Frågan kan tyckas märkligt ställd. Inte minst för de med koppling till den väldiga majoritet av klubbar som befinner sig på en storleksnivå, och en nivå av framgång, nedanför en så pass etablerad och dominant jätteklubb som just Arsenal. Alla de skulle så klart utan att blinka nöja sig med en stor arena, en av engelsk fotbolls främsta managers någonsin, ständiga platser bland de fyra bästa i Premier League, och spel i Champions League.
Men naturligtvis är förväntningarna högre i Arsenal. När det kommer till förväntningar inom fotboll är allting relativt. Och Arsenal har med sin tidigare framgång naturligtvis sett till att höja dessa förväntningar. Samtidigt som de med sina mer sentida prestationer har svikit dessa förväntningar, om och om igen. Bygget av The Emirates, och flytten från Highbury, gjordes för att hålla Arsenal konkurrenskraftiga. Istället har det blivit till en ursäkt för bristande konkurrenskraft.
Det grundläggande problemet är naturligtvis att spelplanen har förändrats. Där finns klubbar som Chelsea och Man City som med enorma externa kapitalflöden kan köpa det som Arsenal är tvingade att försöka skapa. På samma gång har Man Utd på runt fem år i väldigt hög utsträckning ökat sina kommersiella intäkter. Det landskap i vilket Arsenal i mitten av 2000-talet tänkte sig att konkurrera i, finns inte längre.
:::
Arsenals VD Ivan Gazidis ställer ändå en extremt relevant och väldigt väl formulerad fråga, till de som menar att Arsenal borde ta efter sina konkurrenter i form utav Chelsea och Man City: ”Hur klok är egentligen strategin att försöka använda pengar för att konkurrera med klubbar som har obegränsad tillgång till pengar?”
Det vore naturligtvis oklokt. Samtidigt är valet simplistiskt formulerat, och medvetet så, utav Gazidis. Där finns naturligtvis mellanlägen. Och vad det handlar om, det som får Arsenals fans att med en röst under en bortamatch i Ligacupen skandera att de vill ha sitt Arsenal tillbaka, är att de vill se en större andel utav klubbens stora intäkter gå till investeringar i spelartruppen och till spelarlöner i syfte att kunna behålla klubbens bästa spelare.
Det passerar naturligtvis inte Arsenals supportrar obemärkt, att samtidigt som Arsenal håller hårt på en självständigt hopkokad lönepolicy, så anser sig klubbens ledning ha råd att betala Gazidis själv £2,15m om året samtidigt som han nyligen plockat ut en bonus om £675k. Detta samtidigt som klubbens kommersiella intäkter inte når upp till konkurrentklubbarnas nivåer.
När Peter Hill-Wood, Arsenals ordförande, angående detta hade att säga att det varit ett extremt bra år för Arsenal, så gjorde det naturligtvis bara supportrarna desto mer arga och frustrerade. I ett enda uttalande så lyckades Hill-Wood på så vis kontrastera Arsenals faktiska prioritet av ekonomisk lönsamhet med supportrarnas önskade prioritet av fotbollsmässig framgång.
:::
Men är det något fel med Arsenal?
Kanske är det bättre att starta med den frågan. För rubrikens fråga utgår ju från premissen att där är något fel, man förutsätter med andra ord något som alls inte är självklart. Skulle jag se något fel så är det just den snedvridna prioritering som finns inom klubben, mellan lönsamhet och framgång. Den är i grund och botten roten till allt annat ont.
För går det att hitta något annat systematiskt fel med Arsenal? Nej. Det är en klubb som är ekonomiskt hälsosam. Spelartruppen är fullmatad med spelare av väldigt hög kvalitet, klubbens manager och coacher är bland världens bästa, och Arsenal har en ungdomsakademi som står få andra akademier om någon i världen efter. Där finns inga andra materiella eller i övrigt institutionella svagheter i klubben.
Men prioriteringen mellan lönsamhet och framgång har skapat en konflikt inom klubben och dess supportrar. Och vad man kan se är att ingen egentligen är villig att ta ansvar för denna konflikt.
Gazidis agerar mest för att skjuta ansvaret ifrån sig, genom att hävda att Arsene Wenger själv bestämmer hur han spenderar pengar på nya spelare. Wenger själv menade något diplomatiskt att det är hans uppgift att bygga ett så bra lag som möjligt med de resurser han hade till sitt förfogande, vilket ärligt talat likaväl skulle kunna vara ett försvarstal från en utsatt manager i en fattig League Two-klubb.
Wenger själv är dock inte oskyldig i frågan om att inte vilja äga konflikten som finns i Arsenal. Genom sin passivitet och tystnad så möjliggör och underlättar han klubbstyrelsens policy om lönsamhet före framgång, och genom sin charm och att förbruka sitt eget förtroendekapital på spel för att skydda styrelsen från kritik, så legitimerar han dess agerande.
:::
Vad som däremot är lätt att konstatera med denna genomgång är att där inte finns något som är fel med Arsenal, som inte går att korrigera med vad som är rätt med Arsenal. Något som rimligtvis borde vara såväl uppmuntrande som frustrerande på en och samma gång. Makten till självförbättring finns inom klubben.
Möjligheten till tre poäng finns idag på Old Trafford. Och tydligare än så går kanske inte det här med kort sikt och lång sikt att kontrasteras med varandra, en balansgång som naturligtvis försvårar det här med strategiskt agerande från en klubbs sida. Där finns alltid nästa match runt hörnet, det lämnar sällan så värst mycket tid till eftertanke.
:::
Dagens matcher: Man Utd vs Arsenal (13:45), Fulham vs Everton, Norwich vs Stoke, Sunderland vs Aston Villa, Tottenham vs Wigan, samt West Ham vs Man City (18:30).
Det mest intressanta med matchen på Stadium of Light, utöver att Martin O’Neills gamla klubb kommer på besök, är så klart att se vad som händer när två lag som helt enkelt inte kan anfalla eller göra mål stöter på varandra. Kan det sluta på något annat sätt än 0-0? Bara för att jag säger det så kommer det så klart bli en målrik thriller.
:::
Be Champions!!