synd om honom.

Till sist blev Laurent Koscielny avgörande. Matchen inleddes för hans del katastrofalt, med en missad markering och därefter ett självmål. Han gör själv 3-4-målet med någon minut kvar av matchen, som blir tungan på vågen i den här matchen, undviker därefter i två lägen ett andra gult kort i samband med tveksamma tacklingar, och spelar fram till det 5-6-mål som ska visa sig bli det avgörande. Revansch på sig själv, precis som Arsenal under andra halvlek och matchens förlängning tog revansch på sig själva som lag.

Och skillnaden för Arsenal, både i termer av intern psykologi och extern press, inför lördagens möte med Man Utd på Old Trafford, är ju himmelsvid. Arsenal kan nu gå in med en positiv känsla, och utan att behöva svara på många av de frågor som journalister och andra analytiker efter en knapp första halvlek hade skrivit med såväl fetstil som två tjocka understrykningar.

:::

I skuggan av Ligacuphistoriens kanske sjukaste match, så hände en annan stor grej längre norrut. League Two-laget Bradford slog nämligen ut Wigan på straffar, och det är första gången på fem år som ett lag från League Two tar sig vidare till Ligacupens kvartsfinaler. Då tog sig Wycombe ända till semifinal mot Chelsea.

:::

Andra resultat.

Leeds gjorde 3-0 på Southampton, och snaran knyts allt hårdare runt Nigel Adkins hals. Middlesbrough tog en meriterande vinst borta mot Sunderland, och om inte Martin O’Neill varit just O’Neill så tror jag att Sunderlands manager hade haft betydligt tuffare frågor att svara på än vad jag nu upplever vara fallet.

Paolo Di Canio talade inför kvällens cupmatch om att känslan av att vinna matcher av det här slaget var som att ha sex med Madonna. Efter matchen kan man dock tänka sig att han kände sig Like a virgin, efter att Aston Villa avgjort med ett sent 2-3-mål, efter att Miles Storey gjort två snabba mål för Swindon, och tagit matchen från 0-2 till 2-2.

:::

Be Champions!!

Något inspirerad av den alldeles utmärkta bloggen Experimental 3-6-1 är jag, som nyligen publicerade en extremt ambitiös första kvartalsanalys av samtliga lag i The Football League. Idén är så pass grundbra, den är dock inte gjort på just Premier League, och definitivt inte här i Sverige, och därför ser jag ett värde i att jag gör ett försök.

Genomgången ska tas för vad den är, och inte mer. Nio matcher är inte mycket att bygga statistiska slutsatser ifrån, det är dessutom i början på säsongen då mycket ännu inte har hunnit stabilisera sig i ligan eller i lagen. Men det presenterar ändå en sammanfattning av vad som hänt, och skapar en form av utgångspunkt för det kommande ligaspelet.

:::

Prestationskurva

En viktig aspekt i en sådan här kvartalsanalys är så klart att avgöra hur bra olika lag har presterat. Vad man bör försöka ta hänsyn till då är så klart dels att olika klubbar har mött olika motståndare, och att olika klubbar har olika ambitioner och förutsättningar med ligasäsongen. Detta givet, så är det möjligt att få fram vilka som överpresterat respektive underpresterat hittills under säsongen.

Det är till att börja med möjligt att dela in Premier League-lagen i olika kategorier utifrån deras ambitioner och förutsättningar. Jag har beskrivit dem som antingen titelutmanare (Chelsea, Man Utd och Man City), Champions League-utmanare (Arsenal, Tottenham och Liverpool), Europa League-utmanare (Everton, Newcastle, Stoke och Fulham), mittenlag (West Ham, Aston Villa, West Brom, Swansea, Sunderland och Wigan), samt nedflyttningsrivaler (Reading, Southampton, Norwich och QPR).

Utifrån dessa kategorier har jag bedömt hur många poäng som de olika lagen ”borde ha kunnat ta” så här långt under säsongen. Denna bedömning bygger dels på vilka motståndare de har haft, dels på ifall de mött dem hemma eller borta. Detta är naturligtvis respektive klubbs önskescenario (den blå linjen), och i det avseendet så är det så klart ytterst osannolikt att någon klubb presterar bättre än det möjliga poängvärdet. Varje klubbs faktiska poäng markeras med den röda linjen.

Det finns alltså för varje klubb en differens mellan möjligt värde och faktiskt värde, och denna differens markeras av diagrammets gröna linje. Denna differens är alltså negativ för alla lag och säger inte så mycket i sig. Det som är intressant är hur stor differensen faktiskt är relativt sett. Det går att mäta med hjälp av Premier Leagues genomsnitt för denna differens, vilket är markerat med den mörkblå linjen. Om ett lag ligger över den linjen, så har det i relativa termer presterat bra, samtidigt som ett lag som befinner sig under linjen har presterat relativt sett dåligt.

(a) En lätt första observation är att de tre topplagen, de som är tänkta att kämpa om ligatiteln under säsongen, samtliga har i relativ mening överpresterat. Med andra ord tappar de förhållandevis få onödiga poäng, vilket så klart i sig förklarar varför de är just topplag. Man Utd är det av dessa tre lag som ligger närmast sin förväntade poängproduktion, vilket är en signal om att deras säsongsinledning varit på pappret tuffare än Chelseas.

(b) I botten har både Norwich och Sunderland presterat relativt sett bra i termer av poäng, av vilket en möjlig slutsats är att de har haft en tämligen tuff säsongsinledning. Den klubb som emellertid verkligen har överpresterat hittills under säsongen är West Brom, som bara av det skälet befinner sig på en väldigt stark åttondeplats.

(c) Premier Leagues sorgebarn så här långt är framför allt Aston Villa och Liverpool, två klubbar som poängmässigt ligger långt under sina respektive ambitioner och förutsättningar. I Liverpools fall är det möjligt att fråga sig huruvida Champions League över huvud taget är realistiskt ens som ambition, givet lagets prestation hittills under Premier League-säsongen.

:::

Defensiv effektivitet

Prestation i allmänna termer är så klart intressant i sig. Men det kan också vara värdefullt att fråga sig vad konkret det är som har fungerat respektive inte fungerat för de olika lagen. Kort sagt, vilka är de olika lagens styrkor respektive svagheter?

I det här avseendet utgår jag alltså från Experimental 3-6-1:s mått. Han utgår både vad gäller offensiv och defensiv från två dimensioner: produktivitet (hur många skott produceras eller släpps till?) och effektivitet (hur många mål krävs det för att göra mål eller släppa in ett mål?). Uttryckt annorlunda kan man säga att den horisontella axeln är ett kvantitetsmått, och den vertikala axeln är ett kvalitetsmått.

Önskvärt i den här figuren är att befinna sig i den övre vänstra kvadranten, där ett lag både släpper till få skott per match samtidigt som det krävs relativt många skott för att försvaret ska penetreras. Det kan också anses som godkänt att befinna sig antingen långt ner till vänster i figuren, där väldigt få chanser släpps till, eller högt upp till höger i figuren, där försvaret är förhållandevis bra på att motstå press.

(a) Analysen bekräftar otvetydigt den defensiva uppryckning som Arsenal har gjort hittills under säsongen. Laget släpper till väldigt få skott, och det krävs också förhållandevis många skott för motståndarna att komma igenom deras försvar. Försvaret är således bra från mittfältet och nedåt. Att Arsenal har släppt in lägst antal mål i Premier League hittills under säsongen är alltså inte förvånande. Det finns också en rätt tydlig skillnad i Arsenals statistik på hemmaplan respektive bortaplan, som antyder att Arsenal är betydligt mer defensivt inriktade på bortaplan den här säsongen, jämfört med tidigare.

(b) Det är ingen tillfällighet att Reading, QPR och Southampton befinner sig under nedflyttningsstrecket. Anledningen är defensiven. Samtliga tre lag är att betrakta som lätta byten, de släpper till många chanser och de är relativt sett dåliga på att försvara sig mot dem. Inte minst Southampton har ett närmast enastående svagt försvar, där motståndarna gör mål på dem på mindre än var sjätte chans.

(c) Chelsea har ett i allmänna drag godkänt försvarsspel. Men en rent av anmärkningsvärd skillnad i hemmaspel och bortaspel finns. På hemmaplan släpper de till väldigt få skott (11 per match), men å andra sidan tillåts motståndarna i hög utsträckning göra mål på dessa chanser (9,2 skott per mål). På bortaplan emellertid ges motståndarna fler chanser (17,3 per match), men där krävs det många fler chanser (23,1 skott per mål) för motståndarna att tränga igenom Chelseas försvarsmur. Trivs Chelsea bäst med ett defensivt mindset?

(d) Man Utd visar upp en liknande tendens, även om skillnaden mellan hemmaplan och bortaplan inte är lika extrem. Men statistiken på hemmaplan, där det krävs endast 6,5 skott för motståndarna för att göra mål på dem, vittnar om ett alldeles för svajigt försvarsspel, och inte minst då på hemmaplan. Att Man Utd befinner sig i tabelltoppen trots att de är nästan att se som lätta byten defensivt, vittnar om en mer produktiv offensiv än tidigare.

:::

Offensiv effektivitet

Exakt samma grafik kan åstadkommas vad avser offensiv effektivtet som mått på produktivitet och effektivitet i anfallsspelet. I den här figuren är det dock önskvärt att befinna sig längst ned till höger, det vill säga att man skapar många chanser samtidigt som tas tillvara i hög utsträckning. Det är emellertid fullt godkänt att återigen befinna sig långt ned till vänster, där ett lag skapar relativt lite men sätter de chanser de får, eller högt upp till höger, där slösaktighet kompenseras av att ett lag skapar många chanser.

(a) Att det är anfallet som ligger bakom Man Utds tabellposition har vi redan tänkt oss fram till. Den offensiva analysen bekräftar detta förhållande, där inget lag är så effektiva i sitt anfallsspel som just Man Utd, som kräver mindre än sex chanser för att sätta bollen i mål. Värdet av Robin van Persie kanske uttrycks bäst just precis så. Chelsea är i stort sett lika effektiva i sitt anfallsspel, de är särskilt effektiva på bortaplan dessutom, där de gör mål på mer än var femte chans.

(b) Fulham har ett väldigt starkt anfallsspel, vilket troligtvis i hög utsträckning förklarar lagets sjundeplats i Premier League. Detta då deras försvar är betydligt svagare, och närmast av ett lätt byte. En slutsats av detta är att Martin Jol har lyckats tämligen väl med att ersätta den flyktade Clint Dempsey som var så viktig för Fulham förra säsongen. Dimitar Berbatov har också smält in väl i laget.

(c) Lag som Everton, Arsenal, Tottenham, Man City och Liverpool producerar samtliga väldigt många målchanser. Det finns alltså en potential i deras spel som kan realiseras om de lyckas öka effektiveten i sina respektive anfallslinjer. Till viss del Arsenal, men framför allt Liverpool, är handikappade av att antingen kvaliteten på deras målchanser saknas, alternativt att kvaliteten på deras avslut är för låg.

(d) Skapar många målchanser gör emellertid inte Sunderland, som producerar klart lägst målchanser per match. Sunderlands anfallsproblem har diskuterats rätt länge, men en alternativ slutsats från den här analysen är att det kanske snarare är det kreativa spelet på mittfältet som brister för Sunderland.

(e) Att defensiven är viktig för nykomlingar i Premier League illustrerar Reading och Southampton. Båda lagen ligger under nedflyttningsstrecket trots att de har ett åtminstone godkänt anfallsspel. Reading är nog så effektiva sett till de chanser som skapas, och Southampton är alls inte oävna i offensiven. Men båda dessa lag är desto svagare defensivt, och då klarar helt enkelt inte deras offensiv av att i tillräcklig utsträckning kompensera för detta.

:::

Ligacupen ikväll: Leeds vs Southampton, Reading vs Arsenal, Sunderland vs Middlesbrough, Swindon vs Aston Villa, samt Wigan vs Bradford.

Härligt med Ligacupen, och kvällens fotboll följs ju upp av några riktigt spännande matcher på onsdag också. Då möts Liverpool och Swansea, Norwich och Tottenham, samt återigen Chelsea och Man Utd.

Jani, jag undrar vad man ska prata lite mer om inför onsdagens Ligacupmatch på Stamford Bridge, mellan Chelsea och Man Utd. Det kan ju bli en varm och gosig tillställning.

:::

Be Champions!!

Det var liksom ingen lysande dag för domarna. Andre Marriner kände förmodligen att han hade gjort en helt okej match när matchuret tickade upp mot full tid. Det hade varit en bra match, en hektisk match, och ett såväl livligt som dramatiskt Merseysidederby mellan Everton och Liverpool.

När matchen väl var slut så lär han dock ha känt sig som huvudpersonen i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner. Luis Suarez avgör till Liverpools fördel. Tror han. Men domaren dömer bort målet för en offside som inte var. Lätt hänt naturligtvis, men tråkigt när det händer.

♪♫♪
We’re your first, last and only line of defense

I kvällens sista match, på Stamford Bridge mellan Chelsea och Man Utd, så vandrade Mark Clattenburg ut från planen till ett mullrande crescendo av burop. Så elak var stämningen att det utan tvivel påminde om den infamösa ”this is a fucking disgrace”-incidenten efter det att Tom Henning Ovrebo sist vågade visa sin nuna i Londons mer posha kvarter.

Jag påstår att det är huvudsakligen två incidenter som lyckades väcka Chelseafansens raseri, även om de säkert inte var helt nöjda med att Branislav Ivanovic till att börja med blev utvisad heller. Att Fernando Torres visades ut för filmning en stund därefter fick dock räkmackorna att smulas sönder.

Det tror jag främst beror på två förhållanden. För det första att Chelsea redan fått ett rött kort, och då finns det en felaktig föreställning att det ”nästan inte ska gå” att få ett andra. För det andra att många tror att vad domaren har att avgöra är huruvida Torres fick en touch, och inte det korrekta, nämligen huruvida han bedömer att Torres försökte bluffa till sig en fördel eller ej.

I det här fallet avvaktar jag. Jag kan inte bedöma huruvida domaren dömde ”fel” innan jag vet vad han såg, hur han uppfattade situationen och hur han själv resonerade. Jag vet inte detta nu, ingen annan vet det heller, men det kommer ju troligtvis ha ytterst liten effekt på volymen på såväl åsikternas mängd som ljudnivå.

♪♫♪
But trust me if we ever show in your section
Believe me, it’s for your own protection
Cause we see things that you need not see
And we be places that you need not be

Kontroversiellt domslut nummer tre var Man Utds vinstmål, som tvivelsutan var offside när Javier Hernandez nyper in det tredje målet för Man Utd i en väldigt svängig match. Domslutet är fel, men det är samtidigt inget lätt jobb för domaren att på en mikrosekund fatta de här besluten.

Vi såg hur fel det kan bli, redan i matchen mellan Everton och Liverpool, när en domare har för bråttom med att vifta på offsideflaggan. Då döms regelrätta mål bort. Fel är aldrig bättre än rätt, men kanske är ändå principen att fria hellre än fälla den för fotbollen bästa rent generellt.

:::

Maximalt jämnt i toppen

Om vi då går till helgens resultat, så spetsades det onekligen till I Premier League-toppen. Manchesterklubbarna vann, och Chelsea förlorade, och helt plötsligt befinner sig nu tre lag inom en poängs marginal. The plot thickens eller hur det nu brukar heta. Målskillnad var ju Man Citys lycka förra säsongen, och det är väl därför lite intressant att notera både det faktum att de har sämst målskillnad av de tre lagen, och deras tendens att vinna sina matcher med uddamålet.

Titelstriden jagar vidare redan nästa helg. Och då med en rätt klurig omgång för samtliga inblandade. Chelsea och Man City har båda bortamatcher, mot Swansea respektive West Ham. Man Utd å andra sidan har en tuff hemmamatch mot Arsenal, ett möte som på förhand känns som att det kan sluta lite hur som helst. Vilket jag inte hade sagt om jag hade haft bara något lite större förtroende för Man Utds försvarsspel.

Värdet av att vinna fult

Om något så har väl den här helgen visat på värdet att ”vinna fult”, det vill säga att vinna även om man inte spelar särskilt bra, kanske genom en och annan ren tillfällighet, snarare än att prioritera finlir framför resultat. Inte minst demonstrerat av Man Utd så klart, men detsamma gäller egentligen för rätt många lag den här helgen. Newcastle och Tottenham bara idag, Man City och Arsenal i lördags.

Vi ser så klart också lysande exempel på motsatsen, de här lagen som helt enkelt inte verkar kunna vinna, i bildlig mening. Reading tillhör alltså, efter 3-3 mot Fulham, den olyckliga skara lag under Premier League-eran som ända fram i november inte vunnit en enda match. Aston Villa behövde onekligen en trepoängare, men tappade symptomatiskt för dem ledningen hemma mot Norwich. Stoke och Sunderland verkar inte riktigt tro på det här med att göra mål, och föga förvånande slutade det oavgjort 0-0 mellan dem.

Det känns väl som att Premier League lever, eller vad säger ni?

Det pratas ju mycket om hur Premier League håller på att så att säga tappa greppet. Om det kan man ju tvista, men den här helgen gavs det flera prov på vad det är som gör den här ligan så väldigt speciell. Reading och Fulham gav generalrepetitionen under lördagen, och på söndagen så blixtrade det till med först ett rykande hett Merseysidederby och därefter en supertungviktsmatch som för en gångs skull faktiskt levde upp till hypen. Ryktet om Premier Leagues död är betydligt överdrivet.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Tidigt i veckan, kanske redan under måndagen, kommer en första kvartalsanalys av ligan så här långt, vilka lag som överpresterar respektive underpresterar, och ett försök att se vilka slutsatser som går att dra så här långt in på säsongen.

:::

Be Champions!!

Först en svart skärm, som följs av ett rymdskepp i vad som först framstår som av en tämligen omfattande storlek. Redan här börjar man komma in i den stämning som filmen vill förmedla. Men det är sedan som den riktiga chocken kommer. Ett nytt rymdskepp, förföljandes det första, börjar fylla upp filmrutans förgrund. I rörelse framåt växer sig rymdskeppet alltmer osannolikt större, och fortsätter framåt och framåt, till synes utan slut.

Att i grafisk form illustrera de nettotransfersummor som dagens och två av ligans huvudkombatanter, Chelsea och Man Utd, kan ge något utav en liknande känsla. Det är naturligtvis inga småsummor som Man Utd rör sig med, men jämfört på totalen så framstår klubben ändå som närmast en dvärg i sammanhanget. Grafiken är från Daily Mail.

:::

:::

Den Daily Mail-artikel som konstruerats runt denna grafik gör dock ett rätt avgörande misstag i sitt resonemang när de hävdar att det är känt att vad klubbar spenderar på transfers är det som bäst predikerar framgång. Den ekonomiska faktor som har bevisats göra det är snarare hur mycket en klubb spenderar på årliga lönekostnader, och i det avseendet är det betydligt mer jämnt fördelat mellan de båda klubbarna. Även om Chelseas lönebudget trots det är högre, och Man Citys i sin tur ännu högre än så.

Det finns en populär myt, troligtvis marinerad i den tråkiga cynism som fått allt större fotfäste inom den moderna fotbollskulturen, att ekonomi betyder allt inom fotbollen. Ekonomi är viktigt, men betyder inte allt. Därför att om ekonomi hade betytt allt så hade till exempel Chelsea vunnit varenda Premier League-titel i Premier League sedan 2003, utom möjligen de två sista, som i så fall Man City skulle ha vunnit. Och går vi utomlands så skulle naturligtvis Dortmund ha kunnat glömma de där två raka Bundesligatitlarna.

Management är nämligen också en faktor som spelar stor roll för framgång inom fotboll. Det är ett brett begrepp, och innefattar egentligen allt från hur väl en klubb fungerar rent organisatoriskt, till hur bra klubben är på att exempelvis scouta och utveckla spelare, ända fram till ren specifik fotbollstaktik. Det är i detta avseende som klubbar som Man Utd, Arsenal, Tottenham, Newcastle, Everton med flera excellerar, och tvingas excellera för att kunna fortsätta konkurrera.

Och det är ett ju ett glädjande perspektiv på den moderna fotbollen, att management och hur bra en klubb är på att göra vissa grundläggande saker fortfarande har en stor betydelse för framgång. Att pengar kort och gott inte betyder allt.

Men det finns ju också en annan sida av myntet. Excellens inom management drivs fram av kapitalets konkurrens, den tvingas som sagt fram av klubbar som använder sig av överlägsna ekonomiska resurser för att konkurrera. De som påstår att klubbar som Chelsea och Man City alltså förstör fotbollen är i grund och botten helt fel ute. De är tvärtom bra för fotbollen i och med att de bidrar till dess utveckling som helhet.

