Det var en otroligt tung europeisk cupkväll för Man City igår. Deras så vida omtalade projekt, att snabbt och utan bryderier etablera sig som en europeisk storklubb, stötte ånyo på en högst oväntad motgång. Resultatet var närmast katastrofalt för Man City, de förlorade mot det som rimligtvis på förhand skulle vara gruppens slagpåsar, samtidigt som Dortmund går och knäcker Real Madrid på hemmaplan.
Gruppläget ser extremt mörkt ut. Själva har de en poäng, samtidigt som Real Madrid och Dortmund efter halva gruppspelet sitter på sex respektive sju poäng vardera. Kort och gott är Man Citys läge att de tvunget måste vinna samtliga sina återstående matcher, samtidigt som Dortmund, som förmodligen är den mest rimliga måltavlan, endast får plocka som mest tre poäng till, och någon av dessa poäng får naturligtvis inte komma hemma mot Man City, i vad som i så fall skulle vara en helt avgörande ”kvalfinal” i gruppen.
Roberto Mancini rekryterades en gång under tämligen kontroversiella former till Man City för att klubben kände att de behövde förstärka sin profilstyrka på managerposten, och kanske också för att hitta vad som lite luddigt brukar kallas för en ”vinnare” att leda laget. Det går sett till resultaten i Premier League inte att betvivla att han också har bidragit med viktiga egenskaper i detta avseende.
Men det fanns och finns fortfarande ett rätt stort frågetecken kring Roberto Mancini vad avser vinnaregenskaper när det gäller den europeiska cupscenen. I Inter nådde han under sin tid där aldrig någon riktig framgång, och kontrasten med José Mourinho som tämligen omedelbart och med fullt jämförbara resurser fick sådan framgång är något generande. I Man City, en klubb som har beskrivits som rikare än gud, har han hittills misslyckats ännu mer spektakulärt en gång, och är alltså på god väg att göra detsamma också en andra gång.
Frågan är så klart: Vilka är Roberto Mancinis faktiska förutsättningar att bli kvar på managerposten i Man City efter ett andra europeiskt misslyckande? Man City har redan vunnit Premier League, och nästa ambitionsnivå för Man City är därför med nödvändighet Champions League. Kan Mancini utvecklas tillsammans med laget och har Man Citys ägare och klubbledning, som ändå uppvisar flera tecken på ett sunt ägande rent organisatoriskt, tillräckligt stort förtroende för att han kommer göra det?
Men om Man Citys ägare och klubbledning i nuläget värderar managerfrågan på samma sätt som de gjorde när beslutet fattades att sparka Mark Hughes och anställa Roberto Mancini, då kan Mancinis dagar i Man City vara räknade. Det kommer i så fall inte att ske under säsongen, men i sådana fall inför nästa säsong.
:::
Europa League ikväll. Och även om jag av flera skäl tyckte det var bättre när Fotbollskanalen körde Superlive under just Europa League, så finns det fortfarande mycket att se frame mot under kvällen.
Liverpool mot Anzhi, Newcastle mot Club Brugge. Båda på hemmaplan. Och Tottenham beger sig till Maribor. I samtliga fall handlar det om matcher som de engelska lagen bör vinna för att kunna känna sig någorlunda säkra i sina möjligheter att gå vidare till slutspel.
Ett problem med Europa Leauge är att det spelas på torsdagen, efter Champions League. Så istället för att spelas på tisdagen, och då betraktas som en härlig förrätt, så blir det nu mest en avslagen efterrätt till allt det häftiga som händer i Champions League dagarna innan. Underordningen är på så vis institutionaliserad.
Att Europa League har problem med sin status illustreras av att UEFA nyligen skickade ut ett PM till samtliga klubbledare om vilka ord de skulle trycka på i sina presskonferenser för att lyfta fram Europa League som turnering. UEFA kom på tre ord: prestigefull, traditionsrik, samt dramatik.
För UEFA är det alltså en fråga om kommunikation och varumärke. Men som alltid när handlar om kommunikation så är det så att om själva innehållet förblir svagt så blir det svårt att göra den positiva kommunikationen trovärdig. Jag kan förvisso ge UEFA att Europa League nog kan innehålla dramatik, även om där så klart finns dramatik på alla nivåer utan att så väldigt många för den sakens skull finner dramatiken intressant.
Men med orden prestigefull och traditionsrik så skjuter de sig själva rätt rejält i foten. De dödar själva turneringens prestige genom att sätta den i bakvattnet till Champions League, och rent formellt till och med göra den till en ren tröstturnering för de lag som åkt ur Champions League. Mordiskt agerar de också mot turneringens tradition genom att utforma den enligt samma tråkigt moderna gruppspelsformat, allt naturligtvis i syfte att maximera sina egna intäkter.
Mer traditionsrikt hade så klart varit att falla tillbaka på en gammal kär UEFA-tradition, det rena cupspelet.
:::
En riktig blipp för Arsenal igår kväll. Två matcher i rad där spelet har varit helt under isen. Frågan är så klart, är det en tillfällig svacka, är problemen lätta att definiera och åtgärda, eller finns där något systematiskt i Arsenals brister?
Vid lunchtid idag går Arsenal till bolagsstämma. Vilket under senare år har varit en något hetsig historia, och som efter de två senaste förlusterna riskerar bli det också i år.
Själv tycker jag att många Arsenalfans är alldeles för kvicka, både när det gäller att lyfta upp som att döma ut det egna laget. Sällan tycker jag att det är fullt så bra som de vill framhäva det som vissa gånger, men jag tycker heller inte ofta att det är precis så dåligt som en del menar andra gånger.
:::
Be Champions!!