Man kan tycka att veckans landslagsmatcher är något märkligt placerade så här i början av februari. Trots att det ändå är två så pass stora länder som England och Brasilien som drabbar samman på Wembley, i samband med FA:s 150-årsjubileum, så är det svårt att uppmana någon större entusiasm.
Det ska ändå bli lite spännande att se vad Brasiliens gamla och nya stjärnor mäktar med. Trots allt är det i Brasilien som det kommande världsmästerskapet arrangeras och mycket fokus ligger med rätta på värdlandet. Men det ska också bli kul att se hur England hanterar ett så pass tufft motstånd.
Om man ska säga något som kanske är gemensamt för samtliga Englands förbundskaptener ända tillbaka till allra minst Sir Bobby Robson, så är det att de har och har haft en tendens att play it safe. Med andra ord välja bekanta spelare från bekanta klubbar och inte direkt ta ut svängarna när det gäller att pröva nya spelare. I vissa fall har det kanske gått politik i det hela, i andra fall handlar det kanske bara om gammalt hederligt trygghetssökande.
Inget ont om de spelare som trots allt är med i den här landslagstruppen. Men det här är fem spelare som inte är med i den men som jag väldigt gärna hade sett däri.
:::
Jack Cork, Southampton
Cork var en av de lovande unga talanger som utgjorde kärnan i Chelseas nya akademi i mitten av 2000-talet, det som var tänkt att utgöra fröet till klubbens framtid. Under sin tid i Chelsea lånades han regelbundet ut till andra klubbar i framför allt The Championship, men han också med att vara kapten i Chelseas ungdoms- och reservlag.
Med små möjligheter till fortsatt spel i Chelsea så beslutade sig Cork 2011 för att skriva på för Southampton. Han spelade varenda match i The Championship för Southampton i den säsong som såg klubben sluta tvåa och för första gången på närmare tio år ta steget tillbaka till Premier League igen.
En av Corks styrkor är mångsidigheten som yttrar sig i att han både kan spela mittback och defensiv mittfältare. Mångsidighet är en värdefull egenskap i en landslagstrupp. Det är på mittfältet som han har haft sina största framgångar, och det är som mittfältare han har etablerat sig i Southampton och nu till sist också i Premier League.
Mark Noble, West Ham
Det var någon som i något sammanhang hade räknat ut att den mest säkre straffskytten av alla spelare i Premier League var Mark Noble. Vilket i alla fall inte låter mindre troligt sedan Mario Balotelli lämnat ligan. Bara det skälet gör det så klart värt att pröva Noble i en engelsk landslagstrupp, för är det något som England lidit brist på under åren så är det ju just säkra straffskyttar.
Mer än bara en straffskytt är emellertid Noble. Han har under flertalet säsonger i rad varit en av West Hams absoluta nyckelspelare på centralt mittfält, och han förblir det också denna säsong. Centralt är han den spelare som länkar ihop West Ham defensivt och offensivt, och han besitter såväl positionssäkerhet som ett bra passningsspel.
I de engelska ungdomslandslagen har Noble varit en vanligt förekommande spelare genom åren och han har varit kapten på både U18-nivå och U21-nivå. Någon a-landskamp har det dock aldrig blivit, detta trots att han faktiskt är tillgänglig för spel också i Irland.
Adam Lallana, Southampton
Ett snabbt kantspel har länge varit ett särskilt engelskt trademark, och på högerkanten kan man säga att detta finns också i dagens England genom Aaron Lennon. Vänsterkanten har emellertid varit mer utav ett problemområde på senare år, Premier Leagues främsta vänsteryttrar har ju av någon förunderlig anledning tenderat att vara antingen walesare eller svenskar.
Lallana kom till Southampton som 12-åring och är alltså en produkt från en av Englands mest ryktbara akademier. Han spelade i det ungdomslag som förde Southampton till såväl final som semifinal i FA Youth Cup i mitten av 2000-talet och har sedan dess varit en symbol för ett ungt Southamptons marsch uppåt i det engelska ligasystemet.
Det jag tycker Lallana har som yttermittfältare som ofta har saknats i engelska landslagsyttrar, är en kombination utav fart med teknik. Alltför ofta har engelska yttrar bara haft ett verktyg i lådan, det vill säga farten, och på så vis blivit alltför lättlästa för rutinerade internationella försvarare.
Michael Turner, Norwich
Turner var en av de absoluta nyckelspelarna när Hull tog det oväntade steget upp från The Championship till Premier League, och spelade också varenda match för laget den säsong de faktiskt höll sig kvar. Han såldes därefter till Sunderland, och Hull åkte ur igen under nästföljande säsong.
Norwich hade uppenbara problem med försvarsspelet förra säsongen, men valde att inför den här säsongen förstärka med dels Sebastien Bassong och dels just Turner. Det har varit en mycket lyckad värvning som gett Norwichs backlinje mycket stabilitet.
Turner är knappast purung vid 29 års ålder, men det han saknar i ungdom tar han igen i rutin. England har inte hittat något färdigkomponerat backpar och det hade varit intressant att se vad Turner kunde bidra med.
Rickie Lambert, Southampton
Det här med att endast pröva redan bekanta namn känns kanske allra mest vanligt just i anfallet. Men trots alla Defoes, Rooneys och Walcotts, så är faktiskt den engelsman som gjort allra flest ligamål den här säsongen inte någon av dem, utan just Lambert i Southampton.
Det som har varit slående under säsongen när man har sett Lambert spela för Southampton har varit det självförtroende som han spelar med. Rätt mycket av det tror jag beror på att han gör det hela rätt enkelt för sig, bollen ska bara i mål och det spelar ingen större roll hur. Av någon anledning tror jag alltid det är värdefullt att ha en sådan spelare i truppen.
Lambert har varit en pålitlig målskytt i många säsonger. Han har visat att han kan prestera på alla nivåer utav det engelska ligasystemet och blott det faktum att han inte spelar för en av de engelska toppklubbarna borde inte tala till hans nackdel. Tvärtom kan jag i sammanhanget tycka det borde vara till spelarens fördel, det kräver förmodligen mer att producera mål i ett bottenlag än vad det gör i ett topplag.
:::
Nu är väl inte poängen nödvändigtvis att dessa spelare faktiskt är bättre än de som är med. Men det hade varit kul att se dem pröva på i det engelska landslaget, i en match som ändå inte betyder så något för det stora hela.
Definitivt hade det varit mer spännande än som nu först tvingas se spelare efter spelare tacka nej på grund av mer eller mindre verkliga skador, och därefter få titta på spelare på planen som knappast kommer att göra ett knop mer än absolut nödvändigt.
:::
Southampton ger intryck av att ha Premier Leagues kanske allra mest talangfulla spelartrupp sett endast till engelsmän.
:::
Ashley Cole firar idag med all sannolikhet 100 landskamper för England. En rätt tydlig signal på hur självskriven Cole har varit på sin position i det engelska landslaget under det senaste decenniet.
:::
40 dagar, eller mer precist uttryckt ett transferfönster, tog det för Nottingham Forest att både anställa och därefter sparka Alex McLeish. Varmed Forests klubbstyrelse i ett enda svep lyckades göra min blogg ”Från Brian Clough till Alex McLeish” hopplöst inaktuell.
:::
Be Champions!!