Den allra vanligaste formen utav fotbollsfiktion är dataspelen.
Gränserna mellan fiktion och verklighet har alltmer luckrats upp. Detta i sådan utsträckning att det ibland kan vara svårt att se skillnad. Detaljrikedomen i spelen är numer så utförlig att realismen är högst påtaglig.
Det har till och med gått så långt att professionella klubbar till och med använder sig av spelens databaser som verktyg i sin egen scouting och spelaranalys.
Det allmänna fotbollspratet har naturligtvis också påverkats. Aldrig förr har det pratats så väldigt mycket om petimetertaktiska småfrågor, och sällan har åsikterna varit så bestämda om exakt vad som är enskilda spelares positioner och extremt precisa individuella egenskaper.
Det är svårt att tänka sig att dessa åsikter inte i huvudsak är baserade på spelens beskrivningar av dessa spelare. Vår förståelse av fotbollens verklighet formas därmed av våra egna fiktiva beskrivningar av den.
Det där går ju att lite postmodernt kritisera, om man nu vill det. Men man kan också se det som något som stimulerar det allmänna intresset för fotboll, som skapar en känsla utav delaktighet, och där fantasi och verklighet tillåts att korsbefrukta varandra.
Några spel har ju genom åren lyckats bättre med detta än andra. Fotboll har alltid varit svårt att få till bra i spelform. Inte minst därför har managerspel oftast varit mer lyckade. Själv hade jag ju i unga år, och därefter även i inte så värst unga år, några personliga favoriter.
:::
The Boss
[youtubeplay id=”-uvtC1oOIEc” size=”large”]
Det fanns andra spel på den här tiden. Det fanns ett spel som hette Football Manager som hade väldigt lite att göra med det monster som numer härjar på planeten. Det fanns också ett rätt häftigt litet spel som hette Tracksuit Manager.
Men den stora managerdrogen var ett fullständigt anspråkslöst spel som kort och gott kallades för The Boss. Här fanns möjligheterna att börja i vilken som helst av divisionerna 2 till 4, vilket alltid betydde att man började i Division 4 och försökte arbeta sig uppåt.
Spelmaskinen var väldigt enkel, men ett managerspel måste inte vara komplext för att vara givande.
Några minnen slår mig. En av de bästa spelarna man kunde få tag på var en kille vid namn Dunning som hade en 9:a i kvalitet. Han öste alltid in mål. Och så det här att det av någon outgrundlig anledning var omöjligt för ett lag att göra fler än fyra mål i en match.
Så stod det 4-3 och det blinkade för mål så visste man vad resultatet skulle bli.
:::
Championship Manager 2000-01
[youtubeplay id=”nssD9RBvkOY” size=”large”]
Det hade tydligen funnits hyfsat utvecklade varianter av Championship Manager flera år tidigare, men det hade jag helt missat. Av en tillfällighet så fick jag dock den här versionen slängd i handen, och därmed var jag helt och hållet såld.
Detaljrikedomen var ju fantastisk, men det som gjorde spelet så väldigt givande, vilket jag fortfarande tycker, var avsaknaden av rörliga matchbilder, det här var alltså innan till och med 2D. Men det gjorde att alla matcher fick liv inne i huvudet på ett helt annat sätt, man blev tvungen att använda sin fantasi.
Särskilt ljudet skapade en känsla. Där fanns riktiga och laganpassade ramsor, stolpträffar hördes och publikljudet varierade med de faktiska händelserna på planen, precis som på riktig match.
Några synpunkter kunde man ha. En var att det var orealistiskt lätt att köpa och sälja spelare. En annan så klart att det fanns en ”supertaktik”, med vilken det i princip var omöjligt att förlora.
Spelet började alltså sommaren 2000. Mitt längsta spel, som var med Man Utd, tog jag ända till 2018. Rätt precis då kraschade min save-fil, vilket jag till denna dag kan känna viss bitterhet för.
:::
Football Manager 2008
[youtubeplay id=”JXFsJVvBc9Q” size=”large”]
Championship Manager utvecklades sedemera till Football Manager. Så värst mycket tid att spela detta regelbundet har jag tyvärr inte haft genom åren, men det dök trots allt upp en period när en möjlighet öppnade sig.
Det var 2008 års variant jag då fick chansen att pröva. Det var fortfarande 2D i bilderna, vilket kändes helt okej. Kvaliteten och detaljrikedomen i själva spelet var naturligtvis enastående.
Det var en god vän som föreslog att vi skulle spela ett spel tillsammans, det var så det började. Men jag upptäckte snabbt att det var ingen god idé, han och jag tyckte nämligen att helt olika saker med spelet var underhållande.
Han tyckte om att söka i databaser, planera säsongen, hitta den perfekta taktiken och så vidare. Jag kan inte erinra mig att han någonsin avslutade en enda säsong. Själv gillade jag mer de stora dragen, att låta spelet gå, att spela säsong på säsong och stegvis utveckla klubben.
Vi hade kort och gott olika klocktid, vilket ledde till att han kände sig stressad när jag drev på, och jag slet mitt hår i förtvivlan över att spelet tog så lång tid att ta sig framåt.
Vi gav snart upp. Jag inledde ett spel med Boca Juniors i Argentina, som jag var manager för från säsongen 2009 fram till 2016. Med makalösa framgångar. I tur och ordning besegrades Arsenal, Real Madrid och Liverpool i finalen av VM för klubblag.
Mina offensiva stjärnor var Pablo Mouche och det turkiska underbarnet Üstün Ecevit, scoutad och värvad av mig som 15-åring.
:::
Microprose Soccer
[youtubeplay id=”hWKz6PtketQ” size=”large”]
Naturligtvis har det spelats den beskärda delen av vanliga fotbollsspel. Allt ifrån Cupfinal på Commodore 64 och därefter Kick Off 2 fram till en av de tidigare men bättre varianterna av FIFA, från sent 1990-tal.
Men det spel som det förmodligen ägnades mest tid av alla åt när det skulle spelas i unga år var Microprose Soccer. Och nu talar vi sent 1980-tal eller möjligen tidigt 1990-tal.
Såhär i efterhand är det ju klart att spelet framstår som rätt precis lika patetiskt som de flesta fotbollsspel gjorde vid och fram till den här tiden. Men Microprose Soccer hade några egenskaper som gjorde det lite coolt.
För det första möjligheten att reprisera snygga mål. Och så naturligtvis det här att om man satte riktig skruv på bollen så gjorde den mer eller mindre ett 360 graders varv runt planen.
Varför? Därför att man kunde så klart.
:::
Kvällens match: Everton vs Oldham
Det är ju det bästa med fotbollen, den tar liksom aldrig paus. Nu rullar FA-cupen vidare. Den här gången med ett omspel i den femte omgången mellan Everton och Oldham. Oldham kvitterade ju på tilläggstid i den första matchen, men på bortaplan mot Everton är det svårt att se att de ska få med sig ett resultat.
:::
Be Champions!!