Nio matcher in på säsongen och QPR befinner sig längst ned i botten av tabellen. Hittills inga segrar, endast tre inspelade poäng, en poäng var tredje match vilket om det håller i sig skulle innebära att QPR slutar på mellan 12 och 13 poäng, och med en målskillnad som endast ett defensivt impotent Southampton lyckas bräcka i dystopi. Samma QPR som Mark Hughes efter förra säsongens sista match lovade aldrig mer med han som manager skulle befinna sig i en nedflyttningsstrid igen.
Mark Hughes tog över klubben i ett svårt läge. Som nykomlingar i Premier League hade det tidigare ägarskapet skapat en fundamental instabilitet i klubben, och det var onekligen med nöd och näppe som Hughes lyckades hålla QPR kvar i Premier League. Tony Fernandes, den nye ägaren som tog över QPR i början av förra säsongen, annonserade tämligen omgående att hans ambitioner med klubben var höga, och frågan är om det kanske inte är där som skon klämmer för QPR.
Kan det vara så att ambitionerna helt enkelt är för höga, att ambitionen från ägare och klubbledning helt enkelt förblindar klubben för en högst aktuell problembild? Låt oss granska några av de rätt tydliga tecknen lite närmare för att få en bättre bild av läget.
:::
Förväntan om automatisk framgång. Mark Hughes är inte den ende som talat som om nedflyttningsstrid som något helt orealistiskt. QPR:s VD Philip Beard menar att QPR:s spelarinvesteringar under sommaren gör att de ska kunna konkurrera med alla klubbar, och att de inte gjorts för att befinna sig i en nedflyttningsstrid. Det är en kommentar som kan ses på flera sätt, men givet att QPR:s investeringar uppgick till £17m så undrar man om Beard har koll på vad de pengarna egentligen kan köpa. Två av nykomlingarna inför den här säsongen, Southampton och West Ham, spenderade mer och £17m är ungefär vad Premier Leagues klubbar lägger på vad vi kan kalla för en stabil mellanvärvning. Det är inte pengar som garanterar poäng i tabellen, även om Beard verkar arbeta utifrån det antagandet.
Förväntan att förändring leder till stabilitet. Andra uttalanden avslöjar också en del. Tony Fernandes själv hade följande att säga strax efter sommaren: ”We have done some sensible business over the summer and we are not going to throw it away. We are here for the long run and we’ll do things properly.” Långsiktighet och stabilitet med andra ord. Men det rimmar tämligen illa med att på bara ett år ha släppt cirka 40 spelare från klubben, och värvat ytterligare 20 spelare, varav många en bit över 30-strecket. Det är ett beteende som andas kortsiktighet, i bästa fall, snarare än långsiktighet. Oavsett, att genomföra en sådan radikal förändring på kort tid, och förvänta sig stabilitet på och utanför fotbollsplanen, känns något naivt.
Förväntan på erfarenhet. Det pratas ofta om värdet av erfarenhet som något som följer på ålder, när det i själva verket är väl så viktigt att spelarna i fråga inte bara har erfarenhet, utan att de har erfarenhet av rätt saker för klubben. Återigen är det en fråga om vad klubbledningen har för idé om var i tabellen QPR ska befinna sig. Spelare som José Bosingwa, Julio Cesar, Andy Johnson, Ji-Sung Park med flera har förvisso erfarenhet, men väldigt ringa erfarenhet av att delta i några nedflyttningsstrider. I det läget väljer Hughes att göra Park till lagkapten. Fernandes menade att värvningen av Park skulle få omvärlden att ta QPR:s ambitioner på allvar, och kanske var det inte längre än så tanken gick.
Förväntan om defensiv självorganisering. Mark Hughes blev sparkad från Man City till stor del på grund av hans oförmåga att få någon ordning på lagets försvarsspel, och det verkar inte som om han lärt läxan. QPR har ett försvar som är oorganiserat, och som brister i såväl ledarskap som en mer grundläggande kvalitet. Med två mål insläppta i snitt per match, endast Southampton och Reading är värre, så antyds något utav problemets storlek. I huvudsak får man i nuläget intrycket av QPR som ett lag helt utan idéer när det kommer till defensiv organisation, och en väldigt stor del av ansvaret för det faller på managern, vars jobb det är att just tillföra laget en idé och en taktik. Sett till hur överkörda QPR har blivit av såväl West Ham som Swansea, lag som rent teoretiskt ska vara på deras nivå i Premier League, så finns där klara skäl till oro.
:::
Samtidigt som dessa högst reella problem finns för QPR så väljer Tony Fernandes ändå att mest prata framtid. Hyfsat centralt i allt prat är visionen om en ny arena för 45,000 åskådare. Att det är orimligt för en klubb utav engelsk medelstorlek att bygga en arena som till storleken utmanar klubbar som Chelsea och Liverpool verkar inte vara en aktuell tankegång.
Tony Fernandes tittar förmodligen på klubbar som Chelsea och Liverpool och tänker sig att det är på den nivån han vill att QPR i framtiden ska befinna sig. I den ivern är det lätt att glömma bort att fotboll spelas i nutid, och att en ljusnande framtid beror på vad som sker nu. Kanske är det snarare Portsmouth som Fernandes bör hålla ett vakande öga på, en klubb som tydligt illustrerar vad som riskerar hända när blind ambition tillåts övertrumfa realism.
Kanske är det också Fernandes blinda ambitioner, och fokus på framtiden snarare än nutiden, som gör att han inte agerat eller agerar tydligare i den alltmer uppenbara managerfrågan. Mark Hughes har helt enkelt inte levererat, eller ens fått QPR att fungera som ett lag, detta trots investeringar i spelartruppen och stora av honom genomdrivna förändringar, ändå ser det inte ut som att Fernandes är villig att låta honom ta konsekvenserna för det. Kan dagens väldigt viktiga hemmamatch mot Reading möjligen vara droppen som får bägaren att rinna över?
Vore en förlust mot Reading en tillräcklig systemchock för att Tony Fernandes och Philip Beard, QPR:s ägare samt främste ledningsrepresentant, skulle kunna göra sig kvitt vad som framstår som ett allvarligt fall av grupptänkande när det gäller QPR:s situation och problembild?
:::
Dagens matcher: QPR vs Reading, samt Liverpool vs Newcastle
:::
Be Champions!!