Det har så klart diskuterats i kommentarsfältet. Lönnquist hade exempelvis uppfattningen att detta utspel var en del av en genomtänkt mediataktik, enligt känd Fergusonsk metod. Jag håller inte med, blott av den anledningen att jag inte ens kan föreställa mig vad Alex Ferguson tror att han själv eller Man Utd har att vinna på ett dylikt utspel. Jag tror att han reagerade i affekt och ilska över vad han upplever som en orättvis behandling, delvis från media men framför allt från Alan Pardew själv.
Ilskan är så klart mycket motiverad, även om det inte ursäktar övertrampet mot Newcastle. Alan Pardews yttrande om att Ferguson borde blivit uppvisad på läktaren är en studie i hyckleri, inte minst sett till hans eget agerande under matchen. Pratet om ”press på domaren” blir också fånigt då någon sådan press aldrig fick resultat under matchen. Mike Dean själv är den som är bäst lämpad att bedöma huruvida Alex Ferguson gick över gränsen eller ej, och hur han bedömde läget är helt uppenbart.
Medias moralpoliser har dock gått på högvarv, som brukligt är. Strålkastaren på Alex Ferguson har också återupplivat pratet om hans eventuella avgång. Gevez spekulerar till exempel i kommentarsfältet i att Alex Ferguson inte längre bryr sig om diplomati gentemot andra klubbar eftersom han bestämt sig för att sluta till sommaren. Själv tror jag ju att Ferguson inte slutar innan han vunnit minst ännu en ligatitel. Dessutom har jag aldrig upplevt Alex Ferguson som så särskilt bekymrad om diplomati.
Han säger vad han tycker, eftersom han kan.
:::
Det finns naturligtvis också många som önskar att Alex Ferguson ska sluta, eller blott bara att han skulle försvinna från den engelska fotbollsscenen. Och det finns ju många och varierande skäl till detta. Omtyckt är han definitivt inte i alla läger. Vilket alldeles säkert heller inte har varit hans ambition. Andra kanske till och med önskade att han aldrig funnits.
Det väcker en intressant fundering, för jag hade för en liten tid sedan en lättsam diskussion om hur engelsk ligafotboll egentligen hade sett ut om Alex Ferguson faktiskt en gång i tiden hade fått sparken. Så som han ju enligt de som vet att berätta var alldeles där i början av 1990-talet. När han till sist räddades av FA-cupen, den första titeln han bärgade till Man Utd efter sitt tillträde 1986.
Och med tanke på Alex Fergusons omvälvande betydelse för och dominans av den engelska fotbollsscenen under de senaste 25 åren så är det ju en ytterst intressant fråga: Hur hade engelsk fotboll sett ut om Alex Ferguson fått sparken våren 1990?
:::
Om vi inleder diskussionen med Man Utd som utgångspunkt, som kanske känns mest naturligt, så upplever jag att det finns två grundscenarios man kan sluta sig till.
Antingen att det inte hade gjort någon större skillnad alls, Man Utds finansiella position var sådan att deras blivande dominans var oundviklig. Eller att det gjort all skillnad i världen, att utan Alex Ferguson så hade Man Utd fortsatt sin existens som en utav engelsk fotbolls sovande jättar.
Uppfattningen att sanningen ligger någonstans däremellan är naturligtvis lite förutsägbart tråkig men, tror jag, mer riktig. Jag tror nog att Man Utd kunnat vinna någon ligatitel här och där, men aldrig heller att de uppnått en sådan tid av dominans som de producerat under Fergusons ledarskap.
:::
Den andra utgångspunkten blir då engelsk fotboll i stort. Har vi med frågans första delsvar lyckats tänka bort Man Utds dominans av engelsk fotboll från början av 1990-talet fram till och med ungefär nu, så måste vi då fråga oss vad som i så fall istället hade hänt under dessa år.
Ett vacuum måste alltid fyllas, det är en av naturens lagar och den gäller också engelsk fotboll. Den klubb som initialt hade blivit den största vinnaren hade i mina ögon varit Newcastle, som ett par år in på 1990-talet vid sidan av Man Utd hade det mest spännande och långsiktiga projektet på gång. Blackburn var därframme, men hade Jack Walkers megasatsning blivit av utan Man Utd som främsta motståndare? Jag tvivlar. 1990-talet tror jag därför i huvudsak hade blivit Newcastles.