Det är ingen tillfällighet att man brukar säga att det engelska fotbollslandskapet förändrades 2003 när Roman Abramovich köpte Chelsea. Det förändrade inte bara spelet utan till och med spelets regler. De två då dominerande klubbarna inom engelsk fotboll, Arsenal och Man Utd, blev helt enkelt tvingade att utveckla och förbättra sig för att kunna fortsätta konkurrera. Effekterna sprider sig likt ringar på vattnet nedåt i seriesystemet, och på så vis gäller till sist samma princip för alla klubbar.

Utan klubbar som Chelsea och Man City hade engelsk fotboll tveklöst varit sämre.

:::

Tidigare under dagen möts också en annan form av måne till den i alla avseenden större planetklubben. Det handlar alltså om Merseysidederbyt, en gång i tiden det största och mest avgörande i hela England, mellan Everton och Liverpool på Goodison Park.

En gång i tiden var det här derbyt som avgjorde var någonstans ligatiteln kunde hamna den säsongen. Nu för tiden är det ett derby som kanske, och i allra bästa fall, som mest kan avgöra var någon av Champions League-platserna hamnar. Även om det i nuläget ser mer troligt ut att kampen står om Europa League-biljetterna.

Men vilken av klubbarna ligger då närmast? Sett till storlek och resurser så är så klart Liverpool tämligen överlägset. Men resultaten säger inte riktigt detsamma, Everton slutade före Liverpool i ligan förra säsongen och även den här säsongen har Everton inlett betydligt bättre än Liverpool. I tabellen skiljer det åtta placeringar och sex poäng mellan de båda klubbarna, Everton innehar för tillfället den Champions League-plats som Liverpool inför säsongen hade som ambition att nå.

Nu mer än någonsin tidigare under de senaste fem-tio åren väcks frågan om vilken klubb som egentligen är bäst av de två. Liverpool har förts till det läget genom åratal av förkvävande ägarskap, organisatorisk handlingsförlamning och intern turbulens. Everton å sin sida har uppnått situationen genom stabilitet och målmedvetet arbete.

Detta till trots så vann Liverpool båda matcherna mot Everton förra säsongen, och frågan inför dagens derby är kanske i vilken utsträckning Everton har lyckats skaka av sig det komplex som de verkar ha gentemot Liverpool. Kanske är Everton ett bättre fotbollslag, men kanske är den relevanta frågan just för dagen huruvida de faktiskt också känner sig bättre.

:::

By the way. Naturligtvis är själva grafiken, dock inte siffrorna, i Daily Mail sjukt vilseledande för att inte säga direkt manipulativa. Någon som kan tänka ut varför det är så? Notera, att något är vilseledande och manipulativt måste för den sakens skull inte betyda att det i formell mening är diametriskt fel.

:::

Dagens matcher: Everton vs Liverpool (14:30), Newcastle vs West Brom, Southampton vs Tottenham, samt Chelsea vs Man Utd (17:00).

Apropå att något egentligen stort framstår som litet i kontrast med något ännu större. Jag tycker liksom inte de båda ”mittenmatcherna” direkt går av för hackor heller, så glöm för all del inte av dem.

:::

Here’s to ya, Johnnie Walker…

Be Champions!!

Det är ofta betydligt bekvämare att möta dem senare på säsongen, när det lugnat ner sig något. När verkligheten så att säga har hunnit ikapp sagan. Låt de värsta konkurrenterna utstå de tidiga fadäserna, samtidigt som man själva kan komma in senare och rensa upp i ruinerna. Slutet av oktober, kanske till och med inne i november, då börjar det kännas lite mer tryggt. Dessutom är topplaget kanske självt lite varmare i kläderna.

Men, ekvationen förändras troligtvis en smula när nykomlingen ifråga så långt in på säsongen som i slutet av oktober fortfarande inte har vunnit en enda match. Då kan laget ifråga bli till en tickande bomb utav frustration som riskerar att förlösas eller snarare utlösas när som helst. Segern kommer så klart att komma, man vet bara aldrig riktigt när. Kanske främst av det skälet så känner säkert Fulham idag en viss oro i magtrakten när de går in på Madejski Stadium för att möta Reading.

:::

Reading var förmodligen den av nykomlingarna inför säsongen som de flesta experter helst avvaktade med att uttala sig om. West Ham värvade bra och såg allmänt stabila ut, inte minst med Sam Allardyce som manager, och det troliga var alltid att de skulle kunna hålla sig kvar i Premier League. Southampton var, åtminstone fram till slutet av transferfönstret, mer anonyma på marknaden och idén att de ska hålla sig kvar i Premier League har nog alltid varit mer präglad av förhoppning än av sannolikhet.

Reading var och förblir något utav ett mellanting. Inte något färdigt lagbygge på långa vägar, men med pengar så det räcker till tack vare en ny rysk ägare. Sju matcher in på säsongen så förblir de svårbedömda. De ligger förvisso näst sist i tabellen, utan vinst och med endast tre poäng. Ändå har spelet sett relativt uppmuntrande ut, möjligen med undantag för hemmamatchen mot Tottenham.

För tre veckor sedan såg det ut som om den första segern skulle komma, när Reading ledde med 2-0 i halvtid på Liberty Stadium mot Swansea. Men laget föll samman under matchens sista 20 minuter och Swansea tilläts hämta upp matchen till oavgjort. Det är möjligt att betrakta detta som en svaghet i Reading så klart, men likaväl kan man se det som en erfarenhet de nu har dragit lärdom av.

:::

Under Premier League-eran har det endast hänt tre gånger att en nykomling inte har vunnit en enda match i Premier League när säsongen når fram till november månad. Det var Watford under säsongen 2006/07 som senast stod för den tvivelaktiga meriten. Att börja diskutera Reading i termer av den svagaste nykomlingen under denna tidsperiod känns ändå fel, av såväl logiska som intuitiva skäl.

Reading bör ha goda förhoppningar om att kunna vinna dagens match mot Fulham. Samtidigt är det kanske också en match de bör vinna. Både sett till deras eget tabelläge, och sett till Fulhams traditionella facit på bortaplan mot Premier Leagues nykomlingar. Sedan Fulham själva flyttades upp 2001 har laget spelat 34 bortamatcher mot nykomlingar, och vunnit endast tre av dessa samtidigt som de förlorat 17. Med Martin Jol som manager så förlorade Fulham förra säsongen hälften av sina bortamatcher mot lag på tabellens nedre halva.

Det kan man se som en svaghet med Fulham. Man kan också se det som att Fulham på hemmaplan allmänt betraktas som en fullt möjlig vinst utav en nykomling i Premier League, och att de därför kanske är särskilt laddade och fokuserade för just den matchen. En ganska typisk form utav kraftsamling med andra ord.

Vi får se om Reading lever upp till detta under dagen.

:::

Mycket skön läsning av Barney Ronay om text-TV:s död, och jag känner igen mig själv i mycket av den känslostämning han försöker förmedla.

https://www.guardian.co.uk/sport/blog/2012/oct/26/ceefax-bbc

Det var och är trots allt något speciellt med text-TV, den där ovissheten som följer av att stirra på de där siffrorna som bara kallt stirrar tillbaka. Hemskt underbart, och ibland underbart  hemskt.

Mitt lyckligaste text-TV-minne är utan tvivel Man Utds bortamatch mot Everton 2006/07 när de hämtat upp 0-2 till 2-2 och jag desperat hoppas på ett till mål för Man Utd, för samtidigt ledde Chelsea mot Bolton. Jag summerar upp all min inre styrka i ett enda ögonblick, gestikulerar vilt mot TV-rutan och just precis då, jag svär, så blinkar resultatet över till 3-2 till Man Utd.

Så kan det också gå till när man inte har möjlighet att se matchen på vare sig TV eller stream.

:::

Dagens matcher: Aston Villa vs Norwich (13:45), Arsenal vs QPR, Reading vs Fulham, Stoke vs Sunderland, Wigan vs West Ham, samt Man City vs Swansea (18:30).

Ruggig tidig match på Villa Park när ett Villa helt ur form och i behov av alla poäng de kan skrapa ihop möter Norwich, som händelsevis Paul Lambert var manager för förra säsongen. På detta följer bland annat ett Londonderby, där båda lagen väl siktar på att ruska ur sig själva från en tämligen olycksbådande speltrend.

:::

Be Champions!!

Genomgående var så klart att Arsenals ägare, styrelse och klubbledning i hög utsträckning gratulerade sig själva till att så väldigt klokt bedriva klubbens verksamhet med ett långsiktigt och affärsmässigt perspektiv, och därmed på flera sätt duckandes mer problematiska frågor om den relativa brist på sportslig framgång som klubben visar upp jämfört med några av klubbens direkta rivaler.

I sammanhanget påminns man om att Arsene Wenger, Arsenals manager, faktiskt har motsvarande ungefär en magisterexamen i nationalekonomi, och det ligger nära till hands att se detta som bakgrund både till Wengers egna varmt hållna principer om spelarvärde och lönesättning, och till den allmänna samsyn Wenger med allra minst sin passivitet i frågan uttrycker med Arsenals klubbstyrelses prioritet av lönsamhet före framgång.

Att vara utbildad i ekonomisk teori, som allmänt sett endast har en väldigt övergripande koppling till de strategiska beslut som fattas på organisationsnivå, är inte en garanti för framgångsrikt chefskap. Och trots allt är det fotboll som är en managers huvudområde, och fotboll är en i alla avseenden praktisk form av sysselsättning. Därmed väcks frågan, har en akademisk examen egentligen någon nytta för en fotbollsmanager?

:::

Exemplen är mångtaliga inom engelsk fotboll på motsatsen. Det kanske mest framträdande exemplet är Harry Redknapp, som tvivelsutan har haft en väldigt framgångsrik managerkarriär i England. Inte minst har han ett tämligen högt renommé i media. Samtidigt är Redknapp allt annat än utbildad, han har uttryckt ett minst sagt måttligt intresse för taktisk teori och har väl skämtsamt hävdat att han inte ens klarar av att fylla i en laguppställning.

Alan Curbishley är en annan i stora drag framgångsrik engelsk manager med begränsad formell utbildning. Inte heller han har uttryckt något egentligt intresse för fotbollens mer teoretiska sida. Det karaktärsdrag med vilket han ändå oftast beskrivs är hans människokännedom och därmed hans förmåga att hantera människor av olika slag.

Vilka skulle då nackdelarna med en examen kunna vara för en manager? Vi kan säga att det finns få branscher i världen som är så kortsiktigt resultatorienterade som den moderna fotbollen. Den typen av sammanhang tenderar att premiera beslutskraft och handlingskraft före ett mer reflektivt förhållningssätt. Det finns inte nödvändigtvis någon motsättning mellan ett teoretiskt förhållningssätt och handlingskraft, men att se flera alternativ och dess olika sidor kan skapa en illusion av ökad komplexitet som kan leda till en form utav handlingsförlamning.

:::

För alla de som, utan högre utbildning, har lyckats som managers kan man dock fundera på hur många som har misslyckats i det tysta. De som helt enkelt längs vägen inte räckt till för att de saknade de nödvändiga verktygen att på ett effektivt sätt göra sitt jobb.

Att en ny och mer intellektuellt orienterad managerprofil har växt fram under det senaste årtiondet är tydligt, det syns på inflödet av utländska managers och det syns i den nya och mer ungdomliga generation av brittiska managers som nu börjar växa fram. I takt med fotbollens utveckling har det börjat ställas allt högre krav också på managerns teoretiska och analytiska färdigheter. Fotboll låter sig inte längre reduceras till magkänsla.

För där finns så klart också fördelar med en examen för en manager. Att genomgå vetenskaplig utbildning ger en ökad förmåga att samla in och framför allt värdera information, vilket ökar såväl självständigheten som kvaliteten i beslutsfattandet. Det ger en förmåga att se samband, att analysera problem och formulera konstruktiva lösningar.

Ett intellektuellt synsätt på managerns roll och uppgift är förhållandevis nytt i England. Engelsk fotboll har snarare präglats utav en form av anti-intellektualism där det snarare funnits en benägenhet att se ner på alltför intellektuella angreppssätt. De managers som snarare hyllas har istället varit vad som kan beskrivas som ”handlingens män”, ett begrepp som inte bara sätter göra i motsatsförhållande till att tänka men som också går så långt som att betrakta tänkande som en omanlig egenskap.

Arsene Wenger var den förste som på allvar utmanade den här föreställningen inom engelsk fotboll. Vägen därifrån är emellertid lång. Mest oroande är nog i vilken utsträckning den engelska fotbollens anti-intellektualism har spritt sig bland coacherna inom den engelska ungdomsfotbollen, och därmed skapat generationer av fotbollsspelare som helt enkelt inte tänker fotboll i samma mening som spanska, tyska och italienska fotbollsspelare gör det.

Att länder som Holland, Spanien och Tyskland har sprungit mil förbi England på nationell nivå i termer av teknisk och taktisk utveckling beror främst på att de i tidigare och i större utsträckning har anammat ett mer intellektuellt förhållningssätt till fotbollen. England har på senare år börjat uppmärksamma detta, och det nya St George’s Park syftar just till att adressera denna problembild, inte genom att utbilda spelare men väl genom att utbilda coacher och genom att fungera som ett nationellt kunskapscentrum.

:::

Mitt svar på bloggens fråga blir både ja och nej. Den moderna managerrollen ställer krav på ett helt annat teoretiskt förhållningssätt till fotbollen än tidigare, men för det krävs inte nödvändigtvis en examen. Vad det i grund och botten handlar om är snarare en nyfikenhet och en öppenhet, vilket är personliga egenskaper snarare än formella meriter. Den gamla tidens schamaner, som värderar analys lågt och som snarare väljer att förlita sig enbart på magkänsla, kommer däremot få allt svårare att hävda sig inom den moderna fotbollen. Att de levt kvar så länge inom engelsk fotboll vittnar om dess tämligen säregna kultur.

:::

Be Champions!!

Gruppläget ser extremt mörkt ut. Själva har de en poäng, samtidigt som Real Madrid och Dortmund efter halva gruppspelet sitter på sex respektive sju poäng vardera. Kort och gott är Man Citys läge att de tvunget måste vinna samtliga sina återstående matcher, samtidigt som Dortmund, som förmodligen är den mest rimliga måltavlan, endast får plocka som mest tre poäng till, och någon av dessa poäng får naturligtvis inte komma hemma mot Man City, i vad som i så fall skulle vara en helt avgörande ”kvalfinal” i gruppen.

Roberto Mancini rekryterades en gång under tämligen kontroversiella former till Man City för att klubben kände att de behövde förstärka sin profilstyrka på managerposten, och kanske också för att hitta vad som lite luddigt brukar kallas för en ”vinnare” att leda laget. Det går sett till resultaten i Premier League inte att betvivla att han också har bidragit med viktiga egenskaper i detta avseende.

Men det fanns och finns fortfarande ett rätt stort frågetecken kring Roberto Mancini vad avser vinnaregenskaper när det gäller den europeiska cupscenen. I Inter nådde han under sin tid där aldrig någon riktig framgång, och kontrasten med José Mourinho som tämligen omedelbart och med fullt jämförbara resurser fick sådan framgång är något generande. I Man City, en klubb som har beskrivits som rikare än gud, har han hittills misslyckats ännu mer spektakulärt en gång, och är alltså på god väg att göra detsamma också en andra gång.

Frågan är så klart: Vilka är Roberto Mancinis faktiska förutsättningar att bli kvar på managerposten i Man City efter ett andra europeiskt misslyckande? Man City har redan vunnit Premier League, och nästa ambitionsnivå för Man City är därför med nödvändighet Champions League. Kan Mancini utvecklas tillsammans med laget och har Man Citys ägare och klubbledning, som ändå uppvisar flera tecken på ett sunt ägande rent organisatoriskt, tillräckligt stort förtroende för att han kommer göra det?

Men om Man Citys ägare och klubbledning i nuläget värderar managerfrågan på samma sätt som de gjorde när beslutet fattades att sparka Mark Hughes och anställa Roberto Mancini, då kan Mancinis dagar i Man City vara räknade. Det kommer i så fall inte att ske under säsongen, men i sådana fall inför nästa säsong.

:::

Europa League ikväll. Och även om jag av flera skäl tyckte det var bättre när Fotbollskanalen körde Superlive under just Europa League, så finns det fortfarande mycket att se frame mot under kvällen.

Liverpool mot Anzhi, Newcastle mot Club Brugge. Båda på hemmaplan. Och Tottenham beger sig till Maribor. I samtliga fall handlar det om matcher som de engelska lagen bör vinna för att kunna känna sig någorlunda säkra i sina möjligheter att gå vidare till slutspel.

Ett problem med Europa Leauge är att det spelas på torsdagen, efter Champions League. Så istället för att spelas på tisdagen, och då betraktas som en härlig förrätt, så blir det nu mest en avslagen efterrätt till allt det häftiga som händer i Champions League dagarna innan. Underordningen är på så vis institutionaliserad.

Att Europa League har problem med sin status illustreras av att UEFA nyligen skickade ut ett PM till samtliga klubbledare om vilka ord de skulle trycka på i sina presskonferenser för att lyfta fram Europa League som turnering. UEFA kom på tre ord: prestigefull, traditionsrik, samt dramatik.

För UEFA är det alltså en fråga om kommunikation och varumärke. Men som alltid när handlar om kommunikation så är det så att om själva innehållet förblir svagt så blir det svårt att göra den positiva kommunikationen trovärdig. Jag kan förvisso ge UEFA att Europa League nog kan innehålla dramatik, även om där så klart finns dramatik på alla nivåer utan att så väldigt många för den sakens skull finner dramatiken intressant.

Men med orden prestigefull och traditionsrik så skjuter de sig själva rätt rejält i foten. De dödar själva turneringens prestige genom att sätta den i bakvattnet till Champions League, och rent formellt till och med göra den till en ren tröstturnering för de lag som åkt ur Champions League. Mordiskt agerar de också mot turneringens tradition genom att utforma den enligt samma tråkigt moderna gruppspelsformat, allt naturligtvis i syfte att maximera sina egna intäkter.

Mer traditionsrikt hade så klart varit att falla tillbaka på en gammal kär UEFA-tradition, det rena cupspelet.

:::

En riktig blipp för Arsenal igår kväll. Två matcher i rad där spelet har varit helt under isen. Frågan är så klart, är det en tillfällig svacka, är problemen lätta att definiera och åtgärda, eller finns där något systematiskt i Arsenals brister?

Vid lunchtid idag går Arsenal till bolagsstämma. Vilket under senare år har varit en något hetsig historia, och som efter de två senaste förlusterna riskerar bli det också i år.

Själv tycker jag att många Arsenalfans är alldeles för kvicka, både när det gäller att lyfta upp som att döma ut det egna laget. Sällan tycker jag att det är fullt så bra som de vill framhäva det som vissa gånger, men jag tycker heller inte ofta att det är precis så dåligt som en del menar andra gånger.

:::

Be Champions!!

Arsenal slår från en position av styrka. De vann borta mot Montpellier i första omgången och följde upp det med en vinst hemma mot Olympiakos. En vinst hemma skulle ge Arsenal full pott efter tre omgångar och därmed i praktiken minst ena benet i slutspel som gruppsegrare.

Mitt tips inför gruppspelet var att Arsenal skulle vinna sina hemmamatcher utan något egentligt problem. Det återstår att se hur det faktiskt artar sig, att Schalke kan rubba Arsenal på The Emirates betvivlar jag.

Man Citys position är å andra sidan präglad av underläge. Laget har tagit en poäng på de första två matcherna, en poäng som intjänades med nöd och näppe i matchens sista minuter hemma mot Dortmund. Inför dubbelmötet mot Ajax har de helt enkelt inte råd att tappa fler poäng, utan Man City måste gå för fullt.

Och samtidigt kanske hoppas något att Real Madrid går fullt mot Dortmund, så att åtminstone ett lag rent poängmässigt håller sig inom ramen för Man Citys räckhåll.

Det är mittfältskampen som Man City måste hugga tag i ikväll, och de ställs inför ett i stora drag skandinaviskt centralt mittfält. Det är heller ingen lättuggad uppgift; Christian Eriksen är den spelare som hittills sprungit mest av alla i gruppspelet, och Niklas Moisander har en passningsstatistik som endast överträffas av Xavi.

Dags för Man City ikväll att bestämma sig för om de ska hoppa på tåget, eller stå kvar på perrongen och se det försvinna vid horisonten.

:::

Skilda världar var det också igår kväll när de två andra engelska klubbarna spelade.

Chelsea var svaga borta mot ett svårt spelande Shakhtar och slutresultatet 1-2 smickrade dem förmodligen en del. Förlusten borta mot Shakhtar gör återstoden av gruppspelet till något av en rysare. Först och främst måste hemmamatchen mot Shakhtar vinnas, men därefter är Chelsea förmodligen piskade att nå ett resultat i Turin mot Juventus.

