I veckans ligamatch mot Wigan så valde Stoke att försöka matcha motståndarnas taktiska uppställning, och ett av de lag som känts allra mest präglat som ett klassiskt 4-4-2-lag eller 4-5-1-lag spelade alltså för en kväll med den i engelska sammanhang alls inte särskilt vanliga 3-5-2-uppställningen. Det gick till en början bra men fallerade under andra halvlek.
För att vara Stoke och Tony Pulis, som gjort sig kända för en tämligen enkel och puritansk fotbollsidé, så var det ett hyfsat oväntat grepp. Frågan man kan ställa sig är huruvida detta endast var ett reaktivt grepp i syfte att tillfälligtvis anpassa sig till en motståndare, eller om det snarare var ett radikalt grepp i syfte att tänka om sin egen taktiska uppställning för framtida matcher.
Dagens taktiska fråga är alltså: Vad kan Stoke vinna på att förändra sin taktiska uppställning till något som motsvarar 3-5-2? Det finns nämligen rätt mycket som talar för att det vore en klok idé för Stoke att åtminstone överväga och pröva det alternativet.
:::
Centrerad defensiv
Det har redan varit en kärnpunkt i Stokes defensiva organisation att centrera sitt försvarsspel, och i någon mening ”offra kanterna”. Det betyder att Stoke kort och gott är rätt okej med att motståndarna rör sig ut mot kanterna och matar inlägg, och att de litar på den egna förmågan att plocka bort dessa inlägg.
En central trebackslinje kan sägas renodla denna taktik och i så måtto göra kanterna till ett defensivt bondeoffer. Det är också ett taktiskt drag som rent teoretiskt ökar närvaron centralt, med tre spelare med en central utgångspunkt och ett defensivt mittfält framför dessa. Det är med andra ord inte någon taktisk reform som förändrar grundförutsättningarna för Stokes framgångsrika defensiv.
Kantspel med centralt understöd
Ett annat kännetecken för Stokes spel så här långt har varit en kantbaserad offensiv med spelare som Matthew Etherington och Michael Kightly på varsin kant. Ett allmänt dilemma med en sådan taktik har varit att Stoke har blivit rätt tunna på centralt mittfält, vilket möjliggjort för motståndarna att skapa för många chanser på dem.
Bondeoffret av kantspelet i defensiven gör det dock möjligt att fylla på det centrala mittfältet med en spelare. På så vis kan Stoke bygga vidare med sitt offensiva kantspel, och samtidigt kunna ställa upp med tillräckligt många spelare centralt. Därmed ges Stoke också bättre möjligheter att förhindra att motståndarna kan anfalla centralt och rättvänt mot deras backlinje, något av dess akilleshäl.
Förbättrad chansproduktion
Ett av Stokes stora taktiska problem är att laget har haft väldigt svårt att faktiskt skapa målchanser. Rent statistiskt är Stoke med viss överlägsenhet det lag i Premier League som skapar lägst antal målchanser. Utmaningen har bestått i att skapa en kreativ offensiv utan att offra defensiv organisation och disciplin. Rent praktiskt har det dock resulterat i att Stoke haft svårt att få något bollinnehav på mittfältet och att en ofta ensam anfallare har blivit alltför isolerad eller lättmarkerad.
Med tre spelare på centralt mittfält möjliggörs en arbetsfördelning där två spelare tar det defensiva jobbet, samtidigt som en spelare frigörs offensivt och centralt som i kombination med de båda kantspelarna kan ge Stoke mer offensiva resurser. Värvningen av Brek Shea kan kanske ses i det ljuset. Två anfallare gör också Stoke tyngre på planens sista tredjedel samtidigt som det ger mittfältet fler offensiva alternativ att passa bollen till.
:::
Stokes gamla taktik har tjänat laget väl, oavsett vad för kritik som riktats mot den. Med hjälp av den har Stoke etablerat sig i Premier League, men väl där har det också tagit stopp. Lagets offensiva tillkortakommanden, produkten av ett medvetet val, omöjliggör en fortsatt marsch uppåt i tabellen. Att förändra taktik är dock ett tufft beslut att fatta.
Huruvida detta är något som Stoke faktiskt överväger bör vi få en indikation av i helgens match mot Arsenal på The Emirates. Det är en match som borde passa en ny 3-5-2-taktik tämligen väl. Ett centrerat försvar är värdefullt mot Arsenal samtidigt som en stor del av deras hot kan neutraliseras om deras anfallsspel tvingas ut mot kanterna, varifrån Arsenal har vare sig riktigt kunnande eller egentlig vilja att attackera.
Men jag tvivlar.
:::
Det är en tanke jag har, att en gång i veckan, kanske på fredagar, skriva en blogg utav sådan här taktisk prägel, i vilken jag diskuterar en specifik och aktuell taktisk fråga för en eller flera klubbar.
Och har man ett intresse av en specifik fråga så skulle jag föreslå att man låter mig veta det.
:::
Be Champions!!