Jag får då och då frågan hur det egentligen gick till när jag för drygt två år sedan tog över Englandsbloggeriet här på Fotbollskanalen. Jag misstänker att frågan först och främst kommer från de som är intresserade av en karriär inom sportjournalistiken. Någon sådan karriär ägnar ju däremot inte jag mig åt, och därför är svårt för mig att ge några särskilt konkreta råd på det området.
Men den ställda frågan låter sig ändå besvaras. Det var ju nämligen en liten udda rekryteringsmetod måste man säga. Bakgrunden var alltså att min företrädare hade bestämt sig för att sluta blogga. Min kontakt med bloggen här på Fotbollskanalen hade då sträckt sig till att vara en läsare och en frekvent deltagare i kommentarsfältet. Mest på prov skickade jag via mail en anmälan om intresse att börja blogga, vilket ledde till en uppmaning att skicka in en form utav avsiktsförklaring med bloggen.
Att mitt namn inte förpassades i högen av okända numpties berodde enligt utsago på att jag skrev bra saker på ett bra sätt i kommentarsfältet. Jag skulle kanske också tro att min företrädare möjligen lämnade en rekommendation. Att rekrytera någon på det sättet får nog ses som både nytänkande och lite modigt från Fotbollskanalens sida. Men på ett sätt följde det väl också lite av Englandsbloggens anda, som ju länge tagit formen gräsrotsrörelse där kommentarsfältet egentligen är en lika viktig del som själva bloggen i sig.
Helt ogarderade såg däremot Fotbollskanalen till att inte vara. Från början var vi ju nämligen två stycken som bloggade om engelsk fotboll, med den uttalade utmaningen att bara en på sikt skulle kunna vara kvar. Så i sann Flugornas herre-anda fick alltså vi kämpa loss om det hela.
Och här sitter vi nu. Tusen bloggar senare. På folkets begäran ägnas den här bloggen bland annat åt att jag plockar fram de bloggar jag själv minns mest och som bäst, samt naturligtvis åt lite annat smått och gott uttryckt i det alltid lika uppskattade och provocerande listformatet.
:::
Mina fem favoritbloggar
Jag är nyfiken – Arsenal
Jag har flera skäl att gilla den här bloggen. Rubrikreferensen, så klart. Lite cheeky sådär. Men framför allt var det i och med den här bloggen som jag så att säga hittade mig själv rent bloggmässigt. Jag hade i och för sig en idé tidigare om ungefär vad jag ville göra, om jag själv fick välja, men tvekade på om det skulle funka. Min företrädare skrev ju mer lättsmält. Men här gick jag för första gången all-in och upptäckte att lite ”tyngre” texter var ett koncept som både fungerade och visade sig vara uppskattat.
Fotbollsspelarnas dilemma – Spelteoretiska strategier
Kanske var det här bloggen där mitt grundkoncept blev som allra mest renodlat, korsbefruktningen mellan fotboll och organisationsteori och ekonomisk teori, mina två huvudsakliga intresseområden. Den låg dessutom helt rätt i tiden med ett antal utdragna spelarsagor som låg och jäste under sommaren. Att namnen på kategorierna och texten som sådan dessutom blev lite fyndigt formulerade gör heller inte illa.
Hur vi alla borde sluta ängslas och lära oss att älska Joey Barton
Många skäl för mig att gilla den här bloggen. Mångtydigheten i rubriken så klart, med referensen till Stanley Kubrick och filmvärlden, en annan frekvent aspekt i mitt bloggande. Därtill en passande approximation av Joey Barton med en atombomb. Bloggen har därtill ett humanistiskt anslag och touchar därtill ett av mina favoritteman, nämligen hur vi tenderar att bli lite hycklande när vi fördömer andra människor. Att bloggen dessutom fick ett gäng Arsenalfans att gå bananer ser jag också som en bonus.
Fyra stadier av engelsk fotbollskapitalism
Ännu en kombination av fotboll och vetenskap. På något sätt tycker jag att jag i den här bloggen lyckades fånga engelsk fotbolls utveckling på ett hyfsat kortfattat, överskådligt och lätt tillgängligt sätt. Dessutom tror jag på ett rätt begåvat och relevant sätt. På något sätt blev det en rätt bra balans mellan att å ena sidan försöka förstå vad som händer just nu, och å andra sidan att se det i en bredare historisk kontext.
