Olika nyanser av blått

Utöver att vara ett möte utav högsta intresse och dignitet för Premier League-tabellen så är det så klart ett stort möte i sig. Kanske är det Premier Leagues närmaste och mest direkta motsvarighet till La Ligas El Classico vi bevittnar framåt femrycket ikväll?!

(Vilket möjligen säger mest om hur jag betraktar El Classico.)

Det är också ett särskilt intressant möte eftersom det ställer två klubbar och två lag mot varandra som på en och samma gång är så otroligt lika men också väldigt olika. De allra flesta vill ju gärna och lite stereotypt se dem som samma andas barn, som två så kallade köpeklubbar som de flesta ser som ett av den moderna fotbollens gissel.

Men blått kommer i olika nyanser, och så är också fallet i det här avseendet.

:::

Chelsea har under Abramovich närmast gjort en sport utav kortsiktighet, åtta managers på sisådär ett halvt årtionde vittnar om detta. Man City å andra sidan, har imponerat efter Abu Dhabis uppköp av klubben med en genomtänkt långsiktighet. I grund och botten handlar det i mitt sätt att se det om två helt olika filosofier för klubbstyrning, som producerar vitt skilda förutsättningar för de båda klubbarnas prestationer på fotbollsplanen.

Nedkokat till dess minsta beståndsdelar kan man säga att Chelsea och Man City är lika vitt skilda begreppsväsen som natur och kultur. Där Chelsea drivs utav en kortsiktig natur, med blixtsnabbt och impulsivt agerande, så präglas Man City å andra sidan utav en långsiktighetens kultur, byggd på metodiskt och reflektivt agerande.

Managerfrågan är en utmärkt utgångspunkt för att illustrera denna skillnad mellan klubbarna. Båda klubbarna kan nämligen förmodas vara mitt inne i ett pågående managerbyte, som däremot går till på vitt skilda sätt. Chelsea agerar snabbare än sin egen skugga, och sparkar sin manager mer eller mindre i omklädningsrummet direkt efter match för att därefter, dagen efter, tillsätta sin tredje eller fjärde interimsmanager på lika många år.

Man City å andra sidan, som också de brottas med frågetecken kring Roberto som manager efter att för andra säsongen i rad, den här gången till och med ömkligare än sist, ha misslyckats med att gå vidare från gruppspelet i Champions League. De agerar dock ej snabbt, utan befinner sig stället mitt i en process där manegen redan är krattad för Mancinis efterträdare, genom att redan ha luftlandsatt dennes wingmen i centrala positioner inom klubben.

:::

Inom organisationsteorin pratar man ibland om klocktid som analytiskt begrepp. Med det syftar man på att olika (typer av) organisationer har en i grund och botten olik tidsuppfattning, vilket påverkar tempo både för hur projekt genomförs och för hur beslut fattas. Klocktid är i grund och botten en kulturell fråga, och varierar alltså både över nationsgränser och mellan olika professioner.

Om vi betänker Chelseas ryska ägare och jämför honom med Man Citys arabiska ägare så framträder vissa möjliga förklaringar. Abramovich växte fram under sovjetsamhällets sönderfall, en period präglad utav omedelbar kapitalism och av naturliga skäl utav en djupt rotad misstänksamhet mot det sovjetiska långsiktiga plantänkandet. I ryskt samhällsmedvetande finns också en sedan länge rotad benägenhet att underordna sig en stark ledare. Vilket präglar hur organisationer fungerar.

Det är också något som får utslag på fotbollsplanen.

:::

Vi kan nämligen fundera över de båda klubbarnas framtid och spekulera kring lite olika scenarios.

Chelsea agerar impulsivt och låter tillfälliga resultat avgöra strategiskt viktiga beslut som att behålla eller sparka en manager. Dessa ständiga omstarter har urholkat Chelseas konkurrenskraft på fotbollsplanen, vilket vi också kunnat observera under de senaste fem åren. Under vad som borde varit lagets mest formidabla storhetstid har de alltså bara tagit en enda ligatitel.

Än värre är att de visat upp tendenser att falla ännu längre ned i tabellen, vilket försätter deras Champions League-status i fara. Inget ger just nu vid handen att Chelseas framtid ser annorlunda ut, vilket gör den mest rimliga slutsatsen till att Chelsea kan förbli ett hot för stunden, men inte så väldigt mycket mer.

Man Citys projekt är desto mer lovande. De framstår som en klubb med en plan i flera steg. De har inte tvekat att ge sig ut på en rejäl spenderingsrunda för att värva ihop en spelartrupp utav högsta kvalitet. Men de bygger därefter underifrån, i form utav unga spelare plockade externt eller utvecklade internt, som både breddar spelartruppen och på sikt kan skapa i alla fall förutsättningar att balansera lönebudgeten.

Klubbens rekryteringsstrategi är därtill metodisk och till synes följande en långsiktig plan. På viktiga positioner i klubben tillsätter de personer med betydelsefulla kontakter och viktig erfarenhet utav Barcelonas mycket långsiktiga utveckling, som kulminerat de senaste tre åren. Detta koppas väl ihop med en målmedveten satsning på akademi och talangutveckling, och öppnar såväl organisatoriskt som personalmässigt för en kommande tillsättning av Pep Guardiola som manager.

De resultat som Man City visar upp med denna långsiktiga metodik är i sig imponerande och framför allt accelererande. Från en FA-cupvinst den andra säsongen till ligatiteln säsongen därpå. Och med ett bredare material, baserat på framgångsrik talangutveckling och en därmed bredare spelartrupp, och kanske med Guardiola som manager, så har Man City skapat institutionella förutsättningar att inte bara likt Chelsea konkurrera i Premier League och Champions League, utan att faktiskt dominera i dessa båda sammanhang.

Man må tycka vad man vill om Man City, men man måste respektera kraften i deras potential.

:::

Dagens matcher: Swansea vs Liverpool (14:30), Southampton vs Newcastle (16:00), Chelsea vs Man City (17:00), samt Tottenham vs West Ham (17:00).

Tillbaka till Liberty Stadium för Brendan Rodgers med andra ord. Det ska bli lite intressant att höra om han får sina fiskar varma eller, kanske mer troligt, att budskapet från läktarna är uppskattning.

:::

Be Champions!!