Roman Abramovich har alltså sparkat Roberto Di Matteo. Sex månader efter att han vunnit Champions League för första och enda gången i klubbens historia, och i ett läge där klubben ligger trea i Premier League, fyra poäng efter de nuvarande ligaledarna. Läget är naturligtvis också det att Chelsea med all sannolikhet har åkt ut ur Champions League redan i gruppspelet, efter gårdagens förlust mot Juventus.
Det kommer finnas de som nu kommer tillspringandes för att försvara beslutet, bland annat genom att hävda att dessa Romans beslut minsann har resulterat i titlar till klubben. Vilket naturligtvis är en illogism och en slutsats som mer eller mindre formidabelt skriker post hoc ergo propter hoc. Eftersom det inträffade efteråt så måste det bero på det. Väldigt sällan sant.
Det är värt att betänka att Chelsea, sedan Roman Abramovichs lika snabba beslut att sparka José Mourinho, har vunnit Premier League en enda gång. Detta under vad som varit deras tänkta storhetstid, och under en tidsperiod där de spenderat mest på spelare både i termer av transfersummor och inte minst då spelarlöner. Två finansiella faktorer som i samtliga sammanhang har visats haft störst samband med vilka klubbar som vinner sina respektive ligor.
Visst vann nu Chelsea Champions League i våras. Det är samtidigt en cupturnering som man per definition inte måste vara genomgående bäst i för att vinna. Det har vi sett förr, bland annat genom Portos och Liverpools segrar under mitten av 2000-talet. Samtidigt som Chelsea hankade sig fram i Europa så slutade klubben på en ömklig sjätteplats i ligan, vilket troligtvis speglade mer än vad Chelsea själva önskade. Till detta kommer några FA-cuptitlar, vilket i sig är trevligt men inte något som talar till den ambitionsnivå som en klubb med Chelseas resursbas rimligtvis bör ha.
Med brist på kontinuitet följer alltså osäkerhet och brist på stabilitet i termer av resultat. Mest skadlig är kanske den numer institutionella osäkerhet som Abramovich har byggt in i Chelseas managerpost, vilka managers är det egentligen som vill ha jobbet när de kallt kan observera de förutsättningar under vilka de får sparken? Och vilka förutsättningar att lyckas med sitt jobb ges de när spelarna så tydligt får det klart för sig att managern harabsolut ingen auktoritet i klubben?
Vad har egentligen Chelsea för mål och mening med sin färd? För det verkar ju inte vara vägen som är mödan värd.
:::
Nu spekuleras det friskt i kandidater att efterträda Roberto Di Matteo så klart, de mer principiella frågorna ovan kommer enligt känd medialogik att hamna i skuggan av dessa betydligt saftigare och mer säljande funderingarna. Att Roman Abramovich och hans hejdukar i Chelseas klubbledning redan har en tänkt ersättare till Di Matteo känns givet, det är inte Wolves klubbledning vi talar om.
Det finns de som pratar om Pep Guardiola, vilket då motiveras av dels att han är ledig och dels att Roman Abramovich har ryktats vara intresserad av honom förut. Men alla röksignaler tyder på att det är först och främst Man City som krattat manegen för honom, och Guardiola tror jag heller inte uppskattar den kortsiktighet i managerfrågan som Chelsea uppvisat under de senaste fem-sex åren. Han är en manager som baserar sin gärning på trygghet och stabilitet, inget annat.
Med det i åtanke så glunkas det onekligen allra mest om Rafa Benitez, som ju dessutom gjort sitt bästa för att späda på de ryktena. Benitez borde rimligtvis nu också vara tillräckligt desperat i sin obefintliga arbetssituation för att rationalisera bort de risker som följer med Chelseas managerpost. Det talar för honom. Men vad som också talar för honom som ny manager är att hans tillsättning följer en viss obehaglig logik:
:::
Rafa Benitez är fortfarande ett stort managernamn. Storleken på namnet, snarare än karaktärernas innehåll, styr ofta sådana här beslut om tillsättningar, inte minst då i prestige- och kapitalklubbar som Chelsea. Det är en något tråkig sanning. Benitez åstadkom periodisk och punktvis framgång i först Valencia och därefter Liverpool, även om där heller inte skapades något beständigt. Men Roman Abramovich värderar inte beständighet, det mönstret är ju så att säga vad den här diskussionen utgår ifrån.
Rafa Benitez kan lösa Fernando Torres-dilemmat. Roberto Di Matteo visade mod igår som petade Torres, men resultatet följde inte på detta mod och då är det Di Matteos huvud som vilar i bilan. Sådana är spelets regler. Torres har länge skyddats av sin prislapp och verkar fortfarande vara det. Sanningen är att sist han var bra i England så var det med Rafa Benitez som manager, och något säger mig att det mer än något annat är vad som styr en tillsättning av honom. Det är ännu ett beslut som fattas utifrån en vilja att rättfärdiga en två år gammal och förhastad £50m-värvning.
Det som kanske stör mest med en tillsättning av Rafa Benitez är vad det säger om kvaliteten och kontinuiteten i Chelseas fotbollsfilosofi. Allt arbete och alla besvär som förföljt Chelsea sedan 2007 utgick från en uttalad ambition att Chelsea skulle skapa en ”egen identitet” baserad på offensiv och estetiskt tilltalande fotboll. Allt detta vore nu förgäves. Med Benitez är det tillbaka till ruta ett, med en i grunden ännu mer defensiv och försiktig fotbollsidé än den som representeras av José Mourinho.
Är detta tecken på en genomtänkt taktisk reträtt eller bara ett symptom på en total avsaknad av långsiktigt tänkande?
:::
På kort sikt tror jag dock en tillsättning av Rafa Benitez kan vara gynnsam för Chelsea. Ett defensivt tänk begränsar riskerna i Chelseas fotboll vilket talar emot ett möjligt ras nedåt i ligatabellen. Det är samtidigt en fotbollsfilosofi som ligger Chelseas äldre garde nära till hands. Och Chelsea har därtill uppnått viss framgång tidigare med just ett kortsiktigt tänkande. Fact!
Med Rafa Benitez får dock Chelsea också in ännu ett destabiliserande moment i en klubb som redan lever på bristningsgränsen. I såväl Valencia som Liverpool ägnade sig Benitez nämligen lika mycket åt maktspel och interna intriger, i eget intresse, som åt själva klubb- och fotbollsutvecklingen. För den neutrale kommer dock relationen mellan Abramovich och Benitez bli mycket intressant att följa.
:::
Om det nu inte visar sig vara så att Mark Hughes nu äntligen kan hitta en klubb som har samma ambition och förmåga som han själv. Där kan man tala om vinna-vinna för samtliga tre inblandade parter. Fyra om vi räknar med agenten Kia Joorabchian.
:::
Be Champions!!