Hyllmans hörna: Hela havet stormar för Aston Villa, Wigan och Sunderland

:::

Rafa Benitez märkliga prioriteringar

Visst. Okej. Två matcher på tre dagar, mindre än 48 timmar mellan dem. Och det ena motståndet är Southampton och det andra motståndet är Man Utd. Men det förblir ändå så att ligaspelet, och kampen om fjärdeplatsen, måste vara det klart och tydligt mest prioriterade för Chelsea i det här läget.

Rafa Benitez själv försvarade sin något tveksamma laguttagning just med att det var Southampton laget nu mötte. Vilket ärligt talat ekade något utav underskattning av ett lag som på hemmaplan har ställt till det för flertalet av toppklubbarna. Med facit i hand dessutom något av en direkt felbedömning.

Baserar Rafa Benitez sin laguttagning på klubbens eller sina egna intressen? Har han andra prioriteringar än Chelseas klubbledning, och har Chelsea med sin revolverande managerpolitik nu skapat någon form av inbyggd moral hazard i systemet?

För visst kan man tänka sig, om nu Benitez kallt räknar med att han kommer att få lämna klubben oavsett vilket i sommar, att han då prioriterar en cuptitel före en fjärdeplats i ligan. Om inte annat så ser det bättre ut på hans egen meritlista. Man kan också tänka sig att han av personliga skäl hellre vinner en prestigematch mot Alex Ferguson än maximerar Chelseas chanser i ligaspelet.

Det var i alla fall ingen bra början på Chelseas intensiva 19-dagarsperiod.

Brist på rutin är Aston Villas akilleshäl

Det har pratats mycket om Aston Villas unga ålder den här säsongen och hur den ligger dem i fatet i ligaspelet. Nu är förvisso inte ung ålder i sig ett problem, givet att kvaliteten och balansen i spelartruppen ändå finns där.

Ändå kändes det på något sätt lite symptomatiskt när Aston Villa idag släppte in det avgörande förlustmålet mot Liverpool. Nathan Baker, i övrigt utmärkt, den här matchen såväl som under säsongen i övrigt, begår en naiv synd och slänger sig för en glidtackling i eget straffområde på Luis Suarez.

Att sälja sig billigt brukar det kallas. En situation där Baker med lite kyla, istället för att släppa kontrollen över situationen, hade kunnat förhindra det som var närmast oundvikligt. Straff och baklängesmål.

Det såg likadant ut mot Man City nyligen. Det hela såg rätt lugnt ut fram till dess att då Ciaran Clark gör ett oförklarligt misstag och ger motståndarna ett friläge två mot en. Liknande situationer har funnits under hela säsongen och Aston Villas försvarsspel har varit frustrerande släpphänt.

Det riskerar stå dem dyrt.

Upplagt för ångestderby i nordost

Med både Sunderland och Newcastle i urusel form så har de båda klubbarna från Englands nordöstra delar börjat återfinna sig själva alldeles för nära det förhatliga nedflyttningsstrecket för att det ska kännas helt bekvämt för dem.

Det återstår en omgång. Newcastle möter då Fulham och Sunderland beger sig till Stamford Bridge och Chelsea. Söndagen därpå, den 14 april, möts Newcastle och Sunderland på St James’ Park i vad som då inte bara är ett högintensivt lokalderby utan också riskerar vara en match med avgörande betydelse för nedflyttningsstriden.

Sunderland kommer till den matchen förhoppningsvis med en ny manager, som antingen är i behov av sina första poäng eller som fått en succéstart mot Chelsea. Newcastle får hoppas på att komma till den matchen med tre sköna poäng i fickan från mötet med Fulham.

:::

Jag sticker ändå ut hakan och säger att nedflyttning, det vill säga den sista platsen, nu står mellan Wigan, Aston Villa och Sunderland. Wigan har förvisso en match i handen, men den är å andra sidan mot Man City borta.

:::

Omgångens vinnare: Wigan, Tottenham.

:::

Känslan under de sista fem minuterna mellan Swansea och Tottenham var att där skulle mycket av resten av Tottenhams säsong komma att bestämmas. De höll ut och vann matchen, vilket de kanske inte skulle gjort förr, och möjligen har de hittat sin mojo igen.

:::

Vilket mål av Kevin Mirallas. Vilken passning av Philippe Coutinho. Och vilken räddning av Tim Howard.

:::

Be Champions!!

Kanske var frågan som gav upphov till det svaret ändå en indikation på att det bland supportrarna till sist hade börjat undras om O’Neill verkligen var rätt man på rätt plats. Hittills har de visat upp ett tämligen speciellt tålamod, detta trots kontinuerligt svaga resultat under O’Neills ledning efter en förviss stark inledning.

Möjligen har Martin O’Neill själv anat vartåt skeppet barkat ett tag. För det har under en tid sett stelt, håglöst och uppgivet ut från hans egen sida. Och detta är märkligt för en manager som med sitt tidigare så livliga kroppsspråk förmodligen är det närmaste en brittisk manager kommer att efterlikna José Mourinho och Andre Villas-Boas i fysisk yvighet.

Det kan vara så att O’Neill blivit till en del utav Sunderlands problem. För lagets prestationer på fotbollsplanen har alltmer börjat efterlikna O’Neills beteende på sidlinjen – stelt, håglöst och uppgivet. Attityder reflekterar ledarskap är en ofta beprövad och bevisad organisatorisk sanning. Frågan är om O’Neill någonsin återfann gnistan efter sin påtvingade ledighet för att ta hand om sin familj.

:::

Många uttrycker nu förvåning över att Martin O’Neill fått sparken. Framför allt är det flera brittiska journalister som uttrycker denna förvåning. Det upplever jag som en helt omotiverad förvåning, det som borde förvåna är möjligen att det inte skett tidigare. För samtidigt som Sunderlands resultat har varit svaga under en längre tid så har laget rent spelmässigt brustit såväl taktiskt som i självförtroende.

Det verkar dock finnas en allmän uppfattning att vissa managers kort och gott är osparkbara. Vi kan kalla dem för ”the untouchables”. Genom sitt renommé de på olika sätt byggt upp hos brittiska journalister så väcker det alltid till förvåning och ibland upprördhet när de får gå från sina jobb. Harry Redknapp är en av dem och troligtvis är Martin O’Neill en annan.

En annan vanligt återkommande invändning är att beslutets timing är helt fel, explicit eller underförstått så borde klubbledningen ha väntat. Om än oklart på vad. Igår kväll blev det ju nästan lite lyteskomiskt när Alan Shearer beskrev timingen som bisarr, med tanke på att han själv tog över Newcastle den 1 april 2009 med åtta matcher kvar på säsongen.

Istället är det kanske så att Sunderland har fattat det här beslutet att sparka Martin O’Neill vid precis rätt tillfälle. De har hållit fast vid honom in i det längsta, i den utsträckning att det kan hävdas vara för länge, men beslutar sig för förändring i ett läge när Sunderland fortfarande ligger strax ovanför nedflyttningsstrecket, med ödet i egna händer. Så få matcher återstår på säsongen att det också kan vara möjligt att uppnå den kortsiktiga effekten av att byta manager.

Det kan också uppstå ett läge där det framstår som uppenbart för en klubbledning att den nuvarande managerlösningen helt enkelt inte fungerar och inte har några förutsättningar för att fungera. Då är det alltid bättre att agera omedelbart än att prokrastinera och dra beslutet i långbänk. Varför ska man hålla fast vid något uppenbart dysfunktionellt?

Brist på långsiktighet och kontinuitet kan vara ett problem för en fotbollsklubb. Men handlingsförlamning är motsvarande problem på den andra änden av skalan.

:::

Många var positiva när Sunderland tillsatte Martin O’Neill som manager. Jag var definitivt en av dem. Det var en manager som gjort stora jobb i Leicester, Celtic och Aston Villa och med dokumenterad förmåga att genom sin blotta personlighet kunna lyfta sina klubbar. Sunderland var också en klubb som låg nära O’Neills eget hjärta. Det kändes helt rätt.

Inledningsvis såg det också väldigt bra ut. Från att ha befunnit sig i botten av tabellen under förra säsongen så vann Sunderland sju av de tio första matcherna med O’Neill som manager. Resultaten försämrades under våren men uppfattningen var ändå att O’Neill med ett sommaruppehåll i ryggen skulle kunna forma laget efter eget huvud.

Ellis Short, Sunderlands ägare, gav honom också resurser att handla för under sommaren. Klubben spenderade närmare £22m på nya spelare. Den nya säsongen inleddes och även om den resultatmässiga succén uteblev så låg Sunderland ändå stabilt förankrade i mitten av tabellen. Så sent som den 19 januari, efter att precis ha besegrat Wigan, så låg Sunderland elva med nio poängs marginal till nedflyttningsstrecket.

Lite drygt två månader senare ligger nu Sunderland alltså på 16:e plats, blott en enda ynklig poäng ovanför nedflyttningsstrecket och därtill med en match mer spelad än både Aston Villa och Wigan. Och med bortamatcher mot Chelsea och Newcastle närmast på agendan.

Ett skäl till att Martin O’Neill fått utstå så relativt lite kritik för dessa svaga resultat är förmodligen för att den här typen av svackor är något Sunderland är rätt vana vid. Det har blivit en del av klubbens identitet.

Säsongen 2001/02 vann de tre av sina 19 sista matcher, vilket följdes upp säsongen därpå med blott en enda poäng under säsongens andra halva. 2005/06 tog de 15 poäng under hela säsongen. 2008/09 vann de en enda av sina sista 13 matcher, säsongen därpå gick de 14 matcher utan vinst. Förra säsongen vann de inte en enda av sina sista åtta matcher.

Sunderland verkar helt enkelt ha stora problem med sina säsongsavslutningar. Kanske beror det på trötthet, kanske är det en allmän ängslighet som kryper sig in i laget när säsongen närmar sig sitt slut. Det är hur som helst ett mönster som en ny manager nu måste försöka bryta, för att inte Sunderlands vistelse i Premier League ska sluta vid sex år.

:::

Frågan är vem som tar över Sunderland. Allt tyder på att en ersättare redan är tillfrågad och kommer att presenteras under de närmaste dagarna. Vem det än blir kommer att ha en begränsad budget att arbeta med, då Ellis Short håller i plånboken efter tidigare vidlyftigt köpande under först Roy Keane och därefter Steve Bruce.

Mark Hughes nämns nu som en av de mest sannolika efterträdarna. Till stor del beror nog detta på att Hughes var en av de hetaste kandidaterna i samband med att Martin O’Neill tillsattes. Sedan dess har dock Hughes den här säsongen lyckats med bedriften att inte vinna en enda match med QPR, och det är ju inte riktigt en bra merit att ha sitt CV om uppdraget är att undvika nedflyttning med Sunderland.

Vid sidan av honom nämns andra som är tillgängliga på grund av de fått sparken tidigare under säsongen. Av dem är förmodligen Roberto Di Matteo det mest spännande namnet. Vad som frestar med den tillsättningen är så klart att Di Matteo förra säsongen visade att han kan det här med att ta över klubbar under våren och få dem att prestera. Med Di Matteo har Sunderland också en manager som fungerar i både Premier League och The Championship, vilket i rådande läge är en viktig aspekt.

För problemet med att byta manager just vid den här tidpunkten är att utbudet av ersättare är lågt. De namn som en klubb som Sunderland förmodligen vill ha är antingen inte tillgängliga eller inte särskilt intresserade av att med så litet tid att agera ta över en klubb som riskerar åka ur Premier League. Ännu färre är intresserade av att följa med klubben ned i The Championship.

:::

Sunderlands återstående spelschema:

Chelsea (a)
Newcastle (a)
Everton (h)

Aston Villa (a)
Stoke (h)
Southampton (h)

Tottenham (a)

Vem som än blir Sunderlands näste manager kommer att ha en väldigt tuff inledning och kan rimligtvis också förvänta sig att se tabelläget förvärras innan det kan börja vända uppåt. Alla poäng från de första tre matcherna är bonus, derbyt mot Newcastle kan bli extremt intensivt med båda lagen i riskzonen.

De tre därpå följande matcherna kommer dock att avgöra Sunderlands säsong. Om de kan ta sex poäng från de matcherna, och ett par poäng från de övriga matcherna så borde Sunderland ha en realistisk chans att vara säkra på nytt kontrakt innan de ska möta Tottenham i sista omgången.

:::

Be Champions!!

Ändå har Luis Suarez en benägenhet att försätta sig själv i sådana problem och kontroverser att det trots all hans betydelse och skicklighet ändå tvingar fram funderingen om han trots allt är värd allt besvär för Liverpool. Förra säsongen var det hela affären med Patrice Evra, och alldeles nyligen så var det hans kommentarer om han kunde tänka sig att lämna Liverpool för att få spela i Champions League.

Att han vill spela i Champions League är inte förvånande i sig, men det är så klart ytterst onödigt att framföra detta önskemål just på det sättet och i det sammanhanget. Det skapar oro och turbulens i klubben likaväl som det sätter Liverpool i en svårare förhandlingsposition gentemot eventuella köpare. Hans säsong har varit tillräckligt bra, och Liverpools säsong tillräckligt svag, för att andra klubbar ändå ska vara intresserade av honom.

Istället blir det här till ännu en situation där Luis Suarez sätter sig själv före det kollektiv han tillhör. Men kanske är just detta också en del utav vem han själv är och därmed också vilken typ av spelare han är.

:::

Det finns en air utav politisk korrekthet och märkligt nog också utav jantelag runt den engelska och europeiska fotbollen. Ett system utav rådande normer och värderingar som aktsamt skyddas. Enkelt uttryckt handlar det rätt mycket om att en spelare inte får tro att han är något och absolut inte får sätta sig själv före systemet.

Spelare som gör det bestraffas alltid på något vis. Och spelarna har antingen anpassats eller lärt sig att anpassa sig. Medieträning eller en längre tids socialisering av sina klubbar har gjort att spelare som exempelvis Leo Messi eller Ryan Giggs i princip aldrig sätter en fot fel i en intervju, aldrig säger en enda kontroversiell stavelse.

Den enda naturliga följden av detta blir till sist så klart att de inte säger någonting av faktisk betydelse. För det som faktiskt betyder något är väldigt sällan tillrättalagt men desto oftare kontroversiellt. Och tystnaden är tråkig, för man kan ju tänka sig att det är spelare som har mycket intressant att tillföra ett samtal.

Det här systemet upprätthålls av en mängd mäktiga intressen. Från fotbollens styrande institutioner, inte sällan i händerna på TV-bolag och deras allmänna sensibiliteter, från media likaväl som från supporterhorder med alla tänkbara skäl att vilja häckla en spelare som inte följer strömmen. Och de spelare som trotsar dessa intressen disciplineras hårt.

:::

Detta har Luis Suarez tvingats att bli varse. För få om någon spelare i Premier League just nu är mer bevakade eller kritiserade än just han. Han är genom sitt beteende på och utanför planen naturligtvis inte oskyldig till situationen som sådan, men han disciplineras hårdare för detta beteende än vad andra spelare gör till stor del på grund av sin uppfattade trotsighet.

För intrycket är inte att Suarez direkt känner någon ånger. Hans oförmåga till anpassning förlängde konflikten med Patrice Evra och försatte Kenny Dalglish i dålig dager. Ändock fortsätter han, särskilt i samband med att han lämnar i England för spel med Uruguay, att beklaga sig över hur har har blivit behandlad. Han känner sig förföljd och orättvist behandlad av systemet, felet är inte hans.

När turerna kring Negrogate snurrade som allra värst så var det Luis Suarez kulturella bakgrund som främst användes som hans försvar. Tyvärr bar inte dessa försvar rimlighetens prägel. Men ändå så ligger det mycket i att försöka se Luis Suarez kulturella bakgrund som ett sätt att förstå vem han faktiskt är och varför han är på det viset.

Uruguay är ett litet land i en region präglad av europeisk kolonialism och därefter amerikansk imperialism. Politisk och social turbulens har gjort att det allmänna förtroendet för samhällets institutioner är lågt och att inte lita på makt och myndigheter.

Det kan falla sig naturligt för en person från Uruguay att definiera sig själv som slåendes ur underläge, kanske att betrakta sig själv som något utav en rebell. Detta är framträdande också inom fotbollen där en central del av spelidén är att försöka ”lura” motståndaren. Gambetear, på svenska ofta uttryckt gambeta, är ett sydamerikanskt uttryckt baserat på en uruguayansk spelare som hade just detta som kännetecken.

Att luras är alltså centralt för en spelare som Luis Suarez. Inte heller att använda orena och kanske ibland oärliga metoder för att vinna betraktas som lika fult som inom europeisk kultur. Systemet i sig ses ju som orent och oärligt, och då kan det inte gärna vara oärligt att försöka knäcka systemet. Snarare ses det kanske som en hälsosam form av civil olydnad.

:::

Det hela är kort och gott inte svartvitt.

Naturligtvis är det lätt att uppfatta Luis Suarez som en på många sätt osympatisk spelartyp, med ett europeiskt ”regler är till för att följas”-perspektiv blir något annat svårt. Samtidigt vill man ju själv ibland bara kräkas när man ser hur ett politiskt korrekt system kväver frispråkighet och öppenhet, och insikten om hur tråkig och barntillåten den engelska fotbollen har blivit.

Visst kan man tycka att det blir lite arrogant självupptaget att ständigt betrakta sig själv som en rebell i krig mot systemet. Man anar om inte annat bakom detta en rätt hög uppfattning om den egna personens betydelse. Samtidigt är det ju en föreställning som ges regelbunden näring när FA och deras domare inte behandlar spelare lika, när andra spelare får straffar och frisparkar lättare eller inte i motsvarande utsträckning tilldelas gula kort för filmningar. När media kritiserar en spelare men inte andra och ständigt idisslar gamla förseelser även när spelaren gjort något bra.

Frågan Liverpool måste ställa sig är om Luis Suarez individuella skicklighet är värd att behålla sett till klubbens behov av att skapa kollektiv sammanhållning både i klubben och i laget. Det är en fråga med ett betydligt mer öppet svar med Brendan Rodgers som manager än vad det var med Kenny Dalglish som manager.

Men har Liverpool över huvud taget den valmöjligheten?

:::

Be Champions!!

Men den godkända elfteplatsen fördunklar en mer bister verklighet. Nämligen att Stoke samtidigt bara ligger fyra poäng ovanför Aston Villa precis ovanför nedflyttningsstrecket, en klubb som har haft en med deras mått mätt fasansfull säsong.

Missnöjet har också börjat jäsa runt Britannia Stadium. Ett skäl är att Stoke efter jul har visat upp en fullständigt miserabel form. Sedan årsskiftet har Stoke spelat tio ligamatcher och vunnit endast en enda, men samtidigt förlorat sju stycken. Deras framträdande i FA-cupen inspirerade inte heller någon, med först ett omspel mot Crystal Palace och därefter en lam uppvisning hemma mot Man City.

Missnöjet beror naturligtvis på ökade förväntningar. Att harva i mitten av tabellen i primärt syfte att undvika nedflyttning var okej de första säsongerna men nu börjar supportrarna önska mer. De anser sig förmodligen också ha rätt att göra det sett till att Stoke genom sin ägare Peter Coates har investerat rätt stora summor i spelartruppen de senaste åren.

För att hantera detta missnöje så blev Tony Pulis närmast Wengersk i sitt liknelsebaserade filosoferande: ”If you’re given steak and chips every day, steak and chips becomes the norm.”

Ändå så kvarstår en viss känsla att Stoke har passerat någon form av zenit under sin tid med Tony Pulis som manager. Det börjar alltmer kännas som att höjdpunkten kom runt 2011, när Stoke befann sig på säker mark i ligan, tog sig ända till FA-cupfinal och säsongen därpå spelade europeisk cupfotboll för första gången på nästan 40 år.

Hur sannolikt är det egentligen att Stoke med Tony Pulis som manager når motsvarande höjder igen?

:::

Det är emellertid inte bara resultaten som orsakar missnöjet utan även Stokes spelstil. Där det tidigare bland fansen fanns en viss form av trotsig stolthet över Stokes fysiska och direkta fotboll så har detta nu snarare bytts ut mot otålig frustration.

Naturligtvis hänger detta också ihop. Så länge laget vinner så är fansen självklart mer benägna att acceptera vilken som helst spelstil. Och en stor del av att resultaten uteblir beror på att Stokes spelstil till sist blivit förutsägar och alltför endimensionell, motståndarna har lärt sig att hantera Stokes spel.

Det är framför allt två egenskaper i Stokes spel som fortsätter att frustrera:

Dels handlar det om målproduktionen. Den här säsongen har laget mäktat med 27 mål på 30 matcher, vilket innebär att endast QPR är svagare. Detta facit med mindre än ett mål per match håller också över tid där Stoke under hela sin vistelse i Premier League har gjort 181 mål på 182 matcher. Oroväckande är också hur stor andel av Stokes mål som kommer från fasta situationer, den här säsongen har 59% av lagets mål tillkommit på det viset.

Dels handlar det också om chansproduktionen. Sett till passningsstatistiken så har Stoke under åren i Premier League ständigt varit det lag som slagit lägst antal passningar inom laget, fram till i år när det ser ut som om Reading kommer att slå ännu färre. Likaså är det inget annat lag i ligan som har färre skott på mål än vad Stoke har.

Vad som är mest oroväckande är kanske att utvecklingen inte har varit linjär utan att Stoke ser ut att ha tagit ett par steg bakåt på senare tid. Istället för att ha tagit steg framåt mot en mer kreativ spelstil, som de större värvningarna från 2011 och framåt har antytt, så har laget snarare fallit tillbaka på en ännu mer stereotyp fotbollsidé.

Tony Pulis har inte visat sig mäktig att utveckla Stoke taktiskt och på så vis föra klubben upp på nästa steg på sin utvecklingskurva.

Ett tecken på det är hur han har misslyckats med att ta tillvara Charlie Adams spelfördelande färdigheter, och hur han fullständigt verkar ha saknat ens en idé om hur han skulle använda sig av Michael Owens anfallsegenskaper. Delar i ett mönster av värvningar som saknar förankring i hans fotbollstänkande.

:::

Varje manager har sin tid. Allra helst om managern i fråga kanske saknar förmåga att utvecklas och förändras med tiden.

Givet Peter Coates och Tony Pulis goda personliga förhållande, de har arbetat i tandem ända sedan 2006 för att lyfta Stoke från klubbens tidigare isländska ägarskap, så är det kanske inte alltför sannolikt att det sker. Men under sommaren vore det en värdefull övning för Stoke som klubb att sätta sig ner och fundera över vem som är bäst lämpad att föra klubben framåt under de närmaste fem åren.

Några idéer på intressanta efterträdare går onekligen att spekulera om:

Phil Parkinson. Den här säsongens succémanager i Bradford och därtill den förste managern att ta en klubb från fjärdedivisionen till en stor cupfinal på Wembley. Steget från League Two är naturligtvis stort, men det vore på något vis ändå spännande att se vad han kan mäkta med på den nivån och med tillgång till större resurser. Han är dessutom så ung att han kan bli en lösning också på längre sikt. Visionärt utan att vara orealistiskt.

Gus Poyet. Poyet har haft en kometkarriär som manager efter att 2009 ha tagit över ett Brighton på fallrepet i League One. Säsongen därpå förde han i överlägsen stil Brighton till seriesegern i League One, för vilket han belönades med managerförbundets utmärkelse årets manager. Den första säsongen i The Championship blev även den lyckad där Brighton slutade på tiondeplats efter att länge haft hugg på playoff-platserna. Poyet har samtidigt den här säsongen gett signaler om att söka efter en ny utmaning.

Harry Redknapp. Jag håller det för ytterst osannolikt att Redknapp följer med QPR ned i The Championship. Jag har inte någon överdriven beundran för Redknapp som manager men en sak jag uppskattat med honom är att han hållt fast vid en brittisk fotbollsstil. Om han till Stoke kan föra över några av de idéer som han fick framgång med i Tottenham så finns där stor utvecklingspotential i Stoke.

Ian Holloway. Beror mycket på hur det går för Crystal Palace den här säsongen, om de går upp så stannar Holloway rimligtvis kvar där. Om inte så vore han ändå ett intressant tillskott till Premier League. Holloway gjorde succé med Blackpool i Premier League med ett konstruktivt spel baserat på mycket små resurser, vet hur han ska få ut maximalt av Charlie Adam, och kan uträtta mer med Stokes större resurser.

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Man Utd (13:45), Arsenal vs Reading, Man City vs Newcastle, Southampton vs Chelsea, Swansea vs Tottenham, West Ham vs West Brom, Wigan vs Norwich, samt Everton vs Stoke (18:30).

Det här är förmodligen en av matcherna i vilka Man Utd måste tappa poäng om det ska bli lite spanning i titelstriden igen. Frågan är också vad för lag Man Utd ställer upp med, givet att de på måndag också har en viktig FA-cupmatch borta mot Chelsea.

Annars är det framför allt i kampen om Champions League-platserna som det hettar till under eftermiddagen, med samtliga tre aktuella klubbar matchandes samtidigt. En helg där framför allt Arsenal bör hoppas kunna tjäna in några poäng. Viktigt också för Tottenham att hitta ur sin senaste svacka.

Nigel Adkins gör också sin första match efter att ha tagit över Reading, och det kunde ju ha varit en lättare debut. Bortamatch mot Arsenal som jagar spel i Champions League låter inte som den roligaste uppgiften för en klubb som inte helt framgångsrikt kämpar för sitt liv i botten av tabellen.

:::

Be Champions!!

Nu ska man förvisso inte klaga. För just den här Långfredagen så händer något som väl förmodligen inte hänt på riktigt länge. TV10 sänder nämligen en double feature av fotbollsmatcher från The Championship. Först ut är Crystal Palace vs Birmingham och därefter går ridån upp för Leicester vs Millwall.

Jag är förvisso fullt medveten om att det är Premier League som tilldrar sig det största intresset. Men just en sådan här dag, när det spelas nästan fulla omgångar i The Football League, samtidigt som det inte är någon Premier League-fotboll alls på gång, och svensk TV dessutom sänder matcherna, så kan jag bara rekommendera alla som inte har väldigt mycket bättre eller mer tvingande saker för sig att ratta in kvällens matcher.

