Steve Clarke, West Broms manager, menade nyligen inför helgens match mot Arsenal att två raka förluster inte var någon kris att tala om. Detta efter att West Brom förlorat mot först Swansea och därefter Stoke. Där kan man tala om skillnad i perspektiv. Både jämfört med den klubb som Clarke själv närmast kommer ifrån, Liverpool, och den klubb som hans klubb idag möter, det vill säga Arsenal på Emirates.
Naturligtvis är det inte lika turbulent i West Brom, som ju gjort sin bästa säsongsinledning på decennier och som snart halvvägs in på säsongen faktiskt har bra hugg på de europeiska cupplatserna. För en klubb som Arsenal är det dock lätt att se två raka förluster eller poängtapp, likaväl som vinster, som en svit och dra slutsatser om framtiden baserat på detta. Det ligger i supportrars att överdramatisera, och media svansar av naturliga skäl efter.
Kritiken mot Arsenal, internt såväl som externt, är omfattande, vilket måste ses som naturligt och kanske till och med på sitt sätt hälsosamt för klubbar som inte presterar efter förväntningar. Ändå är en tanke som slår mig att kritiken känns splittrad och ofokuserad. Måltavlan är diffus – är det spelarna, klubbledningen eller Arsene Wenger? – och supportrar såväl som media har svårt att ena sig om vad problemet egentligen är. Samtidigt kryssar Arsenal som klubb vidare i samma farled, utifrån samma kritiserade principer och effektivt utnyttjandes splittringen i kritiken.
Nästa tanke är så klart om detta på något sätt är genomtänkt.
:::
Inom organisationsteorin finns ett spår kallad nyinstitutionell teori, som ser först och främst på organisationers förhållande till sin omvärld, och hur organisationer först och främst eftersträvar mål som handlingsutrymme och legitimitet snarare än den rationella idén om effektivitet. En av de främsta i Sverige på området är Nils Brunsson, som garanterat inte lärt mig allt han kan även om han säkert gjort sitt bästa.
Enligt nyinstitutionell teori handlar mycket om beslut i organisationer om att reducera risk och osäkerhet, och om att öka en organisations och dess lednings handlingsutrymme. För att detta ska ske måste dess omvärld, och i den viktiga aktörer för organisationen, betrakta organisationen som legitim.
Det ställs alltså krav på organisationen från omvärlden, och en av ledningens viktigaste uppgifter enligt detta perspektiv är att utgöra ett skydd för organisationen från denna omvärld, en form av buffert om man så vill. Så att organisationen må fortsätta fungera som förut samtidigt som omvärlden ges sken av att den tar itu med dess krav.
En viktig strategi för att åstadkomma detta är särkoppling. Vilket kort uttryckt är att hålla isär prat, beslut och handling. Med detta menas att vad en organisation faktiskt gör inte nödvändigtvis behöver ha så mycket att göra med vad som sägs eller vad som beslutas. Ska man förstå en organisation gäller det alltså att se till vad den faktiskt gör.
:::
Hur ska vi förstå Arsenal utifrån det här?
Kraven på Arsenal från dess omvärld, i form utav supportrar och media, är hyfsat uppenbara. Det handlar om framgång på fotbollsplanen i någon form. Samtidigt är klubbens och ledningens egen prioritering på lönsamhet före framgång uppenbar, och en tydlig källa till konflikt. Ett klassiskt fall där organisationens och omvärldens intressen går isär med andra ord, och där klubbens ledning som en följd tvingas arbeta med vissa legitimitetsproblem.
Arsenal som klubb måste alltså agera för att skaffa sig handlingsutrymme. Det görs dels genom att prata om framgång som klubbens självklara mål, dels genom en begåvad uppdelning mellan å ena sidan klubbledningen i form av dess styrelse och VD, och å andra sidan dess fotbollsledning, först och främst företrädd av Arsene Wenger. Taktiken är söndra och härska, genom att dela upp de egna målen splittras fienden och kan därmed lättare hanteras. En form utav strukturell särkoppling.