Här finns också kopplingen till den europeiska cupfotbollen och Champions League. För en mindre ensidig, eller möjligen tusidig då det alltid funnits minst en rival till Man Utd, dominans i England så hade också det engelska deltagandet i Champions League sett annorlunda ut. Kanske hade då också intäkterna från Champions League därigenom blivit mer jämnt fördelade från första början, och lagens förutsättningar därmed mer jämlika.
Hade en sådan alternativ utveckling gjort det mer eller mindre troligt att en klubb som Chelsea till sist köpts av en aktör som Roman Abramovich? Jag ser det som mindre troligt.
:::
Just precis som Alex Ferguson en gång i tiden tillsattes i ett försök att bryta Liverpools dåvarande dominans inom engelsk fotboll, så har Man Utds därpå följande dominans gett upphov till ett antal separata försök att komma ikapp och förbi Man Utd. Ett lags framgång innehåller på så vis också fröet till dess kommande svårigheter och utmaningar.
Arsenal, Chelsea och Man City har i tur och ordning resulterat som en konsekvens. Arsenal var först och i början av Arsene Wengers managerskap talades närmast som i wrestlingtermer om att införa en ”ny världsordning” inom engelsk fotboll. Både i Chelseas och Man Citys fall har det kanske snarare talats om att kopiera Man Utd såväl i termer av klubborganisation och kommersiell affärsmodell.
Den tänkbara konsekvensen är således återigen att engelsk fotboll inte i samma utsträckning hade präglats av ett relativt fåtal väldigt resursstarka klubbar, utan utvecklingen hade snarare blivit mer sporadisk framgång för ett större antal klubbar, och med mindre skillnader och därmed en jämnare liga som följd.
Men kanske är detta också att tillmäta Alex Ferguson och Man Utd alldeles för stor betydelse. Om inte han så någon annan. Om inte Man Utd så någon annan klubb. Så går att resonera. Att den moderna fotbollskapitalismens tid var kommen, i och med globaliseringen av TV-landskapet och bildandet utav Champions League, att om inte Man Utd funnits så hade kanske en klubb som Arsenal istället tagit på sig den rollen.
Det går att spekulera i vilka riktningar som helst. Tveklöst är ändå att Alex Ferguson har bidragit till vissa drag i den moderna fotbollsutvecklingen som inte alla anser vara helt och hållet av godo. Lika tveklöst är emellertid att utan honom så vore engelsk fotboll så oändligt mycket fattigare och tråkigare.
:::
Dagens matcher: Sunderland vs Tottenham (13:45), Aston Villa vs Wigan, Fulham vs Swansea, Man Utd vs West Brom, Norwich vs Man City, Reading vs West Ham, Stoke vs Southampton, samt Arsenal vs Newcastle (18:30).
Kan Sunderland följa upp vinsten mot Man City med ännu ett resultat mot ett Tottenham som borde ha gott självförtroende efter den målmässiga manglingen av Aston Villa. Kan Aston Villa återfinna formen hemma mot Wigan, och kan Man Utd återfinna förnuftet hemma på Old Trafford? Klarar Newcastle av att störa ännu en storklubb på bortaplan?
:::
Flera menar att kvaliteten i kommentarsfältet har sjunkit på sistone och jag är benägen att hålla med. Visst ansvar har jag som varit mindre aktiv än vanligt där på sistone. I den mån tiden så medger så ska det bli bättring med det framöver.
Klagomålen om partiskhet gränsar till det tramsiga. Särskilt som det alltid gäller barnsliga antaganden om att ogilla än det ena och än det andra laget, och favorisera ett lag. Och särskilt som det mestadels kommer från de som mest vill ha egna spelare högre upp på någon lista. Ingen har däremot hittills tagit upp det som faktiskt skulle kunna vara en form utav indirekt bias.
Nämligen att det lag jag ser allra mest utav och definitivt mest regelbundet är Man Utd, och att jag därför av naturliga och lätt insedda skäl kan allra mest om det laget och dess spelare. Vilket för övrigt inte ska förstås som att jag är okunnig om andra lag och andra spelare.
Men vill ni kritisera något så är det vad ni ska kritisera. Låt er inte dras in i lata och barnsliga påståenden om att man håller på det och det laget. Det bidrar med absolut ingenting.
:::
Be Champions!!