16 matcher i FA-cupens andra omgång spelades igår, men den match som alla i hela England pratar om spelas idag, klockan halvtvå svensk tid. Huruvida det är ett derby är väl något oklart, det beror på vad man lägger i begreppet, men det är ett möte mellan de två klubbar med troligtvis den allra mest infekterade relationen till varandra i England: MK Dons och AFC Wimbledon.
Bakgrunden till historien är välkänd. Norska affärsmän som köpte upp gamla Wimbledon FC och till sist av ekonomiska skäl beslutade att flytta klubben med rubb och stubb till Milton Keynes, nära nog tio mil norr om dess normala hemvist. Desillusionerande supportrar ansåg klubben stulen från dem, och de startade upp en ny klubb, det vill säga AFC Wimbledon. David Conn visste nyligen att berätta mer utförligt.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/nov/27/peter-winkelman-mk-dons-afc-wimbledon
Arvet efter denna historia har alltsedan dess förföljt MK Dons, som allmänt har fått agera boven i dramat. Klubben har genomgående varit en av de mest föraktade i England. Köpet och flytten av klubben betraktas också generellt som en av modern engelsk fotbolls största skamfläckar. Med avsky i rösten har det talats om införandet av så kallade franchiseklubbar inom engelsk fotboll, enligt känd nordamerikansk modell.
Men ändå, om vi nu tänker oss det hela helt och hållet konsekvensetiskt, så bör man kanske fråga sig om inte engelsk fotboll som helhet trots allt blev bättre av den här händelsen. AFC Wimbledon befinner sig nu i The Football League, som den gamla klubben gjorde, och gör det till skillnad från tidigare i form utav en supporterstyrd klubb. Samtidigt har en stad i England fått en fotbollsklubb som tidigare var utan en sådan. Det kostade förvisso i runda slängar tio år. Men var det inte värt det?
Är inte engelsk fotboll better off nu av denna händelse än vad engelsk fotboll var för cirka tio år sedan? Om något så bevisade väl hela händelsen att engelska klubbar och engelskt supporterskap inte bara överlever utan kanske också övervinner även den moderna fotbollskapitalismens mest skamliga uttryck. Ett bevis för att fotbollen faktiskt inte bara tillhör kapitalet, utan också folket.
:::
Att relationen mellan de båda klubbarna ändå förblir frostig och infekterad tror jag beror på två omständigheter. Dels att flertalet supportrar har svårt att göra sig fria från en känsla av oförrätt, uppfattningen att något en gång i tiden stals från dem. Även om utfallet i slutänden kanske blev positivt, så var vägen dit inte önskvärd. Ändamålet helgade helt enkelt inte medlen.
Dels är det i hög utsträckning en fråga om identitet. Supportrar till AFC Wimbledon känner, med viss rätta, att MK Dons har parasiterat på deras historia och identitet. I grund och botten är det kanske en fotbollens motsvarighet till identitetsstöld, någon som utger sig för att vara någon helt annan. En form av kränkning som i vissa avseenden är att betrakta som värre än andra former av stöld, då den upplevs mer personlig. Den pågående kampanjen mot MK Dons att sluta använda sig av ”Dons” illustrerar detta väl. Namnet är en stor del av identiteten.
Och naturligtvis. När väl de båda klubbarna till slut möts i direkt duell så är det ofrånkomligt att kontrasten och deras gemensamma historia lyfts fram och spetsas till. Men ingen kan egentligen ta identiteten från AFC Wimbledon och deras supportrar, vilket alltså inte minst de själva bevisat, och därför är den här konflikten engelsk fotbolls kanske allra mest onödiga.
:::
Det är naturligtvis lätt att förakta MK Dons, kanske har det gått viss slentrian i det och det är ju definitivt politiskt korrekt att göra det. Ändå är det få saker med dagens MK Dons som egentligen har så mycket att göra med vad som hände för ett årtionde sedan. Där finns också många goda aspekter med klubben, som lyft ett samhälle både som klubb och i form av ett innovativt socialt engagemang utanför klubben.
Precis som de flesta människor har såväl ljusa som mörka sidor så har kanske också fotbollsklubbar det. Förmågan att se båda sidorna, och inte överdrivet betona det ena på bekostnad av det andra, rimmar däremot kanske inte så väldigt väl med supporterskap, som ju i vissa avseenden är liktydigt med irrationell enögdhet, eller för den delen med en medielogik driven av en tydlig agenda att forma och låta sig formas av läsaropinionen.
:::
Oavsett vad vi nu anser om historien och de båda klubbarna så är det en på flera sätt historisk fotbollsmatch som spelas idag på Stadium MK. Och den bör om inte annat bevittnas bara därför. Dessutom är det FA-cupen och det är ju alltid speciellt på sitt sätt. Det kommer bli en känslofylld match, på planen och vid sidan av planen, och oavsett hur den nu slutar så kan vi troligtvis vara säkra på en sak.
Konflikten mellan de båda klubbarna kommer att leva vidare. Även om alla parter såväl som engelsk fotboll som helhet förmodligen mådde bäst av att gilla läget och gå vidare. Det är naturligtvis också en form av konflikt mellan två grundläggande och konkurrerande fotbollsmodeller: Den ägarstyrda respektive den supporterstyrda.
Och i den konflikten, precis som i den mellan de båda klubbarna, kommer sympatierna alltid att ligga hos den till synes mest demokratiska formen. Men det betyder inte nödvändigtvis att den modellen är den bäst lämpade för ändamålet, vad nu detta ändamål anses vara.
Vad resultatet på fotbollsplanen idag har att säga om saken förblir dock oklart.
:::
Dagens match: Norwich vs Sunderland
Efter matchen mellan MK Dons och AFC Wimbledon kan ni ta en paus på någon timme för att därefter sätta er ner för att se vad Martin O’Neill möjligen har hittat på för att kravla sig ur den grop han har grävt för sig själv. Norwich har visat gott gry på sistone, och ska kanske betraktas som favoriter i den här matchen.
:::
Klockan 15:40 idag är det också tänkt att FA-cupens tredje omgång ska lottas. Och det är ju en omgång som de senaste åren bjudit på ett och annat stormöte.
:::
Be Champions!!