Det här med att sammanfatta den gångna hösten av den engelska fotbollen är ju ett fenomen som aktualiserar såväl moraliska som filosofiska principer.
Man kan å ena sidan hävda att julhelgen och årsskiftet utgör en naturlig vändpunkt för ligan. Men å andra sidan kan man stoiskt hävda att i engelsk fotboll mjäkar man inte med några halvtidspauser i liga- och cupspelet, och därmed ska ett bloggande om engelsk fotboll spegla detta basala förhållande.
Mellan dessa argument landar jag någonstans i mitten, och förhoppningsvis speglar denna nyårshelgs bloggande just detta. Två rappa höstcollage av det här slaget, därefter omedelbart igen tittandes framåt. Här och nu, och inte i någon speeciell ordning, är det däremot dags för vad jag anser vara höstens toppar respektive floppar.
Många timmar är det inte kvar till nyåret. Jag hoppas att alla äter gott och dricker gott, men ansvarsfullt. Och att de laddar upp inför den engelska julfotbollens allra sista omgång imorgon och på onsdag.
Gott nytt år!
:::
Höstens toppar:
Everton och David Moyes. Inför säsongen hade man intrycket att Moyes kanske såg tröttare ut än på länge, att han möjligen tappat lite av sugen med Everton. Föga anade man då att Everton var på väg att ge sig ut på en av deras mest imponerande höstsäsonger under Moyes ledning, och att de vid årsskiftet skulle vara en konkurrent om Champions League-platserna.
Michu och Michael Laudrup. Superlativerna haglar över Swansea, men eftersom det inte är någon storklubb så kanske de inte haglar i tillräcklig utsträckning. För billiga pengar har Laudrup värvat riktig spetskvalitet till Swansea, ett tecken på hur det kan löna sig för en manager att ha väldigt detaljerad kompetens på spelare från ett visst land eller område.
Man Utd och anfallsspelet. När alla ojar sig over försvarsspelet så är det kanske också på sin plats att se glaset som halvfullt. Det vill säga att uppskatta det produktiva anfallsspelet. 50 gjorda mål på 20 matcher, eller lika precist 2,5 mål per match. Med fyra anfallare av hög kvalitet finns en enorm bredd. Få såg behovet av Robin van Persie i somras, vissa tvivlade till och med på att han och Wayne Rooney kunde spela ihop. Många hade fel.
West Brom och Steve Clarke. Frågetecken fanns också om West Brom inför säsongen. Det var Clarkes första uppdrag som manager, och man kunde undra hur han skulle klara övergången från assistentrollen. Jo, alldeles utmärkt visade det sig, och det tidigare jojo-laget har med ett ytterst genomtänkt spel etablerat sig på Premier Leagues övre halva.
Stoke och försvarsspelet. Säsongsinledningen var möjligen något trög för Stoke men försvarsspelet har onekligen suttit som ett smäck. Med 17 insläppta mål finns inget mer målsnålt försvar i Premier League, och särskilt hemma på Britannia är de formidabla. Det finns de som bara kan se skönhet i det offensiva spelet, men Stoke har även de gjort defensiven till en konstform.
:::
Höstens floppar:
Man City och Champions League. Det är egentligen enastående att ett lag med Man Citys resurser och spelarkvalitet ska misslyckas två år i rad med att ta sig vidare från Champions Leagues gruppspel. Det är naturligtvis en väldig missräkning och det som såg så väldigt tråkigt ut just i år var att det såg mer håglöst ut den här gången än förra. De kan bara hoppas att de lyckas göra lemonad av citronerna och göra det till en fördel i vårens ligaspel.
Newcastle. En flopp baserat på förra säsongens succé måhända, men ändå en flopp. Att gå från femte plats i tabellen till femtonde är inte någon bra utveckling, och om Newcastle kanske hade mycket medgång förra säsongen så har de haft desto mer motgång den här säsongen. Skador har stört, men de har också i större utsträckning blivit ”påkomna” rent taktiskt.
Chelsea och Mark Clattenburg. Chelsea var inför säsongen en utav de tre förhandsfavoriterna och motsvarade inledningsvis förväntningarna, därefter föll klubben in i en av sina numer bekanta svackor. Beslutet att sparka förra säsongens Champions League-vinnare Roberto Di Matteo var krasst. Det moraliska lågvattenmärket kom dock med kontroversen kring domaren Mark Clattenburg där klubben utan någon som helst saklig grund anklagade honom för rasism. En studie i tanklös arrogans.
QPR och ägarna. Självinsikt är värdefullt att ha också för klubbar. Det är något som bättre förbereder dem inför kommande utmaningar. QPR:s ägare lider till synes av fullständig brist på sådan, värvar spelare utan någon större tanke om vare sig taktik eller sammanhållning, och blir därefter upprörda när det visar sig att laget med ilfart är på väg ut ur Premier League.
Liverpool och Brendan Rodgers. Vissa stunder är Liverpool enormt positiva att titta på men samtidigt frustrerande. Frustrerande av det skälet att man lätt förstår att om laget kunde spela på den nivån konsekvent så skulle möjligheten till Champions League nästa säsong vara stor. Många klagar på Liverpool spelartrupp, jag tittar på den och ser en av Premier Leagues bättre trupper spelare för spelare. Det var däremot gränslös idioti att under försäsongen inte fylla på utan snarare tunna ut anfallsleden.
:::
Aston Villa. Herrejösses.
:::
Gott nytt fotbollsår! Imorgon smäller det ju igen. Och då kommer det i bloggen att handla om vilken spelare klubbarna bör försöka värva under det stundande januarifönstret.
:::
Be Champions!!