En obscen uppvisning i medelmåttighet. Det är väl ungefär så man bör beskriva en Premier League-omgång där fyra av de sex stora klubbarna helt och hållet misslyckades med att ens göra mål, och där spelet i övrigt lämnade mycket i övrigt att önska på flertalet håll. Lyckligtvis, får man hoppas, så får Premier League chans till revansch redan nu i veckan, då nästa ligaomgång drar igång redan på tisdag,
Efter helgen har vi ännu en gång nya ligaledare. Det var väl kanske inte väldigt oväntat, sett till spelschemat, men man slogs ju av hur närmast motvilliga de båda lagen såg ut att hämta hem denna marginella fördel. Man Utd sin dåliga vana trogen behövde hamna i underläge innan de började spela, och Man City har förtvivlat svårt att återskapa samma air av dominans som de stundtals visade upp under förra säsongen.
Bra helg också för Southampton och Tottenham. The Saints tog sig över nedflyttningsstrecket, på Aston Villas bekostnad, genom att besegra Newcastle ikväll, och frågan är om Nigel Adkins månne har fått rätsida på skeppet. Spurs tog in två tunga poäng på Arsenal och dessa båda tillsammans kan nu ta upp jakten på lagen närmast ovanför dem i tabellen.
:::
Tystnaden som strategi
Det har hänt mycket runt Chelsea den senaste veckan, samtidigt som det har varit förtvivlat tyst. Mark Clattenburg friades från misstankar om rasistiska tillmälen under veckan, och det meddelande Chelsea gick ut med var ett konstverk i kortfattighet. Någon form av uttryck för sympati för Clattenburg lyste med sin frånvaro.
Det impopulära beslutet att sparka Roberto Di Matteo följdes någon dag senare upp av det om möjligt än mer impopulära beslutet att utse Rafa Benitez till hans efterträdare. Beslutet att inte med ett ord nämna något om detta i dagens matchprogram var antingen vansinnigt verklighetsfrånvänt eller väldigt klokt, eller möjligen både och.
En form utav maktens arrogans kan tyckas. Det är så klart baksidan av myntet att ha en helt enväldig ägare av klubben, som enbart genom sin totala finansiella input inte svarar inför någon för sina beslut. Supportrarnas claim till klubben är känslomässig, inte formell.
Tystnaden som strategi för att kväva kritik är troligtvis också en särskilt framgångsrik metod inom fotboll, vars kvarnhjul obönhörligt maler vidare till nästa match och nästa utmaning.
Världen i svartvitt
Det är som att bevittna en repris, fast ändå inte. Det var många månader vi satt och gapade av stum förvåning över Newcastles fortsatta eskapader uppe i toppen av tabellen och bara väntade på att det skulle ta slut. Det var väl först ungefär när svalorna började kvittra och vitsipporna blomma som vi möjligen började föreställa oss att de kanske skulle hålla sig kvar däruppe.
Vi har samma mönster den här säsongen, med ett svartvitrandigt lag som flera månader in på säsongen vänder upp och ned på vedertagna tabellsanningar i Premier League. Men det är inte Newcastle, utan West Brom. Trea i tabellen nu alltså, före Chelsea och sanslösa sex poäng före Arsenal och Tottenham. Antalet poäng före Steve Clarkes tidigare klubb är tvåsiffrigt.
Kan det hålla? Ja, det kan det. Jag tror förvisso inte att det till sist blir Champions League för West Brom, men likt Newcastle förra säsongen så tror jag heller inte att de kommer att försvinna från tabelltoppen.
Newcastle den här säsongen däremot gör för tillfället ingen, utom möjligen vissa i övrigt deprimerade Sunderlandfans, glad. Tredje raka ligaförlusten idag, en svit som senast inträffade den ödesdigra säsongen 2008/09. Och snart börjar ju Newcastle också flirta med det där nedflyttningsstrecket.
QPR och Harry Redknapp en bra matchning
I ungefär 60 minuter i lördags satt nog stora delar utav fotbollsvärlden och tänkte ”surely not” när QPR först höll nollan så länge mot Man Utd för att därefter också ta ledningen. Inte ska väl Premier League-erans hittills sämsta lag, om man räknar på ett visst givet sätt, kunna ”göra en Blackburn” på Man Utd?!
Nu ville det sig ju inte till sist. Men en sak tyckte jag ändå framgick. Nämligen att QPR har vissa kvaliteter offensivt, men att de helt enkelt inte håller defensivt. När de anfaller är de faktiskt farliga. Om något ska rädda QPR den här säsongen så är det kanske inställning och motivation snarare än taktisk slughet.
Och i just det avseendet så är kanske Harry Redknapp den mest lämpade managern för QPR just nu.
:::
Omgångens lag (4-2-3-1):
![]()
:::
Be Champions!!