Kamrat Linhem skriver betydligt mer detaljerat om kvällens TV-sända matcher på sin Football League-blogg.

:::

Säsongen i The Football League börjar även den närma sig sitt slut. Det är i och för sig något haltande tabeller vi har att göra med, men det återstår i runda slängar åtta-nio omgångar innan böckerna stängs, det bestäms vilka som flyttas upp respektive ned, och det därefter ska inledas playoff-spel.

Orkar Watford med i uppflyttningsstridens slutspurt?

Det ser onekligen ut som om Cardiff kommer att knipa inte bara en av uppflyttningsplatserna utan även ligatiteln i The Championship. Det skulle i så fall betyda två walesiska klubbar i Premier League och därmed ännu ett laddat derby i den engelska högstadivisionen. Det är ju roligt tycker jag, även om det fick någon att tycka att jag var en dålig människa förra gången jag vädrade den uppfattningen.

Efter Cardiff är det däremot desto tuffare om den andra automatiska uppflyttningsplatsen. Hull leder för närvarande med två poäng före Watford, men Watford kommer vid vinst ikväll Burnley på hemmaplan att åtminstone tillfälligtvis gå förbi dem upp på andra plats.

En anledning till att Watford befinner sig så högt upp i tabellen är deras snabbe anfallare Matej Vydra, som nyligen utsågs till årets spelare i The Championship, vilket inte är så illa sett till vilka spelare som ändå finns i divisionen. Om Vydra ska spela kvar i Watford också nästa säsong så förutsätter nog det troligtvis att Watford då spelar i Premier League.

Watford har blivit ännu ett av Gianfranco Zolas spännande lagbyggen, men deras position i The Championship är inte helt oomtvistad. Skälet är att de genom sina ägarkontakter med framför allt Udinese har kunnat kringgå The Football Leagues regler om antal inlånade spelare och på så vis kunna bredda sin spelartrupp. En annan och lite udda form av ägardopning, skulle troligtvis kritikerna hävda.

Hull ligger två poäng före Watford i tabellen, och bakom dem jagar framför allt Crystal Palace som också har en stark och talangfull spelartrupp att tillgå. Efter dagens match mot Burnley så har Watford inom den närmaste veckan två enormt viktiga och tuffa matcher mot i tur och ordning Hull borta och Cardiff hemma. Där kan mycket avgöras.

Watford är inne i en liten svacka för tillfället under vilken de har förlorat sina två senaste ligamatcher. Det enda ljusa i den tillvaron är att också Hull och Crystal Palace är inne i liknande svagare perioder. Det är en inte orimlig gissning att det lag som först får formkurvan att återigen vända uppåt kommer att vara det lag som drar det längsta strået.

Jag tror Crystal Palace blir Watfords tuffaste motståndare i det avseendet.

Är två matcher i handen en fördel för Sheffield United?

Sheffield United ligger på sjätte plats i League One-tabellen, med Yeovil Town nosandes dem i hälarna om den sista playoff-platsen. Ändå jagar The Blades både ligatitel och automatisk uppflyttning till The Championship för fullt. Att det har blivit så beror på att Sheffield United har spelat färre matcher än alla sina konkurrenter i toppen av tabellen. Allt från en till tre matcher, och två matcher upp på Swindon som för tillfället ligger på andra plats.

Redan ikväll spelar Sheffield United en otroligt viktig ligamatch på bortaplan mot Tranmere som ligger strax ovanför dem, men med tre matcher mer spelade. Därefter kommer matcherna att avlösa varandra på löpande band fram till dess att de möter Swindon hemma på Bramall Lane i en oerhört viktig match den 13 april.

Normalt sett brukar man ju betrakta matcher i handen som en fördel. Det innebär ju att man har fler chanser kvar att plocka poäng på än sina direkta konkurrenter. Men med ett intensivt och närmast förstoppat spelschema, på grund av cupspel och väderförhållanden, så kan det också bli till ett problem. Frågan är ju kort och gott om Sheffield Uniteds spelartrupp kommer att klara av slitaget, eller det större antalet återstående matcher snarare riskerar bli till en belastning.

Risken är naturligtvis att det större antalet chanser att plocka poäng kvitteras mot att lagets förutsättningar att uppnå resultat och vinna poäng i respektive match försämras. Det blir en tuff uppgift för Danny Wilson, Sheffield Uniteds manager, att balansera spelartruppen under återstoden av säsongen.

Kan Gillingham räkna hem uppflyttningen till League One?

Det har varit en bra säsong på de flesta sätt och vis för Gillingham. Klubben har uppnått ett högt publisnitt på sina hemmamatcher vilket alldeles säkert hänger ihop med att laget har lyckats spela till sig ett försprång om åtta poäng i toppen av tabellen, om än med en match mer spelad, och hela tio poängs marginal ned till Northampton på fjärde plats. Förutsättningarna för uppflyttning ser alltså mycket ljusa ut.

Ett tiopoängsförsprång med sex-sju matcher kvar att spela är naturligtvis ett alldeles lysande läge. Särskilt som Gillingham nyligen har haft en svacka men till synes har hittat tillbaka till normal form igen. Kan Gillingham undvika inte bara ännu en svacka utan en full tilt meltdown under säsongens slutskede så spelar de i League One nästa säsong.

Återstår gör då att försöka vinna League Two den här säsongen.

:::

West Ham firar naturligtvis beslutet att tilldela dem Londons OS-stadion, men Luke Edwards skriver fantastiskt bra om ett perspektiv som till stor del glömts bort i hävdandet av många mäktiga intressen. Och om Barry Hearn, den tragiske hjälten som förgäves kämpade mot dessa intressen i sina försök att göra det möjligt för Leyton Orient att leva vidare.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/leyton-orient/9956997/If-West-Ham-move-into-the-Olympic-Stadium-Leyton-Orient-will-surely-suffer-a-slow-and-painful-death.html

:::

Be Champions!!

Det var då den allmänt rådande uppfattningen att fotboll var en sport för män, och den kunde nog inte riktigt spelas av någon som inte uppfyllt den mogna och aktningsvärda åldern av åtminstone 26-28 år. Kanske var man rädd att yngre spelare skulle skada sig och råka ut för varaktiga men, kanske var synen på unga män då ungefär densamma som synen på fotbollsspelande kvinnor är idag.

Matt Busby förändrade allt detta i ett svep. Han samlade ihop de allra mest lovande ungdomarna på de brittiska öarna, lät dem bilda kärnan i hela sitt lagbygge och sa åt dem att gå ut och spela en anfallsinriktad och teknisk fotboll.

Samtidigt som det unga laget gick segertåg över fotbollsplanen och erövrade inte bara titlar utan också folkets hjärtan och fantasier så häpnade och ojade sig fotbollsetablissemanget. Matt Busbys replik var lika on the point som skotskt kallhamrad:

“If you’re good enough, you’re old enough!”

:::

Matt Busby och Man Utd revolutionerade synen på unga spelare inom engelsk fotboll och alltsedan Busbys tid har framtagandet av egna, unga spelare varit en del av klubbens mest kärt hållna traditioner.

När Alex Ferguson 1995 rensade ut klubbens gamla garde i ett svep för att bana väg för den nya unga generationen så sågs det som galet och som ett otroligt riskfyllt projekt. Vad Alan Hansen hade att säga om saken vet vi redan, och många menade att Ferguson tappat greppet fullständigt. Historiens facit säger annorlunda.

Arsene Wenger och Arsenal trampade vidare i dessa fotspår och vandrade möjligen till och med längre än så. Arsenals arbete med att slussa in unga talanger i de egna leden är imponerande sett både till stil och resultat. Ungdomskulturen fick fäste här mer än någonstans, och några av Englands mest spännande talanger har kommit fram som en följd av denna.

Detta sammanfaller med en allmän trend inom fotbollsvärlden, kanske är det en trend som har skapats utav just detta, att värdera unga spelare väldigt högt. Och att beundra de klubbar som lyckas bygga framgångsrika lag baserat på unga spelare. Barcelona, Dortmund, Napoli och Arsenal, beundrade alla lika mycket för deras prestationer på planen som för lagets låga snittålder.

:::

Men har detta å sin sida kanske tagits några steg för långt, har det hela tillåtits att gå till överdrift?

För med FM-generationens ungdomliga logik som grund så kan det ju ibland framstå som att en spelare som börjar närma sig 26-28 år är mer eller mindre överspelad, yesterday’s news. Det är en spelare som har sett sina bästa dagar, är på väg utför, har inget eller lite mer att bidra med. Åldersismen löper amok.

Och kanske har klubbarna tagit rygg på denna uppfattning. Möjligen av ideologiska skäl (“vårt lag ska bygga på unga spelare”). Möjligen av ekonomiska skäl (“billiga att köpa, lång ekonomisk livslängd, hög försäljningssumma”). Frågan är, binder de därmed ris åt egen rygg?

Båda dessa skäl kan sägas passa in på Arsenal. Arsene Wenger har dessutom ofta berömts för sin förmåga att “sälja spelare vid just rätt tillfälle”, det vill säga när de uppnått en viss ålder och därför anses ha en nedåtlutande marginalnyttekurva. Där finns också en på sätt och vis förståelig ovilja att skriva mer än ettåriga kontrakt med spelare runt 30-strecket.

Men vilka signaler sänder då detta till en klubbs äldre spelare? Det är ett system som närmast oundvikligen måste leda till att dessa undrar över hur önskvärda de egentligen är och börjar känna tvivel över klubbens lojalitet med dem.

:::

Kanske kan några av Robin van Persies ord skina lite ljus på detta:

“I think my move to United came at exactly the right time. It shouldn’t have been any earlier or any later. Arsenal was for eight years the place to be. But last summer was the perfect moment to sign for United. You have a couple of good clubs for older players, where they feel OK and are appreciated. In the past those were AC Milan and Juventus, and nowadays, United is a good example. So who knows how long I will stay at the club?”

Supportrar pratar om lön. Spelare pratar ofta om möjligheten att vinna titlar. Van Persie är inget undantag där men här lyfter han också särskilt fram en annan aspekt, Man Utds förmåga att vårda och ta hand om sina äldre spelare snarare än att kasta dem på historiens skräphög. Kanske ett perspektiv som blivit desto viktigare för van Persie när han närmar sig 30-strecket.

Tillräckligt viktigt för att vara ett skäl till att få honom att vilja byta klubb. Bort från Arsenal. Till Man Utd.

Det finns naturligtvis andra goda exempel i Man Utd. Ryan Giggs och Paul Scholes. Två spelare som kanske inte har ungdomens glöd i stegen men fortfarande bidrar med mycket på fotbollsplanen för sin klubb. I laget finns också Rio Ferdinand som länge betraktats som slut men fortsätter att vara ledande mittback i Premier Leagues mest titelvinnande lag. Edwin van der Sar, Gary Neville med flera innan dem.

Man Utd slussar fortfarande in unga spelare. Men kanske har denna filosofi och tradition med åren, kanske i och med att Alex Ferguson själv uppnått en alltmer aktningsvärd ålder, och fått utstå alltfler frågor om när han är för gammal för att fortsätta trots att hungern för fotbollen brinner lika hett inom honom som förr, kompletterats av också en annan insikt. Som lite skotskt kallhamrat skulle kunna uttryckas:

“If you’re good enough, you’re young enough!”

:::

Be Champions!!

Så jag satte mig ner och försökte jämföra några av de främsta managers som varit verksamma under Premier League-eran utifrån några på förhand valda kriterier. Jag valde då att titta på vinstprocent, poängsnitt per match samt antal vunna titlar. När det gällde vunna titlar så såg jag en klar poäng i både att ge olika värden till olika titlar samt att slå ut detta värde över det antal år som en manager suttit på posten.

Naturligtvis blev det subjektivt vilka managers jag valde att ta med i jämförelsen. Alex Ferguson och Arsene Wenger är självskrivna. Ett kriterium jag använt mig av är att managern ska ha tillbringat minst en hel obruten säsong i en Premier League-klubb för att han ska få ingå. Övriga managers jag valde att ta med var alltså José Mourinho, Harry Redknapp, Roberto Mancini och Carlo Ancelotti.

Jag håller mig helt och hållet till Premier League-eran. Det innebär att de tidiga åren med Alex Ferguson och Harry Redknapp inte ingår i statistiken. Det innebär också att i vinstprocent, poängsnitt etc för övriga så ingår inte deras facit i andra klubbar i andra ligor. Jag anser helt enkelt att det skulle förminska jämförbarheten.

:::

Vinstprocenten är ett rätt enkelt mått. Det är blott antal vunna matcher som en andel av det totala antal matcher som managern gjort med klubben. Här är Chelseas båda bidrag högst i topp. Framför allt José Mourinhos facit är ju väldigt imponerande.

Det förtar naturligtvis inte effekten i sin helhet, men man bör vara medveten om hur tidsaspekten påverkar statistiken. Det kan så klart anses lättare att uppnå en högre vinstprocent över en kortare tidsperiod än en längre, särskilt om man samtidigt har tillgång till överlägsna resurser. José Mourinho kom i början av Chelseas storhetstid och lämnade egentligen så fort denna såg ut att börja falna av.

Vi bör också ta hänsyn till förändringen i Premier League och ligans allmänna konkurrenssituation. Chelsea förändrade landskapet och under eran med Big Four så krävdes väldigt mycket poäng för att kunna vinna ligan. I Alex Fergusons och Arsene Wengers siffror ingår data från tiden dessförinnan, när inte samma poängskörd krävdes. Om vi exempelvis tittar på Alex Fergusons vinstprocent under de senaste fem åren så är den högre än den totala vinstprocent som framgår här.

Å andra sidan så hade Alex Fergusons vinstprocent förmodligen också blivit lägre om jag räknat in åren 1986-1992 i hans facit.

Det kan vara lite intressant att jämföra José Mourinho och Roberto Mancini i och med att man kan hävda att det är två managers som luftlandsatts under mycket likartade förutsättningar. Här levererar alltså Mourinho en vinstprocent som är nästan tio procentenheter högre, vilket så klart är en förklaring till varför Chelseas framgång blev mer ihållande än vad Man Citys så här långt ser ut att vara. Till Mancinis fördel ska dock också sägas att kvaliteten på alla nivåer av Premier League nu också är högre.

Poängsnittet beräknas endast på ligamatcher. Bland annat eftersom cupmatcher kan vara bedrägliga i den meningen att oavgjort mycket väl kan vara ett bra resultat under vissa förutsättningar. Återigen placerar sig ju José Mourinho väldigt högt, och det är naturligtvis ingen tillfällighet att Chelsea under hans första säsong vid rodret slog Premier Leagues poängrekord med 95 poäng.

Carlo Ancelotti är den Chelseamanager som kommer i närheten av ett liknande poängsnitt. Roberto Mancini har ett poängsnitt som ligger väl på par med Ancelottis, vilket känns rimligt då båda har lyckats vinna varsin ligatitel. Alex Fergusons poängsnitt på 2,17 känns väldigt bra just eftersom det är upparbetat och ihållet under 21 långa år som innehåller generationsväxlingar, förändrad konkurrens, fotbollens tekniska och taktiska utveckling. Kort sagt allt.

På något sätt känns det också lite slående hur likvärdigt det känns mellan Rafa Benitez och Arsene Wenger, både i termer av vinstprocent och poängsnitt. Men sett till de summor som spenderats på transfermarknaden så har Wenger fått ut ett betydligt högre värde i det avseendet. Ett värde som heller inte blir lägre av att aldrig ha misslyckats med att kvalificera sitt Arsenal till Champions League.

Effekt försöker mäta den betydelse som managern haft för sin klubbs faktiska prestationer. Den jämför klubbens poängsnitt under managern med motsvarande poängsnitt under klubbens närmaste föregående treårsperiod. I fallet José Mourinho så jämförde jag alltså hans poängsnitt om 2,33 med Chelseas poängsnitt under åren 2001-2004.

Roberto Mancinis effekt är ju här slående. Man City tar alltså 0,75 poäng mer match med honom som manager än förut. Även här bör man dock vara försiktig med jämförelsen då Man City rent resursmässigt naturligtvis också var en helt annan klubb innan Mancini tog över klubben. Att jämföra Man City nu med Man City under Stuart Pearce kan lätt bli lite vilseledande.

José Mourinho och Arsene Wenger tycker jag också har haft imponerande effekter på sina respektive lag. De uppnår nära nog en halv poäng mer per match med sina respektive klubbar trots att de ändå befann sig hyfsat nära tabelltoppen redan på förhand. I samma avseende är Alex Fergusons effekt imponerande sett till att Man Utd under säsongerna 1983-1986 normalt sett slutade på någon av de fyra högsta platserna. Skillnaden mellan nästanlag och vinnarlag med andra ord.

Carlo Ancelotti är den ende manager på den här listan som visar upp en negativ effekt i termer av poäng. Detta ska väl emellertid inte nödvändigtvis lastas honom som person utan får nog också ses som en naturlig produkt utav Chelseas allmänna försvagning under den här tidsperioden. Uppseende väcker också Rafa Benitez mycket begränsade effekt på Liverpools poängsnitt, vilket jag skulle säga betyder att antingen är han överskattad i det avseendet eller så var Gerard Houllier underskattad.

:::

Antal titlar och Värde hänger ihop och visar egentligen samma sak fast på lite olika sätt. Antalet titlar gäller alltså under Premier League-eran och räknar in ligatitlar, Champions League-titlar, FA-cupen, Ligacupen samt övriga ordinarie europeiska cuper. Sådant som Community Shield, Supercuper och liknande räknas ej in.

Kolumnen värde signalerar att alla dessa titlar naturligtvis inte är lika mycket värda. Jag har alltså tilldelat två poäng för att vinna ligan respektive Champions League. Övriga cupturneringar är värda en poäng. Därmed landar vi på en total poängsumma som därefter kan slås ut på det antal år som haft på sig att vinna dem för att på så vis få ett Värde per år.

Där tronar som synes Alex Ferguson och José Mourinho i ensamt majestät med titelvärde motsvarande 1,75 per år. Det är naturligtvis enastående i båda fallen men känns naturligtvis desto mer imponerande när man betänker att Ferguson levererat ett sådant facit kontinuerligt i över två decennier. Skulle vi däremot räkna in vad Mourinho har uppnått även sedan han lämnat Premier League så har hans värde per år ökat till 1,89.

En motsvarande övning skulle även Rafa Benitez och Roberto Mancini må rätt bra av. Om vi räknar med Benitez tid i Valencia innan han kom till Liverpool, och hans tid i Inter därefter, så ökar hans värde per år något till 0,73, vilket så klart speglar hans båda La Liga-titlar samt seger i UEFA-cupen med Valencia. I Italien vann Roberto Mancini tre Serie A-titlar med Inter samt ett antal cuptitlar med olika lag. Detta ökar hans värde per år till 1,30.

Carlo Ancelotti har dock skäl att se buttert missnöjd ut. Trots två Champions League-titlar med Milan så är nämligen hans facit under sina åtta år i klubben tämligen svagt, och hans imponerande värde per år med Chelsea faller till i sammanhanget medelmåttiga 0,60. Därmed skulle han befinna sig på samma nivå som Arsene Wenger, så ofta och rättmätigt hyllad men i termer av titlar har han inte haft någon vidare utdelning.

Två albatrossar hänger naturligtvis runt Wengers nacke. Dels de senaste åtta årens vandring i titelskuggans dal. Dels bristen på framgång i det europeiska cupspelet. Ändå befinner han sig före Rafa Benitez, som utan det europeiska cupspelet förmodligen hade fått betraktas som ett fullständigt misslyckande i Liverpool rent titelmässigt.

Många av oss skulle ju däremot hävda att ligan är det mest värdefulla av allt och att Premier League är och förblir det viktigaste att vinna för ett engelskt klubblag. Så frågan är då, hur skulle ovanstående sammanställning förändras om vi istället skulle tilldela tre poäng för en ligatitel?

Inte så väldigt mycket i termer av inbördes ordning. José Mourinho har fortfarande högst värde med 3,00 under sin tid i Chelsea och 2,88 totalt sett, med sina ligavinster i Serie A och La Liga inräknade. Alex Ferguson hoppar upp på 2,24, och både han och Mourinho ökar det poängmässiga försprånget ned till övriga managers.

:::

Det här är en statistisk genomgång. Det finns naturligtvis flera andra sätt på vilka man kan och bör värdera en manager. Ett sådant kan så klart ha att göra med utveckling av klubben som sådan, likaväl som utveckling av spelartruppen och individuella spelare. Även om jag också skulle hävda att frukterna av sådan utveckling ger sig till känna i poängsnitt och effekt ovan. Åtminstone om det är en effektiv och betydelsefull utveckling.

Men det talas ju ofta om just talangutveckling och förmågan att få fram nya och unga spelare och utveckla dem till om inte världsstjärnor så i alla fall duktiga spelare.

För mig råder det ingen tvekan om att av de sju managers som ingår i den här jämförelsen så är Alex Ferguson och Arsene Wenger de två som är helt och hållet outstanding på det här området. Något som också stöds av befintliga sammanställningar över vilka klubbar som producerar mest och bäst talang i England. Där ligger Man Utd och Arsenal i topp av storklubbarna.

Detta visar för mig två saker. Dels betydelsen av att kunna bygga ihållande strukturer i en klubb under en längre tid, vilket både Ferguson och Wenger har haft möjlighet att göra. Dels hur den här kortsiktiga managerkulturen, som framför allt Chelsea har etablerat, direkt motverkar en produktiv utveckling och förädling av talanger i klubben.

Harry Redknapp är något av ett mellanläge i detta avseende, både vad gäller tid i sina respektive klubbar och vad avser framtagning av ung talang. Han hade viss framgång med detta i Tottenham ska sägas, och under sin tid i West Ham, där han var i sju år, så var han direkt framstående på det området. Rafa Benitez å sin sida ska ha beröm för att han inledde reformationen av Liverpools ungdomsakademi, men visade under sin tid i klubben upp föga intresse av att spela in unga talanger, oavsett om de så var köpta eller egenproducerade.

:::

Nigel Adkins tar över som manager i Reading och får ett icke särskilt avundsvärt uppdrag att försöka rädda klubben kvar i Premier League den här säsongen. Det är nästan helt säkert dömt att misslyckas, men å andra sidan har Adkins ett rätt okej modernt facit vad gäller att få sina klubbar uppflyttade. Så det bådar i så fall väl inför nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Den tidiga gruppfinalen borta mot Montenegro.

Om man skulle bli ombedd att peka ut Montenegro på en karta så skulle nog rätt många svaja med pekfingret lite osäkert ovanför Balkanhalvön, gamla Jugoslavien och Grekland innan man möjligen träffade rätt. Det är ett förhållandevis nytt land, som blev självständigt efter en förhållandevis fredlig separation från Serbien 2006.

Trots både sin ungdom och sin litenhet, hela landet är till befolkningen mindre än Stockholm, så har Montenegro redan gjort ett avtryck på den europeiska fotbollskartan. Det är ett landslag med en hel del individuell talang, men som nått sina främsta resultat genom att kombinera talang med målmedvetenhet och hårt arbete.

Inte minst England har fått känna av detta förut. De båda länderna möttes i det senaste EM-kvalet och det var två matcher som båda slutade oavgjort. Den sista matchen, även den i Montenegro, är kanske bäst ihågkommen för Wayne Rooneys röda kort som gjorde att han var avstängd under två matcher av den gångna sommarens EM-slutspel.

:::

Mycket talar för att det blir en match präglad av försiktighet också den här gången. Allt prat om Rooneys röda kort från förra gången gör förmodligen att lite extra fokus läggs på disciplinen i det engelska lägret.

Montenegros ess i rockärmen är naturligtvis deras två talangfulla anfallare Stevan Jovetic och Mirko Vucinic. Laget ställer i övrigt upp tämligen defensivt och hoppas att dessa båda spelares individuella kvalitet ska räcka till för att vinna dem matchen eller fixa de nödvändiga poängen.

Det är en taktik som mycket väl kan komma att fungera. Branko Brnovics, Montenegros förbundskapten, försök att provocera England genom att kalla dem ett räddhågset långbollslag syftar nog mest till att försöka lura dem längre uppåt i planen och på så vis skapa utrymme för spelare som just Jovetic och Vucinic.

England å sin sida har haft det kämpigt mot de lite bättre motståndarna i den här kvalgruppen. Oavgjort mot Ukraina på hemmaplan följdes upp av ännu ett oavgjort resultat borta mot Polen. Samtidigt har England ett kompetent nog anfallsspel att bryta ned ett lågt liggande Montenegrinskt försvarsspel.

:::

England går in till den här matchen med vetskapen att de framför allt inte får förlora den om de vill undvika ett inte minst för dem ytterst ångestladdat playoff-spel.

Montenegro ligger för närvarande två poäng före England i tabellen, och om det avståndet håller i sig så har England chansen att på egen hand ta sig förbi Montenegro när de båda lagen möts igen på Wembley i oktober. Förvisso lite att sätta allt på ett kort men ändå ett fullt godkänt utgångsläge.

För sett till det återstående spelschemat i övrigt så har Montenegro det betydligt jobbigare. Utöver en hemmamatch mot Moldavien, vilket även England har kvar, så matchar Montenegro hemma mot Ukraina och borta mot Polen och England. England å sin sida har kvar Ukraina borta och Polen och Montenegro på hemmaplan.

Ett spelschema i vilket man får åtminstone hålla det för sannolikt att Montenegro tappar fler poäng än England.

Vinst för England och allt ser naturligtvis desto ljusare ut, då England redan nu är förbi Montenegro upp på första plats i gruppen. Förlust å andra sidan, och ett fempoängs handikapp upp till Montenegro riskerar bli för tufft att hämta upp på blott fyra återstående matcher.

Och vem skulle egentligen sätta sina pengar på England i ett VM-playoff?

:::

Annars är ju Frankrike vs Spanien ikväll också en på förhand riktigt spännande fotbollsmatch.

:::

Tänka sig att rykten om specifika spelare som ska värvas till någon storklubb i Premier League som av en händelse alltid börjar cirkulera lite extra när England ska möta just dessa spelares landslag.

