Man skulle kunna tro att en manager som inom loppet av endast en dryg säsong har fört tillbaka West Ham från The Championship till Premier League, och som efter sex spelade omgångar av säsongen sitter på en fullt godkänd sjundeplacering med elva inspelade poäng borde vara tämligen uppskattad av fansen.
Men så är ändå inte riktigt fallet för Sam Allardyce, som redan början av sin tid i West Ham har kämpat i motvind för att vinna fansens uppskattning. Kort och gott handlar det om en kulturkrock, en krock mellan The West Ham Way som fansen ser som en snygg fotboll baserat runt ett snabbt passningsspel och Allardyces uttalade spelfilosofi som bygger mycket mer på fysik, organisation, långa bollar och inlägg.
De flesta supportrar föredrar emellertid ändå alternativet att vinna med det sätt som Allardyce tänker fotboll framför att förlora med en förmodat snygg fotboll. Så långt är allt väl, men det bygger på att West Ham under Allardyce fortsätter att vinna och samla poäng, och det är en form av fotboll som fansen snarare tolererar än känner glädje och stolthet över.
Det medför att där inte finns något tålamod alls. Efter 1-4-förlusten mot Wigan i Ligacupen häromsistens så buades laget ut från planen, trots en i övrigt utmärkt säsongsinledning. Kort och gott ser vi en manifestation av en krock mellan två olika rationaliteter, som diskuterades tidigare i veckan, mellan en instrumentell rationalitet (Allardyce) och en estetisk rationalitet (West Hams supportrar).
:::
Supportrarna har ett tämligen konkret skäl till att vara skeptiska. Nämligen att ingen av lagets anfallare ännu har gjort ett mål i ligan. Det kunde vara en tillfällighet, men framstår istället som en produkt utav Allardyces taktiska idéer, och farhågan är att det kommer att kosta West Ham tämligen dyrt vad säsongen lider.
Kanske beskriver Sam Allardyces två statusvärvningar den här sommaren hans taktiska filosofi bättre än något annat. Förvärven bestod av en anfallare och en ytter. En lånesumma och en icke ringa lönekostnad har investerats i Andy Carroll och klubben satte nytt eget transferrekord med värvningen av Matt Jarvis från Wolves.
Spelidén är uppenbar: Spela fram till ett inlägg, och nicka in inlägget! Det låter enkelt, men låter också oroväckande likt Liverpools nysatsning för något år eller två sedan under Kenny Dalglish. Det misslyckades tämligen spektakulärt, inte minst av det skälet att fotboll aldrig är så enkelt att det kan reduceras ned till en enda anfallsidé.
Kritiken är ofta att den här typen av anfallsspel inte är effektiv. Den kritiken är missriktad. Alla former av anfallsspel är ineffektiva när de inte är varierade, när de blir förutsägbara, när motståndarförsvaren kan koncentrera sig på ett hot utan att egentligen behöva överväga och bekymra sig om alternativa hot. Det har Arsenal fått erfara med sitt tippy tappy-spel, och det har Stoke fått erfara med sitt ultradirekta fysiska spel.
:::
Det vore fel att säga att Sam Allardyce försöker att direkt imitera Stoke, han försöker troligtvis aldrig imitera någon annan än sig själv. Hans metod att hantera synpunkter på hans färdigheter framstår till största delen bestå i att gradvis skruva upp förväntningarna och hoppas att det köper honom mer tid för läget att vända (exempelvis hävda att han borde vara manager för Real Madrid eller som senast måtta upp West Hams ambitioner den här säsongen som att kvalificera sig för europeiskt cupspel).
Men hans strategi faller ändå inom samma kategori som Stokes strategi, att med enklast möjliga medel etablera sig i Premier League genom att spela en fysisk och organiserad fotboll, avskalad alla egentliga finesser och avsteg från den rena funktionalismen. Det går inte att sett till effektivitet kritisera den strategin, den har tvärtom fungerat alldeles utmärkt för Stoke, som lyckats med det som få andra nykomlingar i Premier League lyckats med – att etablera sig själva i divisionen.
Sam Allardyce och Arsene Wenger var nog inte såta vänner till att börja med, efter dennes tid i redan då hårdföra Blackburn Rovers och dessförinnan Bolton Wanderers. Idén att göra West Ham till något utav en Stokemodell kommer inte heller det kunna göra Wenger mer vänskapligt sinnad, och ger onekligen kvällens Londonderby mellan West Ham och Arsenal en ny och fräsch krydda. Det kan bli explosivt, på fler sätt än ett.
:::
På längre sikt kan man ändå fundera över West Hams möjligheter till framgång med denna modell. Och skälet till det finner vi i den kulturkrock som ligger bakom fansens misstro vad gäller Sam Allardyce.
Swansea har valt en taktisk spelidé baserad på korta, snabba passningar och bollinnehav. Stoke har å andra sidan valt en taktisk spelidé baserad på fysik, organisation och närmast maximal direkthet när laget väl har boll. Båda idéerna fungerar eftersom dess grundläggande värderingar delas av samtliga inblandade intressenter i respektive klubb – laget, managern och fansen.
West Ham riskerar befinna sig fast i mitten, stuck in the middle, att försöka genomföra en taktisk spelidé som omfamnas av managern men som inte uppskattas av fansen. Och utan fansens genuina stöd kan det bli svårt att på längre sikt hävda sig i Premier League, för en klubb med begränsade materiella förutsättningar.
Mycket talar för att Sam Allardyce inte blir särskilt långvarig i West Ham, oavsett vilka resultat han kan uppnå med laget. Att han helt enkelt måste betraktas som en övergångslösning, ett nödvändigt ont.
:::
Dagens matcher: Man City vs Sunderland (13:45), Chelsea vs Norwich, Swansea vs Reading, West Brom vs QPR, Wigan vs Everton, samt West Ham vs Arsenal (18:30).
Hakar Everton på i tabelltoppen?
:::
Om någon funderar på arrangemang till svensexa, födelsedagsresor, företagskickoffer eller dylikt, så har jag precis fått mig berättat att i Lettland kan man för en enkel småsumma av 3,000 kronor få spränga en hel livs levande ko med ett raketgevär. Koolt.
Be Champions!!