Svaga var också Man Utd, inte minst då defensivt. Spelet ser hafsigt och okoncentrerat ut, inte minst då i matchinledningen. Men trots att Man Utd sett svagt ut under gruppspelets första halva så är laget obesegrat, samtidigt som konkurrenterna i gruppen har plockat poäng från varandra och ytterligare ökat Man Utds säkerhetsmarginal. Till skillnad från Chelsea så har Man Utd ett gyllene läge på slutspel och gruppettepositionen.

Och Alex Ferguson har minst sagt skapat sig själv något utav ett dilemma i och med Javier Hernandez utmärkta insats, vilket gör att klubben har fyra fräscha anfallare på benen. Men Alex Fergusons något frågande kommentarer om lagets defensiv borde kunna få de flesta spelare att inte direkt se fram emot träningarna under resten av veckan.

:::

Marginalerna är små i Champions Leagues gruppspel. Skillnaden är hårfin mellan framgång och fiasko. Man Utd fick uppleva det förra säsongen, och har flirtar med den gränsen också den här säsongen, men kanske är det något annat lags tur den här gången.

:::

Dougie Freedman lämnar Crystal Palace och tar över managerjobbet i Bolton. En ung och väldigt intressant manager. Med Bolton så svingas förväntningarna upp åtminstone ett steg på honom.

:::

Be Champions!!

Enkelt kommer det inte att bli. De misstag Man Utd gjorde förra säsongen kommer de förvisso inte göra om i första taget. Men Braga som står för motståndet har vare sig förlorat mot engelskt motstånd under de fem senaste tillfällena, förra säsongen demolerade de Birmingham, och de har inte förlorat borta i europeisk cupfotboll under de senaste sju matcherna. Det är ett imponerande facit och tyder på att laget är taktiskt välorganiserat.

De möter samtidigt ett Man Utd som de senaste åren har sett mer taktiskt tveksamma ut. Det går inte längre att klaga på Man Utds offensiv, 26 mål totalt den här säsongen talar sitt tydliga språk. Men defensivt finns där tydliga brister som blottats tämligen hänsynslöst i lagets två senaste matcher på Old Trafford, där Man Utd släppt in totalt fem mål.

Braga är ett lag med mycket kvalitet i sitt kontringsspel. Och Man Utd har haft uppenbara problem den här säsongen med motståndare som utmanar dem mot det egna målet med snabba löpningar med boll i djupled, samt på fasta situationer. Det är en kombination av styrka respektive svaghet som borde kunna oroa Man Utd ikväll.

:::

Man Utd siktar naturligtvis på att vinna lagets fjärde titel i Champions League, eller Europacupen, den här säsongen. Precis som Alex Ferguson å sin sida säkert hoppas kunna vinna sin tredje, och därmed sudda ut det möjligen enda lilla frågetecken som kan finnas kring hans managergärning, nämligen att han kanske borde ha vunnit mer i det europeiska cupspelet.

Många pekar på att Alex Ferguson är en utmärkt taktiker på mikronivå, det vill säga han är väldigt duktig på att analysera motståndares styrkor och svagheter, att bedöma en matchbild och formulera en effektiv matchplan. Men det blir betydligt svårare att bedöma hans gärning i termer av taktisk utveckling och förnyelse. Han är helt enkelt inte någon innovatör i det avseendet, utan är mer benägen att ta till sig det som redan finns.

Det finns något på sätt och vis ironiskt i att det som förmodligen är Man Utds allra bästa europeiska cupera, perioden mellan 2006 och 2011, till stor del byggde på den taktiska input som Carlos Queiroz, assisterande manager i klubben, antingen förde till eller i visst mått lämnade kvar i klubben. Effekten blev att Man Utd började att konsekvent dominera i Champions League med en typ av defensivt organiserad fotboll som egentligen aldrig har varit Alex Fergusons kännetecken.

:::

Om man istället betänker den första Champions League-titeln under Fergusons tid som manager, så karaktäriserades Man Utd vid det tillfället av en väldigt snabb och frejdig offensiv. Vägen till trippeln jämnades inte med benhård defensiv utan med oemotståndlig offensiv. Respektive semifinaler illustrerar det hela rätt väl. Man Utd gjorde totalt ett mål mot Barcelona 2008, det räckte. Mot Juventus tvingades Man Utd vända ett 0-2-underläge i Turin för att till sist gå vidare.

Samtidigt misslyckades Man Utd och Alex Ferguson att bygga vidare på denna framgång, som visade sig alltför flyktig. Det var under åren efter Camp Nou och ”football, bloody hell!” som Ferguson verkligen borde ha följt upp framgång med mer framgång, men där såväl laget som han själv vid ett antal tillfällen fick se sig taktiskt utmanövrerade, inte minst då redan säsongen efter 1999, mot Real Madrid i kvartsfinalen. Det är de här åren, från 1999 fram till och med ungefär mitten av 2000-talet, som är Alex Fergusons kanske främsta misslyckande på den europeiska cupscenen.

Det finns de som menar att Man Utd under 1990-talet borde ha presterat mer i Champions League och att Alex Ferguson misslyckades också under den här perioden. Men tunga institutionella omständigheter talar till hans försvar. Engelska klubblag hade exempelvis precis kommit tillbaka till de europeiska cuperna efter att Heysel-avstängningen isolerat dem och lämnat dem i det europeiska bakvattnet.

UEFA:s regler om maximalt tre utländska spelare i matchtruppen gjorde också vid den här tiden livet svårare för Man Utd och övriga engelska lag, i och med att UEFA även räknade skottar, walesare, irländare och nordirländare som utlänningar. Regeln kan man ha olika uppfattningar om, men den var inte förenlig med en sedan lång tid tillbaka etablerad brittisk fotbollskultur.

Även ekonomi spelade roll. Premier League var vid den här tiden inte ikapp de stora ligorna rent lönemässigt, och exempelvis Man Utd hade vid tiden en lönepolicy som innebar att klubben inte kunde, eller snarare ville, erbjuda de bästa spelarna ens halva den lön som italienska och spanska storklubbar var benägna att erbjuda samma spelare.

Att 1990-talet skulle signalera något direkt misslyckande att bokföras på Alex Fergusons konto känns därför lite tveksamt, det var helt enkelt en väldigt lång väg att vandra för en klubb vars inhemska storhetstid inleddes i början av 1990-talet, men som saknade de institutionella och materiella förutsättningarna att omedelbart översätta denna dominans i det europeiska cupspelet.

:::

Under den tidsperiod som följt på Man Utds senaste Champions League-vinst så har klubben befunnit sig i ytterligare två finaler, vilket gör Man Utd till en av de mest framstående klubbarna i turneringen under de senaste fem åren. Men Barcelonas framväxt är naturligtvis ännu mer imponerande, och i den skuggan riskerar också stora prestationer att framstå som tämligen obetydliga. Något misslyckande i det avseendet är dock svårt att trovärdigt prata om.

Det avgörande är kanske vad som sker nu och framöver. Barcelonas allra mest hysteriska storhetstid ger vissa indikationer på att klinga av, och andra klubbar börjar hävda sina respektive positioner. Samtidigt som Man Utd verkar befinna sig i något slags mellanland i vilket de söker sitt taktiska själ och hjärta: Att bevara den defensiva stabilitet som gett klubben stabila europeiska framgångar, men också att återfinna den offensiva spelidé som är central i klubbens historia under både Matt Busby och Alex Ferguson och som genom Barcelonas moderna exempel ligger till grund för dess framtid.

:::

Det vore befängt att påstå att Alex Ferguson är ett misslyckande i det europeiska cupspelet. Han har vunnit två Champions League-titlar, ingen manager har under Champions League-eran vunnit fler än så. Ändå kan man kanske hävda, sett till både framgångar och motgångar, att Ferguson i någon mening så här långt har spelat oavgjort med sig själv i termer av europeisk cupframgång. Perioder med framgång varvade av perioder med förväntad men utebliven framgång.

Att lyckas med ett nytt lagbygge, och att hitta ett nytt taktiskt amalgam som kombinerar nödvändig defensiv med konstruktiv offensiv, som återigen gör Man Utd till ett vinnande lag i Champions League, är kanske vad Alex Ferguson betraktar som sin sista stora utmaning.

En match mot Braga kan i det sammanhanget kännas futtig. Men det var kanske just den inställningen som låg bakom förra säsongens misslyckande, och vad matchen ikväll kanske främst betyder för Man Utd, utöver en möjlighet att i praktiken kvalificera sig för slutspelet, är därför ett kvitto på att klubben återigen är på rätt väg i Europa.

Huruvida Man Utd och Alex Ferguson har någon taktisk vision för att återerövra Europa är oklart. Möjligen är det så att Man Utd fortfarande söker efter denna vision.

:::

Chelsea beger sig samtidigt hela den långa vägen till Ukraina för en tämligen tuff match mot Shakhtar Donetsk. I och med att Juventus bara klarade oavgjort mot Shakhtar på hemmaplan i förra omgången, så minskade pressen något på Chelsea inför den här matchen. Men det betyder så klart också att en vinst och tre poäng vore guld värt.

:::

Under kvällen spelas också i stort sett fulla omgångar i The Football Leagues samtliga tre divisioner, samt ett antal matcher i FA-cupens sista kvalificeringsrunda. Mycket fotboll ikväll med andra ord.

:::

Be Champions!!

Två av omgångens förlorare hittar vi i norra London. Tottenham inledde matchen mot Chelsea dåligt, och efter att de väl vänt på matchbilden en gång så klarade de inte av att hålla i den. Men Chelseas offensiv imponerar. Det gör emellertid inte Arsenal som spelmässigt var en skugga av den kapacitet som laget i sina bästa stunder besitter. Förlusten mot Norwich svider.

På Anfield fick publiken till sist fira en seger den här säsongen, och kanske var det något typiskt att den förlösande segerskytten var ingen mindre än Raheem Sterling, som alltmer får sägas börja personifiera Liverpools hopp om en ljusnande framtid. Vilka andra observationer är då möjliga att göra såhär under söndagskvällen?

:::

Edin Dzeko visar sitt värde för Man City

Det har varit en tuff tid i Man City för Edin Dzeko, som långt ifrån alltid får spela så mycket som han vill, och som varit ifrågasatt i olika utsträckning egentligen ända sedan han kom till klubben från Bundesliga. Det vore fel att säga att Dzeko är en målspruta för Man City, men vad man måste konstatera är att han besitter den för ett lag, sett över en hel säsong, så viktiga egenskapen att göra viktiga mål, det vill säga att göra dem vid rätt tillfälle.

Andra spelare kan ju göra många eller fler mål, inte minst tänker man kanske då på Dimitar Berbatov. Men Dzekos mål vänder matcher och vinner poäng åt Man City. Lördagens väldigt värdefulla vändning borta mot West Brom, med en man mindre på planen, kan komma att bli ett av den här säsongens viktigaste ögonblick för Man City.

West Ham är den starkaste nykomlingen

Man kan älska honom eller man kan hata honom, och det är många som inte särskilt gillar Sam Allardyce. Men man måste säga att han ändå vet vad han gör och är tämligen duktig på att skapa ett i Premier League vägvinnande spel med begränsade resurser och förutsättningar. Lördagens seger mot en av de andra nykomlingarna, Southampton, var imponerande, och i Mark Noble så har laget tillgång till en av ligans just nu bästa mittfältare. En sjundeplats efter åtta omgångar är imponerande.

Mark Hughes och Nigel Adkins sitter löst

Det vill liksom inte lossna för Southampton, som har haft en makalöst tuff inledning på säsongen men som nu inte bara förlorar matcher där de faktiskt ska kunna ta poäng, utan dessutom förlorar dem stort. Där bör finnas en grundläggande förståelse för den utmaning som Adkins ändå stod och står inför, men om resultaten inte snart börjar komma så kommer Southamptons styrelse till sist inte längre ha något val.

Åtta matcher och ännu inte en seger. Sammanlagt tre poäng på åtta spelade omgångar. QPR kan kanske trösta sig med att ett till lag är i princip lika dåligt, men QPR har befunnit sig ett år längre i Premier League än Reading och har investerat rejält i en bred och relativt stark spelartrupp. Det börjar alltmer kännas som en tidsfråga innan Mark Hughes får sparken.

Återkommande mönster i Tyne-Wear-derbyt

Det skrivs snart in i grundlagen att en spelare ska bli utvisad under ett derby mellan Sunderland och Newcastle. Den här gången var det, föga förvånande, Cheick Tioté som blev utvisad för Newcastle, vars brist på disciplin ställer till vissa problem för det egna laget. Annars var mycket sig likt för både Newcastle och Sunderland. Newcastle har lite svårt att knyta ihop säcken defensivt, samtidigt som Sunderland har uppenbara problem med spelet och målproduktionen framåt.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Omgångens spelare: Juan Mata, Chelsea

Fullständigt strålande i matchen mot Tottenham. Har just den rätta balansen mellan mod och klokhet på planen, och är också i konstruktiv mening mer aggressiv på planen än tidigare. Troligtvis är Mata just nu Premier Leagues bäste spelare.

:::

Be Champions!!

Likt mellan katter och fåglar. Närmare bestämt skator.

Dagens möte mellan Sunderland och Newcastle på Stadium of Light är det 146:e derbyt mellan dessa båda klubbar. Och det är ett derby som har potentiellt stor betydelse för båda lagen.

Det är en match med mer än bara lokal stolthet på spel, även om det inte finns något bara när det gäller lokal stolthet i den här matchen. Båda klubbarna har inlett säsongen skakigt. Förvisso var Sunderlands förlust mot Man City i förra omgången deras första för säsongen, men endast en vunnen match på sex spelade är inte något bra resultat för Martin O’Neill.

Newcastle visar upp ett liknande mönster. Alan Pardew har misslyckats med att hitta den inspiration som följde laget under hela den föregående säsongen, och som lyfte dem till en imponerande femteplats. Oroväckande är att Newcastle inte riktigt verkar lyckas få båda sina anfallare att samtidigt hålla en hög målproduktion.

Just de båda lagens målproduktion anger kanske färdriktningen inför dagens match. Endast tre spelare i båda dessa klubbar sammantaget har hittills den här säsongen gjort mål i ligan: Demba Ba och Hatem Ben Arfa för Newcastle samt Steven Fletcher för Sunderland. Det rimmar rätt väl med hur dessa derbyn brukar arta sig.

Hög dramatik och intensitet, men lägre kvalitet.

:::

Utöver lokal stolthet är det alltså en fråga om momentum, möjligen en anglicism som går ut på att få energi och medgång i ryggen.

Det finns mycket som inför dagens derby påminner om läget inför motsvarande derby förra säsongen. Newcastle vann då med 1-0 och Sunderland hamnade i en utförsbacke som ledde till att Steve Bruce fick sparken, samtidigt som Newcastle lyckades kvalificera sig för europeiskt cupspel.

Att det lag som vinner matchen den här säsongen, om nu något lag alls vinner den det vill säga, har möjlighet att bygga vidare på det resultatet under säsongen, är inte alls omöjligt. Det kunde också betraktas som ett vunnet första slag i den maktkamp som pågår i Englands nordöstra region.

:::

På senare tid är det här ett möte där Newcastle generellt sett har dragit det längsta strået. Faktum är att sedan Sunderland flyttade till Stadium of Light för rätt precis 15 år sedan, så har Sunderland bara vunnit en av totalt nio hemmamatcher mot Newcastle, och den för rätt precis fyra år sedan, samma säsong som slutade med att Newcastle flyttades ned till The Championship för övrigt.

Sedan den matchen är Newcastle obesegrade i fem möten mot Sunderland, och det som då såg ut som ett tydligt skifte i maktbalansen mellan de båda klubbarna till Sunderlands fördel, har snarare vänts till det motsatta. Vill man se det krasst kan man säga att Sunderland misslyckats i sin utveckling under de senaste fem åren.

Därför att på längre sikt är relationen mellan Newcastle och Sunderland en fråga om makt och konkurrenskraft. Det är en region av England där det är minst sagt tveksamt om det finns plats med två toppklubbar av Premier League-snitt, sett till lokal supporterbas, globala marknadsandelar och allmän köpkraft.

I ekonomisk teori talar man ibland om regionala monopol, och känslan är att detta är vad Newcastle och Sunderland i någon mening båda två måste försöka uppnå om de vill ta nästa steg uppåt i klubbutvecklingen. I det avseendet kan man säga att de båda klubbarna i hög utsträckning kannibaliserar på och blockerar varandra.

Den ena måste försvinna, för att den andre ska kunna växa sig stark.

:::

På samma gång som det naturligtvis är så att utan den ene så förminskas också den andre. Rivaliteten mellan de båda klubbarna definierar också klubbarna och är en del utav deras identitet. Och den sammanhörighet som många känner med antingen Newcastle eller Sunderland förstärks av närvaron av en gemensam fiende.

Det är i det här avseendet som ekonomisk teori om regionala monopol inte längre håller. Fotbollsklubbar är inte företag, där den enes död onekligen och tvivelsutan blir den andres bröd.

Applicera resonemanget på andra välkända klubbar och rivaliteter. Vad vore Real Madrid utan Barcelona? Vad vore kanske Man Utd utan Liverpool? Vad vore Celtic utan Rangers, vad vore AIK utan Djurgården och vad vore Boca utan River? De vore fortfarande någonting, men de vore mindre.

Be all you can be. Det är i derbyn av det här slaget som såväl lag som spelare har en möjlighet att uppnå just detta.

:::

Skador och avstängningar kan tänkas påverka båda lagen. Sunderland måste klara sig utan Lee Cattermole, som blev utvisad i Ligacupen mot MK Dons, vilket inte nödvändigtvis är en nackdel då Cattermole inte helt oväntat blev utvisad i förra säsongens derby. Titus Bramble riskerar också missa matchen med en höftskada.

Newcastle arbetar precis med en hyfsat lång skadelista. Ryan Taylor kommer på grund av sitt knä inte till spel, och det är också tveksamt om viktiga pjäser som Tim Krul, Fabricio Coloccini och Steven Taylor klarar av att komma till start, vilket är en rejäl försvagning av laget.

Newcastle fick rejält på nöten av Man Utd innan landslagsuppehållet och kanske tyder det på att de vill revanschera sig under dagen. Något som så klart kan tyda på både frejdig offensiv och noggrann defensiv. Oavsett vilket så måste de dock se upp med Steven Fletcher, som inlett säsongen alldeles utmärkt i Sunderlands anfall.

:::

Be Champions!!

För mindre än ett år sedan fick Andre Villas-Boas sparken från Chelsea. Vissa säger att han fick lämna klubben med kniven fortfarande i ryggen från Roberto Di Matteo och klubbens övriga coacher, som aldrig riktigt gav honom det oreserverade stöd som en manager måste ha för att implementera sina nya idéer.

Villas-Boas återuppstod under sommaren i Tottenham, och man kan kanske tänka sig att det här är en säsong präglad av revanschlusta gentemot Chelsea både för Villas-Boas personligen men också för Tottenham som klubb. Det var ju nämligen tack vare Chelseas tämligen överraskande Champions League-vinst som Tottenham trots en klarad fjärdeplats ändå inte fick spela i Champions League den här säsongen.

En vinst idag och Tottenham går efter en trög säsongsinledning återigen, åtminstone tillfälligtvis, upp på en av tabellens fyra första platser, samtidigt som de närmar sig Chelsea i toppen av tabellen.

:::

Att titta på Chelsea under Villas-Boas var stundtals som att bevittna en trafikolycka, det kunde se fruktansvärt ut men man kunde liksom ändå inte riktigt slita ögonen från det hemska. Det var ett spel där laget försökte pressa högt men där inte minst försvaret hade svårt att balansera nya idéer med gammal vana, och följaktligen mest hela tiden hamnade på mellanhand.

Villas-Boas lagbygge i Tottenham ser redan betydligt mer gediget ut, även om det såg skakigt ut i säsongens första matcher. Där finns två statistiska guldkorn som Who Scored? grävt fram som beskriver Tottenhams kvaliteter: Dels att Tottenhams mittfält med Sandro och Moussa Dembélé är det som återvunnit bollinnehavet flest gånger i ligan, och dels att Tottenham är det lag som släppt till näst lägst antal skott mot det egna målet.

Kontrasten mot tiden i Chelsea är slående. Där blev Chelseas mittfält kontinuerligt överspelade, samtidigt som försvaret läckte som ett såll och släppte till skott och öppna målchanser närmast i parti och minut.

:::

Så var har fungerat i Tottenham som så tydligt inte fungerade i Chelsea?