De både nivåerna ger också varandra eldunderstöd. Klubbledningen är en bekväm skurk som drar mycket uppmärksamhet från fotbollsledningen och Arsene Wenger. Med sin väldiga personliga legitimitet utgör Wenger också ett stort skydd för klubbledningen. På så vis ges klubben som helhet en form av isolering mot alltför samlad kritik från supportrarna gällande klubbens beslut och aktivitet.
Detta tjänar för klubben två syften. För det första blir sällan opinionen så stark så att den kan tvinga klubben till reformer. För det andra så leder splittringen på två måltavlor till att varje enskild form av kritik oftast i sig själv blir otillräcklig, vars svagheter klubbledningen effektivt och demagogiskt kan utnyttja, och som därtill skapar en motopinion från de som riktar in sig på den andra måltavlan.
:::
Hur möjliggörs då detta i praktiken? Till stor del beror det på kritikernas tendens till polarisering av debatten. Det är antingen helt och hållet klubbledningens fel, eller så är det Arsene Wenger som bär skulden. Båda perspektiven är otillräckliga, istället måste samspelet mellan klubbledning och fotbollsledning först och främst betraktas och därefter förstås.
Klubbledningens ansvar är uppenbart och förmodligen heller inte särskilt kontroversiellt. Betydligt mer kontroversiellt är då att kritisera Arsene Wenger, så omtyckt är han ju av Arsenals supporterkollektiv, med väldigt goda skäl naturligtvis. Ändå har han ju en klar och tydlig roll i sammanhanget. Det finns i princip två alternativ. Antingen delar han klubbledningens värderingar och då har han ett med dem kollektivt ansvar för dessa. Eller så delar han dem inte, men gör sig då ändå medansvarig genom sin tystnad och brist på protest, och genom sitt pågående skydd av klubbledningen.
Lojalitet brukar då framföras som försvarstal för Arsene Wenger, det vill säga att han på grund av lojalitet till klubben inte kan kritisera klubbledningen. Då får man så klart fråga sig om han är lojal mot klubbledningen eller klubben, och kanske också vad som är egentligen är klubben, och vad lojalitet egentligen innebär. Anser man att supportrarna är en viktig del av klubben så måste man rimligen också anse att det går att vara lojal med klubben utan att för den sakens skull skydda klubbledningen till varje pris.
Det kan ses som en framstående form av lojalitet att kritisera vad som är fel med en organisation i syfte att förbättra den och göra den starkare. Låt oss spekulera i att Arsene Wenger gick ut och offentligt gav sin syn på hur han tyckte att klubben skulle drivas i framtiden och att denna syn var densamma som majoritetens av supportrarna. Är det någon som tror att klubbledningen skulle ha någon kraft kvar att stå emot ett sådant maktutövande och den opinion som då skulle formas mot dem? Vad vore alternativet för dem, att sparka Wenger? Otänkbart naturligtvis. Wenger är en av två osparkbara managers i Premier League. En maktposition han väljer att inte utnyttja.
Och så länge han inte gör det så kommer Arsenals klubbledning kunna fortsätta utnyttja ett annat helt normalt beteende hos klubbens egna supportrar till sin egen fördel, nämligen benägenheten att försvara den egna klubben, laget och spelarna, och i Arsenals fall naturligtvis också managern, från alltför omfattande extern kritik. Varmed de själva görs till medproducenter i klubbens nuvarande kris.
Arsenal är en närmast briljant nyinstitutionell konstruktion.
:::
Dagens matcher: Arsenal vs West Brom, Aston Villa vs Stoke, Southampton vs Reading, Sunderland vs Chelsea, Swansea vs Norwich, samt Wigan vs QPR.
Southampton mot Reading, och Wigan mot QPR, två tunga matcher i tabellens nedre skikt. Blickarna riktar sig också mot Stadium of Light där två ifrågasatta klubbar och managers ställs mot varandra. Kan Sunderland hitta sin mojo? Kan Chelsea gripa tag i titelstridens sista halmstrå?
:::
Be Champions!!