Det här är sjätte och sista delen i en bloggserie där jag går igenom Premier League-erans bästa och största spelare, lagdel för lagdel. Jag inledde med målvakterna, fortsatte med försvararna och därefter mittfältarna samt anfallarna, och har alltså arbetat mig stegvis uppåt i planen.
Den här veckan tittar jag närmare på de jag väljer att betrakta som spelgenier: de som skapar och uttrycker sig själva på fotbollsplanen, som ger spelet dess fundamentala karaktär, de som förnyar spelet på sin position, samt de som i någon mening personifierar såväl som lyfter både sitt lag och sin klubb.
När jag värderar spelgenier i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet. Det är till naturen helt subjektivt, och jag ska ärligen säga att den här veckan hade jag det nog svårare än någon gång tidigare.
Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.
:::
(4) Gianfranco Zola – Chelsea
Föreställ er ett italienskt spelgeni sisådär runt mitten av 1990-talet, uppfostrad i Sao Paolos katakomber i Neapel och stöpt i den Diego Armando Maradonas ande som under ett årtionde dessförinnan omslutit hela den staden och fotbollsklubben. Att en sådan spelare över huvud taget skulle bege sig till England vid den här tiden är ytterst osannolikt, och att destinationen då skulle bli Chelsea, som vid den tidpunkten ungefär motsvarade vad Everton eller kanske Aston Villa är nu, gränsar till det orimliga.
Det vore kanske fel att säga att Zolas tid i England och i Chelsea blev helt fri från problem och motgångar, han fick kämpa, men kämpa gjorde han alltid med ett glatt leende i ansiktet. Men oavsett om det gick trögt ibland, så var det med Zolas ankomst som Chelsea började utveckla både spel och resultat och blev stegvis allt starkare i Premier League. Cuptriumfer följde, såväl i England som i Europa, och om där finns ett case för att Chelsea var ett storlag innan Roman Abramovich köpte rubb och stubb, så är det på grund av att Gianfranco Zola med sin blotta närvaro gjorde dem till det. Likt en gång Maradona i Napoli.
(3) Matthew Le Tissier – Southampton
Om det någonsin fanns ett sätt som Matt Le Tissier inte kunde göra mål på så har han i alla fall gjort sitt allra bästa för att undanhålla detta för omvärlden. En katalog över alla hans mål imponerar både vad avser kvantitativt antal mål som sett till kvaliteten på dessa mål. Huruvida någon annan spelare i den engelska ligahistorien kan uppvisa en motsvarande mängd av rent spektakulära mål är ytterst oklart. Möjligen George Best.
Vad Le Tissier betydde för sitt Southampton är troligtvis helt omöjligt att överskatta. Under hans tid i klubben befann sig laget ständigt i Premier League, men efter att han avslutat sin spelarkarriär var det bara en tidsfråga innan Southampton föll inte bara ur Premier League utan ännu längre ned i det engelska ligasystemet. Runt Le Tisser cirkulerade en samling av fotbollens vandringsmän och medelmåttor, som i Le Tissiers lojala närvaro växte ut till något bättre än vad de förmodligen var.
(2) Dennis Bergkamp – Arsenal
Några av de mål som Bergkamp har gjort för Arsenal är utanför den här världen, på något annat sätt är det inte möjligt att beskriva en del av de konststycken han svarat för. Men Bergkamps storhet återfinns inte bara i hans målskytte, utan lika mycket i hans passningsspel, som i hög utsträckning låg bakom det mesta av lagets och övriga spelares målproduktion, såväl som hela hans rörelsemönster på planen, där han med inte så mycket mer än minimala kroppsvridningar kunde vända en hel spelsekvens och skapa viktigt spelutrymme för både sig själv och medspelarna.
Med Arsenal var han väldigt framgångsrik. I rätt exakt ett årtionde var han helt central för allt som Arsenal åstadkom på fotbollsplanen. Det som något reducerar hans omdöme är frågetecken kring i vilken utsträckning han i någon egentlig mening lyfte sitt lag till en högre nivå. Å andra sidan är det så klart värt att notera att sedan Dennis Bergkamp lämnat Arsenal, så har Arsenal ännu inte vunnit en enda titel.
(1) Eric Cantona – Man Utd
Naturligtvis är detta också ett personligt och på sätt och vis också känslomässigt val för mig, det ska man inte sticka under stol med. Men det kan man säga om alla val på listan för dem det berör, och för mig utesluter inte detta vissa väldigt specifika kalla omständigheter. Eric Cantona har ofta benämnts som den inspirerande gnistan, ”the last piece of the puzzle”, bakom det röda imperium som i 1990-talets grundlades på Old Trafford.
Det finns en scen i Gladiator när Maximus samtalar med Proximo om hur det är publikens gunst som egentligen avgör vilka som segrar på Colosseums sand, och Maximus avslutar med löftet att ”I will win the crowd, I will give them something they have never seen before.” Ett eko av detta återfinns i Cantonas omtalade svar på den fråga som Alex Ferguson sades rikta till alla nya spelare i klubben, huruvida de var stora nog att spela för den, nämligen att frågan snarare var om klubben var stor nog för honom.
Där fanns en sorts konstruktiv arrogans i fransmannen. Den manifesterades i en uppvikt krage och uppspänt bröst men också i ett spel som var större och mer genialiskt än vad som dittills skådats i Premier League. Där andra spelare såg hinder såg Cantona möjligheter. Men Cantonas inflytande begränsades inte till fotbollsplanen, med en för den tiden unik inställning till sin egen fotboll och de förberedelser han vidtog så utgjorde han en väldigt karismatisk förebild för en generation av nya unga engelska spelare.
:::
Bubblare:
» Mario Balotelli – Man City
» Paul Gascoigne – Middlesbrough & Everton
» Vinnie Jones – Wimbledon
Fyra istället för fem. Ett sent innehållsbeslut. Jag hittar inte riktigt någon femte spelare som förtjänar att befinna sig på samma lista som de nämnda fyra. De som bubblar är intressanta, men av lite olika skäl ändå inte aktuella. Och varför ha fem bara för att ha fem?
Vinnie Jones får väl betraktas som ett galet geni. När jag tänker efter så kan man väl se alla bubblare på det viset. Lite grann av en separat kategori på genilistan kanske. Kanske som en särskild blinkning till Cantona, som onekligen kunde vara lite galen han med.
Annars kanske man skulle kunna återvända till David Ginola eller gå på något mer uppenbart som till exempel Cristiano Ronaldo. Kanske är det också värt att prata om mer sentida smågenier som Cesc Fabregas, Luka Modric och David Silva.
:::
Tänk på en siffra. Dubbla den. Addera sex. Halvera summan. Dra av den siffra du började med. Svaret är tre. Alltid. Fantastiskt. Mind wide shut. Från Twitter någon gång under gårdagen, mitt bidrag till John Terry-farsen. Fråga mig inte varför, men det kändes rätt.
:::
Be Champions!!