England kryllar av derbyn, stora som små. Vissa matcher undrar man ibland om de ska kallas för derbyn, ett tämligen värdeladdat begrepp, även om det är matcher mellan två lag från samma stad. West Ham och Chelsea är emellertid ett i alla avseenden riktigt derby, två klubbar med en jämförbar historia, med helt olika kulturella utgångspunkter, men med en väsensskild nutid. En av den historiens nycker som följt på Roman Abramovichs köp av Chelsea.
Det måste samtidigt vara en på flera sätt lite märklig match för Frank Lampard, oavsett om han nu får spela eller ej. Frank Lampard är en spelare som borde vara närmast omöjlig att inte uppskatta, en väldigt pålitlig spelare som ändå känns något underskattad, möjligen på grund av lägre grad av spektakularitet jämfört med en spelare i hans samtid, trots en genomgående över tid större slutprodukt.
West Ham är Lampards moderklubb, den klubb i vilken han kom fram genom ungdomsleden och i vilken han skrev sitt första proffskontrakt. Han var en del av den magnifika ungdomsgeneration som växte fram i West Ham strax innan millennieskiftet. Flytten till Chelsea 2001 gjorde honom däremot väldigt impopulär bland West Ham-fansen i en utsträckning att det finns få spelare i Premier League som är mer föraktad av sin gamla klubbs supportrar än just Lampard.
Samtidigt gjordes det under veckan klart av Chelseas nytillträdde manager Rafa Benitez att Lampard inte spelar i Chelsea nästa säsong. Föraktad i sin gamla klubb och nu alltså oönskad i sin nuvarande. Det är förvisso inte omöjligt än att Chelseas beslut gällande Lampard ändras, det är ändå inte en situation som man önskar en av Englands allra mest meriterade, mest lojala och mest beundrade spelare.
:::
34 år gammal och med över ett decennium av ytterst framgångsrik tjänstgöring för en klubb som under denna period har haft framgångar utan motsvarighet i dess historia dessförinnan. En sådan spelare förtjänar en fortsatt roll i klubben, inte att tvingas avsluta sin karriär eller möjligen tillbringa de sista åren som en flyktig själ i klubbar utan någon reell betydelse för honom.
Det finns en punkt som vissa professionella fotbollsspelare når fram till när de förtjänar rätten att själva bestämma hur de ska avsluta sina karriärer. Att göra det på sina villkor. Spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Steven Gerrard, Alan Shearer, John Terry, Ledley King, Brad Friedel, Jamie Carragher, Kevin Davies med många flera. Alla de förtjänar det. Likaså gör Frank Lampard. Ändå är Chelsea på väg att beröva honom den rätten.
Det visar återigen på en rätt märklig och obalanserad situation som dagens fotbollsspelare befinner sig i. De förväntas å andra sidan visa en osviklig lojalitet mot den klubb de tillhör, samtidigt som klubbarna och dess supportrar alltför sällan visar dem någon som helst form utav genuin lojalitet tillbaka. Vi får helt enkelt då de spelare vi själva förtjänar.
:::
Det finns kulturella och traditionstyngda skäl för varför West Ham-fans inte kan tänka sig att egna spelare ska gå till Chelsea. Det känns emellertid väldigt långsökt att det ska nå till en sådan nivå att de måste förakta en spelare som Frank Lampard. I grund och botten handlar det om orimliga förväntningar och krav på egna spelare, och en brist på insikt i den egna klubbens position inom den engelska fotbollshierarkin.
Det borde krävas av fotbollssupportrar en viss nivå av förståelse för och förmåga att se sin egen klubb för vad den är. Det ligger i varje spelares natur att växa och realisera sina egna drömmar och ambitioner, men få klubbar har möjlighet att erbjuda sådant självförverkligande. West Ham hade det inte, Chelsea hade det. Även om det naturligtvis måste kännas surt, så borde där ändå finnas en förståelse för beslutet och en lyckoönskan. Det förminskar inte den egna klubben, tvärtom gör det den större.
