Man Citys beslut var inte lätt och alls inte någon produkt utav en isolerad händelse. De senaste åren har problemen för Michael Johnson duggat allt tätare samtidigt som speltiden på planen blivit desto glesare. Det har handlat om viktproblem, om allt för många nätter på nattklubbar och kasinon, om rattfylleri, om diverse skador som varit antingen fysiskt verkliga eller möjligen psykologiskt betingade.
Det är naturligtvis ett tragiskt människoöde. Men det är samtidigt heller inom engelsk fotboll något särskilt ovanligt öde.
Det pratas mycket om exempelvis de spanska och tyska ungdomssystemen inom fotboll. Och de är förvisso imponerande, men det som först och främst imponerat på mig med dem har inte nödvändigtvis varit det sportsliga, utan det sätt på vilket de tar ansvar för att inte bara producera en fotbollsspelare, utan också utbilda och utveckla en människa. I slutänden gör det också spelarna bättre förberedda på ett liv som professionella fotbollsspelare.
Det här har varit en generell svaghet i England där klubbarna med rätta kan anklagas för ett företagsekonomiskt snarare än humanistiskt perspektiv på sina unga talanger. En mängd spelare har hamnat på det systemets sociala skräphög, de som faller mellan ramarna, av vilka Michael Johnson bara är en av de senare i en lång rad av spelare som går så långt tillbaka i tiden som Paul Gascoigne och George Best.
:::
Men varför klamrar sig vissa spelare kvar i systemet samtidigt som andra spelare ramlar ur? Talang kan knappast ses som någon direkt skiljelinje i sammanhanget. Av redan nämnda spelare är George Best talangmässigt förmodligen en av tidernas bästa. Paul Gascoigne var en engelsk generations lysande stjärna och stora framtidshopp. Michael Johnson visade under sina stunder på fotbollsplaner tecken på en storhet som fotbollsspelare.
I grund och botten är det så klart en fråga om press, och en oförmåga att hantera den. Och det är en press som tar sig många olika former och uttryck, och härstammar från flera riktningar.
Vi kan tala om press från klubben. En klubb tar förvisso väl hand om sina spelare men förväntar sig i gengäld alltid något i gengäld. Den dynamiken ligger självfallet alltid i bakgrunden till en spelares relation till sin klubb. Det må vara underförstått, det må vara hyfsat välvilligt och åtföljas av en mängd stödåtgärder, men en spelare är alltid medveten om att ingen klubb har något intresse av att bjuda på någon gratislunch.
Vi kan också tala om press från supportrarna. Kanske är det här särskilt betryckande för de unga talanger som kommer från området. Michael Johnson är från nordvästra England, han är engelsman. Det lär vara svårt att undfly de förväntningar som kanske ett helt samhälle fäster vid den egna personen och ens utveckling som spelare. En spelare tvingas därmed alltid spela en roll, oförmögen att egentligen vara sig själv.
Vi kan på samma sätt tala om press från media. Föreställ er att leva sitt liv under ett ständigt vakande förstoringsglas. Där varenda händelse omedelbart vidarebefordras till och kommenteras för allmänheten. Återigen är detta något som unga engelska talanger lär känna av desto närmare sina skinn, till viss del därför att till dem kopplas fler av brittiska medias förhoppningar om den engelska fotbollen. En ung engelsk spelare upphör vid något tillfälle att bli bara en spelare utan blir också till en symbol.
Vi kan byta spår och istället tala om press från familj och vänner. Det kan uppfattas som ett på många sätt priviligierat liv att vara ung och professionell fotbollsspelare. Pengarna är bra och berömmelse följer på köpet. Men med det följer också baksidor. När kakan växer samlas alltfler vid matbordet. Där kan också finnas en önskan från spelaren själv att framstå som precis som vanligt, att vara rädd för bilden att pengarna och berömmelsen stigit honom åt huvudet. Att då säga nej när vännerna vill gå ut och dricka öl kan vara svårt och socialt svårnavigerat.
Vi ska heller inte glömma att tala om pressen från sig själv. Det är ofta så i livet att ingen ställer högre krav på en person än han eller hon själv. Det är en bedräglig balansgång därför att ingen framgång nås på någon högre nivå utan höga krav. Men alltför höga krav kan också vara paralyserande, en källa till ångest snarare än inspiration. Ofta är det en psykologisk fälla i vilken man överdriver omvärldens förväntningar på sig själv, och projicerar den egna självbilden.
