Det var en söndag när precis allt hände. Vi kunde redan på förväg ana att det skulle bli en engelsk fotbollsdag utöver det vanliga. Ett Manchesterderby till en början, som därefter följdes av Everton vs Tottenham och West Ham vs Liverpool, två matcher som också de är högkalibriga till sin karaktär. Men vad som faktiskt utspelade sig var svårt att förutse.
När den första matchens rökridåer lagt sig så hade Man Utd till sist brutit ännu en motståndares svit av obesegrade matcher. Och precis som för åtta år sedan mot Arsenal så blev känslorna i samband med matchens slut upprörda och eftermälet surt. Hemmafans invaderade planen, kastade mynt och var allmänt upprörda. Säkert var derbyförlusten mot värsta rivalen betydligt värre än att få den tvååriga sviten av att inte förlora på hemmaplan bruten.
Den typen av sviter är ändå oväsentliga i det stora sammanhanget. Vad som spelar roll är vilket lag som befinner sig högst upp i tabellen, inget annat. Och i det avseendet ryckte alltså Man Utd åt sig en sexpoängsledning. Vilket, även om ligan naturligtvis är långt ifrån avgjord för den sakens skull, naturligtvis är ett utmärkt läge för Man Utd, som därtill också har klarat av säsongens för dem tre svåraste bortamatcher.
Fyra gånger under Roberto Mancinis tid som Man City-manager har nu Man Utd vunnit mot Man City på Fergie Time. Jag undrar om någon annan manager har en sämre ratio än så. Fyra gånger på tre år alltså, eller elva matcher om man så vill. Det sved så klart. Ändå tycker jag Mancini höll sig kall efter matchen. Kritiken mot honom att ha spelat Mario Balotelli stinker av baksätesföre och eftertankens kranka blekhet.
Även om Carlos Tevez naturligtvis borde ha spelat. Men inte nödvändigtvis, sett till vad man rimligtvis kan ha vetat på förhand, på Balotellis bekostnad. Men det finns inga nyanser när det gäller Balotelli, särskilt inte åt det negativa hållet. I mina ögon gjorde han en dålig match, likt så många andra spelare före honom, inget annat.
Omställningsspel via kanterna. En framgångsrik taktisk melodi för Man Utd den här matchen. Alex Ferguson är kanske ingen av de större taktikerna, men idag gick han nog segrande ur striden.
:::
Viktig vinst för Everton
Men när det kommer till vinster på Fergie Time så måste man väl ändå säga att Everton tog det hela ett steg längre ikväll. De inte bara vann, utan vände och vann mot Tottenham. 0-1 blev 2-1 och med segern gick de upp på 26 poäng, händelsevis samma poängantal som just Tottenham och, efter deras förlust på Emirates, West Brom. Med målskillnaden till sin fördel tog Everton också över fjärdeplatsen i ligan.
Viktigt var det också för Arsenal, som alltså gjorde sitt jobb under lördagen och besegrade West Brom. Naturligtvis med viss hjälp av ett domslut som minst sagt gick till deras fördel, men på det stora hela var det ändå en prestation som sett över 90 minuter var uppmuntrande för Londonlaget. Hur som helst, ett rejält getingbo börjar utvecklas om den där sista Champions League-platsen.
Benitez and Torres sitting in a tree…
Ett vanligt framfört argument, kanske med viss sanning i, är att Rafa Benitez tillsattes som Chelseas manager först och främst för att få igång Fernando Torres, Chelseas så här långt misslyckade £50m-värvning. En första indikation på att det projektet faktiskt kanske kan lyckas gavs i lördags, när Torres gjorde två mål och var nära ett hattrick.
Jag tänker inte säga att problemet därmed är ur världen för Chelsea, men allra minst borde vi nu kunna få ett svar på frågan huruvida Fernando Torres är en fråga om spelarkvalitet och fysik, eller mest bara en fråga om självförtroende eller ej.
Chelseas vinst gjorde också att de ryckte åt sig lite poängmarginal i Champions League-striden, och de har nu tre poäng att jobba med, och kan möjligen också börja titta uppåt i tabellen igen och se vad de kan göra för att börja knappa in på de två Manchesterlagen.
Liverpools vändning tuffar till Champions League-striden
Om Chelseas seger reducerade komplexiteten i Champions League-striden, så innebär Liverpools mäktiga vändning borta mot West Ham att komplexiteten ökade. Liverpool ligger nu fyra poäng bakom trion med 26 poäng, vilket innebär att de är två omgångar ifrån att vara uppe på samma nivå. Viktigt idag var också den moral som laget visade upp, och att vända en match på det här viset kan vara otroligt viktigt för ett lags självförtroende.
Mellan Liverpool på 22 poäng och Tottenham, Everton och West Brom på 26 poäng ligger självklart Arsenal på 24 poäng. Man kan också fråga sig vad Swansea, på 23 poäng, kan mäkta med. Helgens tunga förlust mot Norwich kostade dem naturligtvis, men Michael Laudrups lagbygge ser onekligen både starkt och intressant ut. Jag skulle inte räkna bort dem.
Roligt på ett symmetriskt vis att samtliga Liverpools tre målskyttar ikväll har ett förflutet i just West Ham.
:::
Managerkollen
En viss effekt har ändå Harry Redknapp haft på QPR. Nu för tiden tar de i alla fall poäng i matcher de tidigare troligtvis förlorat. Alltid något. Är då glaset halvfullt, poäng är en bra plattform att bygga vidare ifrån? Eller halvtomt, Redknapp borde göra bättre än så här?
Sunderlands ökenvandring fortsätter. Och Martin O’Neill ser så olyckligt olycklig ut att man bara vill krama honom och säga att allting minsann kommer att bli bra. Samtidigt, med Sunderland nu under nedflyttningsstrecket, så blir ju frågetecknet bara större och större, hur länge sträcker sig egentligen Ellis Shorts tålamod?
:::
Michu, Diame och Robin van Persie – Tre rätt tunga kandidater till säsongens värvning får man väl lov att säga.
:::
Måndagens match: Fulham vs Newcastle
Om vi ska hitta ett passande narrativ för måndagens kvällsmatch så borde det vara att det är två lag som möts som är inne i något av varsin svacka, som de behöver hitta en väg ut ur. Fulham har snappat upp en enda poäng den senaste månaden, och även om nu Newcastle senast lyckades vinna mot Wigan så är det ett lag som haft stora problem under säsongens första halva. Kan något lag ikväll använda det andra som en språngbräda uppåt i tabellen?
:::
Omgångens lag (4-2-3-1):
![]()
:::
Be Champions!!