Och hur många spelare som använder den relativa ”friheten” från sin egen klubb för att outa sig själva på marknaden. Gärna på det egna språket också, eller låta någon annan spelare prata för sig, så att spelaren ifråga alltid har plausible deniability.

En teatralisk aspekt av landskampsuppehållen som gör dem i alla fall något mer uthärdliga.

:::

206 är resultatet ni ska slå här. Det som stör mig mest av allt är att jag faktiskt missade en Man Utd-spelare.

Be Champions!!

”Momentum” betyder något annat och ”luck” gör inte riktigt ordet rättvisa. ”Fate” skulle möjligen kunna vara något besläktat men är kanske lite för förutbestämt för att riktigt passa in. ”In the zone” kanske är ett uttryck som ligger rätt nära.

Poängen är denna, om jag på engelska skulle försöka förklara att ”ett lag har flyt” så vet jag inte riktigt hur jag skulle framföra det på ett tydligt och förståeligt sätt.

Flyt, eller oflyt i dess inverterade form, är kort och gott ett av dessa ord, tillsammans med exempelvis tur, slumpen, tillfälligheter, marginaler etc, som ofta och nästan lika ofta utan någon större eftertanke används inom fotbollen för att förklara något som nyss har hänt på en fotbollsplan.

Alla dessa ord har en sak gemensamt: De placerar orsaken till vad som precis har hänt utanför en aktörs kontroll och därmed ansvar. Vilket det finns goda skäl att misstänka också är syftet med ordet.

Hur definierar jag ordet flyt? Det är besläktat med tur, men inte riktigt detsamma. Tur är när något inträffar som man inte skulle kunna klara av att göra om. Flyt är mer att ”allting funkar”. Samtidigt används begreppet flyt på ungefär samma sätt som när man säger att någon har tur, så dess praktiska betydelse blir likartad.

Jag har om andra ord som slump och tur sagt ungefär att det är förklaringar som de använder sig av som antingen inte vill eller orkar, eller möjligen vare sig vill eller orkar, försöka förstå vad som faktiskt hänt. Det blir en defaultförklaring i brist på annat.

Jag skulle placera begreppet flyt i exakt samma kategori.

:::

Flyt är nämligen ett bedrägligt begrepp i sådan mening att det döljer minst lika mycket som det faktiskt belyser.

Det finns många olika scenarios på en fotbollsplan där flyt används som en förklaring och får oss att tro att vi därmed förstått något, samtidigt som det därmed drar uppmärksamheten från resten av det massiva isberg som döljer sig under ytan.

Låt oss dra några sådana scenarios.

Där finns till exempel Det sena målet. Det vill säga när ett lag kanske bara har oavgjort fram till matchens slutskede men till sist på det ena eller andra sättet lyckas få in ett vinstmål. Här kan det talas om flyt trots att det händer om och om och om igen. Man Utd är det mest uppenbara exemplet.

Vad det pratet normalt sett då bortser från är att målet vanligtvis tillkommer som ett resultat av en systematisk och ihållen press mot motståndarmålet. Och sunt förnuft likaväl som sannolikhetens lagar säger att ju mer press av det slaget desto större chans att den där ”tillfälligheten” uppstår.

Så även om själva målet i sig möjligen bar element av tur, så är detta ändå en produkt utav medvetna ansträngningar. Likt Frodo genom att göra sitt allra otillräckliga yttersta ändå skapade förutsättningarna för Härskarringen att förstöras.

Där finns också Den lyckade taktiken. Ett ofta flyt-angripet moment här är så klart när ett lag medvetet lägger sig lågt, överlämnar bollinnehav och satsar på kontringar för att slå det i övrigt bolldominerande laget. Chelsea var ett rätt bra exempel på detta förra säsongen i Champions League.

Men är det verkligen flyt, i den mening som alldeles för ofta läggs i det ordet, när ett lag lägger upp en taktik inför matchen och denna taktik därefter infrias in i minsta detalj? När det dessutom sker i match efter match.

Snarare är det kanske då så att vi lägger vår egen föreställningsram om vad som är bra eller framgångsrik fotboll på det vi ser, och finner att denna inte stämmer överens med utfallet. Vilket gör att vi måste ha en förklaring till något som vi inte omedelbart förstår. Alltså flyt.

Ett annat är Oförmågan att göra mål, vilket snarare adresserar flytbegreppets ohängda kusin oflyt. Vi kan också se den spegelvända likheten med ”den lyckade taktiken” ovan, här är det dock laget med bollinnehavet som till synes dominerar matchbilden men som bara inte lyckas göra mål. Den här säsongen är denna åkomma något som inte minst drabbat Man City.

Vad oflyt som förklaring kanske döljer här är bakomliggande taktiska faktorer som att laget kanske spelar för ensidigt, för långsamt, för omständigt, för smalt, för fantasilöst och så vidare. Samma mängd målchanser kanske fortfarande skapas men kvaliteten är inte nödvändigtvis densamma.

Men med sådana förklaringar följer också krav och förväntningar på att tänka längre och granska sig själv. Vilket alltid är jobbigare.

:::

Ofta är alltså fallet att vad som beskrivs som flyt eller oflyt alls inte har något med det att göra. Och i de fall som flyt eller oflyt ändå är en faktor så utgör det kanske en tiondel av förklaringen som vi använder som ursäkt för att bortse från de återstående nio tiondelarna.

Flyt är alltså en ren marginalfaktor men också en latmannalösning som de som har till uppgift att tycka, tänka och skriva om fotboll in i det längsta bör avhålla sig ifrån.

Anledningen är lättheten i att missbruka begreppet på grund av dess endimensionalitet. Det är ett begrepp som alltför lätt används till att visa när ett lag har haft ”marginalerna på sin sida” men döljer när samma lag inte har haft dem på sin sida.

Mycket av missbruket ligger i hur begreppet faktiskt används. Det är få om någon som använder begreppet som har något intresse av att göra en ärlig jämförelse mellan två eller flera lag. Deras intresse ligger snarare i rationalisera och rättfärdiga.

Så när någon pratar om flyt eller oflyt så börjar alla möjliga alarmklockor pingla hos mig.

:::

Tur och flyt är välkända begrepp för mig som spelar bordtennis, då det är begrepp som är högaktuella inom sporten, inte minst på grund av möjliga nätrullare och kantbollar. Även där blandas begreppen ofta ihop. Få idrottare har så många ursäkter som just bordtennisspelare.

Skillnaden är samtidigt uppenbar. Tur är något man får med sig som man inte skulle kunna göra om, något man inte menade men som råkade få ett lyckligt utfall. En nätdroppare eller en missad boll som ändå tar på kanten är tydliga exempel. Tur är också något man ”markerar” för sin motståndare, som en form av artighet.

Flyt handlar kort och gott om att man har dagar när allt bara stämmer. Man känner sig lätt, man rör sig bra, man vågar satsa på bollen och man får in sina slag. Man spelar bestämt och distinkt utan att tveka eller överdrivet fundera, bollen går nät in snarare än nät ut. Alla bordtennisspelare vet att man har sådana dagar, precis som man också har den motsatta typen av dagar.

Men det där inträffar heller inte av en tillfällighet. Genom att vara bra och rätt tränad, genom att gå in med rätt mental inställning, genom att behålla koncentrationen och genom att kämpa sig igenom svårigheter så skapar man sina egna förutsättningar för att förlänga perioder av flyt och minimera perioder av så kallad oflyt.

Det där gäller inom pingisen, det gäller inom fotbollen och all idrott, och det gäller i livet och arbetet i stort. Flyt och oflyt är inte tillfälligheter, utan något som följer av våra egna förberedelser och ansträngningar.

No fate but what we make.

:::

Be Champions!!

Men frågan är om detta över huvud taget är önskvärt.

Simon Bank och Erik Niva hör båda till Sveriges allra bästa fotbollsskribenter. De är förmodligen de bästa. De är samtidigt båda två väl kända supportrar till Tottenham. Det är emellertid inte bara så att deras skriveri inte på något vis skadas av detta enkla faktum. Det är troligtvis så att de förmodligen inte hade varit lika bra skribenter om de inte hade varit så passionerat intresserade av fotboll och om de inte samtidigt levde ett supporterliv vid sidan av.

Olof Lundh är å sin sida en känd Leedssupporter. Känd eftersom det inte är något han alls har hållit hemligt. Det framgår inte minst av hans egna bloggar som ofta tar upp just hur det går för Leeds. Och onekligen är detta en koppling som hans skriveri vinner på. Det går dock för sig med Leeds, för det är inte riktigt någon klubb som längre utmanar någons självkänsla. Länge har kanske detsamma kunnat sägas om Tottenham.

Den här förmodade bristen på objektivitet har alls inte lett till några problem från författarnas håll. Av det enkla skäl att det mer handlar om hur en skribent tänker, tolkar och formulerar sig än om han eller hon råkar hålla på ett visst lag. En fråga om förhållningssätt alltså, både till sig själv och det ämne som man för tillfället råkar skriva om.

Om problemet sällan finns i den skrivna texten så är problemet desto vanligare och kanske större när det kommer till läsningen av samma text. För någonstans i den processen brukar de mest långsökta och vansinniga konspirationer kunna intolkas och tillskrivas. Allt i en permanent pågående övning utav ”så som jag känner mig själv känner jag också andra.”

:::

Det finns mycket grovt räknat tre olika strategier för en fotbollsskrivare att förhålla sig till denna obalans i Kraften. Ett, strunta i den. Två, att göra sitt allra bästa för att skriva på ett sådant sätt som minimerar läsarnas möjligheter till kreativ tolkning. Eller tre, hävda fullständig neutralitet i så mening att man säger sig inte hålla på någon klubb alls.

Varje strategi har sina styrkor och svagheter. Angående den tredje strategin kan man så klart med goda skäl möjligen betvivla sanningshalten i den, för det är förmodligen den vanligast använda strategin av de flesta allmänna fotbollsskribenter och finns i lite olika varianter: Aktivt påstå att man inte håller på någon klubb, inte prata om det alls, medge att man håller på någon liten obskyr klubb långt ned i seriesystemet och så vidare.

Ska man tro på den så är det så att en överväldigande majoritet av fotbollsskrivare helt enkelt inte har något favoritlag. Å andra sidan, om man ska tro på vad alla säger om sig själva så befann sig en gång i tiden i princip hela världen på Woodstock-festivalen också. Och absolut ingen befann sig på Handels herrmiddag 1996.

Men det känns inte rimligt. Man får anta att de allra flesta har valt att skriva om fotboll för att de är intresserade av fotboll, och ett fotbollsintresse inleds allra minst nio gånger av tio med att man börjar hålla på en eller kanske till och med flera klubbar. Detta förändras näppeligen av att samma personer kanske tio år senare eller mer börjar skriva om fotboll som hobby eller som yrke.

:::

Den märkliga slutsatsen från detta resonemang är alltså att många fotbollsskrivare kort sagt mörkar inte bara vilka klubbar de faktiskt håller på, utan till och med att de håller på en klubb. På flera sätt är detta förståeligt, jag har inga problem att sympatisera med den driften, och det finns inget som säger att detta har påverkat deras skrivande negativt.

Även om det faktiskt är som dessa fotbollsskrivare säger, att de inte håller på någon klubb och ser detta som en form utav yrkesmässig poäng att av nöd och tvång hålla isär rollerna, så säger detta också i sig något. På sätt och vis är det ju nämligen lite av ett underkännande av sin egen förmåga att kunna skriva professionellt i förhållande till sina egna åsikter och föreställningar.

Detta oroar i så fall mer. För där finns ju så många andra föreställningar än bara de som har med eventuell lagtillhörighet att göra. Och om de inte litar på sig själva i det ena fallet, varför ska då vi lita på dem när det kommer till att förhålla sig reflektiva inför dessa andra föreställningar? Är de över huvud taget medvetna om dem?

Risken med att försöka dölja sina egna föreställningar för omvärlden är att man till sist lyckas med att dölja dem till och med för sig själv.

:::

Objektivitet som sådan är en illusion, alla människor har sina föreställningar och skrivandet befruktas av dem. Vad man istället bör eftersträva är en öppenhet med dem. Ingen tjänar på ett hemlighetsmakeri som i slutänden bara kan leda till lurendrejeri.

Inom vetenskapen är detta mycket mer enkelt. Där finns helt en mycket mer rigorös metod som blottlägger och tvingar forskaren att redovisa sina olika ställningstaganden. Innehållet kan på så vis lättare granskas och kontrolleras av läsaren och andra forskare.

Men inom samhällsvetenskapen har problematiken med forskarens egna föreställningar länge varit föremål för diskussion. Det är dock något som hanteras genom en betydligt mer intensiv metoddiskussion, och genom en mycket mer öppen redovisning av empiri och datamaterial. Öppenhet är även här det föredragna således.

I den vanliga världen brukar det istället pratas om ärlighet, vilket jag upplever som synonymt med dylik öppenhet. Kanske är just ärlighet ett bättre ideal att eftersträva, oavsett om man nu skriver om fotboll eller om man läser om fotboll.

Om inte annat så för att det ger läsaren en möjlighet att faktiskt självständigt värdera vad som skrivs, och varför. Alternativt, eller möjligen i kombination, så börjar vi värdera vad som är skrivet enbart utifrån vad som faktiskt står där, och betraktar dem som sakfrågor snarare än partsinlagor. För även om det händelsevis skulle råka vara en partsinlaga, så tar inget död på dem så effektivt som ett välplacerat sakargument.

:::

Bra idag igår både för Doncaster och Gillingham som genom vinster gick upp i varsin fempoängsledning i League One respektive League Two. Viktig seger mot York också för Torquay, som därmed distanserade sig något från League Twos nedflyttningsstreck.

Idag har Tranmere chansen att återta en playoff-plats i League One genom att besegra Stevenage hemma på Prenton Park.

:::

Be Champions!!

För det slutgiltiga beskedet att West Ham blir permanenta hyresgäster på Londons OS-stadion är naturligtvis ett stort besked för klubben.

Klubben höjer omedelbart sin publikkapacitet med 20,000 åskådare från 35,000 till cirka 55,000. Något som självklart kommer att öka klubbens intäkter från varje matchdag.

Det möjliggör för klubben att sälja Upton Park vilket genererar kapital nog att lösa klubbens omfattande skuldsättning. Där kan man tala om två flugor i en smäll.

Men bäst av allt är kanske priset. West Ham betalar en engångssumma om £15m och därefter en årlig hyra om £2m. Detta för en arena vars totala kostnad kommer att uppgå till en bra bit över £600m.

Det finns minst sagt skäl att fira.

:::

Man kan naturligtvis fråga sig vad de brittiska skattebetalarna egentligen tycker om att i praktiken subventionera en helt ny arena åt en fotbollsklubb. Detta i dåliga tider dessutom.

Samtidigt är ju motargumentet givet. Arenan är byggd och själva kostnaden i sig är oundviklig. Vad som då återstår är att hitta det bästa tillgängliga alternativet för hur den därefter ska användas.

Man kan självklart också fråga sig vad exempelvis Arsenal känner för det här. En klubb som skuldsatt sig och pantsatt sin framgång på fotbollsplanen just för att få en ny arena med ett intag på ungefär 60,000 åskådare.

Och så kommer en annan Premier League-klubb och får en nästan lika stor arena för vad som i sammanhanget är småpengar.

Men det där är ju fotbollen, både på och vid sidan av planen. Väldigt mycket handlar om timing och tillfälligheter. Det handlar inte bara om att fatta rätt beslut, utan om när besluten ska fattas.

:::

Det är onekligen en spännande utveckling. En utveckling som skapar nytt utrymme för ännu en Londonklubb att växa sig till en maktfaktor i Premier League.

West Ham är en klubb med potential. Och i nuläget är det nog ingen som ser ner på beslutet att anställa Sam Allardyce som manager och i lagom tid för det här beslutet se till att återigen etablera sig i Premier League.

West Hams tillväxt kommer inte att ske ögonblickligen och ”över en dag”, som mer eller mindre varit fallet med Chelsea och Man City. Men med den nya arenan som plattform finns de institutionella förutsättningarna för en stabil organisk tillväxt.

Det ritar inte om den engelska fotbollskartan på ett år. Men om tio år kan det engelska fotbollslandskapet vara förändrat.

:::

På ytan kan man tycka att det här egentligen bara är en annan form av så kallad ekonomisk dopning. Och det är det väl egentligen, om man ska vara någorlunda krass.

Skillnaden är möjligen denna. Att där Man Citys och Chelseas ägare har gett sina klubbar fisk. Så har London och de brittiska myndigheterna lärt West Ham att fiska.

Ett annat sätt att uttrycka det.

:::

Inom pingisen anses det oartigt och stillöst att besegra en chanslös motståndare med 11-0. Kanske var det därför som England valde att stanna vid 8-0 mot San Marino.

Engelska supportrar valde under matchen att håna den frånfällige Rio Ferdinand med mycket tveksamma ramsor. Inte minst olämpligt med tanke på lite av bakgrunden till Ferdinands frånvaro.

:::

Trots allt ligafotboll även den här helgen. Men då får vi leta oss ned lite i divisionerna, till League One och League Two närmare bestämt.

Sjukt viktig match i toppen av League One tidigt idag. Klockan 13:45 sparkar det av på Bramall Lane mellan Sheffield United och Brentford, två klubbar som krigar om uppflyttning till The Championship.

I League Two är det inte minst dramatiskt runt fotbollsvärldens grymmaste nedflyttningsstreck. Sex klubbar inom tre poäng där, och under dagen möts två av dem; Torquay och York.

:::

Matchen mellan Sverige och Irland igår visade ännu en gång med önskvärd tydlighet att ett genomsnittligt intensivt och organiserat försvarsspel härdat i Premier League kan göra det svårt också för anfallare av högsta världsklass.

:::

Be Champions!!

Naturligtvis beror detta på att Premier League är den naturaliserade högsta ligan för duktiga irländska fotbollsspelare. En del vill ju mena att allt utöver engelsmän är utlänningar inom engelsk fotboll, men rent praktiskt är det ju så att Premier League och The Football League är hemmaligor för engelsmän, walesare, skottar, irländare och nordirländare.

Just detta tror jag också är en anledning till att det irländska landslaget har haft det förhållandevis svårt att hävda sig på internationell nivå. Landet saknar en egen nationell fotbollsliga vilken landets allra bästa fotbollsspelare åtminstone måste passera för att komma vidare. Därmed tror jag det blir ett större steg för de bästa irländska spelarna att identifiera sig med det irländska landslaget än vad som är fallet för exempelvis de svenska spelarna.

Sverige och Irland påminner någorlunda om varandra i termer av kvalitet. Nog har Sverige haft några riktiga världsstjärnor genom åren som Irland förmodligen saknat, men i grund och botten är de båda landslagen stabila kollektiv som huvudsakligen baseras på måttligt talangfulla fotbollsspelare, som från och till kvalificerar sig till mästerskap men rätt sällan går så värst mycket längre än så.

Ikväll skulle jag först och främst hålla ögonen på följande irländska spelare, om nu Giovanni Trapattoni väljer att spela dem, i ingen speciell inbördes ordning för övrigt:

:::

Robbie Brady, Hull

Att som ung spelare slå sig in i det irländska a-landslaget har inte varit helt lätt med Trapattoni som förbundskapten, men Brady är faktiskt en av de som ändå har lyckats. Bradys utgångspunkt är vänsterkanten där han i Hull framför allt spelat ytter trots att han under sin tid i Man Utd också prövades med viss framgång på vänsterbacken. Brady är teknisk, tämligen kraftfull och en säker passningsspelare. En utmaning för den svenska backlinjen.

Seamus Coleman, Everton

Det har tagit ett litet tag för Coleman att verkligen etablera sig i Everton, men den här säsongen har inneburit ett genombrott. Och om Brady utgör ett irländskt hot från vänsterkanten så kan Coleman med sin snabbhet och precisa inläggsspel hota från högerkanten. Offensivt har Coleman det mesta av vad som kan förväntas av en modern ytterback, men defensivt är han ännu lite labil i sitt positionsspel och det är vad Sverige måste försöka utnyttja ikväll.

 James McCarthy, Wigan

McCarthys nationalitet var länge en källa till osäkerhet givet att han kunde välja mellan att spela för antingen Skottland eller Irland. Men det var Irland som drog vinstlotten när han för precis två år sedan gjorde sin riktiga debut. Under dessa två år har McCarthy etablerat sig på Wigans centrala mittfält som en av lagets absolut mest betydelsefulla spelare. Som passningssäker spelfördelare är McCarthy en spelare som Sverige måste stänga ner den här matchen.

Jon Walters, Stoke

Jag kommer inte ifrån känslan att Walters, trots sina tekniskt begränsade färdigheter, är just precis den typ av anfallare som ett svenskt försvar kommer hata att möta. Fysiskt kraftfull och aggressiv, och ettrig som en terrier. En spelare det inte går att släppa ur tanken för ett ögonblick. Stoke är ett av de lag som producerar minst mål och klara målchanser i hela Premier League, men det de skapar har vanligtvis Walters något med att göra.

:::

Gus Poyet framstår som Readings främsta alternativ att ersätta Brian McDermott. Poyet inledde ju säsongen med att kanske underskatta svårigheterna med The Championship, och med Brighton just under playoff-plats för tillfället så kanske han ser det här som en bra möjlighet att slippa äta upp sina egna ord.

:::

Greg Dyke är utsedd till FA:s nye styrelseordförande. A rather unfortunate name if I do say so myself.

:::

San Marino har spelat 115 landskamper. En av dem har de vunnit, tre har de spelat oavgjort och 111 av dem har de förlorat. Om något landslag ska förbättra den resultatraden så är det förmodligen England.

:::

Problemet när fans sitter på internet och diskuterar vilka pengar en spelare ska säljas för är att de sätter beloppet baserat på vad han är värd för dem, samtidigt som det faktiska försäljningspris alltid kommer att vara vad han rent konkret är värd på spelarmarknaden.

Ett annat felslut många gör är att tro att försäljningspriset är ett direkt mått på spelarens kvalitet. Exempel: Jamen, om Paul Pott såldes för £40m så måste ju Dirk Diggler vara värd £60m minst. Många olika ekonomiska faktorer bestämmer en spelares marknadsvärde.

Skön ironi för övrigt, att Iain Ayre än en gång fast i ett helt annat sammanhang tvingas sitta och hävda att förlupna kommentarer från Luis Suarez har gått vilse i översättningen.

:::

Be Champions!!

I ett av den moderna fotbollshistoriens mest kraftlösa och minst trovärdiga försök till hot så gick några ledande företrädare för klubbar i The Championship ut under gårdagen och sa att om inte Premier League besinnade sig så kunde det möjligen hända att de minsann skulle vända Premier League ryggen och låta dem sköta sig själva.

Det som fick några av Championship-klubbarna att ta till detta fruktansvärda hot var Premier Leagues förestående beslut att höja nivån på de så kallade fallskärmsutbetalningarna till de klubbar som åker ur Premier League och flyttas ned till The Championship. Ett beslut som naturligtvis ligger i befintliga Premier League-klubbars intresse, allra helst de i farozonen att åka ur.

Man kan tycka vad man vill om hotet så klart, men frågan som det väcker är ändå meningsfull: Vad fyller dessa fallskärmsbetalningar egentligen för syfte och vad är dess fördelar och nackdelar?

:::

Den invändning som The Championship-klubbarna framför allt gör är att de skapar ett a- respektive b-lag I The Football League. Att de klubbar som flyttas ned får en orättvis fördel gentemot övriga klubbar, och att detta försvårar för övriga klubbar att konkurrera på jämna och lika villkor om uppflyttning till Premier League.

Det praktiska argumentet för fallskärmsutbetalningarna är att det utgör en ekonomisk säkerhet för de klubbar som flyttas ned, och som underlättar för dem att anpassa sig till en helt annan och lägre intäktsnivå. Hotbilden som målas upp utan dessa fallskärmsutbetalningar är klubbar som helt och hållet inte kommer att kunna överleva finansiellt.

Man kan också hävda att fallskärmsutbetalningarna tillhandahåller en trygghet som underlättar för nykomlingar i Premier League att faktiskt göra en satsning i början för att etablera sig i Premier League. Detta leder då till ökad konkurrens och variation i Premier League, och i förlängningen därmed en högre allmän kvalitet i ligan.

Ett tungt vägande argument för mig är dock att den här typen av fallskärmar bara är en institutionaliserad form av bail-out, ännu ett incitament för finansiell ansvarslöshet. Det blir till ytterligare ett svepskäl för engelska fotbollsklubbar att leva utanför sina ekonomiska förutsättningar, något som i längden är direkt skadligt för engelsk fotboll. Fallskärmsutbetalningarna förhindrar snarare än underlättar för engelska klubbar att anpassa sig till förändrade ekonomiska omständigheter.

Jag tror i grunden att fallskärmsutbetalningarna medför fler problem än vad de gör nytta. Vad tror ni?

:::

“We have been up against a killing machine that has kept turning out results no matter.” – Joe Hart med en rätt målande beskrivning.

:::

Nyheten att Luis Suarez säger sig vilja spela Champions League-fotboll känns lite som nyheten att hund biter man. Höna av en fjäder är ett uttryck som faller mig in.

Men det signalerar ändå att Liverpool kommer ha ett stort arbete framför sig under sommaren för att övertyga Luis Suarez om klubbens realistiska ambitioner att nå Champions League den därpå följande säsongen.

Alternativt kommer de ha ett stort arbete framför sig att på ett konstruktivt sätt hitta en ersättare för deras just nu mest värdefulla spelare.

:::

Be Champions!!

Lovande talanger kan utvecklas till att bli stora spelare, men det hör heller inte till ovanligheterna att de aldrig klarar av att ta det steget i sin utveckling, utan stagnerar på en lägre nivå. Framtiden är oviss, och unga fotbollsspelare måste inte bara hantera sin fotbollsmässiga utveckling utan också sin personliga övergång till vuxenlivet. Allt detta samtidigt som stora krav och förväntningar ställs på dem.

