Ibland är det vanskligt att vara fotbollsbloggare som en sidosysselsättning. Ibland, snarare rätt ofta, har man då andra åtaganden, inte minst under helgerna, och därför skriver man helgens bloggar i förväg. Lördagens blogg skrev jag redan i torsdags i form utav en utvikning om när Mark Hughes faktiskt skulle få sparken och varför han inte redan hade fått det.
Under fredagen kom dock nyheten att Mark Hughes fick sparken från QPR. Even the best laid plans…
It never rains but it pours, är ett annat engelskt idiom. Det har länge pratats om managers i Premier League som riskerat att få sparken, utan att något för den sakens skull faktiskt har hänt. Men den här veckan brände det till rejält, med två avsked inom loppet av bara några dagar. Det är nästan som om många klubbledningar ibland är lite rädda för att vara först ut på banan, och att när väl en har tryckt på avfyrningsknappen så blir alltfler benägna att följa exemplet.
Kanske ett sätt på vilket Roman Abramovich inte nödvändigtvis utgör ett positivt föredöme.
:::
Vem skulle kunna vara aktuell som efterträdare i QPR då? Två alternativ framstår som mer uppenbara än de flesta andra, särskilt nu som Rafa Benitez inte längre är tillgänglig.
Roberto Di Matteo. Det finns en hel del i Di Matteos profil som QPR troligtvis skulle se som attraktivt. Han är italienare och respekterad både som manager och som person. Som nybliven Champions League-vinnare vore det också en prestigetillsättning. Han har tidigare erfarenhet som manager för engelska klubbar utav motsvarande QPR:s storlek och ambition, och han står för en öppen och frejdig spelidé. Och han är som bekant ledig. Han känns också rätt för QPR, en manager som inte minst i Chelsea bevisade att han är kapabel att vara pragmatisk i sitt taktiska tänkande och på så vis entusiasmera och lyfta upp desillusionerade och underpresterande spelare.
Harry Redknapp. En annan prestigetillsättning av QPR som jag därtill bedömer som hyfsat sannolik. Redknapp har inte riktigt den taktiska cred som krävs för att landa något europeiskt toppjobb, utöver att möjligen bli förbundskapten för något mer eller mindre obskyrt land. Men jag tror att Redknapp vill vara kvar i England och i Premier League, men där är å andra sidan jobbmöjligheterna begränsade. Redknapp har många års erfarenheter som manager för klubbar på ungefär QPR:s nivå, och QPR har därtill möjlighet att erbjuda Redknapp både ett lönekuvert och en transferbudget som han skulle betrakta som attraktivt. Dessutom är QPR en Londonklubb, vilket borde vara en praktisk fördel för Redknapp.
:::
Det går så klart att reflektera över vad i hela friden som har förmått QPR att ända fram till slutet av november hålla fast vid Mark Hughes, som basat över vad som förmodligen kan vara Premier League-erans sämsta första tre-fyra månader över huvud taget.
En idé är så klart att Mark Hughes har lyckats förhandla till sig ett så pass bra kontrakt, med klausuler om vad han plockar ut också om han skulle få sparken, att QPR och ägaren Tony Fernandes helt enkelt in i det allra längsta dragit sig för att fatta just det beslutet.
I det pågående fotbollssamtalet prisar vi ofta långsiktighet och tålamod, som om att hålla fast vid en manager vore en dygd i sig. Men likaväl som det är ett otyg att sparka en manager i tid och otid, så är det fel att behålla en manager längre när han helt klart och tydligt inte bemästrar uppgiften. Det vi ser som tålamod kan lika gärna vara handlingsförlamning.
:::
Men hur mycket av QPR:s elände är då egentligen Mark Hughes fel? Jag menar inte att frånta honom ansvar, att det ser ut som det gör har skett på hans skift och han har heller inte gjort något själv för att moderera förväntningarna på honom själv och laget.
Samtidigt är det omöjligt att inte fördela kritiska ord till QPR:s spelare, som i match efter match uppvisar såväl ett allmänt ointresse för själva uppgiften på planen på en nivå som gränsar till det illojala, och som därtill i en obscen grad ställer till det för laget med bristande disciplin ledandes till röda kort.
Det är på samma sätt svårt att förhålla sig okritisk till QPR:s klubbledning, som är ansvarig för att ha värvat dessa spelare. Där andra klubbar, som Swansea, Norwich och Southampton, i stor utsträckning litade på de spelartrupper som vann dem uppflyttning från The Championship, så har QPR valt den andra vägen, att värva ihop en kader utav spelare for hire, vilket skapat ett spretigt och icke särskilt sammanhållet lagbygge.
:::
Man kan så klart också fundera över vad som drev QPR:s klubbledning att vänta ända till fredagen, dagen innan ännu en match, med att fatta beslut om att sparka Mark Hughes. Vad visste de egentligen i fredags som de inte visste i måndags, och hade inte de dagarna varit tämligen värdefulla för vem som helst som nu har ansvaret för att förbereda laget för dagens match på Old Trafford?
:::
Dagens matcher: Sunderland vs West Brom (13:45), Everton vs Norwich, Man Utd vs QPR, Stoke vs Fulham, Wigan vs Reading, samt Aston Villa vs Arsenal (18:30).
Kan Aston Villa hitta tillbaka till den tendens utav bra spel som de hade för några matcher sedan? Viktig match hemma på Villa Park i dagens senare kvällsmatch.
:::
Be Champions!!