När Man City ikväll möter Dortmund hemma på Etihad Stadium är det på flera sätt mer än bara en fotbollsmatch. Det är naturligtvis en match som har betydelse för utgången i just den här Champions League-gruppen. Men det är också en match mellan två helt olika modeller för styrning och utveckling av fotbollsklubbar.
Resultatet är naturligtvis viktigt i sig. Man City förlorade sin första match borta mot Real Madrid och är om inte tvungna så i alla fall nödgade att vinna ikväll, åtminstone inte förlora, för att behålla ett rimligt grepp om en av gruppens slutspelsplatser. Dortmund måste å andra sidan rimligtvis plocka någon poäng borta mot antingen Man City eller Real Madrid för att kunna gå vidare ifrån gruppen, och ikväll är den första av två sådana chanser.
Resultatet ikväll avgör vilken säkerhetsmarginal och vilket handlingsutrymme de båda klubbarna kommer att ha under återstoden av gruppspelet i den här säsongens Champions League. Vilka resultat har de råd med och vad krävs av dem i termer av prestation?
Det är kanske särskilt intressant eftersom både Man City och Dortmund är förhållandevis nya i det europeiska cupsammanhanget, eftersom de båda alldeles nyligen har triumferat över den etablerade konkurrensen i det inhemska ligaspelet, samtidigt som de respektive klubbarna har nått dit på helt olika sätt. Vilket i sin tur leder till att de båda klubbarna rent generellt utvärderas och betraktas på helt olika sätt.
:::
Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan, Sven-Erik Sjöstrand, talar om tre olika former av rationalitet i termer av att leda och utveckla organisationer såsom exempelvis fotbollsklubbar. Dessa olika rationaliteter är möjliga att applicera på Man City och Dortmund, och på så vis dekonstruera hur dessa båda olika klubbar, med liknande ambitioner men olika metoder, tillskrivs olika sociala egenskaper.
Instrumentell rationalitet. En rationalitet som syftar endast till målet, är det sätt på vilket något görs det bästa och mest effektiva sättet för att uppnå ett visst givet mål? Vare sig Man City eller Dortmund har hittills uppnått de mål i Champions League som de rimligtvis bör ha, ändå är känslan att den klubb som har de betydligt bästa förutsättningarna för att verkligen etablera sig som en storklubb i Europa är just Man City. De tyska fotbollspamparnas ihärdiga försök att begränsa den påstått engelska ägarmodellen talar väl mest för att de till stor del gör samma analys som jag.
Proceduriell rationalitet. En form av rationalitet som snarare inriktar sig på hur något görs, vilka metoder som används för att uppnå vissa mål. Denna rationalitet är till stor del styrd av sociala normer. Här är det uppenbart vad som är mest socialt gångbart. Dortmund hyllas ofta för sin satsning på ”egna” spelare, för sin ägarmodell, och för sitt försök till organisk utveckling. Man City å andra häcklas kontinuerligt för att vara ett ”köpelag”, för finansiell dopning och för att ”förstöra fotbollen”. De starka ordvalen tyder just på att det är sociala normer som styr diskussionen.
Estetisk rationalitet. En rationalitet som ser handling som ett sätt att uttrycka sig själv, sina värderingar, en rationalitet som premierar självförverkligande framför målkonsekvens. Arsenal är väl den klubb som kanske anklagats mest frekvent för just detta, men i det här sammanhanget är det kanske Dortmund som ligger närmast den här rationaliteten. Man City känns rent estetiskt betydligt mer nihilistiska i sitt perspektiv, där är det en mer utpräglad målfunktionalism som är ledordet.
:::
Vilken eller vilka rationaliteter som först och främst driver klubbar, och hur väl de uppfyller dem, påverkar i vilken utsträckning de uppfattas som legitima av övriga inom fotbollen och dess omvärld. En högre legitimitet leder till ett större handlingsutrymme.
Från tillämpningen ovan kan vi se att Man City jämfört med Dortmund är styrda av en instrumentell rationalitet. Det betyder att det kort och gott är resultaten som räknas för klubben. Så länge laget uppnår sina fotbollsmässiga mål så kan klubbens sätt att agera alltid rationaliseras i någon mening.
Men det gör också pressen på laget och klubbens handlingsutrymme mindre om resultaten av någon anledning uteblir. Dortmund kan misslyckas med att ta sig vidare från Champions League-gruppen utan att utsättas för alltför hård kritik. Något sådant är helt otänkbart för Man City. Det kan jämföras med Roberto Mancinis tämligen övertygade uppfattning att om inte Sergio Agüero gjort 3-2 mot QPR i Premier Leagues sista skälvande minuter förra säsongen, så hade han inte haft sitt jobb kvar.
Dortmund i sin tur är mer styrda av en proceduriell rationalitet, kanske också en estetisk rationalitet. Kort och gott spelar det kanske i ett europeiskt cupsammanhang inte så stor roll om de vinner eller förlorar, det betyder mer att de metoder de använder sig av anses som de rätta. De kommer att uppskattas oavsett. Förväntningarna på prestation är inte lika knivskarpa, vilket möjligen även leder till att prestationen inte heller maximeras.
:::
Man City eller Dortmund blir alltså en fråga om perspektiv. Funktionalism eller expressionism. Resultat eller skönhet, nytta eller lycka.
Å andra sidan. Skulle jag bedöma vilken klubb av Man City respektive Dortmund som gjort världsfotbollen mest intressant på senare år, så nog tusan blir det Man City. Så för mig är det ju inte en fråga om renodlad funktionalism alls.
Låt gå att det i alla fall till viss del beror på att jag först och främst intresserar mig för Premier League, snarare än Bundesliga.
:::
Goda vinster för både Chelsea och Man Utd i gårdagens Champions League. En sen målspurt förbättrar Chelseas gruppläge. Man Utds vändning borta mot Cluj innebär att sex solida poäng är inspelade, vilket ger laget ett riktigt bra läge inför fortsättningen.
Idén att Wayne Rooney och Robin van Persie skulle få det svårt att spela tillsammans förefaller alltmer som precis den form av fotbollens bondepraktikan som det redan från början var.
Arsenal spelar ikväll hemma mot Olympiakos i en av de tre matcher som jag alltså bedömer som ”säkra” trepoängare för laget. Vi får väl se ikväll ungefär hur rätt i läge jag ligger i den bedömningen. Men det är något som får mig att tro att Arsenal är givna gruppsegrare.
Som belöning får de kanske Bayern München i åttondelsfinalen.
:::
Be Champions!!