Det är en form av pyramidspel eller numbers game likt det man hittar inom till exempel riskkapitalism. Om en klubb satsar på tio unga lovande spelare så kanske en av dem utvecklas till en stjärna, och kanske ytterligare någon eller några blir stabila spelare. Det är egentligen omöjligt att på förhand veta exakt vilken eller vilka av dessa tio spelare som kommer att få sitt slutgiltiga genombrott, så inledningsvis måste klubben satsa på dem alla.

Varje Premier League-säsong är det några spelare som får sitt så kallade genombrott. Den här säsongen är inget undantag, och det här är mitt urval av säsongens fem främsta genombrott:

:::

(5) Matija Nastasic, Man City

Det är något speciellt med serbiska mittbackar och Premier League. Nastasic värvades för en inte alltför smal summa pengar, men det allmänna intrycket var ändå att han var en spelare för framtiden. Men redan under sin första säsong i klubben har han tagit en ordinarie plats i Man Citys startelva, och petat Joleon Lescott som är på gränsen till det engelska landslaget likaväl som en viktig del av det lag som förra säsongen vann ligan.

(4) Raheem Sterling, Liverpool

Liverpools säsong började tungt, och under hösten var de offensiva komplementen till Luis Suarez tunnsådda i ett Liverpool som agerat märkligt under sommaren transferfönster. Desto mer glädjande var det då när klubbens kanske allra främsta talang fick sitt genombrott också på a-lagsnivå. Det är en stolt klubbtradition som Sterling är en del utav, och även om allt inte har gått lika självklart under säsongens andra halva så är Sterling ändå en spelare med framtiden för sig.

(3) Luke Shaw, Southampton

Inför säsongen pratade de allra flesta om en annan ytterback i Southampton, nämligen Nathaniel Clyne. Från sin position på vänsterbacken är det emellertid först och främst Shaw som har imponerat med en lång rad stabila och högkvalitativa insatser där han kombinerar ett starkt positionsspel med god teknik. Blott 17 år gammal visar Shaw redan tecken på att vara en modern ytterback och mycket talar för att han under många år framöver kommer vara en etablerad Premier League-spelare såväl som engelsk landslagsback.

(2) Romelu Lukaku, West Brom

Kanske har Lukaku fått lida i onödan för de förvisso lätt insedda jämförelserna med Didier Drogba. Flytten till Chelsea som han beskrev som sin drömklubb har emellertid inte blivit fullt så drömlik som han möjligen hoppades. Chelsea har brottats med anfallsproblem och har sin vana alltför troget försökt hitta quick fixes på detta. I West Brom har Lukaku gjort en strålande säsong; stark, teknisk och målfarlig. Han har visat att han är mer än blott en ung talang, och det är ofattbart att Chelsea vägrat att satsa på honom.

(1) Andreas Weimann, Aston Villa

Då han inte spelar för en av de största klubbarna i ligan så har Weimanns genombrott inte riktigt samma uppenbara profilstyrka, men hans genombrott är kanske ändå det mest imponerande. Med sin löpstyrka, passningsspel, skott och målfarlighet har Weimann gjort sig själv till en viktig kugge i Aston Villas anfallsspel, och upprättat ett bra samarbete med Christian Benteke, ett annat av den här säsongens genombrott. Genom sitt spel skapar Weimann dessutom mycket utrymme för Benteke.

Bubblare:

»  Nathan Baker, Aston Villa
»  Seamus Coleman, Everton
»  Christian Benteke, Aston Villa
»  Alex Kacaniklic, Fulham
»  Oscar, Chelsea

:::

Det finns så klart också några spelare som inför säsongen möjligen väntades kunna få ett genombrott, men som av lite olika skäl ändå inte har fått det:

Nick Powell, Man Utd
Värvades från Crewe och naturligtvis är det ett steg från League Two till Premier League. Det fanns ändå förhoppningar om att han skulle kunna ha i alla fall en roll i utrymmet mellan anfall och mittfält för Man Utd, men bidraget har varit smått den här säsongen.

Francis Coquelin, Arsenal
Som defensiv mittfältare finns det mycket Coquelin skulle kunna bidra med till Arsenals spel. Särskilt som han förra säsongen visat lovande tecken. Tyvärr har genombrottet den här säsongen låtit vänta på sig.

Shane Ferguson, Newcastle
Säsongsinledningen lovade positivt om Ferguson som visat gnistor av talang för Newcastle dessförinnan. Men därefter har det gått trögt och den franska revolutionen har förmodligen begränsat hans framtida möjligheter i klubben. Nu på lån i Birmingham.

:::

Be Champions!!

Michael Owen meddelade igår att han slutar med fotboll efter den här säsongen. Det har varit en svanesäsong i Stoke som väl lite grann påminner om Börje Salmings sista säsong i Detroit, i efterhand ett inte särskilt klokt beslut. Ett tråkigt slut på en karriär som inleddes med hans debut som 18-åring för Liverpool och bara ett knappt år därefter hans succébetonade insats för England i VM 1998.

Det är en karriär som har innefattat spel för klubbar som Liverpool, Real Madrid, Newcastle och Man Utd. Den har lett till ett stort antal landskamper för England. Den har resulterat i ett antal engelska såväl som europeiska cuptitlar, innan han 2011 fick avsluta med en ligatitel för Man Utd, tillsammans med några av världens allra främsta individuella utmärkelser. Det är en karriär som väldigt få spelare kan överträffa.

Ändå vill många förminska den. Mycket härstammar från att han 2004 valde att lämna Liverpool. Hans misslyckade tid i Newcastle ligger honom också i fatet. I min uppfattning ligger mycket bitterhet bakom det, och en ovilja att se att båda dessa klubbar vid de tillfällen det handlar om i grova drag var dysfunktionella både på och vid sidan av planen.

Det är förvisso sant att Michael Owen kanske inte har varit lika sentimental i sina karriärsbeslut som en supporter kanske har förväntat sig. Men minst lika sant är också att Michael Owen har varit en av Premier League-erans allra bästa och mest spännande spelare, och bör kommas ihåg just på det viset.

:::

Michael Owens värde har inte minst varit väldigt uppenbart för England.

Det var den allvarliga skadan han drog på sig under VM 2006 som orsakade alla hans mer sentida problem. Både med skador och med att upprätthålla den fart som alltid varit hans kännetecken. Han borde kanske inte ha spelat i den turneringen, kan man med eftertankens kranka blekhet mena, men det var heller ingen tillfällighet att han gjorde det.

Michael Owen var en gemensam nämnare i Englands alla mästerskap från 1998 fram till 2006. Det var kanske inga himlastormande mästerskap sett till rena resultat, men det var ändå mästerskap där det i de flesta fall kändes som om England presterade någorlunda i paritet med sitt kunnande. Inte minst om vi ser till de båda mästerskapen 2002 och 2004.

Det engelska landslagets moderna och mycket omskrivna sammanbrott har kommit därefter, det vill säga efter VM 2006. Det inleddes med misslyckandet att nå EM 2008 symboliserat av en regnvåt Steve McClaren hukandes under ett paraply. Ett mönster som den inhyrde Fabio Capello inte lyckades bryta i någon väsentlig utsträckning och en problembild som Roy Hodgson alltjämt brottas med.

:::

Det är inte det enda av Englands problem. Men ett stort problem som England har haft under det senaste decenniet är kort och gott att laget har saknat en högkvalitativ anfallare, eller snarare målskytt, av riktigt högt internationellt snitt. Michael Owen var en sådan anfallare, men han har aldrig riktigt kunnat ersättas.

Det är den typen av spelare som kan göra det viktiga och avgörande målet även när spelet i övrigt inte riktigt stämmer. Det är inte minst i mästerskap som sådana spelare blir särskilt viktiga. Englands situation har blivit desto svårare i och med att de saknat en sådan spelare.

Wayne Rooney är utan tvekan en otroligt talangfull anfallare, men han har aldrig varit en ren avslutare på samma sätt som Michael Owen. Det är ingen tillfällighet att Rooney i landslaget såg som allra mest lovande ut när han spelade bredvid Owen. En uppsjö av andra spelare har försökt fylla Owens skor men misslyckats. Spelare som Jermain Defoe och Darren Bent har helt enkelt befunnits otillräckliga på internationell nivå.

Väl så oroväckande är att det inte heller riktigt verkar finnas någon ersättare på väg, om vi tittar in i den överskådliga framtiden. För vilken yngre engelsk anfallare finns där som skulle axla den manteln, som besitter den nödvändiga sniperegenskapen?

Kanske är Theo Walcott i nuläget den bästa lösningen i det avseendet. En annan spelare som förmodligen inte borde ha varit med i det olycksaliga världsmästerskapet 2006.

:::

FA meddelade så sitt beslut under gårdagen att de inte kunde bestraffa Callum McManaman i efterhand för dennes våldsamma och vårdslösa tackling på Newcastles Massadio Haidara, i och med att en av linjemännen sade sig ha sett händelsen.

FA måste naturligtvis följa sina regler, oavsett hur obegåvade de än nu råkar vara. Ett gott skäl de har att tillämpa den policy de gör är att FA vill undvika att hamna i en situation där de sitter och dömer om matchen på nytt, vilket skulle inträffa om de skulle bedöma också situationer som domaren själv har sett.

Det ska naturligtvis FA inte göra. De saknar såväl resurser som kompetens och omdöme för något sådant. Mitt förslag är och förblir enkelt. Ge domarna själva möjlighet att direkt i samband med match gå igenom en videoupptagning i matchen och i efterhand kunna revidera disciplinära beslut, det vill säga kunna dela ut eller ta bort gula och röda kort i efterhand.

Det leder till ett bättre beslutsfattande samtidigt som den viktiga principen att det är domarna som dömer lever vidare.

:::

Be Champions!!

Hur som helst, att utse floppar är så klart en negativ övning. Att utse succéer å andra sidan borde vara helt och hållet positivt. Kort och gott handlar det ju om att utse den eller de som har lyckats med något utöver vad som är normala förväntningar.

Begreppet succcéer kan ju leda tankarna åt lite olika håll. Precis som vad gäller floppar så har det ju med förväntningarpå spelaren att göra. Men det får ju inte göras för enkelriktat heller, för i så fall kan ju bara de spelare bli succéer som man inför säsongen hade i princip inga förväntningar alls på men som ändå har lyckats utföra något av värde. Minst lika mycket succé är det för mig med en spelare på vilken det fanns väldigt höga förväntningar, och som också till fullo har infriat dem. Inte minst för att det ofta kan vara svårare.

Det här är mitt urval av säsongens fem främsta succéer:

:::

(5) Robin van Persie, Man Utd

Det var en av sommarens största och mest kontroversiella övergångar. Det var väldigt många som ville se van Persie misslyckas i Man Utd. Likaså var det många som märkligt nog tvivlade på om han och Wayne Rooney över huvud taget skulle kunna spela ihop. Det blev dock omedelbar framgång i sådan utsträckning att Roberto Mancini vill förklara ett helt 15-poängsförsprång i tabellen på att Man City inte lyckades värva honom. Dock skulle förmodligen någon behöva förklara för van Persie att Man Utds titelstrider inte tar slut i februari.

(4) Steven Pienaar, Everton

Det finns flera spelare i Everton som verkligen har presterat på en hög nivå den här säsongen, bland dem Leon Osman, Marouane Fellaini och Darron Gibson. Men den spelare som har stått för mycket av den individuella spetskvaliteten i Evertons kollektiva lagbygge, och tillsammans med Leighton Baines gjort Evertons vänsterkant till ett av Premier Leagues främsta anfallsvapen, är Pienaar. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Pienaar är för Everton vad David Silva är för Man City.

(3) Gareth Bale, Tottenham

Förväntningarna var och är naturligtvis skyhöga på Bale. I ett par säsonger nu har han genomgående presterat på en nivå som varit bland Premier Leagues allra högsta, och mycket av Tottenhams anfallsspel har varit baserat på den före detta vänsterbacken. Ändå måste man nog säga att Bale har överträffat också dessa förväntningar den här säsongen, när han stundtals har framstått som lika dominerande på fotbollsplanen som Cristiano Ronaldo var under sin höjdpunkt i Premier League. Med hjälp av Andre Villas-Boas har Bale hittat en ny nivå på fotbollsplanen den här säsongen.

(2) Michu, Swansea

En stor del av Swanseas framsteg och framgångar den här säsongen, en plats på tabellens övre halva och vinst i Ligacupen, med ett spel som lovar mer inför framtiden, kan tillskrivas Michu. Värvad av Michael Laudrup för småpengar från La Liga så var det inte många som förväntade sig mycket av Michu, men hjälpta och stärkta av efterklokhetens visshet så används nu Michus enastående succé för att häckla toppklubbarnas för deras misslyckande att värva honom. Och det bästa man kan säga om Michu är att flera klubbar förmodligen ångrar detta själva.

(1) Luis Suarez, Liverpool

Trots en väldigt jobbig fjolårssäsong så var det alltid tydligt att Luis Suarez besatt en alldeles speciell fotbollstalang. Många befarade dock att hans personlighet skulle tvinga honom bort från Premier League i somras. Istället har han den här säsongen växt både som person och som fotbollsspelare, utvecklat de sidor av sitt spel som tidigare varit hans svagheter, och gått från att vara stundtals briljant till att konsekvent leverera prestationer i världsklass för ett lag i omvälvning. Suarez utgör för tillfället Liverpools bästa hopp för framgång inom en överskådlig framtid.

Bubblare:

»  Ashley Williams, Swansea
»  Jan Vertonghen, Tottenham
»  Dimitar Berbatov, Fulham

:::

Succé har det emellertid inte blivit den här säsongen för Michael Owen i Stoke, och man undrar ju onekligen vad Tony Pulis egentligen hade för idé med den värvningen, för den idén har i så fall varit genuint osynlig under hela den här säsongen.

Michael Owen meddelar nu hur som helst att han slutar med fotbollen efter den här säsongen. Och därmed så avslutas ju ännu en betydelsefullt kapitel i Premier League-historien.

:::

Michael Appleton får sparken av Venkys som manager för Blackburn Rovers, varmed han blir den tredje managern som får sparken. Under blott den här säsongen. Vilket onekligen börjar kännas som ett smått absurt rekord av något slag.

:::

Be Champions!!

Den engelska landslagsuttagningen tog dock under måndagen en sväng in på såpoperans område när det meddelades från Rio Ferdinand att han drog sig ur landslagstruppen för de två kommande VM-kvalmötena mot först San Marino och därefter Montenegro. Anledningen som angavs var att han inte skulle kunna följa sin specifikt utformade träningsregim med det engelska landslaget.

Här är det ju möjligt att ana ett antal bockfötter. För en sak som har varit rätt uppenbar de senaste dagarna är ju att Alex Ferguson har varit allt annat än förtjust över tanken att Rio Ferdinand skulle dra på sig landslagströjan igen, och har säkert på alla tänkbara och även en hel del otänkbara sätt och vis framfört denna uppfattning till Ferdinand.

Och i valet mellan Alex Ferguson och Roy Hodgson, Man Utd och England, klubb och landslag, så var det nog i slutänden inte så särskilt svårt för Rio Ferdinand att ta ställning.

:::

Kanske hade allt varit annorlunda om Roy Hodgson inte inför förra sommarens EM-slutspel hade gjort Rio Ferdinand till ett politiskt bondeoffer i sitt spel att hålla sig väl och sams med John Terry, i efterdyningarna av hans segdragna och då allt annat än utredda konflikt med QPR:s Anton Ferdinand.

Rio Ferdinand var då inte uttagen för ”footballing reasons” hette det då, samtidigt som Roy Hodgson trålade Liverpools avbytarbänk på andra spelare som kunde tänkas ersätta. Ett svepskäl så uppenbart att det hade fått till och med en gatflicka att rodna.

Rio Ferdinand har naturligtvis inga skäl i världen att visa någon särskild lojalitet med en förbundskapten som behandlat honom på det viset.

:::

Men att göra det hela till någon form av principfråga för Rio Ferdinand vore att göra det lite för lättsmält. För där finns naturligtvis också ett antal privata och praktiska motiv för Ferdinand att fatta det beslut han nu gör.

Ferdinand befinner sig för närvarande i förhandlingar om ett nytt kontrakt med Man Utd. I det ljuset måste man se hans ställningstagande. För längden på kontraktet såväl som nivån på hans lön kommer att vara beroende av hans status i spelartruppen.

Det finns flera spelare som hugger efter hans plats i laget. Bland dem Phil Jones, Chris Smalling och Jonny Evans. Inte minst Jones värvades just med tanke på att Alex Ferguson inte visste om han kunde lita på att Rio Ferdinand höll för en hel lång säsong.

Genom att blott fokusera på klubblaget har Rio Ferdinand den här säsongen återetablerat sin roll i laget. Men farhågan är så klart att han genom att ännu en gång öppna dörren för landslaget placerar denna roll i farozonen. Allra helst som Alex Ferguson verkar anse att där finns en motsättning mellan klubb och landslag.

Och i Man Utd är det Alex Ferguson som bestämmer.

Rio Ferdinand väljer alltså lön och egen karriär före landslaget. Han väljer mer sannolika titlar med klubblaget före mest sannolikt fler besvikelser med det engelska landslaget. Kompromissen är att han fortfarande håller sig själv tillgänglig för VM-slutspelet nästa sommar.

:::

Kan det då inte vara så som Rio Ferdinand säger, att träningsregimen gör det svårt för honom att delta?

Det kan säkert ligga något i det. Men om det vore ett faktiskt och oöverkomligt problem så borde det naturligtvis ha framkommit tidigare, inte någon vecka efter landslagsuttagningen. I och med att det dröjer så känns också det mer som ett svepskäl, antingen för att dölja Alex Fergusons inflytande eller Ferdinands möjliga egentliga motiv.

Samtidigt måste man ifrågasätta hur Roy Hodgson väljer att kommunicera med de spelare som han tar ut till landslaget. Det känns väldigt märkligt att Hodgson tar ut spelare till landslaget utan att veta med hundra procent att den spelaren faktiskt vill och kommer att delta. Det här är heller inte första gången det inträffar.

Processen känns amatörmässig. I det här specifika fallet känns det som om amatörismen kommer från samtliga håll.

:::

Vad den här situationen emellertid gör är att tydligt sätta ljuset på en tung anledning till att det engelska landslaget har sådana till synes oöverstigliga problem.

Konflikten mellan klubb och landslag.

Det är svårt att tänka sig något annat land där det är sådan uppförsbacke att få de egna spelarna att spela för landslaget. I samband med landslagsuppehåll är det nästan mer regel än undantag att spelare blir skadade och inte kan delta, för att därefter i samband med nästa klubblagsmatch vara mirakulöst tillfrisknade.

Naturligtvis är det till stor del spelarnas klubbar som sätter press för att slippa behöva göra spelarna tillgängliga för England. Och i England, till skillnad från i de allra flesta andra länder, så har helt enkelt inte landslaget den egna attraktionskraften så att spelarna är villiga att motstå denna press.

:::

Särskilt snyggt agerat är det ju inte av Alex Ferguson. Det är en rätt tydlig men också egoistisk maktsignal han sänder ut till Roy Hodgson och det engelska landslaget.

Hodgson har naturligtvis incitament att ändå hålla sig väl med Ferguson, vid sidan av den naturliga hierarki som ändå finns mellan managers inom brittisk fotboll, hela sju spelare i landslagstruppen är hämtade från Man Utd.

Men något säger det ju också om Alex Fergusons hunger och revanschlusta den här säsongen.

Att med 15 poängs marginal nedåt i tabellen, med nio matcher kvar av säsongen, och med en hyfsat frisk spelartrupp i övrigt, ändå ta till kraftmedel för att hindra en av sina spelare att spela för sitt land, antyder minst sagt en ovilja att lämna något till slumpen eller utanför sin egen kontroll.

Det är förvisso inte hans jobb att ta hand om England. Men ett visst mått av solidaritet hade kanske ändå inte varit fel.

:::

Be Champions!!

Den utmärkelse som brukar anses som mest prestigefull är PFA:s årets spelare, det vill säga spelarnas eget val av årets spelare. Jag kan förstå det utifrån en spelarsynpunkt, kollegornas respekt är något vi alla brukar uppskatta och eftersträva. Det är samtidigt den utmärkelse jag upplever har minst med verkligheten att göra, och mest styrd av mediahyper och liknande.

Den utmärkelse jag ser som mest värdefull är fotbollsskribenternas pris till årets spelare. Det här är ett pris som utses av en kategori människor som har till jobb att titta, tänka och skriva fotboll, och som följer ett så brett urval av matcher som är möjligt att följa.

Vilka som har varit säsongens bästa än det ena och än det andra finns det tid för att fundera över senare under eller efter säsongen. Jag anser dessutom att sådana frågor bör avvakta säsongsavslutningen.

Däremot kan det vara värt att fundera över vilka spelare som så här långt har varit säsongens floppar, och som skulle fortsätta vara det nästan oavsett vilka heroiska om än osannolika bravader de skulle ta sig för under säsongens sista åtta matcher.

Med floppar kan man mena lite olika saker. För mig är en flopp kort och gott en spelare som det förväntades mycket av inför säsongen, sett utifrån både hans egna och klubbens förutsättningar, men som över huvud taget inte varit i närheten av att leverera i nivå med dessa förväntningar. Här måste naturligtvis justeras både för rimligheten i dessa förväntningar, samt för varför dessa förväntningar eventuellt inte har uppnåtts.

Det här är mitt urval av säsongens fem främsta floppar:

:::

(5) Fernando Torres, Chelsea

Det var Torres stora chans att hitta sin plats i Chelsea efter att Didier Drogba till sist lämnat klubben. Det går heller inte att klaga på det kreativa understöd som Chelsea samlat på sig. Men det har varit som förgjort för Torres i Chelseatröjan, vilket med goda skäl kan misstänkas ligga bakom beslutet att tillsätta Rafa Benitez som manager för klubben. Chelseas beslut att i januari värva Demba Ba från Newcastle är en tydlig indikation på hur illa ställt det är för Fernando Torres.

(4) Per Mertesacker, Arsenal

Värvades i slutet av förra sommaren till Arsenal och gjorde vad som får betraktas som en godkänd första säsong. Mycket av ansvaret inför den här säsongen vilade på Mertesacker när det kom till att pussla ihop Arsenals instabila försvar. Säsongen inleddes bra men när gamla defensiva synder ännu en gång visade sina ansikten, och Arsenals säsong i såväl liga som cupspel började hacka, så har det alltför ofta varit Mertesacker som med en oroande brist på följsamhet har ställt till problem för Arsenal.

(3) Pavel Pogrebnyak, Reading

Kom till Fulham förra säsongen och gjorde smått otroliga fem mål på sina fem första bolltouchar. På sätt och vis är det svårt att röra sig framåt från en sådan inledning, men det övertygade trots allt Reading att göra Pogrebnyak till en av sommarens signaturvärvningar i ett försök att sätta ihop ett lag starkt nog att hålla sig kvar i Premier League. Det har dock inte fungerat. Med blott fem ligamål den här säsongen så är målskörden mindre än vad Pogrebnyak åstadkom på bara hälften så många matcher förra säsongen.

(2) Martin Skrtel, Liverpool

Med Brendan Rodgers har Liverpool försökt utforma och tillämpa en för laget delvis ny spelmodell baserat på bollinnehav och försök att spela sig ur trånga situationer. Den back som lidit mest av detta har varit Skrtel som har haft svårt att finna sig tillrätta. Dels har han blivit utsatt när Liverpool tappat boll i närheten av egen backlinje. Dels är inte hans främsta egenskaper de tekniska. Skrtel spelar inte med självförtroende, och det har varit en defensivt jobbig säsong för Liverpool.

(1) Mario Balotelli, Man City

Premier Leagues störste pajas var Balotelli förvisso så fort han kom till den här ligan, men förra säsongen var han också en betydelsefull joker i Man Citys anfallsspel såväl som en avgörande kugge i titelstriden. Förhoppningen inför den här säsongen var att han skulle kunna bygga vidare på det, men istället blev det bara pajaserier och bråk kvar. Man Citys anfallsspel har gått i stå, och man måste tänka sig att Balotelli med sin fantasi och oförutsägbarhet hade kunnat lösa upp detta, men målen och prestationerna uteblev.

Bubblare:

»  Peter Crouch, Stoke
»  Emmanuel Adebayor, Tottenham
»  Peter Odemwingie, West Brom

:::

Frågan är nu om det är möjligt att resonera likadant med succéer. Det vill säga, att där finns ett antal spelare som man måste se som succé den här säsongen, mer eller mindre oavsett vad som sker under återstoden av säsongen. I så fall kanske det är ett närastående projekt.

:::

Be Champions!!

:::

Harry Redknapps magi avslöjad

Det förekommer en medial mytbildning runt vissa managers, i all synnerhet om de är engelska och har varit med ett tag. Media har sina gunstlingar som de gärna pratar upp i tid och otid. Harry Redknapp är onekligen en av dem.

Det krävdes inte överdrivet mycket, blott två segrar på raken i ligaspelet, borta mot Southampton och hemma mot Sunderland, för att damma av gamla klyschor om Redknapps speciella handlag, beundrande gasellögon när han pratar ner betydelsen av taktik, och framtagandet av lösker statistik som att om säsongen börjat när Redknapp tog över laget så hade QPR befunnit sig på tionde plats.

Men efter lördagens förlust mot Aston Villa så är QPR fortsatt fast förankrade i botten av tabellen. Och en annan enkel omständighet är denna: Nämligen att QPR låg sex poäng under nedflyttningsstrecket när Redknapp tog över klubben och nu, 19 matcher och drygt £25m senare, ligger QPR sju poäng under nedflyttningsstrecket.

Inget trolleri där med andra ord.

:::

Har Reading en plan eller var syftet bara bestraffning?

Vi som följer Premier League satt förra säsongen och mest gapade av förvåning när vi följde såpan som utspelade sig i Wolves i samband med att klubben då sparkade Mick McCarthy utan någon som helst idé eller plan på vad de sedan skulle ta sig för.

Det sista man kunde tänka sig då var att dikten skulle upprepa sig så snart, men ändå anar man att det är fara på taket med Readings beslut att sparka Brian McDermott och där de fortfarande, en dryg vecka senare, fortfarande inte har kommit närmare att hitta en lösning.