Frågan är något tendentiös så här sju omgångar in på ligasäsongen, men enkelt formulerat har det troligtvis mycket att göra med managerns auktoritet inom klubben. I Chelsea är den låg, omskuren av såväl ägare som av spelare, samtidigt en manager i Tottenham ges betydligt större handlingsutrymme av klubbstyrelsen. Villas-Boas kom också till klubben med ett tydligt mandat att lyfta laget rent taktiskt, det som så tydligt brustit under Harry Redknapp.

Villas-Boas taktiska idéer fick aldrig något större gehör i Chelsea. I Tottenham verkar de dock ha fått fäste. Sett till spelartruppen så har flera nya spelare tillkommit till Tottenham, Villas-Boas har också lyckats genomföra vissa förändringar i såväl trupp som startelva i större utsträckning än han mäktade med i Chelsea.

Det är också möjligt att tänka sig att Tottenhams spelare inte i samma utsträckning som Chelseas spelare fallit i framgångens fälla av mentalt motstånd mot förnyelse.

:::

Det finns så klart de som pekar på att Villas-Boas inledning i Chelsea såg ungefär lika ljus ut den. Men att korthuset till sist rasade för honom, och att samma sak riskerar att inträffa i Tottenham.

Där finns dock en viss betydande skillnad. Det började bra i Chelsea för att därefter gå utför, men tecknen på problem och svagheter kunde man se redan från början. I Tottenham har det gått trögt i inledningen med en därefter uppåtgående trend.

Det är dock en trend som kan få ett tämligen brutalt slut i dagens match mot Chelsea. På flera sätt känns det som en tämligen säsongsdefinierande för Tottenham. Vinsten på Old Trafford mot Man Utd måste förvisso ses som en tidig höjdpunkt på säsongen för både klubb och fans, men det är på White Hart Lane som lagets prestationer verkligen haltat inledningsvis.

Om Tottenham vill vara ett topplag i Premier League så måste vinst vara budget också i sådana här matcher, det vill säga mot övriga topplag på hemmaplan. Det misslyckades Villas-Boas att leverera med Chelsea, ett stort skäl till att laget till sist hamnade sexa i tabellen, frågan är om han klarar av att leverera det i ett Tottenham med högre ambitioner än så.

:::

Leeds hade precis slagit in kvitteringen till 1-1, vilket också blev slutresultatet i Yorkshirederbyt på Hillsborough mellan Sheffield Wednesday och Leeds, när en ensam Leedssupporter tydligen tog Wednesdayfansens ramsa ”You’re Leeds United, you’ll do as your told!” som en personlig utmaning. Han tog en snabb löpning i djupled in på planen, och smockade till Wednesdays målvakt Chris Kirkland.

Stor skandal naturligtvis. Efteråt bråkade Dave Jones och Neil Warnock om Leedsspelarnas beslut att efter matchen tacka Leeds supportrar. Oavsett vilket, jag har alltid lite problem med att i ett sådant här läge rikta skulden någon annanstans än mot just den individ som utförde brottet.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Chelsea (13:45), Fulham vs Aston Villa, Liverpool vs Reading, Man Utd vs Stoke, Swansea vs Wigan, West Brom vs Man City, West Ham vs Southampton, samt Norwich vs Arsenal (18:30).

Kan Liverpool vinna på hemmaplan? Kan Roberto Martinez plocka hem alla tre poängen på sina gamla jaktmarker? Kan Aston Villa hitta formen borta mot Fulham? Frågorna är många, och framåt kvällen vet vi svaren.

:::

Be Champions!!

Den här veckan tittar jag närmare på de jag väljer att betrakta som spelgenier: de som skapar och uttrycker sig själva på fotbollsplanen, som ger spelet dess fundamentala karaktär, de som förnyar spelet på sin position, samt de som i någon mening personifierar såväl som lyfter både sitt lag och sin klubb.

När jag värderar spelgenier i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet. Det är till naturen helt subjektivt, och jag ska ärligen säga att den här veckan hade jag det nog svårare än någon gång tidigare.

Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.

:::

 (4) Gianfranco Zola – Chelsea

Föreställ er ett italienskt spelgeni sisådär runt mitten av 1990-talet, uppfostrad i Sao Paolos katakomber i Neapel och stöpt i den Diego Armando Maradonas ande som under ett årtionde dessförinnan omslutit hela den staden och fotbollsklubben. Att en sådan spelare över huvud taget skulle bege sig till England vid den här tiden är ytterst osannolikt, och att destinationen då skulle bli Chelsea, som vid den tidpunkten ungefär motsvarade vad Everton eller kanske Aston Villa är nu, gränsar till det orimliga.

Det vore kanske fel att säga att Zolas tid i England och i Chelsea blev helt fri från problem och motgångar, han fick kämpa, men kämpa gjorde han alltid med ett glatt leende i ansiktet. Men oavsett om det gick trögt ibland, så var det med Zolas ankomst som Chelsea började utveckla både spel och resultat och blev stegvis allt starkare i Premier League. Cuptriumfer följde, såväl i England som i Europa, och om där finns ett case för att Chelsea var ett storlag innan Roman Abramovich köpte rubb och stubb, så är det på grund av att Gianfranco Zola med sin blotta närvaro gjorde dem till det. Likt en gång Maradona i Napoli.

(3) Matthew Le Tissier – Southampton

Om det någonsin fanns ett sätt som Matt Le Tissier inte kunde göra mål på så har han i alla fall gjort sitt allra bästa för att undanhålla detta för omvärlden. En katalog över alla hans mål imponerar både vad avser kvantitativt antal mål som sett till kvaliteten på dessa mål. Huruvida någon annan spelare i den engelska ligahistorien kan uppvisa en motsvarande mängd av rent spektakulära mål är ytterst oklart. Möjligen George Best.

Vad Le Tissier betydde för sitt Southampton är troligtvis helt omöjligt att överskatta. Under hans tid i klubben befann sig laget ständigt i Premier League, men efter att han avslutat sin spelarkarriär var det bara en tidsfråga innan Southampton föll inte bara ur Premier League utan ännu längre ned i det engelska ligasystemet. Runt Le Tisser cirkulerade en samling av fotbollens vandringsmän och medelmåttor, som i Le Tissiers lojala närvaro växte ut till något bättre än vad de förmodligen var.

(2) Dennis Bergkamp – Arsenal

Några av de mål som Bergkamp har gjort för Arsenal är utanför den här världen, på något annat sätt är det inte möjligt att beskriva en del av de konststycken han svarat för. Men Bergkamps storhet återfinns inte bara i hans målskytte, utan lika mycket i hans passningsspel, som i hög utsträckning låg bakom det mesta av lagets och övriga spelares målproduktion, såväl som hela hans rörelsemönster på planen, där han med inte så mycket mer än minimala kroppsvridningar kunde vända en hel spelsekvens och skapa viktigt spelutrymme för både sig själv och medspelarna.

Med Arsenal var han väldigt framgångsrik. I rätt exakt ett årtionde var han helt central för allt som Arsenal åstadkom på fotbollsplanen. Det som något reducerar hans omdöme är frågetecken kring i vilken utsträckning han i någon egentlig mening lyfte sitt lag till en högre nivå. Å andra sidan är det så klart värt att notera att sedan Dennis Bergkamp lämnat Arsenal, så har Arsenal ännu inte vunnit en enda titel.

(1)    Eric Cantona – Man Utd

Naturligtvis är detta också ett personligt och på sätt och vis också känslomässigt val för mig, det ska man inte sticka under stol med. Men det kan man säga om alla val på listan för dem det berör, och för mig utesluter inte detta vissa väldigt specifika kalla omständigheter. Eric Cantona har ofta benämnts som den inspirerande gnistan, ”the last piece of the puzzle”, bakom det röda imperium som i 1990-talets grundlades på Old Trafford.

Det finns en scen i Gladiator när Maximus samtalar med Proximo om hur det är publikens gunst som egentligen avgör vilka som segrar på Colosseums sand, och Maximus avslutar med löftet att ”I will win the crowd, I will give them something they have never seen before.” Ett eko av detta återfinns i Cantonas omtalade svar på den fråga som Alex Ferguson sades rikta till alla nya spelare i klubben, huruvida de var stora nog att spela för den, nämligen att frågan snarare var om klubben var stor nog för honom.

Där fanns en sorts konstruktiv arrogans i fransmannen. Den manifesterades i en uppvikt krage och uppspänt bröst men också i ett spel som var större och mer genialiskt än vad som dittills skådats i Premier League. Där andra spelare såg hinder såg Cantona möjligheter. Men Cantonas inflytande begränsades inte till fotbollsplanen, med en för den tiden unik inställning till sin egen fotboll och de förberedelser han vidtog så utgjorde han en väldigt karismatisk förebild för en generation av nya unga engelska spelare.

:::

Bubblare:

»  Mario Balotelli – Man City
»  Paul Gascoigne – Middlesbrough & Everton
»  Vinnie Jones – Wimbledon

Fyra istället för fem. Ett sent innehållsbeslut. Jag hittar inte riktigt någon femte spelare som förtjänar att befinna sig på samma lista som de nämnda fyra. De som bubblar är intressanta, men av lite olika skäl ändå inte aktuella. Och varför ha fem bara för att ha fem?

Vinnie Jones får väl betraktas som ett galet geni. När jag tänker efter så kan man väl se alla bubblare på det viset. Lite grann av en separat kategori på genilistan kanske. Kanske som en särskild blinkning till Cantona, som onekligen kunde vara lite galen han med.

Annars kanske man skulle kunna återvända till David Ginola eller gå på något mer uppenbart som till exempel Cristiano Ronaldo. Kanske är det också värt att prata om mer sentida smågenier som Cesc Fabregas, Luka Modric och David Silva.

:::

Tänk på en siffra. Dubbla den. Addera sex. Halvera summan. Dra av den siffra du började med. Svaret är tre. Alltid. Fantastiskt. Mind wide shut. Från Twitter någon gång under gårdagen, mitt bidrag till John Terry-farsen. Fråga mig inte varför, men det kändes rätt.

:::

Be Champions!!

Det var en anmärkningsvärd värvning, med tanke på att Nathan Ellington samtidigt var eftertraktad av såväl West Bromwich som Millwall, två klubbar som vid tillfället kämpade om uppflyttning till Premier League. Men samtidigt var Ellington också på flera sätt en anmärkningsvärd människa. Under sin skoltid var han mästare i höjdhopp, och några år senare representerade han också Storbritannien i bordtennis.

Lika mångsidig som han var inom idrotten, så mångsidig var han också på fotbollsplanen. Ellington var snabb och stark, bra på huvudet och teknisk med fötterna. Begåvat med en god arbetsmoral på planen så kunde han samtidigt göra det oväntade. Nathan Ellington skulle snabbt visa sig bli en ytterst viktig spelare för Wigan.

The Duke, som han också kom att kallas, efter den legendariske jazzmusikern Duke Ellington.

:::

Det var med Nathan ”The Duke” Ellington som Wigans marsch uppåt i den engelska ligapyramiden inleddes. Redan i sin debut för Wigan, borta mot Chesterfield, gjorde han sitt första mål för klubben, i en match som Wigan vann med 2-1.

Det var emellertid säsongen därpå, 2002/03, som Ellington verkligen började betala av transfersumman. På 45 spelade ligamatcher gjorde han 18 mål, och var en av de främta anledningarna till att Wigan för första gången i klubbens historia gick upp i den engelska andradivisionen, The Championship.

Det fanns tvivel på om Ellington skulle kunna vara lika bra på en högre nivå, men de farhågorna dog snabbt ut. 18 mål också kommande säsong innebar att Wigan etablerade sig i The Championship och säsongen därpå skulle bli en av klubbens mest minnesvärda någonsin. 2004/05, en säsong som inleddes med 17 raka matcher utan förlust, vann Wigan med 3-1 över Reading i säsongens sista match och säkrade på så vis andraplatsen i ligan och därmed uppflyttning till Premier League.

För första gången i klubbens då 73 år långa historia.

:::

Nathan Ellington var en av hjältarna bakom bedriften, och en klubblegend i vardandes. Det var inte bara för målen han gjorde utan för det sätt på vilket han genomförde säsongen. Med en skadad axel som han drogs med under hela säsongen så vann han ändå skytteligan i The Championship med 24 gjorda mål, och han utgjorde tillsammans med Jason Roberts ett mycket intressant anfallspar, som lovade mycket inför den stundande debutsäsongen i Premier League.

:::

Men så blev det aldrig. Om skälen till det går att tvista länge. Nathan Ellingtons kontrakt gick ut 2006 och av förståeliga skäl så var han intresserad av att förhandla fram ett nytt. Likt Oliver Twist beger sig så Ellington till Dave Whelan, Wigans excentriske ägare, för att ställa den närmast klassiska frågan: ”Please sir, I want some more.”

Det var inte en fråga som togs väl emot. Whelan nekade förfrågan, och en kort tid därefter såldes Ellington till West Brom för £3m, förvisso en vinst i rena transfertermer men också ett betydligt lägre belopp än vad de kunnat få för honom efter någon eller några säsonger i Premier League. Utöver att Wigan gjorde sig av med en av sina allra främsta spelare.

Det mest ironiskt tragiska är att Nathan ”The Duke” Ellington såldes till West Brom den 13 augusti 2005, det vill säga mindre än ett dygn innan Wigan skulle spela sin premiärmatch i Premier League. Likt Moses som ledde sitt folk genom öknen i många år så skulle Ellington aldrig få träda in i det utlovade landet, och kanske var det här som en del av hans hjärta brast.

Återstoden av hans karriär har tillbringats i ett antal Championship-klubbar, ägd av Watford men utlånad till Derby och Prest, och under en period var han även utlånad till den grekiska klubben Skoda Xanthi. Hans attityd förändrades, hans form och fysik dalade, och det pratades också om att hans äktenskap och följande konvertering till Islam förändrade honom som fotbollsspelare.

Kanske fann han andra mål med livet än fotbollen. Vi kan bara hoppas det, då han för närvarande för en avslagen tillvaro i Ipswich, dit han värvades av Paul Jewell som en gång i tiden värvade honom till Wigan. Ett löfte om en stjärna som aldrig infriades.

Och en påminnelse om de mycket små vägskäl i en professionell fotbollsspelares liv som kan utgöra skillnaden mellan uppgång och nedgång.

:::

Be Champions!!

Det var en uppfattning jag hade ytterst lite förståelse för. På samma sätt som de som torgförde den uppfattningen uppvisar en ytterst liten förståelse för fotbollens och idrottens grundläggande själ, att på fotbollsplanen är alla lika mycket värda. Men efter kvällens debacle i Warszawa är jag benägen att i alla fall delvis ändra uppfattning.

Flygbolag och andra liknande serviceföretag brukar, i syfte att flytta över alla former av juridiskt och ekonomiskt ansvar till konsumenten, tala om så kallade acts of god. Det vill säga sådana händelser som de själva helt enkelt inte kan anses kontrollera.

Att det regnar väldigt i Polen är inte något som det polska förbundet, och arrangörerna av gårdagens VM-kval, kan göra något åt. Vad de däremot kan göra något åt är att se till att arenans tak faktiskt används, att där finns en beredskap för den händelse att det faktiskt skulle regna, och att inte vänta minst en timme med att meddela det som varenda människa redan från början sett som helt uppenbart, nämligen att matchen skulle behöva skjutas upp.

Det är naturligtvis fansen som drabbas mest av det hela, inte minst då de engelska fans som rest till Polen. I skrivande stund klarar arrangörerna inte ens av att garantera att dessa kommer att kunna komma in på matchen under onsdagen, kl 17:00. Det vill säga, om de nu över huvud taget har möjlighet att stanna kvar i Polen för att se matchen.

Problemet med amatörism inom landslagsfotbollen är inte att England eller andra stora länder tvingas möta länder som San Marino, Andorra, Liechtenstein, Luxemburg och Sverige, utan att själva arrangemangen också i större och medelstora fotbollsländer är så illa planerade och genomförda.

See what I did there?

:::

Sverige. Sverige. Vilken kväll. Vilken bragd. Länge där såg det ju ut som om Sverige kunde sätta sig ner och spela fia med knuff med San Marino. Man kan så klart fråga sig hur i hela friden det kan komma sig att Sverige släpper iväg matchen till 0-4 till att börja med. Men det är ju med åtminstone viss rätt inte det som det kommer att pratas om efter tisdagskvällens match i Berlin.

Vi har så klart bevittnat en av den svenska fotbollshistoriens allra största bragder och triumfer. Sverige gjorde en Newcastle, fast ännu värre. Till och med mycket värre. Och Tyskland visar att Tyskland inte längre är fullt lika tyskt som Tyskland en gång var.

Tala om bonuspoäng både sett till hur man tänkte inför matchen och inte minst då sett till hur det såg ut under matchen. Med den poängen och den kicken som upphämtningen rimligtvis borde ge så vore det väl tusan om inte Sverige kunde klamra sig vidare till VM ändå.

:::

Roligt från In The Stands så här under kvällen, en fotbollselva med ekivoka alternativt något olyckliga namn (4-4-2):

Fabian Assman (GK) – Julian Dicks (LB), Rod Fanni (RB), Danny Shittu (CB), Milan Fukal (CB) – Christian Fuchs (LW), Brian Pinas (RW), Wang Dong (CM), Andre Muff (CM) – Stefan Kuntz (FW), David Goodwillie (FW).

:::

Be Champions!!

Ikväll ställs England inför vad som utan tvekan är en av det här VM-kvalets nyckelmatcher, Polen borta, och man anar risken att Roy Hodgson den här gången väljer att återvända till vad som känns psykologiskt och kanske även politiskt mest tryggt, det vill säga de sedan tidigare etablerade spelarna. Och inte behåller på planen det som ändå visade sig fungera väldigt väl den här gången, den yngre generationen av tekniskt effektiva spelare.

Dilemmat när det gäller laguttagningar i landslaget, och möjligen Englands landslag i synnerhet, är en fråga om nutid och framtid. Det råder ingen tvekan om att för att Englands chanser i ett kommande VM-slutspel, i Brasilien om två år, ska vara så stora som möjligt så behöver den yngre generationen spelas samman och få erfarenheter, exempelvis i ett tufft VM-kval.

Samtidigt spelas VM-kvalet i nutid, och det kan naturligtvis vara så att, eller kännas som om, det är nödvändigt att spela med redan mer rutinerade, men samtidigt äldre, spelare i laget för att över huvud taget ta sig till detta VM-slutspel.

:::

Mitt bestående intryck av England från matchen mot San Marino var att det fanns en glädje i de engelska spelarnas ögon. Det här var spelare som tyckte om att spela tillsammans, som tyckte om att spela för England, och som hade roligt där ute på fotbollsplanen, själva och tillsammans med de andra. Och spelare som är glada och har roligt vågar också göra saker eller ”uttrycka sig själva på planen”.

De som följt Englands landslag under de senaste åren, för att inte säga årtiondena, vet att det här inte är en självklar syn över huvud taget. Där har det bestående intrycket snarare varit ångest och rädsla.

Finns det då inte ett värde i att behålla denna översiktliga laguppställning, även om Roy Hodgson mer än antydde efter matchen mot San Marino att det inte handlade om den ordinarie uppställningen? Och finns det inte en risk att alltför många byten kväver den glädje och därmed det spel som den yngre och inte sedan tidigare etablerade spelargenerationen nu trots allt visar?

Ett byte känns naturligt. Steven Gerrard måste spela, han är helt välförtjänt lagkapten, en god fotbollsspelare och en inspiration för laget. Att han spelar istället för någon av Theo Walcott/Aaron Lennon eller Alex Oxlade-Chamberlain känns naturligt, och kanske dessutom klokt även rent defensivt taktiskt i en tuffare match på bortaplan.

:::

Dilemmat underlättas av att Frank Lampard den här gången inte är tillgänglig, det begränsar på kort sikt Hodgsons huvudvärk. Men det viktiga i nuläget är att inte tvinga in pusselbitar i hål som inte är avsedda för dem. Med andra ord, använda rätt spelare på rätt position. Och i det avseendet är det viktigt att Hodgson inte offrar position för person.

Det är nog ingen som egentligen betvivlar att Steven Gerrard och Frank Lampard i övergripande mening är större fotbollsspelare än Michael Carrick, så klart är de det. Men de är inte på samma sätt som Carrick helt rätt spelare för just den position som det är aktuellt att han ska spela i. Det ska inte förstås som att Carrick är perfekt på något sätt, men han är Englands bäste och mest naturlige spelare på den positionen, en position som inom internationell fotboll har blivit livsviktig.

Att låta Gerrard eller Lampard ersätta Carrick vore därtill, utöver ett återfall till den policy av person före position som destruktivt präglat engelsk landslagsfotboll i årtionden, att låsa upp och begränsa den roll som dessa spelare är bättre lämpade att spela för laget. Steven Gerrard till exempel gör sig bättre, både för sig själv och för laget, i en mer fri roll vid sidan av Michael Carrick.

