Engelska lag har haft livsviktiga europeiska cupmatcher borta i Turin och mot Juventus förut. Man Utd hade ett par möten med Juventus under 1990-talet som kulminerade i den enastående semifinalreturen 1999. Arsenal å sin sida var tvungna att passera ett av dessa europeiska manbarhetstest i sin marsch fram till finalen 2006.
Ikväll är det Chelseas tur. Matchen är enormt viktig i det avseendet att den helt enkelt inte får förloras. För om vi antar att Shakhtar Donetsk vinner ikväll mot Nordsjaelland, inte något orimligt antagande, så skulle en förlust innebära att oavgjort räcker för både Shakhtar och Juventus i den sista omgången, för att just dessa båda lag ska gå vidare från gruppen på Chelseas bekostnad. En situation Chelsea helt säkert inte vill befinna sig i.
Det är helt säkert ingen lätt uppgift. Chelsea möter enligt mig Juventus just precis när man kanske som allra minst vill möta dem. De har kvar stora reserver av självförtroende efter att ha gått obesegrade i 49 matcher samtidigt som de återfått hungern av att nyss ha fått den sviten bruten. De verkar inte, likt en gång i tiden Arsenal, ha gått ner sig mentalt av detta svitbrott. Juventus är därtill ett formidabelt fotbollslag.
(Det där allra sista får jag naturligtvis egentligen bara tycka utifall Juventus faktiskt slår Chelsea ikväll. Annars vet vi ju, eftersom vi fått det berättat för oss, att engelska supportrar, ett begrepp jag nu tolkar i dess allra bredaste mening, bara kan tycka att sådant med engelsk stämpel är bra.)
:::
Aspekten ledarskap är gemensam för samtliga framgångsrika engelska utflykter till en gång Stadio Delle Alpi, som nu för tiden motsvaras av nybygget med det långt mycket mer generiska namnet Juventus Arena. Roy Keane var monumental när Man Utd vände 0-2 till seger 1999, och när Arsenal betvingade den gamla damen 2006 var Thierry Henry en av lagets absoluta talismaner.
Chelsea kommer behöva uppvisa samma former utav ledarskap ikväll, är min fasta tro. Särskilt som Juventus inte direkt saknar spelare utav den karaktären, och därtill har hemmaplan och publiken i ryggen. Frågan är emellertid om Chelsea just för närvarande besitter denna ovärderliga men ack så svårfångade egenskap.
Under en mängd år är det framför allt John Terry och Didier Drogba som stått för ledarskapet i Chelsea. Den ene framför allt då defensivt, och den andre av naturliga skäl offensivt. Drogba har numer lämnat klubben för en osäker tillvaro i Kina, och Terry befinner sig i sjukstugan. Chelsea har förvisso klarat sig utan Terry för, men aldrig utan Drogba.
Defensivt har Chelsea det tufft i ledarskapshänseende. David Luiz har förvisso många kvaliteter men känns samtidigt inte särskilt stabil. Gary Cahill har varit som bäst i Terrys närvaro, men sjunkit undan en aning när denne inte närvarar, vilket inte signalerar ledarskap. Den med mest erfarenhet och därmed gravitas är Branislav Ivanovic, men just denna erfarenhet gör förmodligen att han sätts ut på högerbackspositionen. Där finns naturligtvis Petr Cech, men det finns vissa naturliga gränser för vad en målvakt kan åstadkomma.
Offensivt framstår problemet som än mer akut. Chelseas säsongsinledning var briljant, när spelet flöt och målen flödade. Spelare som Juan Mata, Eden Hazard, och Oscar glänste. Till och med Fernando Torres lyste upp ett tag. Men sedan började hösten och kylan rulla in över de brittiska öarna och Stamford Bridge.
Om en enda spelare får förkroppsliga ledarskapsproblemet i Chelseas offensiv så är det Fernando Torres. Det är måhända inte helt rättvist mot honom, men i och med att han så tydligt gjorts till Drogbas efterträdare så blir det ändå på det viset. Drogba var en strålande ledare på planen för Chelsea, vi såg ju inte minst prov på det förra säsongen. Torres har inte riktigt de egenskaperna, och även om han hade det så är det svårt att göra dem gällande när han själv verkar ha det väldigt tufft rent personligt som fotbollsspelare. Mår man inte bra själv är det svårt att samla andra.
Juan Matas briljans kan kompensera för mycket. Men fotboll är och förblir en lagsport, och individuell skicklighet måste alltid samordnas inom en taktisk och kollektiv organisation. När man talar om betydelsen utav ”ledare på planen” så är det ofta denna samordning man egentligen tänker på, då det ofta är ledarna som tar ett i alla fall praktiskt ansvar för den. Avsaknaden av sådana ledargestalter resulterar i ineffektivitet och oprecision, ett spel där delarna inte alla gånger hänger riktigt ihop.
Vilket vi stundtals kan se i Chelsea nu för tiden. Ändå har de så klart alla möjligheter att vinna ikväll. Eftersom det fortfarande i grund och botten är ett bra fotbollslag.
:::
Tillbaka till helvetet. En rubrik jag såg i någon viasatsk reklamfilm inför veckans Champions League-matcher, syftandes på Man Utds besök till Galatasaray ikväll. Rubriken syftar tillbaka till 1994, under ett av Man Utds tidigare europeiska cupäventyr med Alex Ferguson som manager. En match präglad av bråk på planen och våld utanför den. Den här gången reduceras det helvetiska av att vi nu vet att även om det skulle råka visa sig vara ett helvete också denna gång, så är Man Utd rätt trygga i vetskapen att de bara är där på besök, och alltså inte behöver brinna i evighet.
:::
Be Champions!!