Nu påbörjas förvisso ett landslagsuppehåll, och det är väl under det som det kommer att visa sig om Reading alls har någon plan för återstoden av säsongen eller, vilket beslutets tidpunkt så sent in på säsongen kanske snarare antyder, att det snarare handlade om att Anton Zingarevich ville ”bestraffa” McDermott för lagets svaga och utsatta ligaposition.

:::

Tottenham lider brist på anfallare

Fördelen med en spelare som Gareth Bale är hans kvalitet och att han med den placerar mål och poäng på brädet som det brukar heta. Nackdelen är att en sådan spelares enskilda briljans också kan dölja eller släta över mer systematiska svagheter i ett lag.

Med Bales målproduktion och många avgörande insatser hittills under säsongen så har Tottenhams svaghet i anfallet dolts. Ändå är den faktor som utgör det största hindret för Tottenham den här säsongen den att de saknar en riktigt högkvalitativ anfallare.

Emmanuel Adebayor är alldeles för ojämn och verkar inte mogen nog som personlighet att leda ett topplags anfallslinje. Jermain Defoe är bra i sina stunder men är för endimensionell i sitt spel för att räcka till på kontinuerlig basis mot kvalificerat motstånd.

Anfallet är det första området som Tottenham måste åtgärda när sommarens förberedelser för framtiden sätter igång. Det är samtidigt på den positionen som klubbens relativt sett begränsade lönebudget gör sig allra mest till känna. En begränsning som kan mildras om klubben spelar i Champions League nästa säsong.

Men dit är det ännu en bit kvar, vilket kvällens resultat tydligt visar.

:::

Noll mål alltså för Tottenham. Men fantastiska 200 mål i Chelseatröjan för Frank Lampard när han ikväll nätade matchens första mål mot sin moderklubb West Ham.

:::

För blott två omgångar sedan hade jag med fem klubbar i nedflyttningsstriden, det borde kanske ändå ha varit sex.

För med Sunderlands poängtapp hemma mot Norwich idag, trots spel med en man mer på planen i en timme, samtidigt som Wigan långt in på Fergietime besegrar Newcastle, så befinner sig helt plötsligt Sunderland i en för dem obehagligt utsatt position.

Arouna Koné med det livsviktiga målet för Wigan.

:::

Nu är det landslagsuppehåll i några veckor. Och visst känns det som ett mentalt break som många av lagen i ligan kan behöva. Både i toppen och den övre delen såväl som i botten av tabellen.

Det pratas ju ofta om att spelare behöver vila. Men kanske är det också så att klubbar eller lag i någon mer kollektiv mening också kan behöva vila och stressa ner.

Lugnet före stormen.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Aston Villa, Man Utd, Wigan

:::

Be Champions!!

Så särskilt dramatisk kan man dock inte säga att titelstriden känns för tillfället. I och med Man Citys förlust borta mot Everton och Man Utds vinst senare på kvällen mot Reading så skiljer nu hela 15 poäng mellan de båda klubbarna, med blott nio matcher kvar av säsongen. Inget är över innan den feta damen har sjungit, men det börjar onekligen kännas som om titelstriden är över när säsongen bara är halvvägs genom mars månad.

Ynkligt.

Man Utd har förvisso inte gjort någon dålig säsong. Tvärtom så är det sett till ren poängskörd en av lagets bästa säsonger under Premier League-eran. Men det brukar med viss rätta menas att det här heller inte är ett av de starkaste Man Utd-lagen, och om man ska se till hur laget från och till har spelat under säsongen så måste man kunna hålla med om det. Men vad säger i så fall det om motståndet?

:::

Man City vann ligan förra året i imponerande stil. Men vad som var tänkt att vara början på en storhetstid visade sig istället vara kulmen på ett alldeles för kort underbart. Det är oklart om något engelskt mästarlag, åtminstone under Premier League-eran, har gjort en svagare andrasäsong än Man City, särskilt sett till de materiella förutsättningarna. Ett tungt ansvar vilar här på Roberto Mancini, som uppenbart inte har förmått vare sig att förstärka eller motivera laget i tillräcklig utsträckning.

Chelsea sjudade av optimism inför säsongen. Det var början på ett nytt stort lagbygge, efter den oväntade men efterlängtade Champions League-vinsten förra säsongen. Lovande storstjärnor värvades och säsongen inleddes, som vanligt ska sägas, i stor stil. Men offensiva värvningar kunde inte länge dölja defensiva svagheter, resultaten dalade och Roman Abramovichs tourettegrepp om managerposten gav sig än en gång till känna och gav på nytt bränsle till klubbens interna konflikthärdar. Redan under hösten imploderade Chelseas titelambitioner.

Arsenal är ett kapitel för sig själva. Så låsta i en dysfunktionell fotbollsmodell att det som en gång i tiden var ena hälften av Premier League-erans allra mest intensiva titelrivalitet numer mest påminner om en reklamaffisch för barnens rätt i samhället. Det finns resurser i klubben att gott och väl leva upp till pratet om Arsenal som en av Englands absoluta toppklubbar, men den politiska eller finansiella handlingskraften saknas för att göra det till verklighet.

Liverpool. Don’t even get me started.

Tottenham är den enda av toppklubbarna, vid sidan av Man Utd, som känns som om de gjort framsteg den här säsongen. Av det skälet blir det svårare och kanske orättvist att kritisera dem alltför hårt, även om de ännu inte har vad som krävs för att utmana om ligatiteln sett över en hel säsong. Men följaktligen är de också hittills den enda av de engelska toppklubbarna den här säsongen som har besegrat Man Utd i ligan.

:::

Det är naturligtvis inte så att jag personligen klagar. För min egna del hade Man Utd gärna fått vinna ligan varje säsong med 114 poängs marginal om det nu hade varit matematiskt möjligt. Det blir så mycket lugnare på det viset. Ändå är det ju så, och här tror jag kanske att inte minst Man City-fansen kan hålla med mig, att en titel känns så mycket mer värd när det är jämnt ända in på upploppet.

Men sett ur ett ligaperspektiv är det så klart inte så nyttigt om titelstriden i praktiken är avgjord med månader kvar av säsongen. Ju fler klubbar som är inblandade desto bättre, även om jag inte är en anhängare av idén att jämnhet i sig är ett mått på hög kvalitet. Men det är ju sorgligt att betrakta åtminstone tre eller fyra möjliga titelrivaler som över huvud taget inte ens verkar vilja göra match av det hela.

Att Man Utd, med två månader och nio matcher kvar av ligasäsongen, nu leder ligan med 15 poäng beror absolut inte bara på att de kan mest, vilket jag inte är säker på att de över huvud taget gör. Att förklara ett så stort försprång med enskilda spelare blir också lite fånigt. Istället känns det kort och gott som om Man Utd har sitt försprång blott på grund av att de vill mest, vilket gör att de lyckas vinna matcher som konkurrenterna inte lyckas vinna.

Och jag kan tycka att det känns lite ynkligt.

:::

Desto roligare då att följa vad som händer i Premier League under själva titelstriden. Arsenal spetsade onekligen till kampen om Champions League-platserna igår med en imponerande bortaseger mot Swansea. Det var ett stabilt Arsenal, som man ibland men tyvärr alltför sällan får se.

Det sätter press på Chelsea och Tottenham inför deras båda derbyn på hemmaplan idag, mot West Ham respektive Fulham. Naturligtvis är det matcher som de båda bör vinna, vilket i så fall skulle föra dem tillbaka fem respektive sju poäng före Arsenal i tabellen, Tottenham dock med en match mer spelad.

:::

Lika dramatisk är nedflyttningsstriden där Wigan idag, inte minst på grund av Aston Villas och Southamptons vinster igår, har en väldigt viktig hemmamatch mot Newcastle. En vinst där skulle ge Wigan kontakt med Aston Villa ovanför nedflyttningsstrecket, och därtill en hyfsat fördelaktig position med en match mindre spelad.

Katastrofdag för QPR och Reading igår emellertid. Förmodligen den dag som slutgiltigt resulterade i nedflyttning för dem båda. Det är svårt att se dem ta igen sju poäng på åtta omgångar.

:::

537 minuter eller, om man så vill, fem raka matcher. Så länge har Man Utd hållit nollan i Premier League. Inte så illa med tanke på hur väldigt dåligt många menade att lagets försvar var i höstas. Vilket det stundtals också var. Poängen är möjligen bara att väldigt lite är fullt så ensidigt eller självklart som vi ibland vill tro.

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Norwich, Tottenham vs Fulham, Chelsea vs West Ham, samt Wigan vs Newcastle.

Viktig match för Sunderland som, om de inte vinner, befinner sig obehagligt nära nedflyttningsstriden, på samma poäng som Aston Villa och med Wigan sniffandes dem i hälarna. Alla dagens fyra matcher har alltså betydelse, i varsin ände av ligatabellen.

:::

Be Champions!!

Tiden lär utvisa ifall Evertons förlust mot Wigan var droppen som fick bägaren att rinna över och som i praktiken utgjorde slutsignalen på David Moyes tid som manager i Everton. Än så länge är han emellertid fortfarande manager, Everton har fortfarande hugg på en av de europeiska cupplatserna, och vi kan alltså förvänta oss att Everton bjuder upp till rejäl kamp på Goodison Park idag när Man City kommer på besök.

Det är ingen hemlighet att David Moyes kontrakt med Everton upphör i sommar och att han medvetet har väntat med att förlänga det. Förlusten mot Wigan innebär att Everton och David Moyes förblir titellösa för en elfte säsong i följd. Att sluta sjua i ligan riskerar heller inte räcka till att kvalificera sig för Europa League nästa säsong.

Det ser med andra ord lite bökigt ut för Everton.

:::

Men det är just i det läget som Everton brukar vara som bäst. Det är när de är som allra mest ifrågasatta som David Moyes brukar kunna skaka fram de mest imponerande prestationerna ur laget. I det avseendet finns det mycket skotsk karaktär över Moyes, och han har genom åren lyckats fylla Evertons trupp med spelare med liknande karaktär.

Marouane Fellaini, Steven Pienaar, Leighton Baines och Leon Osman. Samtliga underpresterade när det betydde som allra mest förra helgen, och de har nu mycket att revanschera sig själva för.

Det glastak som omgärdar Premier League, som gör det så förtvivlat svårt för klubbar under de största klubbarna att slå sig in i konkurrensen, har David Moyes och Everton aldrig riktigt lyckats bryta igenom. Men de brukar å andra sidan vara fasligt duktiga på att ställa till det för de klubbar som befinner sig ovanför glastaket. Inte minst har detta gällt Man City.

Under de senaste fyra säsongerna har Everton ett hemmafacit mot de sex bäst placerade klubbarna om 13 vinster, fem oavgjorda och fem förluster. I sju möten med Man City så har Everton och David Moyes gått segrande från fem av dessa. Det är ett imponerande facit som visar en tydlig sak, Everton tenderar att höja sig med motståndet.

Det kan med andra ord även bli lite bökigt för Man City idag.

:::

Det är tveklöst så att Everton hittills har passat Man City taktiskt väldigt illa. I viss mening kan man misstänka att detta beror på att Everton i någon mening är Man Citys taktiska spegelbild.

Evertons defensiva arbete utgår från ett högt och intensivt presspel som ställer till problem även för ett så pass bollskickligt lag som Man City, som har en taktik baserad först och främst på ett konstruktivt bollinnehav, och som stör Man Citys uppbyggnadsspel. Därmed sjunker kvaliteten på Man Citys eget anfallsspel samtidigt som Everton tillåts vinna boll högre upp i planen.

Everton arbetar också mycket medvetet med att centrera sitt lag vilket tvingar ut motståndet på kanterna varifrån Evertons backlinje får det förhållandevis lätt att försvara sig mot inlägg. Just detta är också en av Man Citys mer kända akilleshälar. Samtidigt ligger Everton högt med sina ytterbackar vilket gör att de har goda möjligheter att utnyttja de luckor som uppstår bakom Man Citys ytterbackar när dessa går till anfall.

Här finns dock också en svaghet i Evertons system i och med att också de är tämligen känsliga för spel över eller förbi den egna backlinjen. Kvicktänkta motståndare kan hitta stora ytor inte minst i utrymmet bakom och mellan ytterback och mittback. Här blir det viktigt för Man City att försöka hitta den snabba och kanske lite längre passningen, vilket inte har varit någon av lagets styrkor hittills under säsongen.

Men var dag är en ny dag.

:::

Man City får förmodligen fortsatt klara sig utan Vincent Kompany och Sergio Agüero samtidigt som Jan Mucha kommer fortsätta vakta målet för Everton i Tim Howards frånvaro.

:::

Dagens matcher: Everton vs Man City (13:45), Aston Villa vs QPR, Southampton vs Liverpool, Stoke vs West Brom, Swansea vs Arsenal, samt Man Utd vs Reading (18:30).

En hel mängd högintressanta matcher idag alltså. Förutom den tidiga matchen så smäller det återigen till med en sexpoängare i nedflyttningsstriden mellan Aston Villa och QPR, båda lagen kommer från en vinst förra omgången. Arsenal har möjlighet att ta tre väldigt tunga poäng i en klart tuff bortamatch, samtidigt som det lovar att bli en mycket bra match på St Mary’s mellan Southampton och Liverpool.

:::

Be Champions!!

Därpå följde så lottningen av Europa League. Denna följer naturligtvis på en dramatisk kväll för samtliga tre inblandade engelska lag. Chelsea gjorde det riktigt svårt för sig genom att slarvigt släppa in ett bortamål precis innan halvtid, men precis som mot Man Utd i helgen så gjorde de en mycket bra andra halvlek.

Tottenham måste ha trott att matchen var över på förhand. De gjorde rätt precis fem bra minuter under hela matchen, och som tur var så gav de fem minuterna dem ett synnerligen värdefullt bortamål. För andra matchen i rad på St James’ Park så vinner Newcastle efter ett mål i slutminuterna. Återigen var det Papiss Demba Cissé som påpassligt höll sig framme på ett snyggt inspel och skickade Newcastle till kvartsfinal.

De tre klubbarna vill naturligtvis gå vidare i Europa League för egen del. Men helt oviktigt är det heller inte för Premier League som helhet. När det går dåligt i Champions League i termer av rankningspoäng för engelska klubbar så är det möjligt att kompensera för det genom Europa League. En strategi som definitivt ligger bakom den tyska framgångsvågen. Någon särskild supporter av att Europa League tillåts väga lika tungt som Champions League är jag inte, även om det nu är engelska klubbar som drar fördel av detta.

Men det blev samtidigt en tuff lottning för de engelska klubbarna i kvartsfinalen.

:::

Chelsea vs Rubin Kazan

Det stora samtalsämnet på förhand kommer förmodligen vara Chelseas spelschema. Tre dagar innan första mötet mot Rubin så möter de Man Utd i FA-cupens omspel, och bara några dagar efter det returmötet så ställs de antingen inför en ligamatch mot Tottenham eller en cupsemifinal mot Man City. Ändå känns inte spelschemat just i den perioden som något våldsamt hinder.

I så fall är förmodligen motståndet i sig självt ett större hinder. Rubin Kazan har imponerat hittills i Europa League. De vann och gick obesegrade genom en grupp som också innehöll Inter och Partizan. I 16-delsfinalen kom den lite större överraskningen när de slog ut de regerande mästarna Atlético Madrid efter att ha besegrat dem på Vicente Calderón med 2-0. De har ett namnkunnigt lag som är ryskbaserat men med tunga spanska influenser.

Chelsea är naturligtvis ett på pappret starkare lag. De har också under flera säsonger nu visat upp en anmärkningsvärd förmåga att hålla sig levande i cupspel under de senaste åren. Det om något är vad som framför allt talar för Chelsea i det här mötet.

Det finns dock en viss skillnad i just den här kvartsfinalen. Tidigare i Europa League har Chelsea fått börja borta och avsluta hemma. Det har passat dem rätt bra, inte minst i och med att de presterat tämligen svagt i det första mötet. Nu ställs det större krav på dem att vara med från början, för de vänder inte lika lätt på biffen borta i Ryssland som de gör hemma på Stamford Bridge.

Chelsea: 55%

:::

Tottenham vs Basel

Lottningen fortsätter att göra det svårt för Tottenham, som å andra sidan inte verkar rädas de uppgifter som ställs före dem. Lyon, Inter och nu Basel är helt klart inte en lottning att avundas. Särskilt som Tottenham dessutom haft olyckan att avsluta samtliga omgångar på bortaplan, så också den här gången i kvartsfinalen.

Basel är naturligtvis tämligen välbekant för de som följer engelsk fotboll. Det var ju de som i praktiken slog ut Man Utd ur Champions League förra säsongen, vilket förvisso var oväntat men ändå inte någon engångsföreteelse. Det är ett spelskickligt lag, och att i åttondelsfinalen slå ut Zenit är helt klart en mycket stark prestation.

Nyckeln i det här cupmötet ligger i den första matchen på White Hart Lane. I de två tidigare slutspelsomgångarna har Basel börjat på hemmaplan och har där kunnat arbeta sig till ett resultat som de har kunnat spela på i returen. Någon sådan dynamik bör inte vara möjlig den här gången.

Om Tottenham kan vinna hemmamötet, med ett par mål alternativt utan att släppa in något bortamål, så ger jag dem mycket goda chanser att ta sig vidare. De vill dock inte behöva bege sig till St Jakobs-Park och i praktiken vara tvingade att vinna.

Tottenham: 60%

:::

Benfica vs Newcastle

Tuffast lottning av de tre engelska lagen fick dock Newcastle. Det beror inte bara på att Newcastle förmodligen är det svagaste av de tre engelska lagen, utan också på att Benfica troligtvis är den starkaste av de tre motståndarna. Det är ett tekniskt lag med såväl europeisk cuperfarenhet som teknisk och offensiv spetskvalitet.

Newcastle har fått kämpa hårt för att ta sig förbi både Metalist och därefter Anzji. Att de trots allt lyckats, därtill utan att släppa in något mål, tyder dock på att de gjort sin europeiska hemläxa tämligen väl. Det kommer att behövas. För i Benfica stöter de på ett motstånd av en lite annan kaliber, ett lag som är i uppgång vilket märks av både i det portugisiska ligaspelet och i Europa League där de eliminerat först Bayer Leverkusen och därefter Bordeaux.

En sak som trots allt är till Newcastles fördel är att de får avsluta på hemmaplan. Med Benficas tekniska skicklighet är detta dock ingen garanti oavsett utgångsläge inför returmötet. Viktigt för Newcastle är ändå att de håller Benfica inom räckhåll under mötet på Da Luz, det vill säga att de som mest tar en uddamålsförlust. Ett bortamål skulle också vara av mycket stor betydelse.

Alan Pardew har odlat slutspelsskägget inför avslutningen i Europa League och han har också sagt att Newcastle både kan och vill vinna turneringen. Det vore onekligen en framgång som är såväl han själv som klubben väl förunnad, men då är det upp till bevis mot en av de tuffaste motståndarna som är kvar i turneringen.

Newcastle: 40%

:::

Be Champions!!

Förra veckans taktiska analys av Premier League-säsongen så här långt målade en rätt tydlig bild av vad QPR:s problem egentligen består i. Nämligen det offensiva spelet. Defensivt är laget ungefär lika bra eller bättre än sina närmaste konkurrenter. Men offensivt skapar QPR förhållandevis få chanser, och är samtidigt överlägset sämst i hela Premier League på att ta tillvara de chanser de faktiskt skapar.

QPR undvek nedflyttning förra säsongen med minsta möjliga marginal, och kunde då under säsongen räkna hem en chance conversion rate om 11%. Den här säsongen är de sämst i Premier League med blott 8%. Det krävs nästan 17 målchanser i genomsnitt för QPR att faktiskt göra ett enda mål, vilket är med marginal sämst i ligan.

Mot Southampton gjorde QPR dock två mål och nu senast mot Sunderland så svarade laget för tre mål. Rent offensivt har det också sett bättre ut, och där ligger också nyckeln till QPR:s fortsatta hopp om överlevnad i Premier League. Men en offensiv bygger inte bara på anfallare.

:::

Om QPR mot viss förmodan skulle hänga sig kvar i Premier League, så är det ingen oäven gissning att supportrarna kommer tillskriva den framgången någon av de spelare som värvades under januarifönstret.

Chris Samba har varit stabil i försvaret och har blivit bättre och bättre ju fler matcher han spelat. Loic Remy har gjort ett bra jobb i anfallet för QPR och har tillfört ett mer effektivt målskytte till laget. De båda Tottenhamförvärven Jermain Jenas och Andros Townsend har även de varit lyckade.

Men det är en mer anonym spelare som förmodligen ligger bakom det mesta av QPR:s framgångar. Stephane Mbia inledde sin tid i klubben skakigt, men har gått från klarhet till klarhet. Så betydelsefull är han i sitt defensiva mittfältsspel att QPR hittills den här säsongen inte har vunnit en enda match utan honom på planen.

Hans arbetsinsats mellan de båda straffområdena är imponerande, han är en av de spelare i ligan som utför allra flest tacklingar och han gör livet mycket svårt för motståndarnas kreativa spelfördelare. Tack vare hans arbete ges QPR:s offensiva spelare större utrymme och mer frihet.

:::

Det här är inte oviktigt, allra helst som Harry Redknapps försök att åtgärda QPR:s offensiva problem har varit att gå ”all-in” offensivt. Att QPR har lyckats göra fler mål än normalt på först Southampton och därefter Sunderland hänger ihop med att han spelat mer eller mindre 4-2-4 under stora delar av dessa matcher.

Det är naturligtvis något chansbetonat, vilket Redknapp själv medger. Men om övriga lösningar inte fungerar så kan man tvingas till mer radikala alternativ. Vad som är särskilt bra med Stephane Mbia är alltså att han genom sin närvaro möjliggör ett sådant alternativ.

Det är också riskabelt. Effekten riskerar vara kortvarig så länge som det kommer som en överraskning för motståndarna. En motståndare kan också se QPR:s övergivna mittfält som en möjlighet att skära dem till småbitar. En dålig dag på jobbet för Mbia och QPR kommer att ha allvarliga problem.

Det intressanta med lösningen är däremot att det visar på en rätt viktig och fundamental poäng. Nämligen att ett bättre anfallsspel inte enbart är en fråga om fler anfallare och bättre offensiva spelare, utan också om mer defensivt inriktade spelare som kan frigöra de spelare som redan finns i laget.

Anfall är bästa försvar brukar det sägas. Men det motsatta är kanske lika sant det egentligen. Nämligen att ett bra försvar likaväl är en förutsättning för ett effektivt anfallsspel.

:::

Tråkigt så klart med de engelska lagens frånvaro i Champions Leagues kvartsfinaler. Alltför stora växlar ska inte dras på det; tillfälligheter, lottningar och sådant som går i vågor. Ändå känns det som att av de fyra engelska klubbar som deltog den här säsongen så är det bara en som kan jobba vidare i samma spår. Arsenal, Chelsea och Man City måste samtliga göra ett tänk.

Desto roligare med Europa League då där samtliga tre engelska lag igår kväll tog sig vidare till kvartsfinal. Det var inte utan dramatik i någon av matcherna så klart, men mest skrämselhicka borde rimligtvis Tottenham ha fått. De måste rimligtvis ha trott att det där cupmötet var klart redan innan avspark. Vådan av att tänka så avslöjades snabbt.

Lottning vid lunch hur som helst. Blogg om det framåt eftermiddagen eller kvällen.

:::

Be Champions!!

Det känns som om det skett något utav en förändring den här säsongen i hur engelska klubbar betraktar Europa League. Delvis beror det så klart på att det är andra engelska klubbar inblandade. Men kanske beror det också på att det faktiskt är andra managers med andra värderingar som leder dessa klubbar och formar deras inställning.

Liverpool åkte förvisso ut i förra omgången, men känslan var ändå att laget och Brendan Rodgers gjorde vad de kunde. Chelsea har kanske inte direkt imponerat men visar i alla fall betydligt mer vilja än vad Man City och Man Utd gjorde förra säsongen. Newcastle och Tottenham går båda för fullt så här långt, trots att de båda har eller har haft tuffa ligautmaningar att hantera.

Det här kan jämföras med den inställning som bland annat Aston Villa och Tottenham tidigare säsonger har visat turneringen. Martin O’Neill och Harry Redknapp har båda visat prov på riktigt typiskt gammelbrittiska värderingar gällande det europeiska cupspelet, och har inte ens brytt sig om att försöka dölja att de struntade i turneringen och endast fokuserade på Premier League och deras placering där.

:::

Det finns ett på ytan svåremotsägbart argument för varför en turnering som Europa League, eller egentligen vilken cupturnering som helst utom Champions League, ska prioriteras ned. Det vill säga det ekonomiska argumentet. Det är så mycket mer värt i ekonomiska termer för klubbar att komma bland de fyra första i ligan och kvalificera sig för Champions League, att sluta någon placering högre i ligan, att hålla sig kvar i Premier League och så vidare, än att gå långt i eller vinna en cupturnering.

Det argumentet är så klart inte fel men däremot begränsat. Men det stora problemet är att det har etablerats en falsk motsättning, i bästa fall en form av halvsanning, mellan ligaspel och cupspel. Problemställningen har formulerats som om framgångar i cupspel leder till misslyckande i ligaspel, att ett lyckat ligaspel i stort sett bara kan uppnås genom att prioritera bort cupspelet. Det har uppstått en ”antingen-eller”-dikotomi.

Detta kan man ha såväl principiella som praktiska invändningar mot. I rent principiella termer kan man så klart lite storslaget hävda att fotboll i grund och botten handlar om ära och att vinna titlar och matcher. Att mer eller mindre strunta i flera turneringar nedvärderar denna princip och förfelar i den meningen fotbollens syfte i jakten på pekuniära och kommersiella fördelar. En fotboll styrd av ekonomi snarare än ideal.