:::

Ikväll får vi se hur Roy Hodgson tänker, och hur han väljer att balansera nutid och framtid för Englands landslag, och hur han balanserar å ena sidan VM-kval med å andra sidan VM-slutspel.

:::

Be Champions!!

Diskussionen är problematisk, och då inte enbart för att den så väldigt lätt låter sig präglas av subjektiva lagsympatier respektive lagantipatier, utan också för att den är och förblir så grågrumlig i till och med en sådan fundamental aspekt som gällande vad som över huvud taget är en filmning. Här finns det nämligen en mängd olika definitioner.

En generell definition av filmning brukar vara att när någon försöker utge en situation för att vara något den inte är, i syfte att lura till sig fördelar, så är det en form av fusk. Men betänk då exempelvis tröjdragningar. På fotbollsplanen tenderar spelare ramla när de blir dragna i tröjan. Men om två personer springer ikapp på gatan och den ena drar den andre i tröjan, så kommer inte denne att ramla utan som mest sluta springa. Trots detta är det ytterst få om ens någon som anser att spelare som ramlar när de blir dragna i tröjorna filmar till sig fördelar.

Det finns naturligtvis många fler exempel. Även i mer fysisk kontakt så är det ju sällan så att den drabbade spelarens reaktioner ens nästan reflekterar en rimlig verklighet. Det överdrivs mest hela tiden.

Men det tenderar vi att blunda för och istället endast granska huruvida det förekom fysisk kontakt eller ej, vilket vi dessutom tror oss med exakthet kunna avgöra från stillbilder och olika och ofta tvetydiga repriser. Det finns vanligtvis ingen hejd på vad förmodligen normalt begåvade fotbollssupportrar anser sig kunna läsa ut med exakthet från en bild eller repris.

:::

Det mest talande för diskussionen som helhet är dock ensidigheten och bristen på nyans. Saker och ting beskrivs ytterst binärt. Antingen fick någon som ramlade en fysisk kontakt, och då är det absolut inte filmning. Eller så fick han inte någon fysisk kontakt, och då är det definitivt filmning. Sanningen är däremot något mer komplex.

Om vi skulle teoretisera kring det här med filmningar så skulle vi kunna tänka oss att det finns två olika aspekter som är i grund och botten avgörande: För det första huruvida det existerar fysisk kontakt eller ej, samt: För det andra huruvida den drabbade spelaren faktiskt ramlar eller ej. Dessa två aspekter skapar fyra möjliga situationer:

En spelare ramlar vid fysisk kontakt

När en spelare ramlar vid fysisk kontakt så brukar de allra flesta ta det som intäkt för att spelaren inte filmar. Inte sällan grävs det fram stillbilder eller reprisbilder som ska bevisa den fysiska kontakten och därmed såsom per automatik att någon filmning är det minsann inte fråga om. I själva verket är detta en situation med två möjliga utgångspunkter.

Det kan dels vara så att den fysiska kontakten faktiskt tvingar spelaren att ramla, han har med andra ord inget val. Men det kan dels också vara så att det är en fysisk kontakt där spelaren har möjlighet att förbli på benen och fortsätta spelet, men väljer att falla och förstärka. Jämför med tröjdragningsexemplet ovan. Att där finns fysisk kontakt utesluter med andra ord inte att det är fråga om en filmning.

En spelare ramlar utan fysisk kontakt

Den omvända situationen, att en spelare ramlar utan fysisk kontakt, är den som brukar orsaka allra mest upprördhet i media och bland supportrar. Även här plockas naturligtvis stillbilderna och reprisbilderna fram, och om där inte finns fysisk kontakt så bevisar det per automatik att det är fråga om en filmning, det enligt vissa mest förhatliga inom fotbollen.

Men även här har myntet två sidor. En spelare kan ramla utan fysisk kontakt av åtminstone två olika skäl. Dels av det skäl som de flesta så klart redan misstänker, nämligen att han försöker filma eller fuska sig till en fördel. Om det behöver inte ordas mera. Men dels också för att han helt fullt och genuint tror att en kollision är på väg och därför faller i tanken för att därefter också falla med kroppen, också en fråga om balans. Eller så kan det vara så att spelaren försöker att i förtid parera, för både sin och för motspelarens skull, vad han bedömer vara en kommande kollision.

Även här kan det också vara på ett annat sätt än vad många vill tro, nämligen att avsaknad av fysisk kontakt inte måste betyda att spelaren faktiskt filmar i någon egentlig mening.

En spelare ramlar inte vid fysisk kontakt

Den tredje situationen, när fysisk kontakt existerar men spelaren inte ramlar utan fortsätter spela, brukar ju hyllas som ett exempel på den ärlige och renhårige fotbollsspelaren. Ytterst tendentiöst och stundtals hycklande brukar ju detta lyftas fram som ett särskilt karaktärsdrag hos brittiska spelare, tough guys och allt det där.

Och naturligtvis kan det mycket väl vara så att en spelare som inte ramlar trots fysisk kontakt gör det av helt ärliga och genuina skäl, det vill säga han ramlar inte helt enkelt därför att den fysiska kontakten inte var av det slaget. Men det kan också vara så att spelaren väljer att inte ramla endast av det skälet att han i just det läget anser sig tjäna på att fortsätta spela, kanske för att han då får en så pass bra målchans eller för att han inte tror det vara sannolikt att domaren ändå dömer till hans fördel.

I så fall agerar inte spelaren genuint, utan i så fall agerar han kalkulativt. Det är intresse snarare än moral som styr spelarens handlande, och då leder det tanken fel att prata om ärlighet och renhårighet. Även om ett kalkulativt handlande inte nödvändigtvis utesluter ärlighet.

En spelare ramlar inte utan fysisk kontakt

Detta är egentligen en överflödig kategori. Modellens slaggprodukt om man så vill. Där finns naturligtvis ett oändligt antal situationer på en fotbollsplan under en match där en spelare inte ramlar utan fysisk kontakt. Sett till de specifika situationer vi ändå diskuterar här i bloggen så är det ändå frågan om att spelaren i det läget är antingen helt genuin, eller så resonerar han kalkulativt, det vill säga att han tjänar på att inte ramla.

:::

Vad vill jag då säga med den här genomgången? Jo, först och främst att det som diskuteras aldrig är helt ensidigt. Att varenda upptänkbar situation på fotbollsplanen har minst två sidor som måste vägas mot varandra, och att det mest konstruktiva vore att åtminstone värdera spelarnas möjliga motivbilder innan man av mer eller mindre goda skäl fördömer hans beteende. Samt att dessa motivbilder kan vara ytterst svåra, för att inte säga i många fall omöjliga, att avgöra från en stillbild.

:::

Port Vale mot Oxford United i League Two ikväll. För den som möjligen känner viss abstinens vad gäller engelsk klubblagsfotboll.

:::

Be Champions!!

Det mesta av pratet har handlat om Evertons säsongsinledning, men att West Bromwich ligger däruppe, på samma poäng som Everton, är förmodligen desto mer överraskande. Det är nog få som tror att West Bromwich ska kunna hålla sig kvar däruppe i tabellen, men det förändrar inte att deras säsongsinledning har varit alldeles utmärkt, med 14 inspelade poäng på de sju första matcherna.

Ett vanligt omdöme om West Brom har varit att de varit för bra för The Championship, men för dåliga för Premier League. Bakgrunden är deras karaktär som jojo-klubb, under de senaste 13 säsongerna har klubben flyttats upp eller ned sju gånger, och gått till playoff i ytterligare två. Nu spelar de för tredje säsongen i rad i Premier League.

:::

West Bromwichs säsongsinledning går minst sagt tvärtemot mitt tips inför säsongen, jag trodde att de riskerade dras in i en nedflyttningsstrid. Skälet till det var att jag var tveksam till hur Steve Clarke skulle klara sig som manager snarare än som assistent, men i realiteten är det kanske just Clarkes jobb med det taktiska och organisatoriska på planen som lett till West Bromwichs upphöjda tabellplacering.

Vad är då en realistisk ligaplacering för West Brom? Att de skulle sluta på någon av de fem översta platserna är nog uteslutet, före någon av de fem redan nämnda toppklubbarna slutar de inte. Men kanske är någon av platserna 6-8 faktiskt uppnåbar för West Brom. De har i så fall att konkurrera med företrädesvis Everton, Liverpool och Newcastle om dessa platser. Inte någon omöjlig uppgift.

Det skulle i så fall innebära, givet att cupresultaten går klubbens väg, att West Brom nästa säsong skulle kunna spela europeisk cupfotboll. Om det inträffar får man ändå lov att säga att Steve Clarke har gjort en succédebut som manager.

:::

Någon jojo-klubb är alltså inte West Brom längre. Och det främsta skälet till det är att West Brom kort och gott är en välskött engelsk klubb, som drivits med ett långsiktigt perspektiv i åtanke, utan att dra på sig större kostnader än vad klubben oavsett sportsliga resultat skulle kunna hantera. En klubb i långsam men säker tillväxt med andra ord.

West Brom har varit defensivt mer solida den här säsongen än förra, men har också fler offensiva alternativ, med spelare som Shane Long, Peter Odemwingie och Romelu Lukaku att tillgå. I backlinjen har svenske Jonas Olsson också gjort stor succé, och han har Steve Clarkes orubbliga förtroende. West Brom har alltså lyckats ta fram och än viktigare också behålla en också med Premier League-mått mätt stark spelartrupp.

Kontrasten med Aston Villa, en av West Broms främsta rivaler inom fotbollen i Midlands, är tydlig. För samtidigt som West Brom är på stadig uppgång så är Aston Villa, under långa tider den främsta klubben i regionen, i allvarliga problem på tabellens nedre halva. Aston Villa prövade att spendera sig ikapp övriga Champions League-konkurrenter men misslyckades, och de sparpaket som Randy Lerner därefter påtvingat klubben har lett till en rejält försvagad spelartrupp.

:::

Aston Villa vann Europacupen 1982, och har försökt återuppnå en motsvarande status mer eller mindre ända sedan dess. Tre år tidigare, det vill säga 1979, slutade West Brom trea i Division One, den förra gången som klubben var att betrakta som bäst i Midlands. Detta upprepades förra säsongen när West Brom slutade på 10:e plats, och den här säsongen har laget fått sin bästa start sedan just säsongen 1978/79.

Status förbyts inte på en dag eller en säsong, det är en längre process än så, och Aston Villa förblir den största klubben i regionen. De har störst arena, flest supportrar och en mer anrik historia. Men fotboll spelas i nutid och på fotbollsplanen, och här och nu så är West Brom att betrakta som den bästa klubben i Midlands.

:::

Be Champions!!

Förra veckan pratade jag om lovande målvakter, och den här gången blir det till att titta lite närmare på försvarare. Det är inte någon utförlig genomgång jag gjort, till det räcker vare sig tid eller kunskap till. Min vägledande princip har varit OS-regeln, nämligen att jag betraktar en spelare som ung om han teoretiskt hade fått spela OS i somras. Med andra ord, 23 år eller lägre.

Min utgångspunkt är rykten, enskilda observationer och unga spelare det i olika sammanhang har pratats om. En snabb genomgång av vilka unga spelare som hittills under säsongen spelat flest matcher för sina respektive lag har tillfört några namn. Helt säkert finns där spelare jag av olika skäl inte fått med, så listan ska absolut inte betraktas som uttömmande.

Det är kort och gott fem lovande spelare.

:::

(5) Luke Wilkinson, Dagenham & Redbridge

Dag & Red hade en trög inledning på säsongen men har ryckt upp sig under september och framåt, och hade en period när de gick obesegrade i fyra matcher, varav de vann två. Ett skäl till denna uppryckning är Wilkinson, som den 1 september gjorde sin a-lagsdebut för klubben. Hans kanske främsta insats kom i en dramatisk 4-3-vinst mot Bradford, där Wilkinson som försvarare gjorde ett mål och låg bakom tre.

Wilkinson inledde sin professionella fotbollskarriär i Portsmouth, varifrån han släpptes 2009 i samband med klubbens förestående ekonomiska problem. Han har därefter harvat i de lägre divisionerna, bland annat i Northampton samt i The Conference. 2010 skrev han på för Dag & Red, men har de senaste åren varit utlånad till Boreham Wood och Dartford i The Conference South, och med Dartford lyckats bli uppflyttad till The Conference Premier.

(4) Joe Rafferty, Rochdale

Många blev överraskade när Liverpool den här sommaren släppte Rafferty från klubben. Förra säsongen var han kapten för den U18-lag som slutade trea i dess akademiliga, och han spelade 26 av 29 matcher för laget. Jimmy Bell, Rochdales assisterande manager, såg till att plocka Rafferty till klubben så fort han insåg att spelaren var tillgänglig.

Rafferty är en mångsidig ung försvarare. Den här säsongen har han, endast 19 år gammal, spelat i över hälften av Rochdales matcher, samtidigt som laget ligger på en god femteplats i tabellen. Det är inte minst hans mångsidighet som bidrar till laget, han kan spela både som högerback, mittback och som mittfältare, även om det är som mittback han förmodligen har sin framtid.

(3) Ash Taylor, Tranmere Rovers

Tranmere leder för tillfället League One, och har på elva matcher tappat endast futtiga sex poäng. Ett stort skäl till det är den unge mittbacken Taylor, som bidragit till att laget hållit nollan i mer än hälften av matcherna och själv svarat för ett par dominanta insatser som man kanske främst förväntar sig av äldre spelare.

Taylor kom till Tranmere som 10-åring och har i omgångar varit utlånad till spelare i The Conference. Han debuterade för Tranmere under 2009 och säsongen därpå utsågs han till årets unga spelare i League One, och han har vid flera tillfällen representerat Wales ungdomslandslag. Föga förvånande så har Tranmere nyligen beslutat förlänga kontraktet med Taylor.

(2) Joe Davis, Port Vale

Att vara en del av en fotbollsfamilj kan vara både betungande och till hjälp. Betungande eftersom det skapar press och kanske orimliga förväntningar. Hjälp eftersom det gör det lättare att veta vad som krävs, och gör att goda råd och kontakter finns nära till hands. Crewe Alexandra ligger familjen Davis nära till hands, där är pappa Steve Davis manager och brorsan Harry Davis spelar också han i försvaret.

För Joe Davis är det däremot Port Vale som gäller. För två år sedan satt den snart 19-årige mittbacken på bänken för första gången, men efter en väldigt imponerande reservlagsmatch mot Sheffield Wednesday så blev han bara några månader senare en fast karaktär i a-laget. Davis är en tuff och modig spelare, orädd i tacklingarna, och beskrivs som en född ledare. Han utsågs förra säsongen till årets unga spelare i klubben, och ett nytt kontrakt fram till 2014 var närmast en formalitet.

(1) Curtis Nelson, Plymouth Argyle

Det gick snabbt för Nelson efter att han 2009 släpptes från Stoke, som han började spela i 2002 som nioåring. Han värvades omedelbart till Plymouth av klubbens dåvarande manager Peter Reid, som tidigare varit i Stoke. Hans prestationer i ungdomslag och reservlag innebar att han fick träna regelbundet med a-laget redan från början.

Snabbt slog han sig in i Plymouths a-lag, och hann med att spela 38 matcher i alla turneringar för Plymouth under sin första säsong, vinna utmärkelsen för årets unga spelare i klubben, samt bli uttagen till Englands U18-lag i en match mot Italien under 2011. Plymouths nye manager Carl Fletcher har valt att satsa på äldre och mer erfarna spelare i backlinjen, vilket begränsat Nelsons möjligheter till speltid, och Nelsons tid i Plymouth är troligtvis begränsad i och med att klubbar som Sunderland har uttryckt intresse för honom.

:::

Bubblare:

»  Anthony Stewart, Wycombe Wanderers
»  Connor Essam, Gillingham
»  Krystian Pearce, Notts County

:::

Be Champions!!

Blackburn, Bolton och Burnley. Tre klubbar med modern och sentida Premier League-pedigree som numer befinner sig i The Championship, och som rimligtvis har realistiska ambitioner att ta sig tillbaka till Premier League igen. Har man en gång skådat paradiset vill man gärna återvända, särskilt om man som Blackburn och Bolton gjort sig nästintill bosatta där.

Åtminstone två av dessa tre klubbar söker nu aktivt efter en ny manager, och man kan rimligtvis tänka sig att dessa två eller då möjligen tre klubbar försöker hitta ett manageralternativ som på kort sikt maximerar deras möjligheter att framgångsrikt navigera The Championship, så att den egna klubben återigen går upp i Premier League.

Det är inte minst i det avseendet som Billy Davies är högintressant.

:::

Som ännu en skotsk manager från Glasgow är det lätt att se Billy Davies som ännu en i mängden. Men hans prestationer med i tur och ordning Preston North End, Derby County och Nottingham Forest har lett till att han beskrivits som den bästa managern på The Championship-nivå, detta trots att han bara en gång på sju år faktiskt har lyckats nå uppflyttning med ett lag.

Sett mer ur ett mikroperspektiv så har Billy Davies ett av The Championships allra mest imponerande facit när det kommer till enskilda matcher. Han är taktiskt välskolad, och av alla managers som under någon tid befunnit sig i The Championship under det senaste årtiondet, så är det endast Chris Hughton som har en högre poängkvot per match än vad Davies kan visa upp. Och då befann sig Hughton endast två säsonger i The Championship, mot Davies närmare sex hela säsonger, och hade med först Newcastle och därefter Birmingham ett betydligt mer gynnsamt utgångsläge.

Under de sex säsonger som Billy Davies har varit manager i The Championship så har han med sina olika klubbar levererat fem placeringar bland de sex högsta tabellpositionerna, samt stått för en framgångsrik kampanj i syfte att hålla laget kvar i The Championship. När Billy Davies kom till Nottingham Forest efter 26 ligamatcher av säsongen 2008/09 så var målskillnad det enda som skilde Forest från en plats under nedflyttningsstrecket.

När Billy Davies förra sommaren fick sparken från Nottingham Forest var det lätt att tro att han tämligen omgående därefter skulle få ett nytt jobb. Istället har han hamnat i den manageriella frysboxen, och han har alltså varit arbetslös i över ett år.

Med Billy Davies dokumenterade förmåga att få klubbar med knappa resurser att prestera maximalt i The Championship så vore han till ytan en ideal kandidat för Bolton, Blackburn eller Burnley. Kanske inte minst då detta är klubbar med relativt sett goda resurser, tack vare de fallskärmsbetalningar som deras tidigare vistelse i Premier League medför.

Billy Davies framstår alltså som en ideal kandidat, men ändå så har inga klubbar approcherat honom, och vad det verkar inte heller Bolton eller Blackburn, även om de kanske gör det. Frågan är då, vad beror detta på? Hur kommer det sig att en av engelsk fotbolls mest effektiva och kompetenta managers, på en viss nivå, inte längre anlitas?

:::

Hans konfrontativa och politiska natur är kanske det tyngst vägande skälet. Han har haft en tendens att skapa politiska gräl i de klubbar han befunnit sig i. I Derby förekom han ett eventuellt beslut från styrelsen att sparka honom, på grund av resultaten i ligan samt vad som ansågs som dåliga spelarköp, med att offentligt skälla ut styrelsen och avgå från posten. Även hans tid i Nottingham Forest kännetecknades av eviga konflikter med klubbstyrelsen.

Billy Davies framstår alltså som en person som sätter sig själv i första rummet, och möjligen också sitt eget ego över klubben. Och kanske är det helt enkelt så att klubbstyrelserna runtom i The Football League har kommit fram till att Billy Davies helt enkelt kostar mer än han smakar, att eventuella framgångar på planen inte kompenserar för strulet vid sidan av planen.

Men det ekonomiska värdet i att gå upp till Premier League närmar sig £100m på ett bräde, och med de insatserna skulle man kunna tänka sig att någon klubbstyrelse, i exempelvis Bolton, Blackburn eller Burnley, skulle vara beredda att ta risken och möjligen vara något mindre konflikträdda för egen del. Kanske är en jobbig jävel, ett sant bad ass, värt priset?!

Men man måste våga för att vinna. Och helt sant är ju att Billy Davies har varit mycket uppskattad av supportrarna i de klubbar han befunnit sig. Så det är med styrelsen och inga andra som Davies har problem. Kanske kan man ana ett litet problem med auktoriteter. Men det är ju inget som inte en klok roll- och arbetsfördelning kan åtgärda.

:::

På övrig managerfront så kan det ju vara lite kul att meddela att Edgar Davids nyss offentliggjorts som co-manager för Barnet ända nere i League Two. En rätt häftig utveckling, som man förvisso har lite svårt att se ska bli så särskilt långlivad.

:::

Be Champions!!

