Någon större genomgång av den här helgens Premier League-omgång, som jag brukar ägna mig åt på söndagskvällen, blir det inte. Jag har nämligen varit alldeles för upptagen utav arrangemang av bordtennistävling för att kunna ha följt helgens ligafotboll i den utsträckning som då skulle krävas. Någon omgångens elva etc blir det därför inte.
Men innan ögonen slocknade på mig i lördags natt så hade jag ändå lyckats gå igenom och läsa mig igenom det som hänt under lördagen, och detsamma har jag nu hunnit göra med söndagens matcher. Några djuplodande analyser kan jag inte göra, men ändå är det fullt möjligt att bränna iväg några mer allmänna reflektioner.
:::
Arsenals deflation
En gång i tiden var det säsongens hetaste match, när Arsenal kom på besök till Old Trafford för ett möte med Man Utd. Det är det inte längre. Visst är det ett möte med viss extra krydda och spänning, inte minst efter sommarens händelser måhända, men det är inte längre en match där man kan känna att ligatitelns öde kan avgöras i en dragkamp mellan dessa båda kombatanter. När skedde det senast, 2008? Ännu längre tillbaka i tiden?
En gång i tiden hade en förlust för Arsenal mot Man Utd varit oerhört smärtsam, alldeles oavsett om den kom på hemmaplan eller bortaplan. Det smärtsamma den här gången borde inte rimligtvis, vilket i sig är talande, vara resultatet, som snarare var något smickrande för Arsenal, utan snarare att den spelmässiga skillnaden mellan de båda lagen var så påtagligt stor. Man Utd, som av många dessutom uppfattas som svagare än på länge, var helt enkelt ett par nivåer bättre.
Mot den bakgrunden kan Ivan Gazidis med flera tala om extremt bra år hur mycket de vill. Exakt i vilken riktning Arsenal faktiskt har utvecklats, i allt som är för en fotbollsklubb relevant, manifesterades med all önskvärd tydlighet igår lördag på Old Traffords gräsmatta. Arsenal säger att Champions League-spel är viktigare än en titel, men klubbens möjligheter att klara ens den målsättningen blir allt mindre för varje säsong som går.
Luis Suarez kurvor pekar åt rätt håll
Det finns någon sorts gräns som kan passeras. Man vet inte riktigt var den gränsen befinner sig, men man vet nästan alltid när man passerat den. När en spelare går från att ”bara” vara riktigt bra, till att visa tecken på genuin världsklass, när de börjar närma sig att bli ospelbara för motståndarna. Mycket tyder på att Suarez, om han inte passerat den gränsen så i alla fall befinner sig väldigt nära.
Kvalitetskurvan pekar brant uppåt, samtidigt som den tidigare så välkända wankerkurvan pekar åtminstone snett nedåt. För Liverpool är han därför en otroligt värdefull och konstruktiv spelare. Tyvärr, för Liverpool, så känns det kanske som om laget i övrigt inte riktigt lever upp till samma standard, även om potentialen rimligtvis borde finnas där.
Brendan Rodgers jobb måste alltså vara att få lagets kurvor att börja peka i samma riktning som Suarez.
The Unvincibles
Hur ska det sluta när två lag möts som hittills under säsongen inte vunnit en enda match? Oavgjort naturligtvis. QPR och Reading delade på poängen idag på Loftus Road, och det vore väl ytterst synd att påstå att det resultatet förvånade någon. Resultatet var naturligtvis mest ett bakslag för QPR, som hade hemmaplan. För Reading var det förmodligen trots allt en välkommen poäng, på bortaplan, efter mittveckans screw-job av Arsenal. Nästa steg blir då antagligen att se om något av dessa lag klarar av att vinna någon match innan nyår.
Var det vändningen för Aston Villa?
Omgångens viktigaste vinst svarade förmodligen Aston Villa för. Laget har haft en otroligt motig säsongsinledning, och borta på Stadium of Light var det nog inte många som förväntade sig full poängskörd. Positivt den här matchen var inte bara resultatet, utan också att spelet till sist såg ut att börja falla på plats för Paul Lambert och hans lagbygge. Om Aston Villa kan bygga vidare på detta, närmast hemma mot Man Utd, så kan Aston Villa påbörja en stadig marsch uppåt i tabellen.
Martin O’Neill har jobbiga frågor att besvara
Något som det har talats förhållandevis tyst om så här under säsongens första dryga fjärdedel, är Sunderlands kräftgång. Det som är lite särskilt med den är att den är så spektakulärt beroende på att laget helt enkelt verkar oförmöget till ett konstruktivt anfallsspel. Nio poäng på lika många spelade matcher är självklart inte godkänt.
Mindre renommerade managers drabbas ofta av att de väldigt snabbt tvingas bli ifrågasatta i orimlig utsträckning. Det är välkänt. Mindre uppenbart är så klart att där också finns motsatsen, de managers som tack vare ett etablerat namn inte ifrågasätta i den utsträckning som är motiverat. Martin O’Neills förutsättningar med Sunderland har varit riktigt goda, ändå skulle jag säga att Sunderland just för tillfället känns betydligt svagare än när han tog över klubben för rätt precis 11 månader sedan.
Oftast brukar managers kritiseras för att misslyckas med den defensiva organisationen. Var det någon kritik man kunde rikta mot O’Neill, utöver något vidlyftigt spenderande, under sin tid i Aston Villa så var det att laget stundtals verkade sakna en anfallsidé. Att döma av hans första år i Sunderland så verkar detta vara ett systemfel.
:::
Dessutom. Usch vad typiskt Tottenham.
:::
Måndagens match: West Brom vs Southampton
Dags för Nigel Adkins att börja samla lite poäng på brädet. Men borta mot ett Steve Clarke-ifierat West Brom blir inte det någon lätt uppgift. West Brom jagar kontakt med Champions League-platserna, vilket jag inte riktigt trodde inför säsongen att jag någon gång skulle få tillfälle att säga.
:::
Be Champions!!