:::

Men det som bland andra Andre Villas-Boas i Tottenham har tagit fasta på och kommunicerat till sina spelare är också den praktiska aspekten. Att det faktiskt ligger ett konkret värde i för laget såväl som för de enskilda spelarna att gå för hundra procent i alla matcher som laget spelar. Stolthet är inte bara ett luftigt ideal, det är något som kan driva ett lag framåt och inspirera till bättre resultat och prestationer.

Det ligger alltså enligt Villas-Boas sätt att se på det ett värde i att gå för fullt i en turnering som Europa League. Dels handlar det om att ta tillvara viktiga lärdomar och erfarenheter från europeiskt cupspel och i det avseendet göra laget mer kompetent att hantera framtida utmaningar. Dels handlar det om att fostra lagets stolthet och vinnarkultur, att forma en attityd och inställning att alla matcher alltid ska vinnas.

Vi kan kontrastera detta med Aston Villa under Martin O’Neill och Tottenham under Harry Redknapp. Vad fick de ut av sina prioriteringar. Aston Villa slog sig aldrig in i Champions League, de var förmodligen aldrig ens riktigt nära. Vad hade de egentligen förlorat på att satsa mer på cupspelet? Harry Redknapp hade vissa framgångar med Tottenham, men vi kommer efter den här säsongen kunna konstatera att Andre Villas-Boas uppnår minst samma framgång han under sin första säsong, samtidigt som han inte väljer att prioritera bort cupspelet.

:::

Jämförelsen med Arsenal faller sig också rätt naturlig. Det är en klubb som under flera år nu uttalat har prioriterat bort det inhemska cupspelet och varit väldigt tydliga med att det är viktigare att sluta bland de fyra första i ligan. Den felaktiga ”antingen-eller”-dikotomin är här stark. Man frågar sig då vad Arsenal egentligen har fått ut av detta, hade de verkligen inte klarat av att sluta bland de fyra första om de också satsat på cupspelet?

Risken är snarare, precis som Andre Villas-Boas har konstaterat, att detta urholkar vinnarkultur. Det är helt plötsligt inte längre lika viktigt att vara bäst, det räcker att vara bland de fyra bästa. Med inställningen att det kan vara okej att förlora fotbollsmatcher följer medelmåttigheten tätt i spåren. Produkten av detta, som vi nu förmodligen sett under de tre-fyra senaste säsongerna i Champions League, tenderar att bli ”hederssamma förluster”.

Faran med detta är också målglidningen. Målsättningen justeras hela tiden nedåt, gradvis så att det blir svårt att märka. Från de väldiga ambitionerna att dominera såväl engelsk som europeisk fotboll, till att vinna ligatiteln, till att konkurrera om ligatiteln, till att kvalificera sig till Champions League, vidare till att konkurrera om att kvalificera sig till Champions League. Och så vidare i en negativ spiral.

I just precis det här avseendet delar jag helt och hållet Gliidarns uppfattning i hans gästblogg i söndags. Sikta mot stjärnorna. Målsättningen för en klubb som Liverpool måste vara att vinna ligan, inget mindre än det. Det förminskar inte betydelsen av att ta sig till Champions League. Tvärtom tror jag Liverpool, och för den delen också Arsenal, skulle märka att det skulle bli betydligt lättare att ta sig till Champions League om de faktiskt på riktigt arbetade med målsättningen att vinna ligan.

:::

Det pratas ofta om vikten av nya och kanske lite mer specifikt utländska influenser. I det här avseendet tycker jag att Andre Villas-Boas och även Michael Laudrup med Swansea den här säsongen har gjort värdefulla bidrag till engelsk fotboll. De har tydligt demonstrerat att det inte bara går, utan att det tvärtom enbart är positivt, att kombinera inhemskt och europeiskt cupspel med ett lyckat ligaspel.

De har klart och tydligt visat att det inte handlar om antingen eller. Det finns ett större värde i både och.

:::

Be Champions!!

Rapporterna som kommer ut under dagen, först och främst från The Times, är att det är fyra engelska klubbar som vore tänkta att ingå som permanenta deltagare: Arsenal, Chelsea, Man City och Man Utd. Den stora grejen är emellertid pengarna. Bara för att delta sägs alltså dessa klubbar erbjudas £175m vardera. Som en jämförelse så erhöll Chelsea cirka £47m när de i fjol vann Champions League. Fyra gånger så mycket bara för att delta med andra ord.

För Qatar skulle det vara ännu ett led i ett projekt att göra sig själva till en stormakt inom den globala fotbollen, vilket naturligtvis är ett sätt att lyfta fram och marknadsföra det egna landet i världen. De har redan tilldelats VM 2022 och de har köpt in sig i flera länder. Utöver att ha startat en ny potentiell europeisk storklubb i Frankrike så är de tröjsponsorer till Barcelona i Spanien, och i England har det cirkulerat qatarska uppköpsrykten runt såväl Arsenal som Man Utd.

Men, skämt eller verklighet, vad skulle då en sådan här ”drömliga” betyda mer konkret för den engelska och europeiska toppfotbollen? Är det faktiskt en drömidé eller är det ett projekt som snarare skulle kunna vara en mardröm?

:::

I medias rapportering utmålas drömligan som en mardröm för UEFA och FIFA och som en direkt konkurrent till inte minst då Champions League. På ytan kan man så klart ställa sig frågande till det. QDFL är som det ser ut nu tänkt att spelas under sommaren, rätt precis så som ett internationellt mästerskap gör i nuläget. Då krockar inte turneringen med Champions League, Europa League eller någon annan kontinental klubbturnering.

Möjligen skulle man kunna tycka att det först och främst kanske är FIFA:s haltande projekt VM för klubblag som skulle få det mest allvarliga slaget. Den turneringen är än så länge lite för svag i sig själv.

Men det går att se på förhållandet till Champions League på ett lite större sätt än så, nämligen som en fråga om prestige. Mycket av Champions Leagues status och ryktbarhet är baserad på att det är världens främsta turnering för klubblag. Av hävd såväl som sett till rena fakta. Men skulle det fortsätta vara fallet om det en gång vartannat år hölls en turnering mellan världens alla allra största klubbar?

Vilken klubb skulle ses som den för tillfället ”regerande mästaren”, klubben som senast vann Champions League eller klubben som senast vann Dream Football League?

Det hela beror så klart på vilken turnering som klubbarna skulle ta på störst allvar. Men om en klubb erhåller fyra gånger så mycket pengar för en turnering som för en annan så är det ett val som till stor del kommer att styras av pengarna.

:::

Också i ett annat avseende går det att se på projektet som något utav en kallsvettig mardröm. Det är onekligen enorma pengar som skulle tilldelas de klubbar som deltar, och de ekonomiska klyftorna gentemot klubbarna som inte deltar, redan stora till stor del på grund av Champions League, skulle växa till avgrundsdjupa raviner.

Det kan finnas skäl att kritisera också Champions Leagues snedfördelning av ekonomiska resurser. Men den fördelningen är ändå baserat på rättvisa och meritokratiska fotbollsbaserade principer. Placerar klubben sig högt i sin egen liga så kvalificerar den sig till Champions League, går klubben långt i Champions League så får den mer pengar. Misslyckas klubben med detta så blir det heller ingen belöning.

Enkelt och lätt att förstå, och alla klubbar har i grunden samma möjligheter inom detta system. Qatars Dream Football League erbjuder raka motsatsen till ett sådant system, dit bjuds klubbar in utan transparens och utan någon direkt koppling till sportslig prestation. Det är ett slutet system som i så måtto går emot vad som är en tämligen fundamental idrottslig princip.

Det skulle naturligtvis påverka ytterst menligt på konkurrensbalansen i de inhemska ligorna. Deltagande klubbar skulle ha en enorm fördel jämfört med alla andra klubbar. Det skulle urholka den jämnhet och spänning som gör Premier League så attraktiv som liga och i praktiken innebära en återgång till den situation med fyra stora klubbar som fanns tidigare, men i ett ännu mer extremt utformande.

Utifrån ett engelskt perspektiv kan så klart vissa konstiga effekter ses. Hur hopplöst vore det inte för exempelvis Tottenham att först på sportsliga meriter slå sig in bland de fyra bästa i Premier League för att omedelbart få se ett sådant här projekt omintetgöra deras ansträngningar? Hur mycket mer meningslöst skulle det inte uppfattas för Premier Leagues medelstora klubbar att försöka ta upp konkurrensen med de större klubbarna?

:::

Ändå finns det en reptilmässig ryggradsreaktion som har svårt att säga nej till idén om en sådan här turnering. För i grund och botten är det ju också en väldigt häftig turnering och som sådan också en attraktiv idé. Det hela kan uttryckas mycket enkelt, vem skulle inte vilja se en sådan turnering varannan sommar?

Det har aldrig riktigt funnits ett världsmästerskap för klubblag. Visst har försök gjorts och FIFA:s nuvarande turnering vill vara det men är ännu i sin linda. Den är dessutom väldigt småskalig och lever i allra högsta grad ett liv lite i skymundan, vid sidan av den ordinarie fotbollen.

Formatet lockar så klart. Under sommaren, så den ordinarie fotbollen påverkas inte alls. Mer fotboll åt folket. Till stor del påminnandes om ett riktigt VM, gruppspel och slutspel. Bara högkvalitativa fotbollsmatcher. En turnering vartannat år ökar känslan av exklusivitet, det är inte en turnering som är mer eller mindre ständigt pågående.

Jag skulle i alla fall sitta klistrad. I det avseendet är det så klart en drömidé.

:::

Det kan så klart vara skämt. Det sägs att den franska sajten Les Cahiers tidigare ska ha hittat på en sådan här idé som en form av satir över den moderna fotbollens tillstånd. Kanske letade sig den idén via omvägar hela vägen in på en engelsk tidningsredaktion utan att den därmed uppfattade någon satir.

Sådant där får man så klart vara lite försiktig med. För det farliga med dylika idéer är just att de kan spridas vidare till dem som tar idén på allvar och gör den till verklighet.

Det kan så klart visa sig vara blott ett förhandlingsknep. Klubbarnas avtal med UEFA angående fördelning av intäkter från Champions League ska omförhandlas inom en snar framtid, och den här idén skulle så klart kunna vara en röd strömming ägnad att sätta lite press på UEFA, något som gör det möjligt för klubbarna att kräva en större del av kakan.

Eller så är det på fullt blodigt allvar. Och sommaren 2015 så bevittnar vi den första drömligan mellan 24 av världens största klubbar.

:::

För övrigt så anser jag att den här versionen är bättre.

Be Champions!!

Rent sportsligt är matchen naturligtvis i praktiken körd. Att vinna borta mot Bayern är svårt nog, men att tvingas göra minst tre mål för att ta sig vidare är onekligen en uppgift som är alltför svår. Allra helst som Arsenal möter ett lag som både vet att de har råd att bara kontrollera och avvakta och samtidigt har kvaliteten att slå om till anfall med hög kvalitet.

Men det finns så klart ett annat sätt att se på kvällens uppgift. Nämligen att göra den till en så pass positiv upplevelse som möjligt inför det som återstår av ligasäsongen. Eller åtminstone minimera dess negativa verkningar. Det får inte bli någon fotbollsmässig Münchenkatastrof.

Inget lag och inga spelare tycker om att förlora eller bli förnedrade. Och även om Arsene Wenger pratar om det egna lagets fantastiska attityd så framstår Arsenal, den här säsongen likaväl som tidigare, som ett humörbaserat lag och i viss mening kanske också ett lag med bräckligt självförtroende.

Därför brottas Arsene Wenger ikväll med den inte okomplicerade uppgiften att på samma gång ställa ut ett lag med en rimlig chans att åstadkomma en godkänd prestation ikväll, samt kunna vila och rotera spelare som han anser är viktiga att ha i toppslag för i praktiken viktigare uppgifter framöver.

En knepig balansgång.

:::

Ett sätt att hålla fanan högt och ingjuta mod och tro på uppgiften i sina spelare är självfallet att uttala sig optimistiskt på presskonferensen inför matchen. Här pratade Arsene Wenger också om lagets attityd och hur det skulle kunna förstärkas mentalt av en ”stor prestation”.

Delvis lite luftprat naturligtvis, det känns som om Wenger har pratat om en sådan prestation och dess mirakulösa effekt i nära nog fem-sex år nu, men liknelsen av Arsenal efter en sådan prestation som ”ett helt annat djur” var ändå lite spännande.

Vad för slags annat djur då?

Skulle det möjligen bli en skvader? Den sagopräglade blandning av hare och tjäder som har blivit det svenska landskapet Medelpads inofficiella landskapsdjur. Det vore så klart lite typiskt. Flyfotat, bevingat och kanske lite räddhågset på en och samma gång.

(Att en hare och ett fjäderfä görs till symbol för norrlänningar, som ju gärna vill framstå som hårdast av hårda män, är så klart lite lustigt. Ett landskapsdjur ska väl i någon mening symbolisera mod och karaktär. Kanske säger det ändå något, för mitt bestående intryck så här långt är att få är så känsliga och ömtåliga som just norrlänningar.)

Eller skulle det kanske bli en heffalump? Ett stort och lite farligt djur som skulle kunna skrämma slag på vilket liten Nasse som helst. Kanske vore det lika typiskt det i och med att heffalumpen aldrig dyker upp i sagan utan är blott ett fantasifoster.

Andra idéer?

:::

Oroväckande nyheter om Jack Wilshere och skada naturligtvis.

Det ryktas ju lite olika om det där. Vissa menade att Wilshere var borta för resten av säsongen, andra att det bara handlade om några få veckor. Igår sa Wenger att han kunde vara borta i tre-fyra veckor. Nu är bara frågan om det då handlar om riktiga veckor eller Arsenalveckor.

Sedan finns så klart möjligheten att det mest är ett svepskäl för att inte spela Jack Wilshere i Champions League ikväll och för att få bort honom från det kommande landslagsuppehållet.

Jupp Heynckes pratade inför kvällens match om att han inte ville sälja något skinn innan björnen var skjuten. Men Arsenal är förmodligen inte intresserade av att skjuta några bayerska björnar ikväll.

De tänker nog lite mer på matchen mot Swansea i helgen.

:::

Be Champions!!

Det finns så klart ett mycket uppenbart område inom fotbollen där detta begrepp kan användas. Det vill säga när det gäller att värva spelare. Det finns mycket med transfermarknaden som påminner om en auktion, och normalt sett är det köparen som lägger det högsta budet som också får spelaren. Det är denna förbannelse som inte minst Chelsea och Man City har fått känna av in på bara skinnet.

Men just idag ser jag skäl att fokusera på lite mindre uppenbara områden att använda det. Strikt teoretiskt är det förvisso inte en korrekt tillämpning, men själva uttrycket, ”the winner’s curse”, känns ändå på något sätt relevant i samband med att Reading igår meddelade att klubbens manager Brian McDermott fått sparken med omedelbar verkan.

:::

Det är blott en dryg månad sedan Brian McDermott fick utmärkelsen månadens manager i Premier League. Nu får han alltså sparken. Det är lätt att göra populism av en sådan observation och med bitterhet beklaga ännu en sparkning, men ärligt talat är det svårt att säga vad som är rätt eller fel i det här fallet.

Readings resultat sedan januari har varit ytterst dåliga, och förlusterna mot Wigan och Aston Villa väldigt dyrbara. Något fungerar uppenbarligen inte och när klubbens pressmeddelande säger att ägaren Anton Zingarevich känner att en förändring var nödvändig så är det svårt att i det avseendet belägga honom med fel.

Den invändning man skulle kunna ha är att den känslan borde Zingarevich och Readings klubbledning förmodligen haft förut under säsongen, och om de skulle fatta detta beslut så borde de i så fall ha fattat det långt tidigare. Nu känns sparkningen mer som ett desperat höftskott än en genomtänkt åtgärd för att rädda klubbens Premier League-status.

För det är naturligtvis målet med beslutet. Det finns en kritik mot beslutet att sparka Brian McDermott som går ut på att han hade varit utmärkt att ha kvar som manager i The Championship. Men samtidigt är det så klart just att vara kvar i Premier League som är klubbledningens fullt förståeliga målsättning, och att resonera i linje med den kritiken vore ju att medge förlust på förhand.

Ändock känns det ju som om Brian McDermott blivit ännu en i en lång rad av offer för framgångens förbannelse.

:::

Varje manager vill naturligtvis göra ett bra jobb, och om därtill detta översätts i positiva resultat för laget så är det naturligtvis bara bra. Men det kan också medföra problem i längden.

Framgången kan bli till en fälla för en manager. För med framgång följer höjda förväntningar både från klubbledning och från supportrar. I de mer markerade fallen kan det som ena säsongen sågs som en önskedröm till nästa säsong vara en källa till missnöje.

Inte minst är detta kanske ett problem i klubbar som nyligen flyttats upp till Premier League. Säsongen dessförinnan drömdes kanske blott om möjligheten att hålla sig kvar i Premier League för att säsongen därpå sparka sin manager när laget tvingas kämpa för att hålla sig kvar. Vi har sett otaliga exempel på detta, Reading är bara det senaste i raden.

Sådan är alltså en managers ”winner’s curse”. Varje framgång innehåller även ett frö till hans undergång. Att vinna The Championship är en stor framgång, men leder till väsentligt förhöjda krav som i en högre division därtill är betydligt svårare att uppfylla.

Så för en manager mer än kanske någon annan inom fotbollen så gäller det välbekanta uttrycket ”var försiktig med vad du önskar dig”.

:::

Psykologi spelar för övrigt roll även i andra avseenden.

Inom ekonomisk psykologi visar exempelvis prospektteorin hur människor tenderar att ogilla förluster mer än de gillar vinster. Likaså tenderar människor att värdera sådant som händer närmare i tid starkare än det som hänt längre bak i tiden.

Båda dessa tendenser bidrar till att förstå varför det så ofta beslutas att sparka en manager som Brian McDermott från en klubb som Reading. Det betyder inte att det är optimalt, utan bara att det ligger i den mänskliga naturen.

:::

Tydliga Wolvesvarningar för Reading dock som alltså sparkar Brian McDermott till synes utan att ha någon ersättare klar och färdigpaketerad.

”The search for a successor will start immediately. It is hoped a new manager will be in place as soon as possible to lead the fight against potential relegation.”

Ambitionen är att beslutet ska hjälpa klubben att hålla sig kvar i Premier League. Processen bakom beslutet, och planeringen av dess genomförande, riskerar dock att underminera denna målsättning.

Särskilt förtroendeingivande låter det inte att sökandet efter en ersättare börjar nu och att det hoppas att en ny manager tillsätts ”så snart som möjligt”. Snarare låter det som amatörernas afton.

Paolo Di Canio nämns som ett tänkbart namn.

:::

Jobbigt ibland när man sitter och skriver i godan ro på en blogg, gör det klart och därefter går in och läser en av de större engelska tidningarna och omedelbart hittar detta.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/mar/11/brian-mcdermott-victim-success-reading

En känsla av bekräftelse sammanblandad med egoknäcken att de tankar man tänker rätt sällan är särskilt unika.

:::

Be Champions!!

Söndagen blev inte mindre dramatisk den. Newcastle låg under med 0-1 mot Stoke men vände och vann sedan på tilläggstid efter en strålande passning av Sylvain Marveaux. Vände och svängde gjorde också matchen på Anfield där dock matchens avgörande ögonblick kom i samband med Liverpools kvittering till 2-2 där Tottenhams försvar och målvakt fick något utav en kollektiv härdsmälta.

I FA-cupen hände det också saker. Wigans kross av Everton var naturligtvis kvartsfinalrundans stora överraskning. Tre snabba mål i första halvlek såg till att Wigan tog sig till semifinal och därefter såg lottningen till att Wigan nu har en alldeles utmärkt möjlighet att ta sig ända till final den här säsongen. Endast Millwall eller Blackburn står nu i vägen för det.

Man City besegrade helt enligt plan Barnsley på hemmaplan. Helt enligt plan gick det dock inte för Man Utd, som trots en 2-0-ledning inte orkade hålla i vare sig ledning eller spel. Chelsea hämtade upp och, även om de inte vann, ordnade alltså till ett omspel på Stamford Bridge.

Det var ett resultat eller kanske framför allt en matchbild som gjorde det motiverat, sett i ljuset av senare händelser, att ställa några hårda frågor om Man Utd och klubbens nuvarande position.

:::

Är det krisläge för Man Utds säsong?

Redan innan matchen mot Real Madrid så fanns föreställningen att utgången på den matchen skulle kunna påverka Man Utds sinnesläge under återstoden av säsongen. Med förlusten kom också farhågorna om att Man Utd kunde få svårt att rycka upp sig.

Det är helt naturliga frågor. Det är frågor som i ett sådant här läge ska ställas inte bara av omvärlden utan också av klubben själv.

Min syn var att helgens match mot Chelsea skulle vara en god indikation på hur Man Utd påverkats. Den första halvleken visade inga negativa tecken, men desto fler dök dock upp under andra halvlek, under vilken Man Utd visade upp något av den sämsta, slarvigaste och mest okoncentrerade fotboll jag sett under decennier.

Alex Fergusons förklaring efter matchen var trötthet. Men fysisk trötthet i den utsträckning som kan vara rimligt i det här läget, av matchen och säsongen, får inte professionella fotbollsspelare att inte kunna slå en passning på en meter rätt, eller ens göra en vettig rensning.

Man kunde emellertid betrakta det hela som en form utav mental trötthet. The heads were not in the game, som det brukar heta.

Det måste naturligtvis ses som oroväckande. För det kommer heller inte helt överraskande. Mike Phelan, Alex Fergusons assistent, beskrev laget som ”devastated” efter förlusten mot Real Madrid, och både Alex Ferguson och spelarna har också fortsatt älta matchen.

En match återstår nu innan ligan upphör för landslagsuppehåll. Det är mot Reading hemma. Inget annat än en vinst tjänar till om Man Utd vill bli av med farhågorna om ännu ett säsongssammanbrott.

:::

Vad är läget med Wayne Rooney?

Det hann inte gå mer än några sekunder efter att det stod klart att Wayne Rooney inte var med i startelvan mot Real Madrid innan till och med seriösa journalister twittrade frågor om vad detta betydde för Rooneys framtid i Man Utd, och om hans relation till Alex Ferguson.

Den senaste veckan har media därefter spunnit vidare på dessa helt och hållet egenproducerade frågetecken, och gjort än den ena och än den andra vinklingen på exakt samma tema.

Beslutet att inte ta ut Wayne Rooney i startelvan kan ha varit taktiskt rätt, det kan också ha varit psykologiskt fel. Oavsett vilket så var dock de här frågorna beslutets lätt insedda kostnad.

Det kan dock i sammanhanget vara värt att påpeka att det bakom dessa frågor inte ligger något annat än just att Rooney inte spelade i startelvan mot Real Madrid. Att han skulle göra ”en Rooney”, som några uttrycker det, syftandes på vad som hände för några år sedan, känns alltså förenklat och tillspetsat.

Naturligtvis ville Wayne Rooney spela. Men inget i hans beteende tyder på att han har tagit på fel sätt. Inga utbrott. Inget surande på läktaren i samband med match. Och väl på plan igen mot Chelsea så visade han all entusiasm som är möjlig att begära.

Beslutet att bänka Wayne Rooney mot Real Madrid kan så klart ha varit taktiskt, snarare än personligt. Men media tänker sällan så, de konstruerar sina berättelser utifrån personliga draman. Mer spännande så. Det ”säljer” mer, kan man också uttrycka det som.

Alex Ferguson själv har dessutom i starka ordalag sagt att där inte finns några problem och att Wayne Rooney blir kvar i klubben. Många påpekar förvisso helt riktigt att sådana uttalanden ska man inte ta på face value. Men det finns en grad av kategoriskhet och investering av personlig trovärdighet i Fergusons uttalanden för att jag ska känna att det handlar blott om ett spel för gallerierna.

Frågan är hur som helst i praktiken bordlagd under den här säsongen. Det är under sommaren som det kommer att visa sig om det alls fanns någon sanning i pratet. Blir Wayne Rooney kvar då så är frågan över.

:::

Vad betyder egentligen José Mourinhos storsinthet?

José Mourinho har onekligen inte gjort sig ett namn på att vara storsint. Hans managertid har tvärtom präglats av bitskhet, provokation, sökande av konflikt där dessa finns och skapande av konflikt där de inte förut fanns.

Men mot Man Utd har Mourinho inte alls visat upp det här. Vare sig inför eller efter de båda matcherna. Där har han tvärtom varit, till och med för ”normala” managers, ovanligt ödmjuk och storsint. Den något cyniska frågan uppstår så klart, vad i hela friden beror då detta på?

Det kan så klart vara så att han blott kännar och visar en respekt för Man Utd och kanske framför allt Alex Ferguson, som han kanske inte har för så väldigt många andra. En respekt som jag också tror är ömsesidig, av såväl manager som supportrar. En konkurrent naturligtvis, och under sin tid i Chelsea en rival, men en rival som är värd att respekteras.

Det många spekulerar i är naturligtvis att Mourinho försöker knyta vänskapliga band med den klubb som han vill, kanske till och med kommer, ta över som manager för förr snarare än senare. Han vill inte med sitt beteende alienera vare sig klubbens supportrar, klubbledningen eller Alex Ferguson själv.

Naturligtvis är detta spekulativt, men i mina ögon också en rimlig tankegång eftersom beteendet står i sådan kontrast med Mourinhos uppfattat normala beteende. Jag är mindre tveksam nu än vad jag var förut att José Mourinho kan bli Man Utds näste manager.

Med det följer dock en tråkig implikation. Nämligen att jag också är mindre tveksam än vad jag var förut att Alex Ferguson inom kort kommer att avgå som Man Utds manager.

:::

Hur påverkar förändringar i Man Utds ledningsstruktur?

Det finns andra nära förestående förändringar som kanske också pekar i den riktningen. Man Utds VD David Gill meddelade för inte länge sedan att han lämnar posten i sommar, rätt precis tio år efter det att han tillträtt. Han ersätts av Ed Woodward, som varit ansvarig för klubbens kommersiella tillväxt under Glazers ägande.

David Gill har under flera år varit en måltavla för Man Utd-supportrarnas kritik, främst för att han inte som de har önskat har fronderat mot det för dem förhatliga ägandet av Glazers. Detta är naturligtvis djupt orättvist mot Gill, och grundat i en populistisk, tendentiös och makthungrig analys.