Man kan ju i så fall på goda grunder tänka sig att länder som Spanien, Holland, Tyskland och Brasilien skulle kunna ha samma uppfattning gällande England. Och den sidan av myntet misstänker jag att redan glömd berömd engelsk fotbollsskribent inte är fullt lika intresserad av att fundera på.

Samtidigt som Premier League har växt fram till världens mest dominerande liga så har den engelska landslagsfotbollen dött den långsamma döden, eller åtminstone nästintill. FA har mest gett intryck av en vilsen skock får, som utan något egentligt vettigt ledarskap får dra iväg på den ena brandkårsutryckningen efter den andra.

Men ett stort steg har tagits för att vända denna trend i och med invigningen i veckan av St George’s Park, det nya nationella fotbollscentret i England som är tänkt att förändra engelsk fotbollskultur i grunden, att utgöra hörnstenen i ett England som om ungefär ett årtionde är tillbaka i världstoppen, och som ofta lyfts fram som en engelsk motsvarighet till franska Clairefontaine.

:::

Jämförelsen med Clairefontaine är förvisso något snedvriden, för att inte säga tramsig. Clairefontaine är till att börja med ett regionalt fotbollscentrum, snarare än ett nationellt, och utbildar spelare, när St George’s Park istället är fokuserat på att utbilda coacher. Den direkt kausala kopplingen mellan Clairefontaine och Frankrikes framgångar i VM och EM håller heller inte för en mer noggrann granskning.

Men det finns andra mer institutionella skäl till varför St George’s Park inte rimligtvis kan bli något engelskt Clairefontaine. I Frankrike är fotbollen, likt det mesta, mer centraliserat och det franska sportministeriet har mycket makt. I England är det klubbarna som sitter på makten och på pengarna, och de är inte intresserade av att släppa ifrån sig det inflytande som skulle krävas för att skapa ett Clairefontaine på riktigt.

:::

Idén om ett nationellt fotbollscentrum av något slag har funnits i England sedan mitten av 1970-talet. Den mer konkreta idén om St George’s Park formulerades först, men ändå så pass länge sedan som 2001. Mer än tio år sedan alltså, men trots detta en idé som fått mogna eller ligga på jäsning i mer än ett kvarts sekel.

Skälet är just maktaspekter. För att realisera projektet krävdes av inte minst ekonomiska skäl Premier Leagues och klubbarnas stöd, och i slutänden var det en fråga om territoriala anspråk, vilka som skulle ha hand om spelarnas faktiska utveckling. Det var först när ledningen för St George’s Park förklarade att de inte skulle ägna sig åt spelarutveckling som de professionella klubbarna, och därmed Premier League, blev intresserade av projektet.

Verksamhetsidén bakom St George’s Park är istället att fotbollscentrat snarare än att utbilda spelare, ska utbilda coacher. Målsättningen är att under det närmaste årtiondet mer än fördubbla antalet utbildade coacher i England, och öka kunskapsnivån inom coachutbildningen, och på så vis skapa såväl kvalitativt som kvantitativt förbättrade förutsättningar för spelarutveckling på alla nivåer inom engelsk fotboll. En genuin kulturreform.

Tillsammans med den av Premier League och The Football League antagna Elite Player Performance Plan (EPPP), som ger de engelska fotbollsklubbarna bättre möjligheter att samla de mest talangfulla engelska spelarna på ett fåtal ställen och ge dem bästa möjliga utbildning, så är St George’s en av två viktiga hörnstenar i en strategi för engelsk fotbolls långsiktiga utveckling.

:::

Syftet med St George’s Park att utbilda coacher, det vill säga att utveckla den engelska fotbollen teoretiskt och därigenom tillhandahålla praktiska verktyg till coacherna med vilka de bättre kan utveckla unga spelare, är också i sig tilltalande. Visionen om St George’s Park som en den engelska coachningens motsvarighet till Oxford eller Cambridge passar in i detta mönster.

Dels tillför ett sådant nationellt fotbollscentrum ett värdefullt intellektuellt element till engelsk fotboll, som under alltför lång tid har präglats av en alltför hög grad av avintellektualisering, i vissa fall kunskapsförakt. Istället har mystik och magkänsla, ibland kallad intuition, fått styra. Det är ingen tillfällighet att länder som Spanien och Tyskland ligger så långt före England, det är en produkt av konsekvent och systematisk tanke och analys.

Dels är det något som kan höja anseendet för engelsk coachning och engelska coacher och managers. Likt Handelshögskolan en gång i tiden grundades i syfte att med vetenskaplig skolning höja affärsmännens status i Sverige, så tjänar här St George’s Park ett liknande syfte för engelska managers. Det är något som på sikt ger dem större möjligheter att ta på sig de mest kvalificerade jobben på klubbnivå i såväl som utanför England, något som onekligen bidrar till en högst relevant kompetensutveckling.

:::

Allt detta är behövliga reformer som i olika form har diskuterats under fyra decennier, men som, på grund av maktkamper mellan klubbar, förbund och ligaorganisationer, samt FA:s beslut att låta svansen vifta på hunden genom att först investera och låsa fast pengar, tid och andra resurser i ett arenanybygge i form av Wembley, har fått ligga i träda.

Just känslan av att ”vi har hört det här förr” är det som kanske mildrar entusiasmen för den innovation som St George’s Park ändå utgör. Cynismen är numer utbredd inom engelsk fotboll. Resultatet av en lång och kall vinter. FA själva anar kanske dessa blandade känslor och väljer samtidigt att slå sig själva på bröstet genom att kalla centrat för ”engelsk fotbolls framtid” samtidigt som de flaggar för att dess effekter inte kommer att kunna märkas förrän om tidigast ett decennium.

:::

Be Champions!!

Det kan redan poängteras att jag valt ett särskilt fokus för den här bloggen, nämligen att fokusera på ren avslutningsförmåga. Det betyder att vissa spelare kommer med, samtidigt som andra som skulle kunna falla inom kategorin anfallare inte gör det. De som känner en alltför betungande saknad kan dock möjligen hålla i åtanke att det nästa vecka kommer en motsvarande blogg för ”spelgenier”.

När jag rankar anfallare i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.

Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.

:::

(5) Andy Cole – Newcastle, Man Utd m fl

Efter att ha ratats från Arsenals ungdomsakademi hade Cole viss framgång i Bristol Rovers innan han kom till Kevin Keegans Newcastle, vilka han bidrog till att skjuta upp i Premier League, och därefter göra smått otroliga 34 mål under sin första säsong i högstadivisionen. Kort därefter värvades han till Man Utd, där han fortsatte att ösa in mål i hutlös utsträckning.

Under sin tid i Man Utd gjorde han 93 mål och vann fem Premier League-titlar, och tillsammans med Dwight Yorke utgjorde han det kanske bästa anfallspar Premier League, ett anfallspar som var en nyckel i Man Utds magiska säsong 1998/99 när klubben vann tre titlar inom loppet av tio dagar. Snabbhet och en förmåga att avsluta med sin första touch gjorde Cole till en särskilt farlig målskytt och avslutare.

(4) Didier Drogba – Chelsea

Att spela med en ensam forward har blivit alltmer populärt inom den moderna fotbollen, och Drogba är en stor anledning till det. Att kunna göra så många saker samtidigt, hålla fast bollen och motståndaren ifrån sig, göra mål från alla vinklar och avstånd, skjuta och nicka, invänta lagets övriga spelare och så vidare. Drogba var en ny typ av forward i Premier League, en anfallare som i en enda kropp förkroppsliga både the big man och the little man.

Även om hans lycka under de första säsongerna i Chelsea var något begränsad så var han ändå en bidragande orsak till att Chelsea vann två raka ligatitlar, och säsongerna därefter fortsatte han att producera mål i en närmast hiskelig omfattning, något som kulminerade säsongen 2009/10 när han med 29 mål på 32 ligamatcher sköt ligatiteln till Chelsea. Hans karriär i klubben fick det bästa tänkbara slutet, när han i sin sista match och med sin sista spark sköt Champions League-titeln till Chelsea.

(3) Robbie Fowler – Liverpool, Leeds, Man City & Blackburn

Fowler är inte utan anledning känd som ”God” av Liverpools supportrar och under 1990-talet var han en av frontfigurerna bland Liverpools unga och talangfulla nya spelare som kallades Spice Boys, till stor del för att de till synes lade lika mycket energi på nattklubbandet som på fotbollsplanen. Men riktigt fullt så simpel är så klart inte sanningen.

Fowler slog igenom i Liverpool 1993, och lyckades under sina tre första säsonger i klubben göra hela 65 mål. Han är den som gjort ligans genom tiderna snabbaste hattrick, tre mål efter fyra och en halv minut, och i mitten av 1990-talet utsågs han två år i rad till årets unga spelare. Fowler var en naturlig målskytt som spelare, och som person något som kanske saknas i Premier League idag, genuint entusiastisk och inte minst ärlig i sitt sätt.

(2) Thierry Henry – Arsenal

Det brukar sägas att de stora spelarna lyckas få det väldigt komplicerade att se mycket enkelt ut, och ingen förtydligar detta talesätt fullt lika bra som Henry. Hans kyla och förmåga att närmast problemfritt glida förbi motståndarna är vida omvittnad, likaså hans förmåga att göra spektakulära och tekniskt ytterst komplicerade mål.

Mellan 2002 och 2006 var Henry Premier Leagues allra mest dominanta målskytt och han vann under den här perioden skytteligan fyra gånger, och tillsammans med lagkamraterna vann han ligatiteln två gånger, samt lyckades 2003/04 med bedriften att vinna ligan utan att förlora en match, en säsong under vilken Henry gjorde 30 mål. Henry förkroppsligade Arsenals snabba och stilfulla spel under Arsene Wenger och bidrog med såväl spelförståelse som iskalla avslut.

(1)    Alan Shearer – Blackburn & Newcastle

Shearer är utan tvekan Premier League-erans allra främsta målskytt. Man kan bara betänka att han har gjort 86 fler mål än tvåan på den här listan, vilket i sin tur är fler mål än vad Eric Cantona mäktade med under hela sin Premier League-karriär. Shearer gjorde 112 ligamål för Blackburn Rovers och 148 ligamål för Newcastle, ett väldigt bra facit och inte mindre bra med tanke på att dessa lag aldrig dominerat ligan på samma sätt som till exempel Arsenal, Man Utd och Chelsea.

Med sina 34 mål säsongen 1994/95 såg Shearer till att Blackburn vann Premier League, och runt den här tidsperioden gjorde han 30 mål eller mer tre säsonger i rad. Säsongen 2001/02 slutade med bedriften att för den sjätte säsongen i rad ha gjort fler än 20 mål. Men det var inte bara mängden mål som imponerade med Shearer, det var också hans mångsidighet i målskyttet. Han kunde göra mål med båda fötterna, innanför och utanför straffområdet, med kraft eller med finess, och även med huvudet. Att förändra sitt spel, först från att ha gjort mål med hjälp av snabbhet för att efter en allvarlig skada snarare basera sitt målskytte på ökad kraft är också det i sig talande för en stor spelare och stor målskytt.

:::

Bubblare:

»  Michael Owen – Liverpool, Newcastle & Man Utd
»  Ruud van Nistelrooy – Man Utd
»  Les Ferdinand – QPR, Newcastle, Tottenham m fl
»  Robin van Persie – Arsenal & Man Utd
»  Ian Wright – Arsenal

:::

Man kan kritisera FA bäst man vill för hur de har hanterat de här så kallade rasistincidenterna det senaste året. Men kanske gör man bäst i att vara tacksam för vad man ändå har. I Sverige pågår för närvarande en tämligen småttig rasistdebatt efter några dumma ord yttrade i radio. Och en motsvarande FA-boss i Spanien, tillika höjdare i såväl UEFA som i FIFA, har nyligen hävdat att rasism inte existerar inom spansk fotboll. See no evil, hear no evil.

:::

Be Champions!!

Att det var de själva som för bara några år sedan sålde ut namnet till Sports Direct hoppas de förmodligen att ingen längre tänker så mycket på.

Knepet har väl fungerat sisådär. Att en av Englands mest anrika gamla klubbar ger sig i lag med ett låneföretag som Wongas, vars affärsidé går ut på att i viss mån bedriva lurendrejeri och profitera på människors fattigdom och ekonomiska utsatthet, har inte gått obemärkt förbi. Inte i en tid när moralen inom engelsk fotboll är så ifrågasatt som den för tillfället är.

Det känns kanske extra märkligt att det är just Newcastle som samarbetar med dem. Staden Newcastle är en klass med arbetarrötter och fattigdomen är där mer utbredd än i de flesta andra delar av England. De nordöstra delarna av England är också det område där problemen med personliga konkurser och oförmåga att återbetala lån är som allra högst.

Det är nästan så att man misstänker att det liksom inte är någon tillfällighet, att Wongas väljer att sponsra just Newcastle United.

:::

Det väcker ju en principiell fråga. Engelsk fotboll har sedan flera år tillbaka haft en, förvisso ytterst liberalt tillämpad, regel om vad och vilka som är lämpliga ägare eller ej, det så kallade ”fit and proper person”-testet. Men är det kanske också relevant att ha samma typ av kontroll vad gäller vilka som sponsrar en klubb?

Jag misstänker att de allra flesta är överens om att där bör finnas en gräns. Det är nog ytterst få som tycker det är okej om klubbar skulle dyka upp med loggor för vapenföretag, porrföretag och så vidare, det är helt enkelt över gränsen för vad vi anser vara acceptabelt.

Men är då den här typen av kortlåneföretag också över gränsen?

Moraliskt tveksamma sponsorer är inget nytt. Alkoholen ställer till med stora skador på såväl samhälle som individer varje år, men engelska fotbollsklubbar, inte minst då Newcastle bland dem, har länge sponsrats av ölbryggerier och dylikt. Olika former av spelande försätter också människor i problem, men det har inte förhindrat engelska klubbar från att sponsras av spelföretag.

I båda fallen kan man säga att det rör sig om företag som på samma gång erbjuder människor en möjlig tjänst, men som också kan anklagas för att i viss utsträckning profitera på människors trångmål.

Är inte detta över gränsen, och om inte, vad är det då som gör att just ett kortlåneföretag är över gränsen?

:::

Vem som helst inser så klart att det är en moralisk, kanske till och med moraliserande, skuggzon man befinner sig i. Samtidigt är kanske inte heller de två ytterlighetsstrategierna så särskilt tilltalande:

Nothing Goes: Nolltolerans mot alla former av moraliskt tveksamma företag. Eller, om man så vill, maximalt moraliserande. Risken är så klart att det är en gräns som ständigt flyttas framåt, så att till sist mer eller mindre varje företag till sist är att anse som olämpligt.

Anything Goes: Allt är tillåtet, vill klubbar samarbeta med vilket som helst företag så ska de få det, de agerar ändå i enlighet med sina egna intressen. En syn som helt och hållet förkastar idén att engelska fotbollsklubbar har ett större samhällsansvar.

Det måste vara en ständigt pågående diskussion om vilka företag som är anses som mer eller mindre lämpliga. I den diskussionen utgår jag själv från den sociala roll som en fotbollsklubb trots allt har och det sätt på vilket en klubbs värderingar kan forma sina supportrars uppfattningar och prioriteringar.

I det sammanhanget kan jag tycka att ett tröjsponsoravtal med ett kortlåneföretag är att gå över gränsen. Kopplingen blir helt enkelt alldeles för uppenbar. Wongas målgrupp stämmer alltför väl överens just med demografin på en genomsnittlig fotbollsklubbs supporterbas, den cyniska bockfoten blir alltför tydlig.

Det är inte och bör inte heller vara engelska fotbollsklubbars uppgift att agera nyttiga idioter åt företag som profiterar på människors olycka. Och detta är vad sådana här företag enbart gör, vilket skiljer dem åt från andra redan befintliga men tveksamma sponsrande företag.

:::

Så har Stokes förbannelse skördat ännu ett offer. Owen Coyle fick igår sparken från Bolton, efter att laget fått en bedrövlig inledning på säsongen i The Championship. Det var efter 0-5-förlusten mot Stoke i FA-cupsemifinalen 2011 som det mesta började gå utför för Bolton, och typiskt nog var det också efter 2-2 mot Stoke i sista omgången av förra säsongen som det blev klart att de flyttades ned från Premier League efter elva säsonger.

:::

Be Champions!!

På de sju inledande omgångarna den här säsongen har Everton vunnit fyra matcher och spelat två oavgjorda, de ligger på fjärde plats i tabellen, och har alltså satt stopp för den förmodat eviga tendensen att inleda säsongen otroligt svagt. De har spelat en stundtals briljant fotboll, mot Southampton i förra omgången hade de en kvot av lyckade passningar om 86,5%, överträffade den helgen endast av Barcelona i deras vinst mot Sevilla.

Utöver ett konstruktivt och effektivt passningsspel på planen så har Everton också varit kreativa och kliniska framför mål, inte minst tack vare Nikica Jelavic, kroaten som värvades till klubben i januari för blygsamma £5,5m och sedan dess har gjort 13 mål på 19 framträdanden. Inte en dålig avkastning, särskilt inte för en klubb som tidigare haft problem med just målskyttet.

:::

Köpet av Nikica Jelavic symboliserar en annan styrka i Everton, som ligger bakom klubbens framgång – förmågan att agera klokt på transfermarknaden, både när det gäller att köpa och att sälja spelare. Strategin har varit enkel, att värva de spelare inom Evertons finansiella ramar som erbjuder mest värde för pengarna.

Kort och gott samma filosofi som ligger bakom de här Moneyballidéerna, fast enklare uttryckt och kanske inte därför lika hemlighetsfullt och populärt. Inte lika snyggt paketerat.

Oftast gillar vi ju att prata om spelarköp. Och där finns många väldigt sluga köp av David Moyes. Flera har plockats från The Championship, bland dem Tim Cahill, Joleon Lescott och Phil Jagielka. Steven Pienaar var en mycket slug värvning, och även om Everton betalade £15m för Marouane Fellaini en gång i tiden så är det nog inte många som ifrågasätter klokheten i den värvningen.

Ändå är det kanske snarare kvaliteten på spelarförsäljningarna som är nyckeln till klubbens framgång. Lescott är här ett bra exempel på just detta, han köptes 2006 från Wolves för £5m och såldes tre år senare till Man City för mer än det fyrdubbla. Hur bra man än anser att Lescott är så är det svårt att inte bli imponerad av hur Moyes trissade upp det priset.

Det var en försäljning med flera goda följder. Dels kunde Moyes förstärka klubbens ekonomi, men dels också bredda spelartruppen genom att värva specifika ersättare för Lescott, Sylvain Distin från Portsmouth för £5m samt John Heitinga från Atlético Madrid för £6m. Båda dessa spelare är fortfarande kvar i klubben.

:::

Mönstret är återkommande. Innan Lescott hade Moyes redan kört samma knep med försäljningen av Wayne Rooney till Man Utd, och även där såg Moyes till att krama ur varenda krona ur affären. Och vi har också kunnat se samma mönster inför den här säsongen med försäljningarna av Tim Cahill och Jack Rodwell, till New York Red Bulls respektive Man City.

Pengarna från de båda försäljningarna har till viss del gått till köpen av Kevin Mirallas och Steven Pienaar, som nu är inne på sin andra sejour i klubben. Det mumlades en del om försäljningarna, men de är förståeliga sett till Cahills ålder samt till Rodwells skadesituation samt till den tveksamma utvecklingskurva han haft i klubben.

Newcastle skrev för bara någon vecka sedan på ett nytt åttaårskontrakt med Alan Pardew, vilket i sammanhanget är ett väldigt långt kontrakt. Man kan tänka sig att Bill Kenwright, Evertons ordförande, går i liknande funderingar vad gäller David Moyes, med tanke på att dennes kontrakt med klubben går ut efter den här säsongen.

Frågan är bara om Moyes skriver på ett nytt kontrakt, eller om större klubbar ligger och lurar i vassen.

:::

Be Champions!!

Diskussionen om målkamera känns rätt slutkörd. Det är ytterst märkligt att detta väldigt enkla tekniska verktyg inte finns tillgängligt inom den moderna fotbollen så sent som 2012. Det är inte någon stor grej, det är inte något som behöver ta lång tid, det är en avgränsad situation och därför ingen ”slippery slope”, och det är inte något som förstör fotbollen, definitivt förstör det inte fotbollen mer än mål som aldrig skulle ha varit mål, eller mål som inte var mål men som ändå blev mål.

De två första typerna av situationer är däremot annorlunda. Där handlar det inte om situationer som ska eller knappast ens kan bedömas direkt genom videogranskning, snarare är det något som måste ligga inom domarens förmåga till bedömning i realtid. Föreställ er det kaos som skulle uppstå om till exempel Tottenham gör ett mål i en viktig match mot Chelsea, och domaren några minuter senare skulle döma bort målet för att han bedömde det som att Gareth Bale filmade i upprinnelsen till målet.

