Det finns en paradox inom den moderna fotbollen. Å ena sidan bygger den på, är kanske till och med beroende av, känslor och supportrarnas eller snarare samtliga inblandades passion för sporten. Å andra sidan finns där en alltför fri vilja att så fort dessa passioner ges mindre politiskt korrekta uttryck, vilket så att säga ligger i dess natur, låta moralpanik resultera i beslut och sanktioner vars enda signal kan vara att göra spelare och supportrar till känslo- och själlösa robotar.
Det är en paradox som blir överväldigande uppenbar i samband med eftermälet till gårdagens Manchesterderby. Supportrar på Etihad Stadium kastade in mynt på planen och mot Man Utds spelare, bland annat träffandes Rio Ferdinand illa, och invaderade planen troligtvis sökandes vuxen dialog med en eller flera av Man Utds spelare. Känslorna svallade i slutskedet av derbyt, efter Man Citys upphämtning och därefter Man Utds sena avgörande.
Det finns självklart en gräns för vad som är accepterat mänskligt beteende och även om det inte alltid är helt lätt att säga exakt var den gränsen går så vet vi i stort sett alltid när vi har passerat den. Att rikta fysiska hot mot i det här fallet spelare är långt över den gränsen, och detta alldeles oavsett hur provocerad man upplever sig vara av spelarnas faktiska eller upplevda beteende. Sådant kan inte accepteras.
Men sådant beteende straffas alltid när så är möjligt, och såväl klubbarna själva som den lokala polisen arbetar hårt och metodiskt för att så ska ske. Att däremot, likt exempelvis många i media, leta skuld hos klubbar eller spelare för sådant beteende är att i viss mening rationalisera dylikt beteende. Det medför ett fokus på institutionell skuld snarare än individuellt ansvar, vilket ger idioter mer snarare än mindre handlingsutrymme.
Vi vill rimligtvis att spelare ska bli extremt glada när de vinner en väldigt viktig match i slutsekunderna. Om något så visar det att även de bryr sig, som alldeles för ofta och slentrianmässigt beskylls för att vara mångmiljonärer som inte bryr sig om något annat än dem själva. Vad vore egentligen fotbollen utan de passioner på läktarna som i deras olyckliga men kanske ofrånkomliga extrema varianter tar sig uttryck i söndagens sorgliga händelser?
Fotbollen kan egentligen inte göra så mycket mer än att på klubbarna ställa rimliga krav på säkerhetsåtgärder samt att tillsammans med polisen bestraffa sådant individuellt beteende som går utöver lagar och regler. Att överträda den gränsen är detsamma som att kannibalisera på fotbollens själ. Ändå kommer alltså nu det olyckliga men föga överraskande beskedet från FA att de inleder en utredning i händelserna.
:::
Vad är det meningen att FA ska utreda? Vad som egentligen har hänt vet vi alla redan. Vilka individer som begick dåden är det klubbarnas och polisens ansvar att fastställa. En FA-utredning kan rimligtvis bara syfta till en enda sak, nämligen att fördela ansvar och skuld. Men FA har inte jurisdiktion att bestraffa individer bland supportrarna, dess inflytande sträcker sig endast till klubbar och spelare.
Vad FA syftar till är alltså att ta reda på om och i så fall i vilken utsträckning det är Man Citys och/eller Man Utds, klubbarnas eller deras spelares, fel och ansvar att några idioter på Etihad Stadium valde att kasta mynt, facklor etc samt att invadera planen.
I mina ögon är det ett grovt feltänkande. Det bygger på tanken att det på något sätt är möjligt för en fotbollsklubb att samla tiotusentals supportrar på en liten yta och garantera att ingen av dem kommer kunna göra något dumt. Och det bygger på tanken att det på något sätt finns något som spelare kan göra, utöver att möjligen själva bege sig upp på läktarna med våld i sinnet, som skulle kunna rättfärdiga supporterbeteende av det här slaget.
Man måste alltså fråga sig vad FA egentligen har för motiv med den här typen av utredning.
:::
Som sagt är ett syfte med en utredning av det här slaget att fördela skuld och ansvar. Det är därför inte helt långsökt att ett av FA:s motiv kan vara att fördela skuld bort från sig själva, och då lämpligtvis klubbarna. För detta ändamål kan man tänka sig att FA drar slutsatsen att Man Citys säkerhetsrutiner brast, eller att Man Utds spelare på något sätt producerade supportrarnas beteende. När något dåligt händer måste det vara någons fel, och det är viktigt att det inte är FA:s fel.
Det är också möjligt att tänka sig ett politiskt syfte. Det pågår just i England debatt och opinionsbildning om återinförandet av ståplatsläktare. Det är inte orimligt att tänka sig att det är en reform som saknar stöd både i FA och bland relevanta ligaorganisationer. En utredning om en sådan här händelse kan användas som ett argument i den debatten, i syfte att påvisa att miljön på engelska arenor inte är tillräckligt säker för att kunna undvika de fasor som man retoriskt menar följer på ståplatsläktare. Förespråkarna för ståplatsläktare hamnar därmed på defensiven.
Man kan också tänka sig ett byråkratiskt skäl. Varje byråkrati, och FA är tvivelsutan en sådan, har ett behov av att visa att den behövs, att den faktiskt gör något. Med andra ord, att rationalisera sig själv. I samband med offentligt kontroversiella händelser är det också viktigt för en byråkrati att visa sig handlingskraftig och framstå som att den agerar ansvarsfullt, och då spelar det mindre roll i vilken utsträckning som dessa aktioner faktiskt har något med grundproblemet att göra.
Det ekonomiska syftet, att FA faktiskt meddelst bötesbestraff kan öka sina intäkter, chansar jag på att det är för småttigt och obetydligt för att gräva djupare i det.
:::
Efter ett Manchesterderby av det här slaget, och med matchens stora betydelse, så borde det först och främst pratas om fotbollen, som var spektakulär på många sätt och vis. Ett fåtal idioter ger istället media den ursäkt de behöver för att istället prata om skuld och skandaler och FA, likt de nyttiga idioter den organisationen allt som oftast agerar som, klampar in och förvärrar läget ytterligare.
:::
Be Champions!!