I David Gill har Man Utd under denna tidsperiod haft en VD som varit helt och hållet förankrad i klubbens historiska ideal och värderingar. Det är också en VD med vilken Alex Ferguson har haft en god och konstruktiv relation. Istället för att kritisera Gill så hade Man Utds organiserade supportergrupper kunnat vara tacksamma för att de i honom hade en målvakt som kanske skyddade mot Glazers mer tokiga ambitioner.

Ed Woodward är på ett helt annat sätt Glazers egen man. Gill fanns i klubben innan Glazers, Woodward är luftlandsatt av dem. Woodwards arbete för klubben är naturligtvis både framstående och enastående, men också i en mer begränsad roll. Där Gill balanserade ägarvilja mot klubbideal så finns en risk att Woodward helt ensidigt värderar ägarviljan.

Mycket i klubbar och organisationer handlar också om förtroendefulla personliga relationer. Det är sådana relationer som förhindrar onödig konflikt. Långt mycket mer så än vad traditionell organisationsteori har tagit hänsyn till för övrigt. Det är alls inte säkert att Alex Ferguson kommer att känna samma relation till en ekonom och tjänsteman som Woodward som han gjort till David Gill.

Konflikter och slitningar mellan Alex Ferguson och klubbens exekutiva ledning har stört klubben innan David Gill blev VD. Det finns alltså nu en risk att sådana konflikter dyker upp igen efter att han avträtt som VD. En risk som för övrigt inte minskar om en annan manager tar över klubben.

:::

Frågorna hopar sig. Var och en för sig är inte de här frågorna nödvändigtvis så allvarliga, men det som borde oroa är alltså att frågetecknen i nuläget blir allt fler.

På omedelbar sikt är detta något som kan störa. Säsongen befinner sig i ett läge där en klubb med sikte på ligatiteln inte gynnas av frågetecken utan mest vill producera veckovisa utropstecken.

Men även om dessa frågor skulle visa sig ha en begränsad betydelse på kort sikt så lever de fortfarande kvar på längre sikt. Det är frågor som på ett sätt eller annat kommer att behöva redas ut för Man Utd inom en närastående framtid.

Man Utds framtid innehåller alltså just nu flera osäkra variabler.

:::

Be Champions!!

Inte minst kanske Liverpool vs Tottenham i ligan, rätt precis samtidigt som Man Utd vs Chelsea i FA-cupen.

Det får bli en gästblogg idag som tar sikte på Liverpool, och alltså kan ses som lite av uppsnack inför den betydelsefulla ligamatchen på Anfield.

Gästbloggar är alltid välkomna. Trevlig läsning!

/Peter

:::

Nej artikeln handlar inte om Carola Häggkvist utan om Liverpool FC. Carola är visserligen medlem i Livets Ord och Livets Ord för mig är Liverpool. Tillräckligt långsökt för att vara med på nyheterna när de växlar till vädret? En kandidat iaf. Men vem är då jag? Känd som Gliidarn i kommentatorsfältet är jag en blek kopia av mannen som vanligtvis spaltar texter här. 31 år gammal och egen företagare från skåne som nu bor i Stockholm efter några år i Umeå. Läste där Företagsekonomi 5 år (Master) inom företagsförändringar och företagskultur. Master of business development and internationalization är korrekt titel. Nog om mig nu.

Enda sen Carola sjöng den här låten på schlagerscenen, ungefär samtidigt som Premier League föddes., så har Liverpool alltså tagit fasta på texten och fångat sig själva i stormen. Många Liverpoolsupportrar vill ge skuld åt Benitez, Hicks och Gillett, Hodgson eftersom de ligger närmst i tiden  (Daglish är ju tabu), medans andra letar orsaker längre bak i tiden så som Evans och Souness. Själv är jag en sån som inte gärna vill titta bakåt eller försöka skylla på någon. Rätt eller fel men den som söker kommer att finna. Så även här och även om man till slut efter många om och men hittar var felet var, så hjälper det ju väldigt lite om vart man står idag. Energin bör alltså ligga på nuet och vad som komma skall.

:::

Så hur ska då Liverpool hitta ut ur Stormen utifrån vart de står idag? 29 poäng bakom ligaledande United efter 28 omgångar, och låter vi udda vara jämt så är det en poäng per match, och alltså 38 poäng bakom under en säsong. Att säga att det är en bra bit, är inget överdrivet konstaterande. FSG har börjat ett förändringsarbete inom klubben rent organisatoriskt och kommersiellt, lägg där till att de har tillsatt Brendan Rodgers för att driva igenom förändringar i den sportsliga sektorn i Liverpool.

För ett tag sedan kom Deloitte med uppgifter om de största fotbollsklubbar i världen ekonomiskt och att Liverpool var den enda klubb på topp-15 som inte spelade i CL visar väl att det finns ekonomiska resurser att få upp klubben till toppen igen. Den pessimistiske kan argumentera att Liverpool är bland de sämsta klubbar i Europa när det gäller att konvertera ekonomisk framgång till sportslig. Otåligheten hos en annars väldigt förstående supporterbas börjar växa och röster höjs om misslyckade värvningar, fel taktiker osv. Jag tror att den bakomliggande frågan egentligen handlar om bara är ”hur länge ska vi vänta?”

Den frågan besvaras nog egentligen bäst av Rodgers men då han inte har varit tillgänglig för mig att intervjua får jag försöka förstå mig på honom och hur jag ser hans ledarskap och slutligen kanske också bestämma mig om jag tycker han är rätt man att leda Liverpool. Många antagande är ju rent subjektiva hur man ser saker och ting så texten ska inte betraktas som faktabaserad text.

:::

Brendan Rodgers är nyss fyllda 40 år och har en karriär på fyra år bakom sig som huvudtränare för  engelska lag, åtminstone i de professionella ligorna. Han är mest känd, förutom för att vara Liverpools tränare, att lyckats att få Wales första lag i PL som tränare för Swansea. Allmän kännedom är också att han varit Chelseas ungdomstränare under Mourinhos tid som manager. Tidigare klubbar han har varit huvudtränare för är Watford och sen Reading, i kronologisk ordning.

Rodgers är en man som inte är rädd att släppa fram unga spelare. Sterling, Suso, Wisdom är tydliga exempel på detta. Ser vi till Liverpools transferpolitik under BR så vittnar detta också om att det är ungt man ska satsa. Allen, Assaidi, Borini, Coutinho och Sturridge har alla trott på Liverpools nye manager och plitat på kontrakt för klubben. Dessutom har Suarez, Skrtel, Agger, Shelvey, Sterling, Suso, Wisdom och Kelly skrivit på nya kontrakt. Detta tyder på att här finns en utarbetad plan för en stomme som ska växa in i laget i framtiden. Kort och gott, över en 5 års plan finns det en tydlig bild hur Liverpool ska se ut på planen.

Värt att nämnas är ju också att Rodgers har, med piska eller morot, fått igång spelare som Henderson och Downing, vilket var något som Dalglish aldrig mäktade med. Med tanke på vilka pengar som lades ner på dessa herrar så har förra årets debaclevärvningar fått lite substans och klubben fått lite valuta för pengarna som lades ner. Jag vill också berömma Rodgers för att ha startat respiratorn hos både Gerrard och Carragher även om den senare ganska nyligen annonserat sitt bäst före datum till den 19 maj 2013.

:::

Efter en minst sagt knackig start på ligan har Rodgers börjat få spelarna att spela det spel som han vill ska spelas, tiki-taka. Barcelonainspirerad har han tagit fasta på uttrycket ; har vi bollen kan inte motståndaren göra mål. Det är i grunden en mycket bra strategi, förutsatt att han har en trupp som känner sig bollsäker nog att kunna hålla i bollen på detta sätt, eller att man inte kommer värva Gareth Barry i framtiden.

Desto längre säsongen har gått desto bättre har Liverpool börjat hitta sina positioner och sitt nya spelsätt och fler och fler poäng har tagits så sakta men säkert har de klättrat i tabellen. Kurvan för Liverpool pekar nu alltså uppåt, inte bara kommersiellt utan även sportsligt. Rodgers har på ett halvår gjort sitt jobb mycket bra och tydligt visat hur han vill att laget ska spela fotboll och han har anammat sin transferpolitik att främja detta spelsystem.

Är Brendan Rodgers då den person jag anser Liverpool ska ha? Nej. Det är i alla fall mitt korta svar. Självklart finns där ju en massa anledningar till varför så det är väl lika bra rabbla upp dem.

:::

Det första är en organisatorisk strategi som Liverpool just nu är uppbyggt av. Den strategi som managern är ansvarig för. Alltså kan inte frågor som arenabyggen räknas in här. Det är något som jag inte ser kopplat till en viss manager ändå. Liverpool och BR själv har sagt att mået är CL. Detta irriterar mig något enormt. Inom organisationsförändring pratar man om 2 sätt av leda förändring. Hard model of change och soft model of change. Detta är i praktiken ett väldigt byråkratisk tillvägagångssätt (hard) där allting struktureras upp först och sedan ett väldigt anarkistiskt sätt (soft) där cause and effect pricipen tillämpas och man är flexibel och anpassar sig allt eftersom. Självklart kan man hitta sig själv och sin förändring någonstans mitt i mellan.

Hur som helst. Min stora irritation är målet. Varför är målet en CL-plats så viktig? Grunden som ska byggas på är att vinna PL. Dvs komma dit Man United är idag. Det måste vara det primära målet. Om inte så riskerar Liverpool att när målet är nått att infinna sig i en nöjdhet som skadar vinnarmentaliteten och fortsatta framsteg inom klubben. Jag kan inte hjälpa att en tycka att en sådan mentalitet finns i Arsenal och därför är resultaten också som de är. Kämpar ”like beavers” © Chris Kamara, för att komma till CL men slappnar sedan av lite och till slut kämpar igen för att verkligen klara sitt mål.

För det andra, om man zoomar ut lite, och tittar i ett större perspektiv. Om Liverpool nu når CL snart. Lägg därtill att de avancerar ytterligare och blir ett lag som är trea överlägset varje år men inte längre. Strategin var kanske fel från början och nått sin spets och man kommer inte längre. Då måste man rasera och börja om och kanske tappa tillbaka till där man var från början, eller nu, innan man kan komma upp igen. Då är många år ödelagda och kanske vill man inte förlora det mna har utan man kommer alltid vara en som kommer långt men inte blir bäst. Slutklämmen är väl fel fokus, fel resultat.

:::

Ska vi bryta ner strategin i mindre delar kommer vi till min andra punkt. Obalans. Liverpool idag är ett väldigt obalanserat lag. Vissa positioner finns en väldig bredd medans på andra positioner finns ingen bredd. Ett obalanserat lag kommer alltid prestera obalanserade resultat. Med bra timing kan ju i och för sig detta leda till en och annan cuptitel i längden men några ligatitlar är inte att snacka om. Jag har inget emot Coutinho och tycker han har startat väldigt bra för Liverpool men med tanke på antalet mittfältare kanske någon borde lämnat också.

:::

Zoomar man in ännu ett steg hittar man den sista biten jag stör mig på. Stolthet. Visst i några undantagsfall kan stolthet vara bra men inte hos en manager. Den stolthet jag pratar om nu kan man väl säga vara stoltheten i vem man är och vad man gör. En form av traditionalism egentligen. BR:s stolthet ligger i hans spelfilosofi, tiki-taka. Varför inte anpassa spelet efter motståndarens största svaghet? Det är precis så jag ser SAF och Man United göra. Stolt är säkert den gamle skotten men inte i en fast spelfilosofi. United är det lag som spelar mest varierat av alla lag baserat på motstånd först. Egna spelartyper som kan denna typ av fotboll som just den utmaningen (matchen) kräver bäst. De elva spelarna spelar. Punkt.

Att skeppa iväg Carroll var ett tydligt exempel på detta, principmässigt. Signalen skickades ut att ”vi kör vår grej i vått och torrt”. Avsaknad av anpassningsförmåga före och under en match. Samma  grej utspelades också under Kenny Dalglish och storsatsningar gjordes för att få spelare till ett visst spelsystem. Nu fungerade inte den satsningen och Brendan Rodgers togs in. Nu behövs ett nytt spelarmaterial för att passa dennes filosofi. Om inte den fungerar? Ja då börjar visan om. Kostsamt i både tid och pengar. Allt pga stolthet.

:::

Med allt detta sagt så kan Brendan Rodgers mycket väl vara mannen för Liverpool, men inte som han är idag. Han är ung dock och även han ska utvecklas. Jag hoppas det blir i rätt riktning. Och när han begravt sin stolthet och ändrat målen för att skapa en mer dominant vinnarkultur kan deet här bära riktigt långt.

:::

Tänkte avsluta med ett litet Liverpool-quiz bestående av nio frågor. Tre lätta, tre medel och tre svåra. Äran står på spel och som om inte det vore nog, lite extra respekt från mig. Bara det är ju ett stort incament för att wikiluska och sökmotora sig fram till rätt svar men jag hoppas ni inte kollar för mycket där eller på andra svar innan ni ger er i kast med quizet.

Lätta

1. Standard Chartered pryder Liverpooltröjornas bröst nuförtiden och innan det var det våra grannars öl. Frågan är: Vilka prydde Liverpooltröjorna innan Carlsberg?
2. 2012 bärgade Liverpool Carling Cup-titeln efter att ha slagit Cardiff i finalen på straffar. Hur många gånger har Liverpool vunnit Ligacupen?
3. En målvakt som förknippas med Liverpool är Bruce Grobbelaar. Trots sin storhet nådde han aldrig några framgångar med sitt landslag. Varför det?
Annons

Medel

1. Ian rush är Liverpools främste målskytt genom tiderna med 346 fullträffar. Frågan är: Vem ligger tvåa med 286?
2. Ian Rush som sagt. Gjorde mål allt som oftast.  Hans stora tagg i sidan, som äkta liverpoolare, var Manchester United. Hur många matcher behövde Rush på sig för att göra mål på just Man United?
3. Brendan Rodgers är Liverpools 19:e manager. Frågan är hur många av dessa 19 har varit spelande tränare för Liverpool?

Svåra

1. Sedan ombildandet av engelska ligasystemet och införandet av Premier League, The Championship, League 1 samt League 2 1992. Hur många spelare som spelat i Liverpools a-lag har spelat i samtliga fyra divisioner?
2. Lite längre ner på listan över målskyttar hittar vi Jamie Carragher med respektabla fyra mål på runt 630 matcher. Lägg därtill nio självmål. Dock är den gode Jamie unik då ett av hans mål (framåt eller bakåt) har gjorts på ett sätt som ingen annan spelare i PL har gjort. Hur?
Annons
3. En Liverpoolspelare har ett ganska fantastiskt rekord i PL. Nämligen vara den spelare som spelat flest minuter i PL utan att bli varnad eller utvisad (målvakter ej inräknade). Vilken spelare söker jag?

Med tio återstående matcher den här säsongen så ger sig nedflyttningsstriden in i ett helt avgörande skede. Fem klubbar är huvudsakligen indragna och befinner sig inom ett intervall av sju poäng; Southampton, Wigan, Aston Villa, Reading och QPR. Ett avgörande steg tas redan idag när Reading och Aston Villa möts på Madejski Stadium.

Nedflyttningsstriden är notoriskt svårbedömd. Det frestar så klart att bedöma de inblandade lagen utifrån deras prestationer hittills under säsongen, men det kan också vara en tankefälla. Olika lag presterar annorlunda när de å ena sidan spelar under enorm press, men å andra sidan till skillnad från tidigare i allt större utsträckning spelar för sina liv. De mest oväntade resultat tenderar att kunna dyka upp.

Men det kan ändå vara värt ett försök att titta på de inblandade lagens återstående spelscheman och försöka bedöma deras möjligheter. Två av de fem lagen kommer att hålla sig kvar i Premier League. Bedömningen utgår från en karaktärisering av olika matcher på en skala där en viss typ av match, beroende på svårighetsgrad, i genomsnitt kan förväntas ge allt från noll till tre poäng.

:::

Southampton (27p.) Av de tio återstående matcherna finns bara en i vilken det är rimligt att förvänta sig en vinst av Southampton, närmare bestämt mot West Ham hemma. Där finns å andra sidan två matcher där inga poäng alls är att förvänta, nämligen hemma mot Chelsea och borta mot Tottenham.

Det är alltså inte helt fel för Southampton att inledningsvis ha några poängs försprång. Från tre matcher, Reading (a), West Brom (h) samt Stoke (h), räknar jag med att de ska ta sex poäng. Och får de med sig fyra poäng från Norwich (a), Liverpool (h), Swansea (a) och Sunderland (a) så är detta också som kan förväntas.

 Om detta slår in så slutar Southampton på 40 poäng.

:::

Wigan (24p.) Wigan brukar på något sätt överleva, och även den här säsongen måste de hålla sig inom ramarna. De har två matcher där tre poäng rimligtvis kan förväntas, mot Norwich och Aston Villa hemma.

Bortamatcherna mot Man City och Arsenal är förväntade nollpoängare, även om Wigan visade förra säsongen att de är kapabla att nypa poäng också i sådana möten.

Hemmaplan mot Newcastle och Swansea borde kunna generera fyra poäng samtidigt som fyra poäng ska vara en rimlig målsättning i matcherna mot QPR (a), West Ham (a), Tottenham (h) och West Brom (a).

Matchen i sista omgången mot Aston Villa kan bli oerhört dramatisk, men om allt går som förväntat så slutar Wigan på 38 poäng.

:::

Aston Villa (24p.) Aston Villas kommande två matcher, mot Reading borta och därefter mot QPR hemma, kommer att definiera deras säsong. Det återstående spelschemat är i övrigt rätt tufft med tre matcher där noll poäng är att förvänta, hemma mot Liverpool och Chelsea samt borta mot Man Utd.

Hemmamatchen mot QPR måste vinnas och det skulle i sådana fall innebära tre poäng. Från hemmamatcherna mot Fulham och Sunderland bör Aston Villa rimligtvis kunna ta fyra poäng sammanlagt.

Då återstår fyra bortamatcher: Reading, Stoke, Norwich och Wigan i sista omgången. Den rimliga förväntningen från dessa fyra matcher är fyra poäng.

Men rimligtvis är det också i dessa matcher som Aston Villa måste höja sig över förväntningarna om de ska hålla sig kvar i Premier League, för enligt dessa beräkningar så slutar Aston Villa med 35 poäng.

:::

Reading (23p.) Med våren har Reading skakat liv i sina överlevnadshopp. Men samtidigt är det återstående spelschemat oerhört tufft, med matcher kvar mot Man Utd (a), Arsenal (a) och Man City (h).

Från dessa matcher samt från bortamatchen mot Fulham kan Reading inte förväntas ta några poäng. De tre hemmamatcherna mot Aston Villa, Southampton och QPR, samtliga så kallade sexpoängare, måste vinnas, vilket skulle ge nio poäng.

De tre återstående matcherna mot Liverpool (h), Norwich (a) samt West Brom (a) bör rimligen kunna inbringa tre poäng. Vilket inte skulle räcka för Reading som då hamnar på 35 poäng.

:::

Queens Park Rangers (20p.) QPR har det tveklöst sämsta utgångsläget av alla lag i nedflyttningsstriden. Helgens hemmamatch mot Sunderland är alltså livsviktig, och den tillsammans med matchen hemma mot Wigan är de matcher som QPR måste förväntas vinna.

Tre matcher känns väldigt svåra för QPR, nämligen mot Everton (a), Arsenal (h) samt Liverpool (a) i sista omgången. Det går inte att räkna med poäng här för QPR, även om det så klart inte är någon omöjlighet.

Hemmamatcherna mot Stoke och Newcastle bör kunna inbringa fyra poäng totalt sett. Men det är förmodligen på bortaplan som QPR:s öde avgörs, i de tre återstående matcherna mot Aston Villa, Fulham och Reading.

Tre poäng räknar jag med är rimligt från dessa matcher, men detta måste nog överträffas, för annars så avslutar QPR ligasäsongen med 33 poäng.

:::

Enligt dessa beräknade förväntningar så klarar sig alltså Southampton och Wigan kvar i Premier League, samtidigt som Aston Villa, Reading och QPR åker ned i The Championship. Tabellen förblir oförändrad.

Förväntningar är dock bara förväntningar, de kan per definition överträffas såväl som ej uppnås. De tre lagen som alltså befinner sig i nedflyttningszonen, Aston Villa, Reading och QPR, måste alltså överträffa förväntningarna för att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Störst chans till det har förmodligen Aston Villa. De har tre bortamatcher där de absolut kan ta fler poäng än de beräknade en per match; mot Reading, Stoke och Norwich. De bör även ha en rimlig chans att ta i alla fall några poäng hemma mot Liverpool och Chelsea.

Inte minst kan de se till att fortfarande ha ödet i sina egna händer fram till den sista och i så fall helt avgörande matchen i den 38:e omgången borta mot Wigan.

Vilken match det skulle bli.

:::

Dagens matcher: Everton vs Wigan (13:45/FA), Norwich vs Southampton, QPR vs Sunderland, Reading vs Aston Villa, West Brom vs Swansea, samt Man City vs Barnsley (18:30/FA).

I ligan är det alltså nedflyttningsstriden som står i fokus idag. Tre matcher har direkt bäring på den, där matchen mellan Reading och Aston Villa naturligtvis är särskilt betydelsefull. QPR är rimligtvis piskade att vinna samtidigt som Southampton har möjlighet att plocka upp värdefulla poäng.

Men det är så klart också FA-cuphelg. Kvartsfinaldags där vinnarna går till Wembley. Mycket av uppmärksamheten riktas naturligtvis mot morgondagens stormatch mellan Millwall och Blackburn, men redan dagens match mellan Everton och Wigan kan ju bli spännande. Everton är favorit men Wigan ska inte räknas bort, och ett omspel är inte orimligt.

Och skulle Barnsley på något sätt lyckas med något mot Man City, så skulle ju alla våta fantasier om cupromantik hit och dit vara omedelbart uppfyllda.

:::

Be Champions!!

(Första kvartalsanalysen av Premier League 2012/13)
(Andra kvartalsanalysen av Premier League 2012/13)

Analysen behandlar såväl offensiv som defensiv. Båda aspekterna behandlas utifrån två dimensioner: (1) Produktivitet, det vill säga hur många skott som produceras respektive släpps till, samt (2) Effektivitet, det vill säga hur många skott som krävs för att göra mål eller för att ett mål ska släppas in. Annorlunda uttryckt kan vi säga att den horisontella axeln i respektive diagram är ett kvantitetsmått samtidigt som den vertikala axeln är ett kvalitetsmått.

Varje mått är framräknat match för match snarare än på aggregerad nivå, vilket gör dem något mer precisa än vad som annars varit fallet. På så vis tas en större hänsyn till variationer i enskilda matchbilder än vad som är möjligt att göra med aggregerade mått.

:::

Defensiv effektivitet

Det gäller att läsa diagrammet rätt, därav vissa bildtexter. Önskvärt är således att befinna sig längst upp till vänster i det defensiva diagrammet, där få chanser släpps till och försvaret därtill är effektiva i att hantera dem. Det kan emellertid också vara godtagbart att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet alternativt långt upp till höger. Överlag är detta beroende på vad som är lagets styrkor, svagheter och allmänna taktik.

Värt att säga angående diagrammet är också att de röda linjerna representerar ligans genomsnitt. Därtill finns samtliga lag markerade på två punkter. I fetstil är lagets nuvarande position med samtliga 28 matcher inräknade. I kursiv stil är lagets position halvvägs in på säsongen, det vill säga i den andra kvartalsanalysen. På så vis kan vi se i vilken utsträckning det skett någon relevant förändring i lagens prestationer. Signifikanta sådana har jag markerat med särskilda pilar.

(a)   Man Utd har hittills under vårsäsongen stadigt utökat sitt poängförsprång i ligatabellen. Den gängse uppfattningen är att detta beror på lagets anfallsspel som varit synnerligen effektivt. Den defensiva analysen avslöjar emellertid att lagets försvarsspel skärpts till väsentligt sedan tiden innan jul. Ett liknande mönster återkommer alltså den här säsongen som under två-tre tidigare säsonger, ett defensivt släpphänt Man Utd under hösten som dock skärper till sig på våren.

(b)   Chelsea har gjort en motsatt resa i tabelltoppen. Från att vara inblandad i titelstriden så befinner de sig nu distanserade av de båda Manchesterlagen samt också passerade av Tottenham. Offensiven är vad som generellt brukar beskrivas som Chelseas problem, men en förklaring till de svagare resultaten visar sig här också vara att Chelseas försvar inte i samma utsträckning lyckas omintetgöra motståndarnas målchanser.

(c)    Stoke och West Ham har båda haft det trögt under vårsäsongen med svaga resultat och allmän stiltje i ligatabellen. Båda lagen grundar sitt spel på en stabil och disciplinerad defensiv, och det är också utifrån det som vi kan förstå deras relativa försämring. Båda klubbarna visar upp en avsevärd försämring sett till hur bra de är på att avstyra motståndarnas målchanser. Från att det krävts närmare 20 skott för att göra mål på Stoke så har under vårsäsongen bara krävts lite drygt tolv.

(d)   QPR har under en längre tid befunnit sig ohjälpligt sist i tabellen, och endast vinsten senast mot Southampton har gett klubben lite hopp om att kunna hålla sig kvar i Premier League. Harry Redknapp tog nyligen över som manager för QPR och har han åstadkommit något under den här tiden så har det varit att göra QPR:s defensiv betydligt tätare än förut. Det är inte defensiven som är problemet för QPR, jämfört med konkurrenterna i botten av tabellen.

:::

Offensiv effektivitet

I det här diagrammet är det dock framför allt önskvärt att befinna sig längst ned till höger, där ett lag både skapar många chanser och är effektiva när det kommer till att utnyttja dem. Det kan emellertid även vara acceptabelt att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet, alternativt högt upp till höger, beroende på hur väl ett lag i ett avseende lyckas kompensera för brister i ett annat avseende.

