När en av de mer berömda engelska fotbollsskribenterna i början av veckan lanserade idén att England minsann borde slippa få möta blåbärsnationer som San Marino i seriösa tävlingsmatcher så började det minst sagt rycka i mungiporna, både på grund av den ofrivilliga humorn och för den illa dolda arrogansen.
Man kan ju i så fall på goda grunder tänka sig att länder som Spanien, Holland, Tyskland och Brasilien skulle kunna ha samma uppfattning gällande England. Och den sidan av myntet misstänker jag att redan glömd berömd engelsk fotbollsskribent inte är fullt lika intresserad av att fundera på.
Samtidigt som Premier League har växt fram till världens mest dominerande liga så har den engelska landslagsfotbollen dött den långsamma döden, eller åtminstone nästintill. FA har mest gett intryck av en vilsen skock får, som utan något egentligt vettigt ledarskap får dra iväg på den ena brandkårsutryckningen efter den andra.
Men ett stort steg har tagits för att vända denna trend i och med invigningen i veckan av St George’s Park, det nya nationella fotbollscentret i England som är tänkt att förändra engelsk fotbollskultur i grunden, att utgöra hörnstenen i ett England som om ungefär ett årtionde är tillbaka i världstoppen, och som ofta lyfts fram som en engelsk motsvarighet till franska Clairefontaine.
:::
Jämförelsen med Clairefontaine är förvisso något snedvriden, för att inte säga tramsig. Clairefontaine är till att börja med ett regionalt fotbollscentrum, snarare än ett nationellt, och utbildar spelare, när St George’s Park istället är fokuserat på att utbilda coacher. Den direkt kausala kopplingen mellan Clairefontaine och Frankrikes framgångar i VM och EM håller heller inte för en mer noggrann granskning.
Men det finns andra mer institutionella skäl till varför St George’s Park inte rimligtvis kan bli något engelskt Clairefontaine. I Frankrike är fotbollen, likt det mesta, mer centraliserat och det franska sportministeriet har mycket makt. I England är det klubbarna som sitter på makten och på pengarna, och de är inte intresserade av att släppa ifrån sig det inflytande som skulle krävas för att skapa ett Clairefontaine på riktigt.
:::
Idén om ett nationellt fotbollscentrum av något slag har funnits i England sedan mitten av 1970-talet. Den mer konkreta idén om St George’s Park formulerades först, men ändå så pass länge sedan som 2001. Mer än tio år sedan alltså, men trots detta en idé som fått mogna eller ligga på jäsning i mer än ett kvarts sekel.
Skälet är just maktaspekter. För att realisera projektet krävdes av inte minst ekonomiska skäl Premier Leagues och klubbarnas stöd, och i slutänden var det en fråga om territoriala anspråk, vilka som skulle ha hand om spelarnas faktiska utveckling. Det var först när ledningen för St George’s Park förklarade att de inte skulle ägna sig åt spelarutveckling som de professionella klubbarna, och därmed Premier League, blev intresserade av projektet.
Verksamhetsidén bakom St George’s Park är istället att fotbollscentrat snarare än att utbilda spelare, ska utbilda coacher. Målsättningen är att under det närmaste årtiondet mer än fördubbla antalet utbildade coacher i England, och öka kunskapsnivån inom coachutbildningen, och på så vis skapa såväl kvalitativt som kvantitativt förbättrade förutsättningar för spelarutveckling på alla nivåer inom engelsk fotboll. En genuin kulturreform.
Tillsammans med den av Premier League och The Football League antagna Elite Player Performance Plan (EPPP), som ger de engelska fotbollsklubbarna bättre möjligheter att samla de mest talangfulla engelska spelarna på ett fåtal ställen och ge dem bästa möjliga utbildning, så är St George’s en av två viktiga hörnstenar i en strategi för engelsk fotbolls långsiktiga utveckling.
:::
Syftet med St George’s Park att utbilda coacher, det vill säga att utveckla den engelska fotbollen teoretiskt och därigenom tillhandahålla praktiska verktyg till coacherna med vilka de bättre kan utveckla unga spelare, är också i sig tilltalande. Visionen om St George’s Park som en den engelska coachningens motsvarighet till Oxford eller Cambridge passar in i detta mönster.
Dels tillför ett sådant nationellt fotbollscentrum ett värdefullt intellektuellt element till engelsk fotboll, som under alltför lång tid har präglats av en alltför hög grad av avintellektualisering, i vissa fall kunskapsförakt. Istället har mystik och magkänsla, ibland kallad intuition, fått styra. Det är ingen tillfällighet att länder som Spanien och Tyskland ligger så långt före England, det är en produkt av konsekvent och systematisk tanke och analys.
Dels är det något som kan höja anseendet för engelsk coachning och engelska coacher och managers. Likt Handelshögskolan en gång i tiden grundades i syfte att med vetenskaplig skolning höja affärsmännens status i Sverige, så tjänar här St George’s Park ett liknande syfte för engelska managers. Det är något som på sikt ger dem större möjligheter att ta på sig de mest kvalificerade jobben på klubbnivå i såväl som utanför England, något som onekligen bidrar till en högst relevant kompetensutveckling.
:::
Allt detta är behövliga reformer som i olika form har diskuterats under fyra decennier, men som, på grund av maktkamper mellan klubbar, förbund och ligaorganisationer, samt FA:s beslut att låta svansen vifta på hunden genom att först investera och låsa fast pengar, tid och andra resurser i ett arenanybygge i form av Wembley, har fått ligga i träda.
Just känslan av att ”vi har hört det här förr” är det som kanske mildrar entusiasmen för den innovation som St George’s Park ändå utgör. Cynismen är numer utbredd inom engelsk fotboll. Resultatet av en lång och kall vinter. FA själva anar kanske dessa blandade känslor och väljer samtidigt att slå sig själva på bröstet genom att kalla centrat för ”engelsk fotbolls framtid” samtidigt som de flaggar för att dess effekter inte kommer att kunna märkas förrän om tidigast ett decennium.
:::
Be Champions!!