Det var den 28 mars 2002, och på transferfönstrets sista dag i The Football League så beslutade sig Wigan Athletic, då i motsvarigheten till vad som nu är League One, för att slå klubbens transferrekord och spenderade £1,2m för en ung och väldigt lovande anfallare vid namn Nathan Ellington, som vid tillfället spelade för Bristol Rovers.
Det var en anmärkningsvärd värvning, med tanke på att Nathan Ellington samtidigt var eftertraktad av såväl West Bromwich som Millwall, två klubbar som vid tillfället kämpade om uppflyttning till Premier League. Men samtidigt var Ellington också på flera sätt en anmärkningsvärd människa. Under sin skoltid var han mästare i höjdhopp, och några år senare representerade han också Storbritannien i bordtennis.
Lika mångsidig som han var inom idrotten, så mångsidig var han också på fotbollsplanen. Ellington var snabb och stark, bra på huvudet och teknisk med fötterna. Begåvat med en god arbetsmoral på planen så kunde han samtidigt göra det oväntade. Nathan Ellington skulle snabbt visa sig bli en ytterst viktig spelare för Wigan.
The Duke, som han också kom att kallas, efter den legendariske jazzmusikern Duke Ellington.
:::
Det var med Nathan ”The Duke” Ellington som Wigans marsch uppåt i den engelska ligapyramiden inleddes. Redan i sin debut för Wigan, borta mot Chesterfield, gjorde han sitt första mål för klubben, i en match som Wigan vann med 2-1.
Det var emellertid säsongen därpå, 2002/03, som Ellington verkligen började betala av transfersumman. På 45 spelade ligamatcher gjorde han 18 mål, och var en av de främta anledningarna till att Wigan för första gången i klubbens historia gick upp i den engelska andradivisionen, The Championship.
Det fanns tvivel på om Ellington skulle kunna vara lika bra på en högre nivå, men de farhågorna dog snabbt ut. 18 mål också kommande säsong innebar att Wigan etablerade sig i The Championship och säsongen därpå skulle bli en av klubbens mest minnesvärda någonsin. 2004/05, en säsong som inleddes med 17 raka matcher utan förlust, vann Wigan med 3-1 över Reading i säsongens sista match och säkrade på så vis andraplatsen i ligan och därmed uppflyttning till Premier League.
För första gången i klubbens då 73 år långa historia.
:::
Nathan Ellington var en av hjältarna bakom bedriften, och en klubblegend i vardandes. Det var inte bara för målen han gjorde utan för det sätt på vilket han genomförde säsongen. Med en skadad axel som han drogs med under hela säsongen så vann han ändå skytteligan i The Championship med 24 gjorda mål, och han utgjorde tillsammans med Jason Roberts ett mycket intressant anfallspar, som lovade mycket inför den stundande debutsäsongen i Premier League.
:::
Men så blev det aldrig. Om skälen till det går att tvista länge. Nathan Ellingtons kontrakt gick ut 2006 och av förståeliga skäl så var han intresserad av att förhandla fram ett nytt. Likt Oliver Twist beger sig så Ellington till Dave Whelan, Wigans excentriske ägare, för att ställa den närmast klassiska frågan: ”Please sir, I want some more.”
Det var inte en fråga som togs väl emot. Whelan nekade förfrågan, och en kort tid därefter såldes Ellington till West Brom för £3m, förvisso en vinst i rena transfertermer men också ett betydligt lägre belopp än vad de kunnat få för honom efter någon eller några säsonger i Premier League. Utöver att Wigan gjorde sig av med en av sina allra främsta spelare.
Det mest ironiskt tragiska är att Nathan ”The Duke” Ellington såldes till West Brom den 13 augusti 2005, det vill säga mindre än ett dygn innan Wigan skulle spela sin premiärmatch i Premier League. Likt Moses som ledde sitt folk genom öknen i många år så skulle Ellington aldrig få träda in i det utlovade landet, och kanske var det här som en del av hans hjärta brast.
Återstoden av hans karriär har tillbringats i ett antal Championship-klubbar, ägd av Watford men utlånad till Derby och Prest, och under en period var han även utlånad till den grekiska klubben Skoda Xanthi. Hans attityd förändrades, hans form och fysik dalade, och det pratades också om att hans äktenskap och följande konvertering till Islam förändrade honom som fotbollsspelare.
Kanske fann han andra mål med livet än fotbollen. Vi kan bara hoppas det, då han för närvarande för en avslagen tillvaro i Ipswich, dit han värvades av Paul Jewell som en gång i tiden värvade honom till Wigan. Ett löfte om en stjärna som aldrig infriades.
Och en påminnelse om de mycket små vägskäl i en professionell fotbollsspelares liv som kan utgöra skillnaden mellan uppgång och nedgång.
:::
Be Champions!!