Tankar och idéer om financial fair play har varit aktuella i debatten inom engelsk och europeisk fotboll egentligen ända sedan Roman Abramovich valsade in på dansgolvet och först köpte och därefter förvandlade Chelsea till ett topplag mer eller mindre över natten.
Premier League har under flera år avhållit sig från dylika initiativ, där har funnits en tämligen liberal inställning. Men på senare tid har ligan blivit alltmer trängd i den här frågan. Ovanifrån trycker UEFA på med sina regler om financial fair play. Och underifrån svarar The Football League med att implementera varianter av samma regelverk.
Idag sammanträder representanter från samtliga Premier League-klubbar för att försöka komma överens om ett kompromissförslag om införande av financial fair play i Premier League. Reglerna är sådana att 14 av de 20 klubbarna i Premier League måste ställa sig bakom ett förslag för att det ska gå igenom. Det krävs med ett annat begrepp kvalificerad majoritet.
Den kompromiss som idag ligger på bordet för beslut utgår två delar: För det första att begränsa en klubbs tillåtna förluster till £105m över en rullande treårsperiod, samt att införa någon form av lönetak, och då sett till hur mycket en klubb får öka sina lönekostnader från år till år.
Det föreslagna förlusttaket är naturligtvis en helt meningslös restriktion. Inga klubbar under Premier Leagues redan befintliga toppskikt kan egentligen dra på sig sådana förluster över endast en treårsperiod, och de klubbar i toppskiktet som teoretiskt skulle kunna påverkas lyder redan under UEFA:s betydligt mer restriktiva regelverk. Det enda förslaget möjligen uppnår är att förhindra att ännu en klubb uppstår likt tidigare Chelsea och Man City.
Förslag om olika former av lönetak, tillsammans med begränsningar i hur mycket lönekostnader får öka, är också det förslag som i huvudsak bara kan vara till de större klubbarnas fördel.
:::
Men vad kan vi förvänta oss att financial fair play egentligen leder till inom engelsk fotboll?
Arsenal är kanske den klubb vars strategi i störst utsträckning bygger på att UEFA:s tankar om financial fair play verkligen implementeras och får så att säga full effekt. Därigenom förväntar klubben sig att konkurrensförutsättningarna jämnas ut och Arsenal med sin då starka finansiella ställning likt Moses i Egypten ska kunna komma starka från sina sju magra år. Frågan är då, är detta rätt tänkt?
Nja, det finns en hel del som talar för att så inte är fallet.
För det första så förbiser den strategin att det finns ett antal andra klubbar som likt Arsenal har bedrivit en sund finanspolitik under de senaste åren och som har en mycket trygg och stark ekonomi. Till dessa klubbar hör Liverpool, Man Utd och Tottenham. Inte heller kommer financial fair play-regler att helt omintetgöra redan befintliga klubbar som Chelsea och Man City, utan endast som mest begränsa deras möjligheter till fortsatt expansion. Även i en värld med financial fair play i full swing kommer Arsenal alltså att ha dessa fem engelska storklubbar att brottas med.
För det andra så finns uppenbara frågetecken kring regelverkets effektivitet. Då pratar vi inte bara om vad det innehåller utan framför allt hur det följs upp och kontrolleras. Det finns många juridiska kryphål i det regelverk som UEFA har beslutat och därmed goda möjligheter för klubbar att manipulera systemet och fortsätta som förut. Formuleringar om att klubbar måste visa att ekonomin rör sig åt rätt håll lämnar tämligen mycket svängrum. UEFA:s incitament för effektfulla sanktioner är också tveksamma.
Det har ofta pratats om en ”fotbollens finansbubbla”, och då inte minst från Arsene Wengers håll, men också från Michel Platini. Föreställningen är att den ekonomiska logik som styr engelska och europeiska fotbollsklubbar helt enkelt inte är hållbar i längden och att systemet kommer att tvingas till en reset. Men verkligheten har visat sig vara en annan. Istället för att tvingas sänka kostnader så har klubbar ökat sina intäkter. Fotbollen är inte konjunkturbunden på det sättet har det visat sig. Längre ned i seriesystemet har det visat sig att också klubbar som sätts under förvaltning lever vidare.
Det har visat sig, föga förvånande, att den moderna fotbollsekonomin inte har anpassat sig efter Arsenal. Istället är det Arsenal som måste anpassa sig till den moderna fotbollsekonomin.
:::
Men, dessa resonemang förtar inte det grundläggande förhållande att Arsenal inte bara står ekonomiskt starka just i nuläget, utan också är på väg att bli allt starkare. Räntekostnaderna på lånen kopplade till bygget av The Emirates har sjunkit och blivit klart hanterbara, och klubbens kommersiella intäkter från bland annat sponsoravtal kan förväntas växa i och med att kontraktstiden på gamla avtal börjar löpa ut.
Andra klubbar blir däremot samtidigt också starkare. Arsenals strategiska beslut under de senaste fem åren har inte framför allt varit finansiellt styrda, utan ideologiskt motiverade. Pengar har funnits i klubben hela tiden, både vad avser spelarköp och ökad eller förändrad lönesättning, men den politiska viljan inom klubben, på såväl styrelsenivå som på ledningsnivå, att använda dessa pengar har inte funnits.
Denna politiska vilja måste uppbådas för att Arsenal verkligen ska kunna uppnå en ökad konkurrenskraft. Detta gäller i en fotbollsvärld utan financial fair play och det gäller lika i en värld med financial fair play.
:::
Be Champions!!