Hyllmans hörna: Men In Black

Det var liksom ingen lysande dag för domarna. Andre Marriner kände förmodligen att han hade gjort en helt okej match när matchuret tickade upp mot full tid. Det hade varit en bra match, en hektisk match, och ett såväl livligt som dramatiskt Merseysidederby mellan Everton och Liverpool.

När matchen väl var slut så lär han dock ha känt sig som huvudpersonen i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner. Luis Suarez avgör till Liverpools fördel. Tror han. Men domaren dömer bort målet för en offside som inte var. Lätt hänt naturligtvis, men tråkigt när det händer.

♪♫♪
We’re your first, last and only line of defense

I kvällens sista match, på Stamford Bridge mellan Chelsea och Man Utd, så vandrade Mark Clattenburg ut från planen till ett mullrande crescendo av burop. Så elak var stämningen att det utan tvivel påminde om den infamösa ”this is a fucking disgrace”-incidenten efter det att Tom Henning Ovrebo sist vågade visa sin nuna i Londons mer posha kvarter.

Jag påstår att det är huvudsakligen två incidenter som lyckades väcka Chelseafansens raseri, även om de säkert inte var helt nöjda med att Branislav Ivanovic till att börja med blev utvisad heller. Att Fernando Torres visades ut för filmning en stund därefter fick dock räkmackorna att smulas sönder.

Det tror jag främst beror på två förhållanden. För det första att Chelsea redan fått ett rött kort, och då finns det en felaktig föreställning att det ”nästan inte ska gå” att få ett andra. För det andra att många tror att vad domaren har att avgöra är huruvida Torres fick en touch, och inte det korrekta, nämligen huruvida han bedömer att Torres försökte bluffa till sig en fördel eller ej.

I det här fallet avvaktar jag. Jag kan inte bedöma huruvida domaren dömde ”fel” innan jag vet vad han såg, hur han uppfattade situationen och hur han själv resonerade. Jag vet inte detta nu, ingen annan vet det heller, men det kommer ju troligtvis ha ytterst liten effekt på volymen på såväl åsikternas mängd som ljudnivå.

♪♫♪
But trust me if we ever show in your section
Believe me, it’s for your own protection
Cause we see things that you need not see
And we be places that you need not be

Kontroversiellt domslut nummer tre var Man Utds vinstmål, som tvivelsutan var offside när Javier Hernandez nyper in det tredje målet för Man Utd i en väldigt svängig match. Domslutet är fel, men det är samtidigt inget lätt jobb för domaren att på en mikrosekund fatta de här besluten.

Vi såg hur fel det kan bli, redan i matchen mellan Everton och Liverpool, när en domare har för bråttom med att vifta på offsideflaggan. Då döms regelrätta mål bort. Fel är aldrig bättre än rätt, men kanske är ändå principen att fria hellre än fälla den för fotbollen bästa rent generellt.

:::

Maximalt jämnt i toppen

Om vi då går till helgens resultat, så spetsades det onekligen till I Premier League-toppen. Manchesterklubbarna vann, och Chelsea förlorade, och helt plötsligt befinner sig nu tre lag inom en poängs marginal. The plot thickens eller hur det nu brukar heta. Målskillnad var ju Man Citys lycka förra säsongen, och det är väl därför lite intressant att notera både det faktum att de har sämst målskillnad av de tre lagen, och deras tendens att vinna sina matcher med uddamålet.

Titelstriden jagar vidare redan nästa helg. Och då med en rätt klurig omgång för samtliga inblandade. Chelsea och Man City har båda bortamatcher, mot Swansea respektive West Ham. Man Utd å andra sidan har en tuff hemmamatch mot Arsenal, ett möte som på förhand känns som att det kan sluta lite hur som helst. Vilket jag inte hade sagt om jag hade haft bara något lite större förtroende för Man Utds försvarsspel.

Värdet av att vinna fult

Om något så har väl den här helgen visat på värdet att ”vinna fult”, det vill säga att vinna även om man inte spelar särskilt bra, kanske genom en och annan ren tillfällighet, snarare än att prioritera finlir framför resultat. Inte minst demonstrerat av Man Utd så klart, men detsamma gäller egentligen för rätt många lag den här helgen. Newcastle och Tottenham bara idag, Man City och Arsenal i lördags.

Vi ser så klart också lysande exempel på motsatsen, de här lagen som helt enkelt inte verkar kunna vinna, i bildlig mening. Reading tillhör alltså, efter 3-3 mot Fulham, den olyckliga skara lag under Premier League-eran som ända fram i november inte vunnit en enda match. Aston Villa behövde onekligen en trepoängare, men tappade symptomatiskt för dem ledningen hemma mot Norwich. Stoke och Sunderland verkar inte riktigt tro på det här med att göra mål, och föga förvånande slutade det oavgjort 0-0 mellan dem.

Det känns väl som att Premier League lever, eller vad säger ni?

Det pratas ju mycket om hur Premier League håller på att så att säga tappa greppet. Om det kan man ju tvista, men den här helgen gavs det flera prov på vad det är som gör den här ligan så väldigt speciell. Reading och Fulham gav generalrepetitionen under lördagen, och på söndagen så blixtrade det till med först ett rykande hett Merseysidederby och därefter en supertungviktsmatch som för en gångs skull faktiskt levde upp till hypen. Ryktet om Premier Leagues död är betydligt överdrivet.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Tidigt i veckan, kanske redan under måndagen, kommer en första kvartalsanalys av ligan så här långt, vilka lag som överpresterar respektive underpresterar, och ett försök att se vilka slutsatser som går att dra så här långt in på säsongen.

:::

Be Champions!!