Men vad som sker under matchen är en sak, vad som sker i direkt anslutning efter matchen en helt annan. Utgångspunkten måste hur som helst vara att man inom all regelutövning inom fotbollen måste eftersträva största möjliga rättvisa.

:::

Inom NBA, den amerikanska proffsbasketen, har man tagit kraftåtgärder mot vad man där kallar för ”flopping”, det vill säga spelare som medvetet ramlar för att få domaren att döma foul mot motståndarna. Efter matchen granskas dess situationer via video av en särskild ligapanel, som bedömer om en spelare filmat eller ej och har möjlighet att utdöma böter. Inom engelsk fotboll har ett liknande system under flera år framförts som en god idé.

Mot denna idé förs ofta fram principargumentet att i fotboll är det domaren som dömer, och att varje intrång av FA eller andra organisationer på det området är ett steg bort från denna i grunden goda ordning. Vilket i och för sig inte har förhindrat FA från att ändå göra vissa specifika undantag, där de själva deltar i den disciplinära processen. Ett sådant undantag sker när domaren menar sig inte ha sett en incident på fotbollsplanen.

Hur ser då den disciplinära processen i grova drag ut? Jo, domaren dömer matchen på planen efter bästa förmåga och den information han där och då har tillgång till. Efter matchen ska han skriva en matchrapport till FA som därefter ligger till grund för hur de väljer att bestraffa spelare för incidenter inkluderade i denna rapport, och hur de går vidare med spelare för incidenter som inte är inkluderade i rapporten (som domaren alltså inte sett).

Och det är ju i det här steget som det öppnar upp sig en klar och tydlig möjlighet.

:::

Gör det möjligt för domaren att i direkt anslutning till matchen gå igenom en videogranskning av matchen i dess helhet, och dess olika situationer, och komplettera sin matchrapport, revidera de disciplinära beslut han fattade efter matchen, samt rekommendera disciplinära sanktioner till FA. FA- och ligarepresentanter finns redan på matcherna som kan garantera att denna granskning sker självständigt och utan påverkan från övriga i matchen inblandade parter.

Det ska alltså vara fullt möjligt för en domare att direkt efter matchen kunna ta tillbaka ett felaktigt utdelat gult eller rött kort. Det förändrar eller förhindrar inte vad som skedde under själva matchen, men det begränsar de disciplinära konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Det ska också vara möjligt för domaren att i efterhand dela ut gula eller till och med röda kort för förseelser på planen som domaren missade eller bedömde fel under själva matchen. Återigen, inget som förändrar själva matchbilden, men väl en möjlighet att i efterhand bestraffa oönskat beteende.

Något som självklart bör gälla filmningar, farliga tacklingar och annat sådant vi inte önskar se inom fotbollen.

Det är ett system som möjliggör granskning i efterhand, som ger ett ökat incitament för regelmässigt beteende på planen, som ger bättre verktyg för rättvisa domslut och disciplinära sanktioner. Och det är ett system som håller fast vid den i grunden goda principen att det är domaren som dömer, snarare än FA-byråkrater.

:::

Där finns puritaner som menar att det här med tveksamma domslut är något som leder till diskussion och ingår i charmen med fotboll. Vad som är charmigt med orättvisa har jag själv svårt att förstå, men dessa puritaner behöver ändå inte oroa sig. Diskussion kommer alltid att uppstå inom fotbollen, det är inte något som försvinner med tekniska hjälpmedel eller en något mer retroaktiv disciplinär beslutsprocess.

Men skillnaden är kanske att diskussionen då kanske skulle kunna föras ut ur stenåldern och in i en mer modern och mindre teknikfientlig tidsålder. Den engelska fotbollen behöver balanserad reform, snarare än missriktad romantik.

:::

Be Champions!!

Vilket det var ända fram till dess att Tom Cleverley gjorde vad som väl troligtvis var omgångens mål. Läget däruppe i toppen av tabellen kan alltså betraktas som oförändrat, och gladast för det får väl ändå trots allt Man Utd vara, de hade den på förhand tuffaste helgen framför sig. En helg som på förhand mycket väl hade kunnat försämra läget för laget.

Annars var det i stor utsträckning en ligaomgång i vilken flera lag kastade bort möjligheter att avancera i tabellen. Southampton sjabblade hemma mot Fulham och fick bara oavgjort i en typ av match som de verkligen behöver börja vinna. QPR fortsätter se förvirrade ut på planen vilket ledde till ännu en tung förlust, den här gången borta mot West Brom. Och Liverpool lyckades inte följa upp den utmärkta segern mot Norwich med ett resultat hemma mot Stoke.

Hur många självmål ska Southampton klara av att göra den här säsongen? Det är som Man Utd säsongen 2009/10, fast tvärtom. Ownie har inte bara bytt lag, han har bytt position på planen.

Nu inleds ännu ett landslagsuppehåll, denna alldeles speciella form utav fotbollssäsongens torrjuck, och inför det uppehållet kan vi åtminstone konstatera några mer eller mindre uppenbara tendenser:

:::

Tottenham har inlett marschen uppåt

Säsongsinledningen var väldigt svag för Tottenham, men resultaten på senare tid har katapulterat laget uppåt i tabellen, och de ligger nu mycket väl på par för att konkurrera om Champions League-platserna. Man ska inte göra för mycket av enskilda resultat, men vinsten på Old Trafford rätade nog ut många frågetecken för Tottenham och Villas-Boas, och laget ser ut att ha både taktik och självförtroende i rätt läge för tillfället.

Newcastle har landat på sin rimliga position

Min bedömning inför säsongen var att Newcastle hade maximerat sin prestation förra säsongen, att ännu en Champions League-utmaning inte var helt realistisk och att laget den här säsongen snarare skulle falla tillbaka i tabellen, ner till platserna 8-12. Spelet hittills under säsongen, och de svagheter som laget manifesterade i kvällens match, visar att detta förmodligen var en berättigad bedömning.

Swansea befinner sig i limbo

Om Tottenham befinner sig i rörelse, samtidigt som Newcastle befinner sig på plats, så råder egentligen bara oklarhet kring Swansea. Laget inledde säsongen extremt starkt, men har definitivt hamnat i ett bakvatten. Tre raka förluster i ligan följdes idag upp av oavgjort hemma mot Reading, efter ett 0-2-underläge i halvtid. Matchbilden speglar Swansea som helhet, resten av säsongen kan gå både upp och ner.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Omgångens spelare:

Aaron Lennon, Tottenham. I en omgång som trots allt inte hade någon riktigt enskild outstanding spelare så var jag ändå mest imponerad av Lennon idag, som var den genomgående bästa spelaren för Tottenham och som gjorde vad Tottenham tidigare under säsongen misslyckats med, att döda matchen.

:::

Omgångens mål: Tom Cleverley, 3-0 vs Newcastle

…………………………………………………

Riktigt hårda tag på St James’ Park och det pratades en del om att Howard Webb tappat matchen. Själv tyckte jag det var befriande att se en Premier League-match där det fick smälla lite i benpiporna. Det är aldrig fel så länge båda lagen ger och tar.

:::

Omgångens icke-spelare: Brad Friedel. Åtta år, 310 ligamatcher, Friedel har inte missat en enda av dem under denna tid. Men idag spelade han inte, Villas-Boas kunde inte längre hålla det tunga köpet Hugo Lloris på bänken, och en av Premier Leagues mäktigaste sviter är därmed bruten.

:::

Och på andra sidan av just det myntet så lyckades Gareth Bale och Luis Suarez både göra sig själva till åtlöjen samtidigt och ge ännu mer foder till varför domare möjligen tvekar när det kommer till att ge dem straffar eller frisparkar ens när de förtjänar det.

:::

Be Champions!!

Risken är dock att denna spelschemalogik framhäver en för Southampton betydligt farligare lögn, genom att bakom tufft motstånd dölja det som trots allt har varit och är reella problem för laget.

Michael Cox gjorde en genomgång av Southampton baserat på statistik från Who Scored, och kom fram till slutsatserna att Southampton har släppt till flest skott av alla lag i Premier League så här långt, vunnit minst antal nickdueller samt dragit på sig färre frisparkar än något annat lag. Cox formulerar det kort och gott som att Southampton är ett väldigt snällt lag, de spelar snyggt men släpper till för många chanser.

Det är något Southampton förmodligen måste sluta vara, och helst redan idag hemma mot Fulham.

:::

Hemmaplan kommer troligtvis bli väldigt avgörande för Southamptons öde den här säsongen. Det är på hemmaplan som Southampton har tagit sina hittills enda poäng i Premier League den här säsongen, och synen på hemmaspelets betydelse poängteras rätt tydligt av Nigel Adkins:

”If you can go away from home and pick up four wins in a season, it gives you an opportunity (to stay up). But we’re very good at home. The home form is vitally important for everybody.”

Det är ett försprång Southampton har före flera av sina konkurrenter, en enastående vinnarkultur hemma på St Mary’s. Det är förvisso inte så förvånande att deras hemmastatistik är imponerande, sett till att de två säsonger i rad kommit tvåa i sin respektive division, men även rensat för detta är hemmaformen imponerande.

Sedan Markus Liebherr tog över klubben för tre år sedan så har Southampton vunnit två av tre matcher på hemmaplan. Med Nigel Adkins som manager har laget vunnit 39 av 54 matcher, och spelat ytterligare sju oavgjorda. Det är ett facit som gör Southampton förhållandevis orädda när de spelar hemma, och som har skapat en väldigt positiv atmosfär hos supportrarna, vilket också märks när det är match.

Det kan så klart diskuteras i vilken utsträckning Southamptons imponerande hemmastatistik är överförbar till Premier League. En strategi vore att försöka fokusera mer på särskilt viktiga matcher, och toppa formen särskilt till de matcher där de har goda chanser eller till och med är favoriter att plocka alla tre poäng.

:::

Dagens match mot Fulham är onekligen just precis en sådan match som kan och kanske ska vinnas. Förra säsongen hade Fulham rejäla problem i bortamatcherna mot andra lag på tabellens nedre halva, bland annat förlorade de borta mot både Blackburn och Wolves, som senare flyttades ned till The Championship.

Resten av året, det vill säga fram till nyår, så ser Southamptons spelschema betydligt mer beskedligt och lättnavigerat ut än vad det gjort hittills. Om Southampton vill hålla sig kvar i Premier League, så måste de göra mesta möjliga av dessa tre månader.

Med början idag.

:::

Dagens matcher: Southampton vs Fulham (14:30), Liverpool vs Stoke, Tottenham vs Aston Villa, samt Newcastle vs Man Utd (17:00).

Kan Man Utd studsa tillbaka i en extremt tuff bortamatch mot Newcastle, i en repris på en av förra säsongens mardrömsmatcher?

:::

Jag har varit hit och dit med huruvida det borde skrivas någon specifik blogg om FA:s rapport i John Terry-fallet. Lite kan man ju känna att det redan har sagts så mycket om hela ärendet, men jag är lite nyfiken på vad ni är intresserade av.

:::

Be Champions!!

Men så är ändå inte riktigt fallet för Sam Allardyce, som redan början av sin tid i West Ham har kämpat i motvind för att vinna fansens uppskattning. Kort och gott handlar det om en kulturkrock, en krock mellan The West Ham Way som fansen ser som en snygg fotboll baserat runt ett snabbt passningsspel och Allardyces uttalade spelfilosofi som bygger mycket mer på fysik, organisation, långa bollar och inlägg.

De flesta supportrar föredrar emellertid ändå alternativet att vinna med det sätt som Allardyce tänker fotboll framför att förlora med en förmodat snygg fotboll. Så långt är allt väl, men det bygger på att West Ham under Allardyce fortsätter att vinna och samla poäng, och det är en form av fotboll som fansen snarare tolererar än känner glädje och stolthet över.

Det medför att där inte finns något tålamod alls. Efter 1-4-förlusten mot Wigan i Ligacupen häromsistens så buades laget ut från planen, trots en i övrigt utmärkt säsongsinledning. Kort och gott ser vi en manifestation av en krock mellan två olika rationaliteter, som diskuterades tidigare i veckan, mellan en instrumentell rationalitet (Allardyce) och en estetisk rationalitet (West Hams supportrar).

:::

Supportrarna har ett tämligen konkret skäl till att vara skeptiska. Nämligen att ingen av lagets anfallare ännu har gjort ett mål i ligan. Det kunde vara en tillfällighet, men framstår istället som en produkt utav Allardyces taktiska idéer, och farhågan är att det kommer att kosta West Ham tämligen dyrt vad säsongen lider.

Kanske beskriver Sam Allardyces två statusvärvningar den här sommaren hans taktiska filosofi bättre än något annat. Förvärven bestod av en anfallare och en ytter. En lånesumma och en icke ringa lönekostnad har investerats i Andy Carroll och klubben satte nytt eget transferrekord med värvningen av Matt Jarvis från Wolves.

Spelidén är uppenbar: Spela fram till ett inlägg, och nicka in inlägget! Det låter enkelt, men låter också oroväckande likt Liverpools nysatsning för något år eller två sedan under Kenny Dalglish. Det misslyckades tämligen spektakulärt, inte minst av det skälet att fotboll aldrig är så enkelt att det kan reduceras ned till en enda anfallsidé.

Kritiken är ofta att den här typen av anfallsspel inte är effektiv. Den kritiken är missriktad. Alla former av anfallsspel är ineffektiva när de inte är varierade, när de blir förutsägbara, när motståndarförsvaren kan koncentrera sig på ett hot utan att egentligen behöva överväga och bekymra sig om alternativa hot. Det har Arsenal fått erfara med sitt tippy tappy-spel, och det har Stoke fått erfara med sitt ultradirekta fysiska spel.

:::

Det vore fel att säga att Sam Allardyce försöker att direkt imitera Stoke, han försöker troligtvis aldrig imitera någon annan än sig själv. Hans metod att hantera synpunkter på hans färdigheter framstår till största delen bestå i att gradvis skruva upp förväntningarna och hoppas att det köper honom mer tid för läget att vända (exempelvis hävda att han borde vara manager för Real Madrid eller som senast måtta upp West Hams ambitioner den här säsongen som att kvalificera sig för europeiskt cupspel).

Men hans strategi faller ändå inom samma kategori som Stokes strategi, att med enklast möjliga medel etablera sig i Premier League genom att spela en fysisk och organiserad fotboll, avskalad alla egentliga finesser och avsteg från den rena funktionalismen. Det går inte att sett till effektivitet kritisera den strategin, den har tvärtom fungerat alldeles utmärkt för Stoke, som lyckats med det som få andra nykomlingar i Premier League lyckats med – att etablera sig själva i divisionen.

Sam Allardyce och Arsene Wenger var nog inte såta vänner till att börja med, efter dennes tid i redan då hårdföra Blackburn Rovers och dessförinnan Bolton Wanderers. Idén att göra West Ham till något utav en Stokemodell kommer inte heller det kunna göra Wenger mer vänskapligt sinnad, och ger onekligen kvällens Londonderby mellan West Ham och Arsenal en ny och fräsch krydda. Det kan bli explosivt, på fler sätt än ett.

:::

På längre sikt kan man ändå fundera över West Hams möjligheter till framgång med denna modell. Och skälet till det finner vi i den kulturkrock som ligger bakom fansens misstro vad gäller Sam Allardyce.

Swansea har valt en taktisk spelidé baserad på korta, snabba passningar och bollinnehav. Stoke har å andra sidan valt en taktisk spelidé baserad på fysik, organisation och närmast maximal direkthet när laget väl har boll. Båda idéerna fungerar eftersom dess grundläggande värderingar delas av samtliga inblandade intressenter i respektive klubb – laget, managern och fansen.

West Ham riskerar befinna sig fast i mitten, stuck in the middle, att försöka genomföra en taktisk spelidé som omfamnas av managern men som inte uppskattas av fansen. Och utan fansens genuina stöd kan det bli svårt att på längre sikt hävda sig i Premier League, för en klubb med begränsade materiella förutsättningar.

Mycket talar för att Sam Allardyce inte blir särskilt långvarig i West Ham, oavsett vilka resultat han kan uppnå med laget. Att han helt enkelt måste betraktas som en övergångslösning, ett nödvändigt ont.

:::

Dagens matcher: Man City vs Sunderland (13:45), Chelsea vs Norwich, Swansea vs Reading, West Brom vs QPR, Wigan vs Everton, samt West Ham vs Arsenal (18:30).

Hakar Everton på i tabelltoppen?

:::

Om någon funderar på arrangemang till svensexa, födelsedagsresor, företagskickoffer eller dylikt, så har jag precis fått mig berättat att i Lettland kan man för en enkel småsumma av 3,000 kronor få spränga en hel livs levande ko med ett raketgevär. Koolt.

Be Champions!!

Man kan väldigt grovt räknat säga att det finns två typer av yttermittfältare. Å ena sidan den klassiskt brittiska yttern, som slickar sidlinjerna, breddar spelet och i hög utsträckning svarar för inlägg. Å andra sidan finns där den något mer moderna kantspelaren vars uppgifter är mer mångsidiga, som kanske utgår från en kant men likaväl kan arbeta sig inåt i planen från den positionen. Den här bloggen tar med båda dessa typer.

När jag rankar mittfältare i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.

Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.

:::

(5) David Beckham, Man Utd

Han kan inte skjuta, han kan inte nicka, han kan inte tacklas och han kan inte använda vänsterfoten, men annars är han en bra spelare. Ungefär så lät väl George Bests omdöme om Beckham, och även om det möjligen kan låta lite självtillräckligt så finns där säkert också ett korn av sanning. Invändningen är bara att det Beckham gjorde, det gjorde han riktigt fruktansvärt bra. Med all sannolikhet är han Premier League-historiens bäste långpassare av boll, och oändligt är det antal mål som skapades från hans fötter. Lägg därtill en arbetsetik och vinnarskalle som knäcker de flesta.

(4) Robert Pires, Arsenal

Man kan på goda grunder anse att Robert Pires utgör ett vägskäl inom engelsk ligafotboll. Det var kanske med honom som den kreative yttern, som länkade upp med övriga offensiva spelare inte bara i djupled utan också i sidled, fick sin reella introduktion inom engelsk fotboll, och som på sitt sätt banade väg för en ny typ av spelare i Premier League. Detta i det stora. I det lilla så var Pires så klart också en alldeles strålande spelare, snabb, teknisk, finurlig och hans samarbete med bland andra Thierry Henry kunde göra vem som helst lycklig, om man nu inte råkade hålla på laget som Arsenal för tillfället mötte, så klart.

(3) David Ginola, Newcastle & Tottenham m fl

Utan tvekan geniet på den här listan. Och som med de allra flesta genier så är gränsen till galenskap tämligen hårfin. Att Newcastle nöp hans signatur i mitten av 1990-talet var en kupp, hela kontinenten talade nämligen med beundran om Ginola vid den här tiden. Ginolas genialitet är oomstridd, han kunde göra saker som i alla fall jag sett bara en handfull spelare förut i världshistorien mäkta med, en riktig trollkarl. Men där fanns en ojämnhet, och kanske också något i hans personlighet, som ändå begränsade honom som spelare.

(2) Cristiano Ronaldo, Man Utd

När han först kom till England var det allmänna intrycket att han var en så kallad showpony, en spelare som gillade att glänsa själv snarare än att vilja eller kunna göra något mer värdefullt. Det tog tre år för Man Utd och Alex Ferguson att till sist få verklig fason på den uppenbart talangfulle spelaren, men det som kom ut på andra sidan smedjan var en i sina flesta och bästa stunder helt ospelbar motståndare. Elektriskt snabb, passningssäker, en bra skytt, en god huvudspelare, enormt målfarlig, modig men samtidigt klok, och inte minst stark nog att motstå den fysiska behandling som motståndarförsvaren utsatte honom för i syfte att stoppa honom. Uppnådde allt med Man Utd.

(1) Ryan Giggs, Man Utd

Märkligt nog finns de som underskattar Giggs, som menar att han som spelare egentligen inte är så märkvärdig. De har förmodligen sett för lite av honom, fast i highlights eller halvrelevant statistik. För varje klipp på andra spelares briljans finns där minst tre klipp på Giggs när han gör precis samma sak. Naturligtvis är det faktum att han hållt hög klass på Premier Leagues allra högsta nivå i mer än två decennier något som bidrar till hans storhet. Men kvaliteten är obestridlig, från blixtsnabb i fötterna i sin ungdom till blixtsnabb i huvudet på äldre dagar. Det som emellertid nu imponerar mest, och som skiljer ut honom från konkurrenterna, är hans förmåga att anpassa sitt spel och förändras med tiden och olika fysiska förutsättningar. Ett bevis på en väldigt smart fotbollsspelare.