Det finns ofta också en oförståelse för den beslutssituation en spelare befinner sig i. ”Han hade ju kunnat gå till en annan klubb” är ett påstående som ofta slängs fram. I Frank Lampards fall fanns det egentligen vid den tiden två klubbar i England som utöver Chelsea hade kunnat vara aktuella och ett steg upp från West Ham: Arsenal och Man Utd. Två klubbar som väl egentligen hade varit lika illa, ur West Hams synvinkel, om de nu över huvud taget var intresserade, vilket väl är tveksamt. Några utländska klubbar var det definitivt inte.
Det moraliska argumentet om lojalitet som supportrar ofta svänger sig med andas inte sällan också ett visst hyckleri. Vi förväntar oss av fotbollsspelare att de ska tacka nej till chanser för löneförhöjning, högre status och personlig utveckling, till förmån för sin nuvarande klubb. Hur många av oss skulle vara beredda att göra detsamma i våra respektive yrken eller motsvarande? Jag vågar säga inte många. Vad har vi då för rätt att begära det av andra?
:::
Att Frank Lampard förklaras oönskad i Chelsea är emellertid en utveckling som måste betraktas som väldigt mycket mer otänkbar. Och Chelsea eller Rafa Benitez må ju formulera det hur de vill, eller dekorera det hela med vilka som helst stora ord och beundrande historieskrivning om sin spelare, det är ändå i praktiken vad de gör. Som utomstående betraktare kan man bara hoppas att de kommer till sina sinnens fulla bruk och ändrar sig.
Det är min övertygelse att Frank Lampard, rätt använd, har flera år kvar i sig under vilka han kan tillföra mycket till Chelsea. Men även om han nu inte skulle ha det, och hans värde vore ringa, så anser jag ändå att det måste finnas utrymme för en viss grad av sentimentalitet inom fotbollen. Annars blir fotbollen i sig mindre värd.
Ändå belyser relationen mellan Frank Lampard och Chelsea kanske en viktig iakttagelse. Nämligen att all lojalitet i grund och botten finns mellan personer, snarare än institutioner. Och i det avseendet har kanske Chelseas väl dokumenterade kortsiktighet, och mycket höga personalomsättning på för klubben centrala positioner, inte minst då managerposten, haft för klubben oväntade och möjligen oönskade effekter. Den väv av lojalitet som finns i de flesta klubbar har på så vis urholkats. Där existerar inte längre några, eller i alla fall bara ett litet fåtal, meningsfulla personrelationer.
Det underlättar på sätt och vis ett enväldigt styre av klubben. Men jag tror inte det är till Chelseas fördel på längre sikt. De rent personliga konsekvenserna för en spelare som Frank Lampard betraktar jag bara som tragiska.
:::
Dagens matcher: West Ham vs Chelsea (13:45), Arsenal vs Swansea, Fulham vs Tottenham, Liverpool vs Southampton, Man City vs Everton, QPR vs Aston Villa, West Brom vs Stoke, samt Reading vs Man Utd (18:30).
Upp till bevis för Harry Redknapp och QPR, den första riktigt goda möjligheten att visa att managerbytet har gett önskad effekt, hemma mot Aston Villa. Arsenal har vid vinst sikte på femteplatsen, men riskerar vid förlust ramla ned till mitten av tabellen.
Liverpool möter Southampton i en match på Anfield som de rimligtvis måste vinna. Och ikväll har vi kanske nya ligaledare.
Kan Chelsea göra mål? Det måste de nästan göra, om de vill börja ta igen mark i ett för dem kraftigt komplicerat läge i en alltmer avlägsen titelstrid. Det går knappast att säga att Rafa Benitez gör sig till vän med fansen vid vinst idag, men han skulle åtminstone kunna lätta på pressen något.
:::
Be Champions!!