Blott en vinst på de sex senaste matcherna och infödingarna börjar minst sagt bli lite oroliga. Titelstriden ser alltmer avlägsen ut, och med Tottenham sniffandes dem i hälarna så finns det en liten risk att Champions League-platsen den här säsongen precis som den förra kommer att hamna i farozonen.
Rafa Benitez har efter omständigheterna försökt hålla skenet uppe rätt bra under sin hittills korta tid i Chelsea. Trots svaga resultat och trots de egna supportrarnas hörbara förakt så har han trotsigt kämpat på. För detta ska han ha beröm, den situation som Chelsea befinner sig i är knappast hans fel. Efter den senaste förlusten mot Newcastle börjar dock även han se lite sliten ut.
Benitez vill naturligtvis ha ett uttalat och förlängt mandat att få fortsätta på posten även efter denna säsong. Det kommer han däremot inte att få så länge som resultaten inte pekar tydligt uppåt och så länge som Champions League-spel inte är säkrat.
Det underlättar inte heller med ständiga rykten om José Mourinhos möjliga återkomst till klubben såsom en räddande ängel. Rykten som naturligtvis omfamnas varmt av sentimentala Chelseasupportrar, och som vare sig José Mourinho själv eller Chelseas klubbledning gör något för att avfärda.
:::
Men de som drömmer om den specielles återkomst till Chelsea glömmer bort varför han en gång fick sparken.
José Mourinho fick sparken av Roman Abramovich då de båda hamnat i en svår konflikt om vem som skulle ha kontrollen över klubben. Mourinho själv ville ha kontroll över klubbens samtliga fotbollsmässiga aspekter, men detta var en kontroll som Abramovich själv var ovillig att släppa. Ingen av dem var heller villig att då söka någon kompromiss.
Grunden för denna konflikt finns fortfarande kvar i Chelsea. Roman Abramovich har inte avsvurit sig någon kontroll över Chelsea under de fem och ett halvt år som gått sedan José Mourinho lämnat klubben och absolut inget tyder på att han skulle vara villig att göra det. Mourinho själv har knappast blivit mer medgörlig i detta avseende, han vet vad som krävs för att driva ett lag framgångsrikt och han är mycket medveten om sitt eget värde.
Ingen av dem skulle nu vara mer villiga att söka någon kompromiss.
Om två personer går igenom en skilsmässa så är det aldrig någon bra idé att gifta om sig om skälen till skilsmässan fortfarande är giltiga. Det kan kännas romantiskt och underbart till en början, men kommer alltid surt i efterhand. Med desto mer förbittrade känslor som följd.
Detsamma gäller Chelsea och José Mourinho.
:::
Det finns också personliga skäl för José Mourinho att inte återvända till Chelsea.
Han har redan lämnat klubben som hjälte bland spelare och fans. Detta är inget han egentligen kan förbättra eller bygga vidare på med en andra sejour i klubben, tvärtom är risken alltför hög att hans gloria istället hamnar något på sned om resultaten inte blir lika spektakulära som de en gång var.
Han pratar själv om att vilja vinna Champions League med en engelsk klubb. Incitamentet att göra det med Chelsea minskade i och med klubbens Champions League-vinst 2012. Han skulle därmed inte bryta ny mark med Chelsea. Detta om något talar för José Mourinho i Man City.
Det ligger i Mourinhos modus operandi att söka sig till de mest konkurrenskraftiga klubbarna i en liga. Mourinho drivs av prestige och varumärke, och varumärket byggs med titlar som murbruk. De bästa förutsättningarna för detta återfinns för tillfället i någon av de båda klubbar som de senaste åren satt agendan i Premier Leagues titelstrid. Återigen känns Man City som ett typiskt Mourinhoprojekt.
Det är inte omöjligt att José Mourinho återvänder till England, men i så fall landar han med intill visshet gränsande sannolikhet i Manchester.
:::
I vad för läge befinner sig då Chelsea?
Roman Abramovich har grävt sin egen grop i och med sitt lynniga sätt att anställa och sparka klubbens managers. De främsta managernamnen skyr numer klubben, eftersom den inte kombinerar en delegering av ansvar med en motsvarande delegering av kontroll och befogenhet till managerposten. Under sådana förutsättningar är inte de bästa villiga att arbeta.
Kvar har då Chelsea att erbjuda pengar, men det incitamentet är inte nödvändigtvis heller det bästa då det tenderar att attrahera fel personlighetstyper.
Kanske är det dags för Chelsea att för en gångs skull hellre se till vad de har, snarare än att alltid leta nytt. Rafa Benitez må ha sina brister och svagheter, men är ändå i grunden en kompetent manager. Han är dessutom en manager som söker personlig upprättelse efter några dystra år i jobbet. På ett liknande sätt kanske det finns skäl för Chelsea att söka upprättelse.
Kanske är det ett projekt som klubb och manager kan och bör ge sig iväg på tillsammans.
Det är en idé som inte förnöjer särskilt många Chelseasupportrar, men vad är egentligen alternativet? José Mourinho säger då de som inte anser sig vara svaret skyldiga. Orimligt och orealistiskt menar jag om detta, utöver att jag erinrar mig ett känt ordspråk av religiös natur: “När gud vill straffa människan, så ger han henne precis vad hon önskar.”
:::
Be Champions!!