Leeds var den tidens Stoke

Leeds och Tottenham är två klubbar som kan framstå som olika men som i egentligen har flera saker gemensamt. Båda klubbarna växte fram som engelska storheter under 1960-talet under varsin stor autokrat, i Tottenham Bill Nicholson och i Leeds den legendariske Don Revie. Båda klubbarna valde också under den här perioden helvitt som klubbfärger, ett val baserat på den tidens stora skönhetsideal, Real Madrid.

Ändå har de båda klubbarna sedan den tiden uppfattats helt och hållet olika i det engelska fotbollskynnet. Tottenham har allmänt sett varit förknippade med just vacker fotboll. Bohemlaget som charmar alla, allas andra lag och kanske kulturetablissemangets club of choice. Leeds å andra sidan förknippas med fult spel och brutalitet, svartmålade som den värsta formen fotbollsskurkar och råskinn.

Leeds är en klubb med många olika ansikten. Leeds uppfattas allmänt sett som ett smutsigt och fult spelande lag. Leeds uppfattas av många som en av de klassiska klubbar som egentligen ”borde” spela i Premier League. Leeds har också blivit till en symbol för habegäret och bristande ekonomiskt förnuft under en av Premier Leagues mest expansiva faser, ett bevis för att högmod går före fall.

:::

Men allt det här är en bild av Leeds som är hemskt snedvriden. Därför att det mästarlag som Leeds under första halvan av 1970-talet ställde på benen kunde verkligen spela boll mer än att bara sparka på den. Det saknades verkligen inte kvalitet i spelare som Johnny Giles, Billy Bremner och Jack Charlton med flera.

Likt den moderna tidens Barcelona tillämpade Leeds en metod av pass and move där mycket av försvarsspelet gick ut på att alltid hålla bollen inom laget, och på så vis var Leeds också en engelsk förelöpare till Liverpools storhetstid. Men naturligtvis var också Leeds en produkt av sin tid. Motståndet var ofta brutalt, och Leeds var naturligtvis tvingade att kunna ta upp också den kampen i en tid när spelare alls inte var lika skyddade av regler och domare.

Men varifrån kommer då den här bilden av Leeds?

Dels kommer den naturligtvis från det materiella förhållande att Leeds vid den här tiden var Englands bästa fotbollslag. De befann sig högst upp i pyramiden och blev därmed en måltavla för alla deras konkurrenter som sökte peta ner dem därifrån. I den typen av propagandabetonad smutsbekastning brukar småsaker som sanning och nyans sällan ges alltför stort utrymme.

Dels levererades bilden färdig och paketerad utav en av den tidens absoluta förgrundsgestalter i Brian Clough. Clough var under den här tiden manager för Derby, en av Leeds främsta konkurrenter. Han kritiserade ständigt och i fräna ordalag Leeds brist på sportslighet och lyckades effektivt måla upp en berättelse utav gott mot ont, där han själv representerade allt det goda och Leeds per definition blev till allt ont. En kamp inte så mycket på fotbollsplanen som om allmänhetens hearts and minds.

Men man ska nog inte lura sig att tro att det var några stora principer som låg bakom Brian Cloughs agerande. Det handlade kort och gott om konkurrens, och om att ta till alla medel för att bringa en fruktad motståndare ur balans.

:::

En jämförelse mellan den tidens Leeds och dagens Stoke blir av det skälet klart intressant. För precis som Stoke under de senaste av åren av framför allt Arsene Wenger har tryckts in i en karikatyr som ett rent våldslag så drabbades Leeds genom Brian CLough utav samma form av manipulativa historieskrivning.

I det avseendet går det alltså att se en tydlig historisk parallell mellan Arsene Wenger och Brian Clough, som jag dessutom tror att de båda skulle vara rätt förtjusta i. Det är två managers med så kallat tolkningsföreträde, auktoriteter med makt att formulera en debatts agenda, och välja genom vilka glasögon omvärlden ska betrakta både dem själva och andra klubbar.

Arsene Wengers och Brian Cloughs ord, även om de absolut inte är ensamma om det hela, formar alltså vår förståelse av och föreställningar om klubbar som Leeds och Stoke.

Och genom vår mänskliga benägenhet att söka information som bekräftar våra föreställningar så leder detta till att dessa båda klubbar uppfattats som brutala, samtidigt som samma typ av tacklingar och beteende kan genomföras av spelare i klubbar som Arsenal (Jack Wilshere), Man City (Vincent Kompany), Man Utd (Jonny Evans), Chelsea (John Terry), Liverpool (Jonjo Shelvey) med flera utan att dessa för den sakens skull uppfattas som brutala.

:::

Det finns naturligtvis en rätt tydlig maktdimension i allt detta. Där flertalet stora klubbar hoppar på en mindre klubb som på något sätt och av någon anledning utmanar dem.

Det är inte minst detta som gör Leeds särskilt intressanta. För på den tiden, under 1960- och 1970-talen, kunde klubbar som Leeds och Stoke faktiskt vara bäst och vinna. Idag är detta förmodligen omöjligt. I det avseendet kunde Leeds ta den här kampen mer på lika villkor.

Detsamma gäller inte för Stoke idag. De är tvärtom underordnade Premier Leagues mäktigaste och mest resursstarka klubbar och de kommer att så förbli under all överskådlig framtid. De tvingas ändå utstå storklubbarnas spe för hur de utifrån sina egna förutsättningar försöker etablera sig i Premier League. Det finns med andra ord en klar  obalans i den här konflikten till Stokes nackdel.

Och det är kanske det snarare än någonting annat som gör att i alla fall jag sympatiserar med dem. På samma sätt som jag skulle sympatisera med den ensamme tioåringen på skolgården som blir påhoppad av tre-fyra trettonåringar.

:::

Dagens matcher: Brentford vs Chelsea (13:00), Leeds vs Tottenham (15:00), samt Oldham vs Liverpool (17:00).

Tre matcher på raken med andra ord. Därtill tre matcher med en rätt rejäl dos av cupromantik. Ett tungviktsmöte på Elland Road och därtill två möjligheter till rejäla cupskrällar på först Griffin Road och därefter Boundary Park. Men Chelsea brukar sällan vara särskilt romantiskt lagda i sådana här sammanhang, och något säger mig att Liverpool inte tänker viska sweet nothings i Oldhams öron heller.

:::

Be Champions!!