:::

Bubblare:

»  Steve McManaman, Liverpool
»  Fredrik Ljungberg, Arsenal
»  Arjen Robben, Chelsea
»  Chris Waddle, Sheffield Wednesday
»  Marc Overmars, Arsenal

:::

Många Man Utd-spelare på listan. Men kanske kan det också bero på att just ytterspelet varit ett av Man Utds allra främsta kännetecken genom alla Premier League-säsonger.

:::

Roy Hodgson tog inte ut Rio Ferdinand i sin senaste landslagstrupp, vilket han så klart av flera skäl gjorde helt rätt i. Det som glädjer mest är emellertid att Roy Hodgson istället tog ut Stokes Ryan Shawcross till landslaget. Glädjande både för att Shawcross är en ytterst kompetent engelsk mittback, men också för att det möjligen signalerar en ny benägenhet att inte bara välja stora namn från de största klubbarna utan nu låta meritokrati snarare än politiska överväganden styra laguttagningen.

Även om Grant Holt säkert är av en helt annan uppfattning.

:::

Be Champions!!

Det uttalande som kanske slagits upp mest hittills den här veckan är Fergusons uttalande att utländska spelare är de som filmar allra mest. Detta möjligen som en replik på Sergio Agüeros tidigare uttalande att domarna i Premier League är biased mot utländska spelare.

Det var också ett uttalande som skapade två väldigt förutsägbara reaktioner bland de olika supporterkollektiven. Man Utd-fansen försökte rättfärdiga det, främst med att Ferguson var smart som drog uppmärksamheten från det negativa resultatet i lördags. Övriga fans, låt oss för enkelhetens skull kollektivt kalla dem för ABU-fansen (Anything But United), sökte förlöjliga det hela, främst genom att peka på engelska spelare i Man Utd som också filmar och utmåla Ferguson som hycklare och surgubbe.

Intellektuell skymning.

:::

Reaktionerna jag nämner ovan är en form av meningsskapande. Vi försöker alla skapa mening i det vi ser och hör. Meningsskapande styr hur vi förstår och tolkar saker. Meningsskapande som teoretiskt begrepp har definierats av bland andra av den amerikanske organisationsteoretikern Karl Weick, som menar att meningsskapande bygger på sju egenskaper:

Identitet. Bygger på idén att människor förstår saker utifrån hur de ser på sig själva och vem de anser att de själva är i ett visst sammanhang. Att Man Utd-fans rättfärdigar och ABU-fans häcklar Fergusons uttalanden är alltså inte så svårt att förstå.

Retrospektivitet. Betonar hur meningsskapandet alltid i någon mening sker i efterhand. Vilket skapar ett utrymme för tolkningar, då det som tolkas kan ryckas ur sitt sammanhang, störas och på andra sätt påverkas. Lösryckta citat är vi alla bekanta med. Att fans tenderar beskriva saker lätt revisionistiskt borde vi också kunna känna igen oss i.

Reproduktion. Utgår från tanken att vi som åhörare är medproducenter av det som tolkas genom att sätta in det i en större story. För ABU-fansen sätts det Ferguson säger in i en story om honom som gnällig, hycklande och ”rödnäsa”, samtidigt som Man Utd-fansen är långt mycket mer benägna att berätta en story om Ferguson som fantastisk på mindgames och att påverka media.

Socialt. Framhäver just den sociala dimensionen i meningsskapandet. Vi skapar mening tillsammans med andra människor. Vi tenderar, delvis som en trygghetsåtgärd, att kollationera och stämma av hur vi tolkar saker med hur andra människor som vi betraktar som trovärdiga och likasinnade tolkar dem. I sammanhanget något som underlättas av internet.

Pågående. Lyfter fram hur meningsskapande är något som pågår hela tiden, som aldrig tar paus. Poängterar också hur människor samtidigt reagerar på och skapar sin omgivning. Det utgår från våra försök att skapa ordning i de intryck vi ställs inför. Självrefererande cirkelargument blir vanliga, som till exempel att den allmänna uppfattningen att Man Utd har domarfördelar måste stämma eftersom så många supportrar råkar tycka så.

Ledtrådar. Pekar på hur människor hela tiden söker ledtrådar för hur de ska förstå och skapa mening i sin tillvaro. I det här sammanhanget blir inte minst rubriker viktiga, formuleringar som ”Wenger rasar…” ger oss en ledtråd om hur vi ”bör” uppfatta ett visst citat.

Möjlighet före precision. Poängterar att människan tenderar att nöja sig med de tolkningar som kan vara möjliga, snarare än att försöka uppnå någon egentlig precision. Inom psykologin talas det också om att söka bekräftande information. Kort och gott öppnar det upp för att vi väljer att tolka saker så som vi vill tolka dem.

:::

Med den sista egenskapen landar vi kanske i närheten av pudelns kärna. Det har blivit alltför vanligt att i grund och botten strunta i att sakligt utvärdera det som faktiskt sägs, och snarare bara kategorisera det enligt en av våra två respektive föreställningsramar. Väldigt få bryr sig längre om att vara precisa, och det stör mig något fruktansvärt.

”Det skulle kunna vara så här…” – Höjden av intellektuell lathet.

I det i bloggen exemplifierande fallet finns ju uppenbara och fundamentala skillnader mellan å ena sidan Man Utd-fansens tolkning och ABU-fansens tolkning. Vad som kanske är mindre uppenbart, men icke desto mindre sant, är att där också finns en fundamental likhet: Nämligen att ingen grupp bryr sig om att reflektera över vad Ferguson faktiskt sa, och om det stämmer eller ej. Båda grupperna är i det avseendet precis lika goda kålsupare.

Vi borde alla bli bättre på att bara värdera vad en människa faktiskt och egentligen säger. Något som garanterat skulle höja den intellektuella nivån på den genomsnittliga fotbollsdiskussionen ett antal grader. Att diskutera sakligt öppet, snarare än politiskt slutet.

Vilket i och för sig tilltalar vissa, men helt säkert inte andra.

:::

Kvällens matcher: Liverpool vs Udinese, Newcastle vs Bordeaux, samt Panathinaikos vs Tottenham.

Tre spännande matcher i Europa League ikväll. Inte i något avseende lätta matcher för något av de engelska lagen, och ikväll får vi kanske ett första bra intryck av på vilket allvar de tar på den här turneringen.

:::

Jonas Hanssons Frankrikeblogg här på Fotbollskanalen är väldigt bra läsning måste jag säga. I alla fall för de som vill följa och lära sig mer om fransk fotboll, utan att för den sakens skull vara frankofil.

:::

Be Champions!!

Dortmund var det. Joe Hart var det. Kanske är det därför på något sätt logiskt att matchen slutar oavgjort, 1-1.

Nej, det är väl egentligen inte det minsta logiskt. Egentligen. Dortmund var det klart bättre laget ikväll, de kunde mycket väl ha gjort både två och tre mål till innan uret började ticka upp mot Fergietime. Men Joe Hart stod ivägen för detta, och med endast en ettmålsledning så är det lämnat öppet för små marginaler att utjämna resultatet. Som till exempel en soft dömd straff i slutminuterna. Så kanske logiskt på något sätt ändå, egentligen.

Man City ska vara väldigt glada för poängen, men kan för den delen inte vara nöjda med resultatet. Roberto Mancini måste fortfarande bevisa att han är kapabel att rent taktiskt forma ett lag att nå framgång i det europeiska cupspelet. Han misslyckades med Inter, och så här långt har han misslyckats med Man City.

Den instrumentella rationaliteten kommer tillbaka och biter Mancini i rumpan.

Marginalerna för Man City i återstoden av gruppspelet är nu hårfina, för att inte säga ytterst komplicerade, för att använda ryskt politrukspråk. De måste få med sig ett resultat hemma mot Real Madrid. Och de måste med all sannolikhet vinna borta mot Dortmund. Utöver att inte slarva till det mot Ajax.

Annars blir det auf wiedersehen goodbye till Champions League, och grüss gott Europa League ännu en gång.

:::

Arsenal tuffar på. Tre ytterligare poäng inspelade hemma mot Olympiakos, även om det väl knappast alla gånger såg så väldigt övertygande ut.

Aaron Ramsey nätade. Och om den urbana legenden stämmer, vi har ju ägnat dagen åt att diskutera bland annat myter och konspirationer, så innebär det att det ständiga damoklessvärd som hänger över alla världskändisars huvuden återigen är i svaj.

:::

Be Champions!!

Resultatet är naturligtvis viktigt i sig. Man City förlorade sin första match borta mot Real Madrid och är om inte tvungna så i alla fall nödgade att vinna ikväll, åtminstone inte förlora, för att behålla ett rimligt grepp om en av gruppens slutspelsplatser. Dortmund måste å andra sidan rimligtvis plocka någon poäng borta mot antingen Man City eller Real Madrid för att kunna gå vidare ifrån gruppen, och ikväll är den första av två sådana chanser.

Resultatet ikväll avgör vilken säkerhetsmarginal och vilket handlingsutrymme de båda klubbarna kommer att ha under återstoden av gruppspelet i den här säsongens Champions League. Vilka resultat har de råd med och vad krävs av dem i termer av prestation?

Det är kanske särskilt intressant eftersom både Man City och Dortmund är förhållandevis nya i det europeiska cupsammanhanget, eftersom de båda alldeles nyligen har triumferat över den etablerade konkurrensen i det inhemska ligaspelet, samtidigt som de respektive klubbarna har nått dit på helt olika sätt. Vilket i sin tur leder till att de båda klubbarna rent generellt utvärderas och betraktas på helt olika sätt.

:::

Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan, Sven-Erik Sjöstrand, talar om tre olika former av rationalitet i termer av att leda och utveckla organisationer såsom exempelvis fotbollsklubbar. Dessa olika rationaliteter är möjliga att applicera på Man City och Dortmund, och på så vis dekonstruera hur dessa båda olika klubbar, med liknande ambitioner men olika metoder, tillskrivs olika sociala egenskaper.

Instrumentell rationalitet. En rationalitet som syftar endast till målet, är det sätt på vilket något görs det bästa och mest effektiva sättet för att uppnå ett visst givet mål? Vare sig Man City eller Dortmund har hittills uppnått de mål i Champions League som de rimligtvis bör ha, ändå är känslan att den klubb som har de betydligt bästa förutsättningarna för att verkligen etablera sig som en storklubb i Europa är just Man City. De tyska fotbollspamparnas ihärdiga försök att begränsa den påstått engelska ägarmodellen talar väl mest för att de till stor del gör samma analys som jag.

Proceduriell rationalitet. En form av rationalitet som snarare inriktar sig på hur något görs, vilka metoder som används för att uppnå vissa mål. Denna rationalitet är till stor del styrd av sociala normer. Här är det uppenbart vad som är mest socialt gångbart. Dortmund hyllas ofta för sin satsning på ”egna” spelare, för sin ägarmodell, och för sitt försök till organisk utveckling. Man City å andra häcklas kontinuerligt för att vara ett ”köpelag”, för finansiell dopning och för att ”förstöra fotbollen”. De starka ordvalen tyder just på att det är sociala normer som styr diskussionen.

Estetisk rationalitet. En rationalitet som ser handling som ett sätt att uttrycka sig själv, sina värderingar, en rationalitet som premierar självförverkligande framför målkonsekvens. Arsenal är väl den klubb som kanske anklagats mest frekvent för just  detta, men i det här sammanhanget är det kanske Dortmund som ligger närmast den här rationaliteten. Man City känns rent estetiskt betydligt mer nihilistiska i sitt perspektiv, där är det en mer utpräglad målfunktionalism som är ledordet.

:::

Vilken eller vilka rationaliteter som först och främst driver klubbar, och hur väl de uppfyller dem, påverkar i vilken utsträckning de uppfattas som legitima av övriga inom fotbollen och dess omvärld. En högre legitimitet leder till ett större handlingsutrymme.

Från tillämpningen ovan kan vi se att Man City jämfört med Dortmund är styrda av en instrumentell rationalitet. Det betyder att det kort och gott är resultaten som räknas för klubben. Så länge laget uppnår sina fotbollsmässiga mål så kan klubbens sätt att agera alltid rationaliseras i någon mening.

Men det gör också pressen på laget och klubbens handlingsutrymme mindre om resultaten av någon anledning uteblir. Dortmund kan misslyckas med att ta sig vidare från Champions League-gruppen utan att utsättas för alltför hård kritik. Något sådant är helt otänkbart för Man City. Det kan jämföras med Roberto Mancinis tämligen övertygade uppfattning att om inte Sergio Agüero gjort 3-2 mot QPR i Premier Leagues sista skälvande minuter förra säsongen, så hade han inte haft sitt jobb kvar.

Dortmund i sin tur är mer styrda av en proceduriell rationalitet, kanske också en estetisk rationalitet. Kort och gott spelar det kanske i ett europeiskt cupsammanhang inte så stor roll om de vinner eller förlorar, det betyder mer att de metoder de använder sig av anses som de rätta. De kommer att uppskattas oavsett. Förväntningarna på prestation är inte lika knivskarpa, vilket möjligen även leder till att prestationen inte heller maximeras.

:::

Man City eller Dortmund blir alltså en fråga om perspektiv. Funktionalism eller expressionism. Resultat eller skönhet, nytta eller lycka.

Å andra sidan. Skulle jag bedöma vilken klubb av Man City respektive Dortmund som gjort världsfotbollen mest intressant på senare år, så nog tusan blir det Man City. Så för mig är det ju inte en fråga om renodlad funktionalism alls.

Låt gå att det i alla fall till viss del beror på att jag först och främst intresserar mig för Premier League, snarare än Bundesliga.

:::

Goda vinster för både Chelsea och Man Utd i gårdagens Champions League. En sen målspurt förbättrar Chelseas gruppläge. Man Utds vändning borta mot Cluj innebär att sex solida poäng är inspelade, vilket ger laget ett riktigt bra läge inför fortsättningen.

Idén att Wayne Rooney och Robin van Persie skulle få det svårt att spela tillsammans förefaller alltmer som precis den form av fotbollens bondepraktikan som det redan från början var.

Arsenal spelar ikväll hemma mot Olympiakos i en av de tre matcher som jag alltså bedömer som ”säkra” trepoängare för laget. Vi får väl se ikväll ungefär hur rätt i läge jag ligger i den bedömningen. Men det är något som får mig att tro att Arsenal är givna gruppsegrare.

Som belöning får de kanske Bayern München i åttondelsfinalen.

:::

Be Champions!!

I Man Utd finns två spelare med sådant förflutet. Chris Smalling började sin karriär i Maidstone United i amatörfotbollen. I West Brom finns Ben Foster som spelade för Racing Club Warwick innan han gick till Stoke, och Craig Dawson som spelat hela 75 matcher för Radcliffe Borough i Northern Premier League, vilket ungefär motsvarar Division 7.

Det mest berömda exemplet av dem alla är förmodligen Joe Hart, som idag är en världsmålvakt för England och Man City, men som inledde sin karriär i Shrewsbury Town, först i The Conference och därefter i League Two. Detta var naturligtvis innan Man City såg hans potential och värvade honom 2006.

Två köp från League Two har redan gjort viss intryck i Premier League den här säsongen. Paulo Gazzaniga har gjort viss succé i Southampton under säsongens första matcher sedan han i somras värvades från Gillingham. Och Nick Powell, värvad från Crewe, som förra säsongen gick upp från League Two, har redan hunnit med att göra ett debutmål för Man Utd.

Det kan alltså finnas en viss poäng i att hålla reda på den unga talang som finns i The Football League, och då särskilt kanske i dess lägre divisioner. De som spelar där idag kan nämligen mycket väl spela i Premier League imorgon. Den här gången tittar jag lite närmare på målvakter.

:::

(5) Seb Brown, AFC Wimbledon

Det är lite svårt att föreställa sig att Brown redan har hunnit med att göra 115 matcher för Wimbledon. Detta trots att han bara är 22 år. Han har följt med i Wimbledons resa upp tillbaka till The Football League, och blev stor hjälte i playoff-finalen mot Luton när han två straffar. Han utsågs den säsongen till årets målvakt i The Conference.

Hans målvaktstalang är stor, men han är också ett ledarämne på planen och en av Wimbledons absoluta nyckelfigurer. Det är en klok och tänkande spelare, som inte är rädd för att uttrycka sina åsikter, och som dessutom är duktig på att formulera dem i såväl tanke som tal.

(4) Matt Ingram, Wycombe Wanderers

Blott 18 år gammal så är Ingram yngst på den här listan. Men att Wycombe placerade honom på bänken redan som 16-åring antyder vilket förtroende de har för den unge målvakten. Det är emellertid inte bara klubben som höjt på ögonbrynen åt hans förmåga, 2011 togs han ut till ett engelskt landslagsläger för målvakter, den enda representanten från en League Two-klubb som deltog på det lägret. Den här säsongen har han skickats ut på lån till The Conference South-klubben Hayes & Yeading United, för att utvecklas genom matchtid, men Wycombe har infört en klausul som gör det möjligt för dem att återkalla honom inom 24 timmar.

(3) Ollie Chenoweth, Plymouth Argyle

Livet som fotbollsproffs kan vara rätt bräckligt ibland. Det vet inte minst Chenoweth om, som jobbade sig upp genom Plymouths ungdoms- och reservled innan han till sist 2010 kunde skriva på sitt första riktiga proffskontrakt med klubben. Bara några år senare blev dock Plymouth tvungna att släppa honom i samband med klubbens omfattande finansiella besvär.

Men efter att efter det ha spelat ett tag nedanför The Football League så hörde Plymouth återigen av sig när deras problem rett ut sig. Förra säsongen tillbringade han en tid på lån hos Truro City i The Conference South, vilket landade i 12 matcher och ett nytt ettårskontrakt med Plymouth. Ett år han kommer ägna åt att ta över den ordinarie målvaktströjan från Jake Cole.

(2) Liam O’Brien, Barnet FC

O’Brien är inte heller helt obekant med att stirra karriärsdöden i vitögat. Efter att ha tillbringat två år i Portsmouth, efter att ha provspelat för såväl Arsenal som Man Utd, så fick han helt enkelt inte förlängt kontrakt 2010, samma år som han landslagsdebuterade för Englands U19-lag.

Men bara ett halvår senare värvades han av Barnet, som ihärdigt kämpade för att hålla sig kvar i League Two. Förra säsongen fick han kriga om speltid, gjorde 10 matcher från start, och är den här säsongen lagets förstemålvakt efter att Dean Brill lämnat klubben.

(1) Artur Krysiak, Exeter City

Polska målvakter har blivit något utav en vanlig företeelse inom den engelska fotbollen. Och det är inte bara i Premier League de härjar. I Exeter har Krysiak härjat i snart två år. Redan som 23-åring har han erfarenhet från spel i klubbar som Birmingham, Swansea och Motherwell i skotska Premier League, och har stått för ett antal imponerande målvaktsinsatser.

Till skillnad från andra polska målvakter så är det kanske inte främst reflexerna och de spektakulära räddningarna som kännetecknar Krysiak, som istället beskrivs i termer som de flesta stormålvakter borde känna igen. En stark personlighet, som behärskar sitt målområde och som blir till ett stort fysiskt och mentalt hinder för motståndarna. Där finns med andra ord mycket potential att spela i Premier League.

:::

Bubblare:

»  Alan Martin, Crewe Alexandra
»  Marek Stech, Yeovil Town
»  Conor Gough, Bristol Rovers

:::

Ikväll drar naturligtvis också Champions League vidare. Två bortamatcher ikväll för de engelska lagen. Chelsea beger sig till Danmark för att möta Nordsjaelland och ett sargat Man Utd måste bege sig ända till Rumänien för att möta ett CFR Cluj som imponerade i första omgången av gruppspelet.

Ändå en bjärt kontrast till den färgsprakande första omgången, där det i stort sett bara var stormatcher eller åtminstone knepiga matcher mot namnkunniga motståndarlag. Men det är de här matcherna som måste vinnas, och som då inte minst Man Utd misslyckades med att vinna förra säsongen.

:::

Glada nyheter blandat med dåliga nyheter.

Jack Wilshere gjorde igår spelcomeback för Arsenal i en U21-match mot West Bromwich. Ungefär samtidigt meddelade Jimmy Bullard att han tvingas avsluta en 14 år lång och minst sagt spektakulär spelarkarriär på grund av en knäskada som vägrar ge med sig.

:::

Sergio Agüero menar att utländska spelare får färre domslut med sig av domarna i Premier League, samtidigt som Alex Ferguson menar att utländska spelare också är de som filmar värst. Skulle det möjligtvis kunna vara så att båda har rätt?

:::

1-2 hemma mot West Ham, något märklig laguttagning, och därtill fortsatta disciplinära problem på fotbollsplanen… Kan man tänka sig att QPR:s ägare är på väg att tappa tålamodet med Mark Hughes? Det borde vara nära nu hur som helst, det har investerats en hel del i det där laget.

:::

Be Champions!!