När anledningarna till Evertons traditionellt starka prestationer i Premier League räknas upp brukar de först och främst kretsa kring två områden: kvaliteten på coachningen, det vill säga förmågan att föra fram talang inifrån klubben, samt kvaliteten på klubbens scoutingnätverk, det vill säga förmågan att hitta talang på en extern marknad.
På de sju inledande omgångarna den här säsongen har Everton vunnit fyra matcher och spelat två oavgjorda, de ligger på fjärde plats i tabellen, och har alltså satt stopp för den förmodat eviga tendensen att inleda säsongen otroligt svagt. De har spelat en stundtals briljant fotboll, mot Southampton i förra omgången hade de en kvot av lyckade passningar om 86,5%, överträffade den helgen endast av Barcelona i deras vinst mot Sevilla.
Utöver ett konstruktivt och effektivt passningsspel på planen så har Everton också varit kreativa och kliniska framför mål, inte minst tack vare Nikica Jelavic, kroaten som värvades till klubben i januari för blygsamma £5,5m och sedan dess har gjort 13 mål på 19 framträdanden. Inte en dålig avkastning, särskilt inte för en klubb som tidigare haft problem med just målskyttet.
:::
Köpet av Nikica Jelavic symboliserar en annan styrka i Everton, som ligger bakom klubbens framgång – förmågan att agera klokt på transfermarknaden, både när det gäller att köpa och att sälja spelare. Strategin har varit enkel, att värva de spelare inom Evertons finansiella ramar som erbjuder mest värde för pengarna.
Kort och gott samma filosofi som ligger bakom de här Moneyballidéerna, fast enklare uttryckt och kanske inte därför lika hemlighetsfullt och populärt. Inte lika snyggt paketerat.
Oftast gillar vi ju att prata om spelarköp. Och där finns många väldigt sluga köp av David Moyes. Flera har plockats från The Championship, bland dem Tim Cahill, Joleon Lescott och Phil Jagielka. Steven Pienaar var en mycket slug värvning, och även om Everton betalade £15m för Marouane Fellaini en gång i tiden så är det nog inte många som ifrågasätter klokheten i den värvningen.
Ändå är det kanske snarare kvaliteten på spelarförsäljningarna som är nyckeln till klubbens framgång. Lescott är här ett bra exempel på just detta, han köptes 2006 från Wolves för £5m och såldes tre år senare till Man City för mer än det fyrdubbla. Hur bra man än anser att Lescott är så är det svårt att inte bli imponerad av hur Moyes trissade upp det priset.
Det var en försäljning med flera goda följder. Dels kunde Moyes förstärka klubbens ekonomi, men dels också bredda spelartruppen genom att värva specifika ersättare för Lescott, Sylvain Distin från Portsmouth för £5m samt John Heitinga från Atlético Madrid för £6m. Båda dessa spelare är fortfarande kvar i klubben.
:::
Mönstret är återkommande. Innan Lescott hade Moyes redan kört samma knep med försäljningen av Wayne Rooney till Man Utd, och även där såg Moyes till att krama ur varenda krona ur affären. Och vi har också kunnat se samma mönster inför den här säsongen med försäljningarna av Tim Cahill och Jack Rodwell, till New York Red Bulls respektive Man City.
Pengarna från de båda försäljningarna har till viss del gått till köpen av Kevin Mirallas och Steven Pienaar, som nu är inne på sin andra sejour i klubben. Det mumlades en del om försäljningarna, men de är förståeliga sett till Cahills ålder samt till Rodwells skadesituation samt till den tveksamma utvecklingskurva han haft i klubben.
Newcastle skrev för bara någon vecka sedan på ett nytt åttaårskontrakt med Alan Pardew, vilket i sammanhanget är ett väldigt långt kontrakt. Man kan tänka sig att Bill Kenwright, Evertons ordförande, går i liknande funderingar vad gäller David Moyes, med tanke på att dennes kontrakt med klubben går ut efter den här säsongen.
Frågan är bara om Moyes skriver på ett nytt kontrakt, eller om större klubbar ligger och lurar i vassen.
:::
Be Champions!!