Så länge allting flyter på och går bra så är det mesta av den här pressen möjlig att hantera för alla. Men det är när motgångarna knackar på dörren, kanske inte minst i form utav skador, som problemen kan uppstå. Frågan är då hur denna press hanteras.
:::
Det brukar talas om två vanliga strategier som människor använder sig av för att hantera problem i livet – kamp och flykt. Vi kan ta itu med ett problem genom att bekämpa det. Det är den konstruktiva metoden, och min teori skulle vara att alla spelare som blir framgångsrika på längre sikt i någon mening har lyckats anamma denna livsfilosofi.
Men sedan finns också möjligheten att fly från problemen. Gömma huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte existerar. Helt enkelt hoppas att det löser sig av sig självt. Det kan vara en frestande tillflykt, lätt och bekväm, men riskerar naturligtvis komma väldigt surt i efterhand. Problemen multipliceras och läggs på hög. Vad som från början kanske egentligen var rätt enkelt växer sig till en härva utav komplexitet.
Inte sällan är flykten den deprimerade människans vägval. Och visst ges man intrycket av Michael Johnson som en i grunden deprimerad människa, oförmögen att hantera den press som följer med livet som professionell fotbollsspelare. Där finns det självdestruktiva beteendet i form av överdrivet och icke rationellt festande och ätande. Där finns protestaktionerna , kanske ropen på hjälp, i form av rattfylleri. Där finns det psykologiska försvaret utav permanenta fantomskador som ett sätt att fly från ett alltmer oundvikligt möte med en krass verklighet.
Vi har sett det hända med Michael Johnson. Vi har sett det hända så många gånger förr. Tyvärr har vi inte sett det för sista gången.
:::
Transferbetyg:
Roland Lamah, Swansea (++), lån. Michael Laudrup är ännu en gång på rövarstråt i Spanien och har hämtat hem en för sin ålder rutinerad ytter med erfarenheter också från Belgien, Holland och Frankrike. Känns mest som ett långskott och en breddvärvning sett till att Swansea på sina ytterpositioner redan har Wayne Routledge, Pablo Hernandez och Nathan Dyer.
Loic Remy, QPR (+++), £8m. Fransmannen kan spela både som anfallare och ytter. QPR är i behov av fler offensiva spelare och om Remy lever upp till sitt tidigare rykte så har de gjort en klok värvning. Eller ska man kanske snarare säga kapning med tanke på hur de snodde honom framför ögonen på Newcastle. Pengar prata som det brukar heta, men om QPR förut hade problem med för mycket köp och för lite klubbkänsla så lovar ju knappast Remy bättre.
:::
Chelsea tappar ytterligare två livsviktiga poäng hemma på Stamford Bridge. De har nu tappat fem poäng i matcher mot QPR och Southampton, igår kväll till och med efter att ha tagit ledningen med 2-0.
Då spelar det liksom mindre roll att laget i andra matcher krossar Stoke med 4-0 och Aston Villa med 8-0. Consistency is key. Och är det något som varit Chelsea återkommande problem under flertalet säsonger nu så är det just lagets stabilitet.
Rafa Benitez lär inte heller av gamla misstag. När det egna laget desperat jagar ett vinstmål med minuter kvar av matcher, då byter man inte ut sin allra mest talismaniske spelare. För några år sedan var det Fernando Torres, igår kväll var det Frank Lampard.
Ironiskt nog mot just Fernando Torres.
:::
Det finns de som menar att Pep Guardiola bara tar jobbet i Bayern München i väntan på att ett jobb ska bli ledigt i Manchester. Det finns de som menar att detta är nedvärderande mot Bayern München och Bundesliga, vilket det också är.
Men jag menar ju att det framför allt är nedvärderande mot Alex Ferguson. Att det alls finns Man Utd-fans som över huvud taget ens reflekterar över andra managers övergår mitt magra förstånd.
En del förvånas över att Guardiola väljer just Bayern München och Bundesliga. Det gör inte jag. Med Bayern tar han över ännu en resursöverlägsen klubb med institutionaliserade fördelar gentemot konkurrensen. I England och Italien hade han varit betydligt mer konkurrensutsatt.
:::
Be Champions!!