Man City och kampen mot det organiserade hyckleriet
Ett inlägg i fotbollsdebatten, och kanske min vana trogen så går jag ibland mot den gängse normen. Den visar också på ett pågående hyckleri där i stort sett alla pratar utifrån sitt eget särintresse men försöker framställa det som för det allmännas bästa. Det är också en blogg som rätt bra utmanar existerande föreställningar, såsom exempelvis att det tyska systemet skulle vara så väldigt rosenrött samt att framväxten av klubbar som Man City på något sätt skulle vara ensidigt negativt för fotbollen.
:::
Frågan ställer sig närmast sig själv, vilka bloggar ni själva gillat mest respektive minst.
:::
Det ska också sägas att jag är nöjd med det sätt bloggen faktiskt har bidragit till det allmänna fotbollsskriveriet. Bloggen har ju ynglat av sig. Kamrat Linhem tog täten med Linhems Football League Watch den första säsongen, och kapade åt sig en helt egen blogg inför den andra. Erkie Jerkie knep en Englandsblogg på FM Sweden nyligen. Och Nezik Keshto, Johan Lindahl, Martin Palmér med flera har varit uppskattade gästbloggare längs vägen.
Och den här bloggen är inte stängd för andra som vill ta chansen att ansvara för lite mer permanenta gästbloggsinslag.
:::
Det diskuteras ju ibland om vad jag skriver. Det finns ju exempelvis teorier om att jag ”bara” skriver om Man Utd, troligtvis eftersom jag händelsevis råkat vara ärlig och öppen med att det är laget jag håller på. Jag gjorde en snabb genomgång av alla bloggar jag skrivit, och summerade samtliga bloggar som i någon mening handlade om en specifik klubb. Generella bloggar, eller bloggar som handlade om ett ämne snarare än en klubb, räknades inte med.
Resultatet visar att jag har skrivit totalt 189 bloggar om vad man kan kalla Englands sex storklubbar, till vilka jag räknar Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham. Dessa bloggar fördelar sig enligt följande: Arsenal (38), Chelsea (36), Liverpool (36), Man City (29), Man Utd (28), samt Tottenham (22). Av storklubbarna, de som onekligen väcker mest intresse bland läsarna, är det alltså endast Tottenham som jag skrivit mindre om än Man Utd.
162 bloggar handlar om andra klubbar än dessa så kallade storklubbar. Vilket innebär att 46% av bloggens klubbfokus ligger utanför storlagen, något som borde göra den här allmänt inriktade Englandsbloggen till en av Sveriges bredaste. Att beskylla mig för att vara för snävt storlagsfokuserad låter sig alltså inte göras hur som helst, särskilt inte sett till vad som tenderar att generera läsarintresse.
:::
Det kom också en fråga i gårdagens kommentarsfält om vilka som är mina fem favoritspelare och fem favoritlag. Med favoritlag menades tydligen de jag tyckte mest om att se på, vilket är tur eftersom det här fenomenet med att hålla på mer än ett lag, typ ett lag i varje liga, är något jag aldrig någonsin har förstått mig på.
Jag svarar då enligt följande, och väljer att inte inkludera den naturligtvis helt självskrivna klubben, eftersom det vore tämligen meningslöst. Eventuella motiveringar tar jag vid behov i kommentarsfältet.
Personliga favoritspelare för tillfället:
1) Ryan Shawcross
2) Yaya Touré
3) Marouane Fellaini
4) Juan Mata
5) Zlatan Ibrahimovic
Personliga favoritlag för tillfället:
1) Paris Saint-Germain
2) Dortmund
3) Malaga
4) West Ham
5) Everton
:::
En fråga var också vilka bloggar jag själv lärt mig mest av att skriva, det vill säga som ökat mina kunskaper om ett lag mest. Här får väl återigen ”Jag är nyfiken – Arsenal” nämnas som definitivt tvingade mig att sätta mig in i en klubbs hela tänkesätt och filosofi.
De återkommande turerna kring Man Utds ägande och medföljande finansiella aspekter har definitivt tvingat mig att läsa in mig mycket på vad som faktiskt hänt där och vad det rent strategiskt betyder för klubben.
På liknande sätt lärde jag mig mycket om Liverpool när klubben för några år sedan sparkade ut Devon och Bubba Ray för att därefter tas över av Fenway Sports Group. Det var ju en juridisk process egentligen utan motstycke i Premier Leagues moderna historia.
Och tja, på tal om juridiska processer, jag var inte direkt dåligt påläst när jag skrev mina genomgångar efter FA-panelens dom förra säsongen mot Luis Suarez.
:::
Imorgon kommer jag att blogga om den rätt unika kopplingen mellan engelsk fotboll och svenskt supporterskap. Naturligtvis med anledning av onsdagens vänskapslandskamp mellan Sverige och England på den nya svenska nationalarenan.
Be Champions!!