En vanligtvis anonym torsdag exploderar utav fotbollsrelaterat intresse i och med att lottningarna av slutspelen i Champions League och Europa League äger rum under dagen. Det bloggas mer om det under dagen, men fram till dess kan vi ju ägna oss åt lite överblivet slask från de senaste dagarna.
Take out the trash day, alltså. För de som grejar referensen.
Om lottningen. I och med att både Man Utd och Arsenal är inblandade i tuffa fajter i ligan mot konkurrenter som alltså inte har något Champions League att bekymra sig om, så är det ju desto viktigare för dem att få en okej lottning.
Det skulle frigöra februari och mars, och rejält reducera den tid under vilken Man Utd och Arsenal så att säga måste dubblera relativt sina motståndare.
Å andra sidan är ju det där lite bullshit. För det första måste åttondelsfinalerna oavsett vilket spelas och på den här nivån finns inte längre några lätta motståndare i det avseendet. Därtill är vare sig Arsenal eller Man Utd så bra att de kan defilera någon åttondelsfinal i Champions League.
Men det finns så klart grader i helvetet.
:::
Möjligen såg vi Chelseas hittills mest imponerande halvlek under säsongen igår kväll när de manglade in fem mål borta mot ett Leeds i ledning.
Jag trodde ärligt talat Leeds skulle mäkta med mer motstånd mot ett saggigt Chelsea. Jag måste säga att det var något av en besvikelse att se dem igår.
Semifinalerna av Ligacupen lottades igår och det blev Chelsea mot Swansea samt Bradford mot Aston Villa. Det är två matcher som gäller, och mötena avslutas på Liberty Stadium samt Valley Parade.
Om Bradford får med sig ett okej resultat från Villa Park så kan jag mycket väl se dem i en final. Men väl på Wembley, med antingen Chelsea eller Swansea som motståndare, så kan jag inte för mitt liv se dem vinna matchen.
Visst tusan har väl ändå Rafa Benitez fått lite mer fart i Fernando Torres?
:::
Under studietiden var så kallade case studies från Harvard Business School väldigt vanligt som kursmaterial. Men för egen del fick man ju nöja sig med att läsa och analysera mossiga företag som IBM och General Electric, samt läsa om stackars Donna Dubinsky på Apple. Inga höjdare precis.
Nu satte jag morgongröten i halsen när jag läste att ett av de senare casen alltså var ”Alex Ferguson: Managing Manchester United”. Allting var helt klart inte bättre förr. Den diskussionen hade jag velat vara med i. Kanske i Sal Ragnar eller Torsten. (Don’t ask)
Hur som helst. Alex Ferguson själv var på plats i Boston för att diskutera caset med Harvardstudenterna. Särskilt intressant att höra var hur han inte kände igen sig själv i den något ensidiga mediala beskrivningen av honom som en skräckinjagande diktator.
Balansgången mellan ”love and fear”, kärlek och fruktan, är inte självskriven när det gäller Ferguson alltså. Beröm viktigare än hårda ord alltså. Något att tänka på.
:::
Mycket tråkigt att höra om Tito Vilanovas cancerbesked. Förhoppningsvis är han snart tillbaka på jobbet. Frisk därtill.
:::
Alex Ferguson pratade naturligtvis i generella termer, men det var ju inte svårt alls att läsa in en passning till framför allt Chelsea när han pratade om vikten av kontinuitet och att byta manager alltför ofta skapar en form utav spelarmakt.
Vilket fick mig att fundera över frågan, har någon engelsk klubb någonsin vunnit ligan efter att ha bytt manager under säsongen, och när skedde i så fall det sist?
Chelsea var ju otäckt nära 2007/08, men så vitt jag erinrar mig så har det inte skett under Premier League-eran i alla fall.
:::
Jag tittade på en repris av QPR vs Fulham igår. Adel Taarabts andra mål växer ju fler gånger jag ser det. Något får mig att tänka att om han spelat för en större klubb, företrädesvis en spansk, och kanske hetat något annat, så hade det målet hypats betydligt mer.
Publiken på Loftus Road vet att uppskatta honom dock. Varenda gång han fick bollen rättvänd i lördags så ställde sig stora delar av publiken upp i förväntan.
:::
En tuff nyhet under veckan är att Premier League-klubbarna sägs vara överens ”i princip” om att införa så kallade kostnadskontroll i ligan. Det talas främst om krav på nollresultat och någon form av reglering av lönekostnader.
I princip betyder så klart att det är mycket förhandling och mycket finstilt kvar att prata om. Fulham och Man City har motsatt sig sådan kontroll, vilket så klart antyder att det är de som anser sig ha mest att förlora på den.
Det räcker dock för 14 av Premier Leagues 20 klubbar att rösta för förslaget så går det igenom.
Krav på break-even är jag för. Alla varianter av lönetak ogillar jag.
:::
Jag sitter och förbereder en blogg inför januarifönstret som ska gå igenom lagen i Premier League och försöka svara på frågan: Om klubben bara ska värva en enda spelare i januari, vem ska då det vara?
Se det här som ett tillfälle att ge ert svar på frågan.
Tänk på de två nyckelorden: Realism och relevans. Värvningen ska vara realistisk, sett både till spelare och till klubbens förutsättningar. Och relevans i meningen att värvningen ska spegla spelartruppens behov, och på mesta och bästa sätt förbättra laget.
Leo Messi till Stoke är alltså inte realistiskt. Lika lite som Radamel Falcao till Man Utd vore relevant.
:::
Brittisk domstol har hävt domarna efter Hillsboroughkatastrofen. Förvisso det kanske mest väntade beslutet i brittisk rättshistoria, men icke desto mindre en väldigt viktig formsak.
:::
Och Henning Berg har kommit på att det här med att vara manager för Blackburn alltid på ett sätt eller annat medför någon form av förödmjukelse, åtminstone under Venkys överseende.
För Berg var droppen att påtvingas en Michael Jackson-peruk och tvingas dansa på lagets julfest. Det tyckte han var Bad och gick därifrån.
:::
Be Champions!!