Här på samma sätt som i det defensiva diagrammet markeras ligans genomsnitt med röda linjer. Och på motsvarande sätt markeras lagets nuvarande position i fetstil och deras position efter andra kvartalet i kursiv stil, så att det därmed blir möjligt att se hur lagets prestation har förändrats.

(a)   Reading och Aston Villa har det gemensamt att båda lagen har skärpt till sin offensiv under vårsäsongen. För Readings del har det lett till att vad som såg ut som en säker nedflyttning under hösten nu är betydligt mindre säker. Dock så måste både Reading och Aston Villa bli bättre på att skapa chanser framåt. Slutsatsen är ändå att det inte är offensiven utan defensiven som de båda lagen framför allt måste förbättra inför återstoden av nedflyttningsstriden.

(b)   Liverpool demonstrerar klart och tydligt att köpen av framför allt Daniel Sturridge och Philippe Coutinho har varit värdefulla. Dels för deras egen produktion men också för att det hargivit lagets stora offensiva stjärna Luis Suarez ett ökat utrymme. Liverpool skapar väldigt många chanser, mest av alla i ligan, men det är först under vårsäsongen som de har blivit någorlunda effektiva i att utnyttja dem.

(c)    Newcastle har tappat i anfallsstyrka under våren, trots lagets alla värvningar i januari. Framför allt är det ett tecken på att Papiss Demba Cissé inte har lyckats fylla ut skorna tillräckligt efter den till Chelsea sålde Demba Ba. Lustigt nog så har även Chelsea blivit mindre effektiva i sitt anfallsspel efter att de värvat Demba Ba till klubben, vilket rimligtvis är raka motsatsen till förhoppningen med köpet.

(d)   Man Utd är och förblir med viss marginal det lag i Premier League som är absolut mest effektiva i sitt anfallsspel. Föga mer än sex målchanser behövs för att det ska ringa i motståndarnas målbur. Analysen visar ändå på en svaghet i Man Utds offensiva spel. Laget kan förbättras ytterligare om det höjer sin förmåga att skapa fler chanser.

:::

Några punkter är kanske särskilt intressanta inför den stundande avslutningen på ligan.

Offensivt kan vi konstatera att om klustret med Everton, Tottenham och Man City skulle kunna förbättra sin effektivitet så skulle det kunna få en betydelsefull effekt på tabellens utseende vid säsongens slut.

På motsvarande sätt går det att konstatera att det defensiva klustret med Arsenal, Liverpool och Everton skulle kunna vinna mycket rent tabellmässigt på att skärpa till sin defensiva disciplin. Det släpps in för enkla mål.

:::

Be Champions!!

Nostalgi eftersom det lär påminna Tottenham om deras senaste och hittills enda Champions League-äventyr. När de liljevita förintade de regerande europeiska mästarna och begreppet ”taxi for Maicon” myntades.

Framtid eftersom det är ett cupmöte som bör ge en god indikation på hur Tottenham rent allmänt står sig i europeisk konkurrens.

Mycket av det obrytbara Inter som vann Champions League 2010 bröt samman just i de båda matcherna mot Tottenham. Det var där som förtrollningen bröts och där Inter inte längre trodde att de var bättre än vad de kanske var.

Engelska lag har haft lite av den effekten på italienska lag under de senaste tio åren. Och Inter har väl inte riktigt återhämtat sig ännu.

Kanske ges vi ikväll också en god indikation på i vilken utsträckning som Tottenham egentligen satsar på Europa League. Trots allt har ju klubben en Champions League-plats att spela om.

Men Andre Villas-Boas har ju historik i Europa League och jag tror han ser turneringen både som en chans att vinna en förhållandevis prestigefull titel, men också som ett sätt att ge laget väsentlig erfarenhet.

Tottenham har ju också fått en förhållandevis svår lottning. Först Lyon och nu Inter. Inget tydde mot Lyon på att Tottenham inte brydde sig.

Hur som helst. Om Europa League brukar anklagas för att vara ointressant och en b-turnering, så är Tottenham mot Inter ändå ett möte som får det att klia i fotbollstarmen.

:::

Men innan Tottenham springer ut på White Hart Lane så ställs Newcastle inför vad som möjligen är en betydligt mer knepig motståndare.

Anzhi Mackhachkala, en av de nya ryska superklubbarna, på bortaplan.

Den dagestanska fotbollsklubben blev i början av 2011 till en otäck ny hybrid av privat miljardärsbygge och politiskt projekt, när miljardären Suleyman Kerimov och den dagestanske presidenten Magomedsalam Magomedov gjorde gemensam sak.

Anzhi har ett väldigt starkt facit framför allt på hemmaplan. Sju matcher i europeiskt cupspel har de spelat hemma på rysk mark, de har vunnit samtliga och släppt in endast ett mål.

Som vanligt med ryska eller före detta sovjetiska klubbar så är spelartruppen en blandning av ryskt och kanske framför allt brasilianskt.

Men spelartruppen kryddas också med välbekanta namn som Mbark Boussoufa, Yuri Zhirkov, Lassana Diarra, Emir Spahic och inte minst då Samuel Eto’o, som värvades till klubben sommaren 2011 med vad som då var världens högsta lön.

Januarifönstrets värvning av Willian från Shakhtar Donetsk säger också mycket om Anzhis fortsatta ambitioner.

Och vid sidan av planen står ingen mindre än Guus Hiddink, som hittat ännu ett exotiskt projekt han kan ta på sig, med förmodligen ett rätt tungt lönekuvert som rejäl dragkraft.

Exakt vilken uppmärksamhet det här cupmötet egentligen har illustreras kanske bäst av att det nämns med totalt en enda rubrik på både Guardian och Telegraph. Och då handlar det mest om Hatem Ben Arfa som säger att han är nöjd med Newcastles värvningar i januari.

Ändå tycker jag den här matchen är väldigt intressant.

Det är i mötet med en rysk klubb som Anzhi, snarare än i Tottenhams möte med Inter, som vi kommer se mycket av det kommande mönstret i den framtida europeiska fotbollskonkurrensen.

Med olje- och gasmiljarder i ryggen, kombinerat med UEFA:s regionala glesbygdspolitik, så kommer de ryska och tidigare sovjetiska klubbarna bli maktfaktorer inom europeiskt cupspel.

Lite av det ser vi redan i år. Shakhtar Donetsk har börjat hävda sig i Champions League. Tre ryska lag spelar dessutom i åttondelsfinalerna i Europa League, bara Premier League har lika många.

Något att bita i för Newcastle med andra ord.

:::

Chelsea hankade sig vidare mot Sparta Prag, och ställs väl inför en liknande utmaning mot Steaua Bukarest.

Med en rätt tung FA-cupmatch på spelschemat nu på söndag så kommer onekligen Chelseas prioriteringar att göras rätt klara ikväll. Och prat om Rafa Benitez rotationspolicy har redan dragit igång.

När David Luiz säger sig vara nöjd med Benitez rotation så får man rätt snabbt samma känsla som när en klubbstyrelse kommer med en så kallad ”vote of confidence”.

:::

Den omedelbara och självklara kostnaden med Alex Fergusons beslut att sätta Wayne Rooney på bänken mot Real Madrid är naturligtvis att spekulationerna i media nu surrar som galningar om en möjlig konflikt och vad som kommer att hända med Rooney efter det här.

Något som riskerar bli ett klart störningsmoment inför återstoden av den här säsongen.

Förvisso har Rooney, Man Utd och Alex Ferguson varit i sådant blåsväder förut utan att det hade en alltför negativ effekt på lagets prestation, men ändå tror jag det är viktigt att bestämt och tämligen omgående stämma i den bäcken.

Söndagens match mot Chelsea är inte minst viktig av blott det skälet.

:::

Be Champions!!

Det som är lite speciellt är att jag under åren har lagt märke till en hel del likheter och paralleller mellan å ena sidan WWE, som är wrestlingens främsta organisation, och å andra sidan Premier League. Det handlar så klart om olika saker men utspelas enligt samma mönster.

Det finns naturligtvis den större utvecklingen. Hur både wrestlingen och engelsk fotboll gick igenom en genomgripande process av mainstreaming under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och med TV-teknikens hjälp nådde en allt större marknad.

Både wrestlingen och den engelska fotbollen började runt den här tiden i allt större utsträckning att betraktas som produkter. De marknadsanpassades och har som en följd också blivit alltmer barntillåtna och politiskt korrekta i dess genomförande. Som en följd brukar en del mena att det har blivit tråkigare och att något av själen har gått förlorad.

Men också på mikronivå finns klara och tydliga likheter mellan wrestling och engelsk fotboll.

:::

Där finns till att börja med alltid två motståndare som ska gå en match mot varandra. Spänningen mellan dessa båda motståndare byggs upp inför matchen till stor del genom att de öppet kommenterar motståndaren och pratar om hur bra de själva är. Olika varianter av psykningar och trashtalk är vanligt förekommande. Matchen i sig är ett mellanspel efter vilken de båda motståndarna ännu en gång återfaller till att kommentera vad som har skett och varför.

Inte riktigt lika normaliserat som inom fotbollen, men även wrestlingen har så klart sina managers. Vanligtvis samarbetar de där med en viss typ av brottare, och deras uppgift är normalt sett att hypa sin wrestlare, störa motståndaren och ta tillvara varje tänkbar möjlighet att fuska till sin egen fördel. Inom fotbollen motsvaras kanske detta bäst av alla managers ständiga försök till mindgames och att manipulera domaren inför viktiga matcher.

Även wrestlingen har ju sina domare. Deras uppgift varierar helt i omfattning beroende på matchens förutsättningar. Men precis som inom fotbollen där domarna ofta anses ha en helt avgörande betydelse för resultatet så kan domarna också vara aktiva aktörer inom wrestlingen. De kan inom varje intrig visa sig vara köpta eller korrumperade av antingen den ene brottaren och hans manager, eller till och med av WWE:s ledning. Domaren inom wrestling spelar precis den roll som många supportrar inbillar sig att han också gör inom fotbollen.

Inom både wrestling och engelsk fotboll spelar media och kommentatorer en viktig roll. Inom wrestlingen är de en del av skådespelet, oftast med en god huvudkommentator och en ytterst osympatisk bisittare. Det blir lika mycket till ett skådespel inom fotbollen. Där finns normalt sett alltid den lite förfinade engelske kommentatorn tillsammans med en mer burdust skabrös bisittare som spottar ur sig nonsensiska självklarheter med vad som i stort sett alltid är en skotsk eller möjligen irländsk dialekt.

All wrestling är uppbyggd runt konflikten mellan good guys och bad guys, eller heels och babyfaces som de kallas internt. Gott och ont kort och gott. Inte så märkligt, teater som det trots allt är. Men samma dramaturgi är möjlig att hitta inom den engelska fotbollen, där framför allt behovet av bad guys är närmast fysiskt påtagligt. Det kan röra sig om fysiskt brutalt spelande lag (Stoke, West Ham), så kallade köpelag (Chelsea, Man City), amerikanska ägare (Liverpool, Man Utd) och så vidare.

Mot dessa ställs allt sådant som ideologiskt betraktas som representativt för ett gammalt ideal om den äkta engelska fotbollen. Ironiskt nog ofta i form av supporterägda klubbar, som aldrig varit en stor del i den engelska fotbollskulturen, walesiska klubbar som tillämpar en spanskt influerad taktik, eller i några övriga fall klubbar som bibehållit engelskheten antingen hos ägare eller managers.

För nationalismen är stark. Inom wrestlingen såväl som inom den engelska fotbollen.

:::

Sedan finns ju så klart också de lite mer humoristiska och populistiska parallellerna mellan wrestling och engelsk fotboll. Man kan ju nämligen göra liknelser mellan enskilda wrestlare och klubbar, och deras roll i utvecklingen om wrestling respektive fotboll.

Hulk Hogan/Liverpool. Enormt stor under framför allt 1980-talet och var den karaktär som förde wrestlingen in i mainstream och som lade grunden för dess enorma tillväxt. Abonnerade på tungviktstiteln under hela 1980-talet, men hade en profil som inte riktigt klarade av övergången in i 1990-talet. Fick dock en renässans under 2000-talet och utgör lite av en brygga mellan gammalt och nytt.

Macho Man/Everton. Precis som Hulk Hogan så var Macho Man stor under 1980-talet. Vid ett tillfälle växte han sig också så stark att han tog över titeln från Hogan, men han fick aldrig riktigt chansen att växa in i rollen som mästare på egen hand, och kliva ut ur Hogans skugga på egen hand. 1989 möttes de båda på Wrestlemania 5 under rubriken ”The Megapowers explode”, inte långt innan Liverpool och Everton drabbade samman i cupfinal på Wembley.

Ultimate Warrior/Leeds. När väl Hulk Hogans storhetstid började lida mot sitt slut så var frågan vem som skulle axla manteln. I början av 1990-talet var Ultimate Warrior något av ett nytt fenomen inom wrestlingen, våldsamt populär bland de yngre tittarna. Han tog också titeln från Hogan men lyckades inte föra facklan vidare. Sammanbrottet efter ett knappt år blev totalt, titeln blev inte långvarig, och det dröjde inte länge innan Ultimate Warrior försvann helt från organisationen.

Undertaker/Man Utd. Det blev till sist Undertaker som slutligen tog titeln från Hulk Hogan i början av 1990-talet. Alltsedan dess har Undertaker varit en episk närvaro i WWE. Likt Man Utd har han under sin tid inom wrestlingen tagit flera olika skepnader och genomgått flera förändringar. En sak har dock varit beständig, nämligen förmågan att alltid återuppstå. Hans facit om 19-0 på Wrestlemania, den största och viktigaste wrestlingshowen, är legendarisk, och parallellen så klart uppenbar.

Bret ”Hit Man” Hart/Arsenal. Hit Man var en av förgrundsgestalterna när WWE rustade för en ny tid efter 1980-talets ikoner. Han gick ofta under beskrivningen ”the excellence of execution” och betraktades som en tekniskt fulländad brottare. Han tog ett antal titlar men fick svårt när wrestlingen under ”the attitude era” i slutet av 1990-talet övergick till att bli mer utav skådespel än brottning. Nya wrestlare tog plats på scenen som enligt Bret Hart inte visade honom den respekt han förtjänade.

The Rock/Chelsea. En av de allra mest karismatiska nya wrestlarna var The Rock, som sedemera blivit till en av industrins allra största namn. Han var bra i ringen men hans allra främsta kännetecken var att han var lysande med mikrofonen i handen, inte helt olikt hur en viss José Mourinho en gång satte Chelsea på kartan. ”The Great One” var förvisso The Rocks tilltalsnamn på sig själv, men det är ju nära nog. Hade också en härlig fejd med Hulk Hogan i mitten av 2000-talet.

Kane/Man City. Framträdde som en särskild utmanare till Undertaker mot slutet av 1990-talet, där han presenterades som hans bror och som likaledes gavs övernaturliga krafter över liv och död. I mångt och mycket en motpol eller kopia till Undertaker, en karaktär framtagen med tanken att det krävdes något lika speciellt som Undertaker för att besegra honom. Något ironiskt så kallas förvisso Kane för ”The Big Red Machine”, men å andra sidan så har ju Man City i verkliga livet valt att kalla sin egen arena för United.

:::

Likheterna mellan wrestling och engelsk fotboll är inga tillfälligheter. Det är också så att dessa likheter har blivit allt större. Det finns några olika sätt på vilka man kan se det.

Ett är att wrestlingen rört sig alltmer mot det idrottsliga. Med det menar jag inte att det har blivit mindre uppgjort eller egentligen mindre utav teatraliska aspekter, utan endast att den har börjat ställa allt högre krav på fysisk prestanda. Den gamla tiden när brottare bara skulle vara stora är sedan ett bra tag förbi.

Ett annat är att den engelska fotbollen å sin sida har blivit till alltmer utav teater och show. En produkt är lättare att sälja om publiken engagerar sig i den och få saker engagerar lika mycket som en bra story. Fotbollen finns kvar där som själva kärnan, men omges alltmer av yttre lager av dramatik, showmanship och känsloutspel.

Är detta en dålig utveckling? Nej, inte i sig. Man får dock vara försiktig så att vi inte låter vår egen berättelse i alltför hög grad definiera hur vi faktiskt uppfattar verkligheten.

:::

Be Champions!!

Det har varit en märklig säsong så här långt för Celtic. I och med Rangers administrativa sammanbrott så har de fått klara av en ligasäsong utan sin enda naturliga fiende, och leder följaktligen den skotska ligan med 16 poäng före närmaste utmanare. I den skotska cupen har de nyligen tagit sig till semifinal, och om allt går enligt plan så lär de vinna den med.

Frånvaron av en enda seriös konkurrent på hemmaplan har kanske gett Celtic en bättre möjlighet att koncentera sig på det europeiska cupspelet. Och det blev också stor succé i gruppspelet när man på hemmaplan besegrade självaste Barcelona och därefter tog sig till slutspel i Champions League.

Väl i slutspelet så blev däremot Celtic brutalt avslöjade. Lottningen mot Juventus var förvisso alltid svår men sågs ändå som i alla fall möjlig att ta sig förbi. Ett bra resultat i hemmamötet skulle kunna ge bra förutsättningar inför returen. Men Juventus gav ingen som helst pardon. Det första målet föll efter blott några minuter och matchen slutade till sist 0-3.

Bristen på konkurrens inom skotsk fotboll har länge varit ett problem som hämmat den inhemska fotbollen. Celtic och Rangers har varit alltför dominanta och även om det möjligen på kort sikt kan ha hjälpt Celtic att slippa bekymra sig för Rangers i ligan, så är det på längre sikt inte en bra situation för skotsk fotboll.

:::

Det har i många år diskuterats om inte Celtic och Rangers snarare borde spela i den engelska ligan, det vill säga närmare bestämt i Premier League. Just med tanke på de båda klubbarnas dominans i Skottland.

Det är ett förslag som dock stött på motstånd. Befintliga maktstrukturer i form av skotska FA motsätter sig naturligtvis en sådan utveckling, och övriga klubbar i Skottland ser så klart det hela som ett sätt för storklubbarna att sätta sig på en alltför hög piedestal.

Men kanske är en del av problemet att förslaget är alltför snävt formulerat. Är det inte snarare så att den skotska fotbollen som helhet skulle må bättre rent utvecklingsmässigt av att integreras med den engelska? Det vill säga, att de skotska och de engelska ligasystemen slås samman.

I större mening kan kanske samma fråga ställas också om den walesiska och den nordirländska fotbollen. Den irländska ligan är lite av en sidofråga, Irland är inte en del av Storbritannien, men skulle kanske ändå vara aktuell. Men idén om ett brittiskt seriesystem vore värd att utreda.

:::

Ofta när den här frågan kommer på tal så görs praktiska invändningar. Jaha, men var någonstans i det engelska seriesystemet ska då de här intränglingarna placeras, och hur påverkar det redan befintliga klubbar?

För mig är inte det här så särskilt svårt. UEFA har redan utformat ett poängsystem som ligger till grund för seedning och lottning i europeiskt cupspel, och det är så klart en enkel sak att utgå från en variant av en sådan modell för att avgöra de olika klubbarnas placering.

Under en övergångsperiod går det så klart att utöka storleken på de olika divisionerna, och laborera med ett ökat eller minskat antal platser för upp- och nedflyttning. Till dess att det nya ligasystemet har satt sig.

Självklart ska i en sådan modell ingen befintlig engelsk klubb flyttas ned för att ge plats åt någon annan klubb.

Givetvis medför en sådan här reform praktiska problem. Men sådana brukar alltid kunna lösas så länge det är en bra idé som det finns en genuin vilja att genomföra.

:::

Men vilka skulle då vara de mer principiella fördelarna och nackdelarna?

Den stora fördelen som jag skulle se det är att den regionala fotbollen i högre utsträckning konkurrensutsätts, vilket främjar kvalitativ utveckling. Klubbar som lärt sig navigera i den skotska fotbollsdammen skulle tvingas utveckla sina färdigheter för att kunna hävda sig i en betydligt större damm. Inte bara klubbarna utvecklas, också spelare och tränare vinner på ett större upptagningsområde.

Självklart finns det också kommersiella fördelar för den brittiska fotbollen. Inte minst Celtic och Rangers är två oerhört publikstarka klubbar som genom möten med klubbar som Liverpool, Chelsea, Man Utd, Arsenal, Man City, Tottenham, Leeds, Newcastle med flera skulle generera ett ökat marknadsvärde. Den skotska fotbollen skulle så klart vinna på att koppla upp sig till avsevärt högre värderade TV-rättigheter.

Bortsett från mer maktpolitiska hänsynstaganden så vore en faktisk nackdel att en sammanslagning av den engelska ligan med övriga ligor skulle minska det totala antalet platser i det europeiska cupspelet. Det totala antalet platser som nu fördelas till England, Skottland, Wales och Nordirland skulle reduceras ned till blott de engelska platserna.

Men man får fråga sig vad en sådan plats egentligen är värd om kvalificeringen till den inte förbereder en klubb för deltagande på bästa möjliga sätt.

Det skulle tveklöst bli svårare för alla klubbar att kvalificera sig för europeiskt cupspel. Men om och när en klubb verkligen skulle lyckas med uppgiften, så vore de tveklöst betydligt bättre rustade att då också hantera kvaliteten och konkurrensen i det europeiska cupspelet.

Sannolikheten att Celtic då hade förlorat med 0-3 och varit hjälplösa som små barn mot Juventus i det första mötet på Celtic Park hade varit betydligt mindre. Då hade matchen ikväll förmodligen fortfarande haft betydelse, annat än att försöka hålla nere siffrorna.

:::

Jag tror dessutom det vore en reform som skulle ge Old Firm ett ökat värde. Nu känns det lite ”Jaha” om den matchen, vilket det inte skulle göra om den sattes in i ett större sammanhang.

:::

Från engelskt håll kan ju inte finnas något att klaga på. För ingen liga i världen har ju vunnit så mycket på skotska influenser som just den engelska. Men jag misstänker att skottarna är lite för stolta och trotsiga för att det här ska kunna bli verklighet.

Be Champions!!

Jag hoppas inte så blir fallet. Att kritiken av hans domarinsats stannar vid just kritik och inget annat. Alex Ferguson lär inte vara helt snäll efter matchen, men det motiverar inga lynchmobber mot en enskild domare.

All heder och respekt till Real Madrid. Ett mycket bra fotbollslag som över det här dubbelmötet höll jämna steg med Man Utd, och som vid enskilda stunder också gav prov på lite högre spetskvalitet.

Oavsett vad man anser om Cakirs beslut att visa ut Nani så är ju inte det Real Madrids fel. Det är deras jobb att göra det bästa av situationen som uppstår, och det är ju just precis vad de gör.

Klassavslut av Luka Modric.

Viktigt för Real Madrid också med ett snabbt mål efter utvisningen. Det gav Real Madrid självförtroende, tog lite av luften ur Man Utd och lät aldrig riktigt elektriciteten på Old Traffords läktare nå fram till Man Utd-spelarna efter utvisningen.

:::

Kanske talar detta för att det blir Real Madrid som nu vinner Champions League.

Två gånger har José Mourinho nu mött Man Utd på Old Trafford i en avgörande slutspelsmatch i Champions League. Båda gångerna har han lyckats knöla sig vidare med stor hjälp av ”tveksamma” domslut.

Förra gången var med Porto 2004.

:::

Nej, jag ska inte falla i fällan att efter en tung förlust börja prata eulogiskt om hur fantastiska supportrarna var ikväll.

:::

Det stora beslutet och samtalsämnet inför matchen var annars Wayne Rooneys plats på bänken.

Taktiskt kan det ha varit helt rätt. Rooneys defensiva brister i det första mötet gav Real Madrid många öppna lägen. Danny Welbeck eliminerade detta ikväll på ett framgångsrikt sätt.

Men psykologiskt och i ett större perspektiv? Nja, det kändes lite fel. Ett fullsatt och elektriskt Old Trafford. Det är i sådana matcher som Wayne Rooney normalt sett är som allra bäst.

Ett svårt beslut. Alex Ferguson sitter där han sitter därför att han har haft bollarna att fatta dem i drygt 26 år.

Fråga David Beckham och Ruud van Nistelrooy. Å andra sidan, fråga därefter i vilken klubb de inte spelade säsongen därpå.

Mattias Lönnquist var på plats i Manchester och på Old Trafford. Därifrån vill jag ha en reseberättelse som gästblogg, där han gärna får berätta hur Wayne Rooneys ”petning” uppfattades lokalt.

:::

Arsenal har nu också äran av att vara den sista engelska klubben kvar i Champions League.

:::

Resten av Man Utds säsong då?

Chelsea på söndag. Sättet den här förlusten kom till på tror jag inte kommer att vara demoraliserande för Man Utd. Tvärtom tror jag den skapar en viss harm och revanschlusta.

Man Utd var över två matcher inte ett sämre lag än Real Madrid. Tvärtom, som lag betraktat var de kanske till och med stundtals bättre.

Det är i sig bra att veta för spelarna i Man Utd, som kanske hade rätt att känna visst tvivel efter förra säsongens fiasko.

:::

Be Champions!!

Det var rätt precis tio år sedan som de båda lagen senast drabbade samman på Old Trafford. Även då kunde man säga att världen i någon mening stannade, det var en episk match på europeisk nivå.

Mycket hände under detta ögonblick när tiden stod stilla. Roman Abramovich förälskade sig i engelsk fotboll. David Beckham gjorde sin sista stora insats i en Man Utd-tröja. Och Real Madrids galacticos-influerade storhetstid tog sina sista skälvande andetag.

Världen stannar, men världen går också vidare. Både Real Madrid och Man Utd tvingades efter denna stormatch till en tid av inkubation och anpassning till nya omständigheter. Båda klubbarna tvingades släppa taget om en storhetstid för att på så vis plöja åkern för en ny.

Ikväll möts de igen. Tio år senare.

:::

Matchen ikväll är nästan omöjlig att sia om. Det kommer förmodligen bli dramatiskt, så mycket kan vi nog utgå ifrån, men i övrigt är det svårt att veta hur matchen kommer att arta sig.

Man Utd har så klart en formell fördel. Matchen spelas på Old Trafford och de har ett bortamål att gå på. Men, som José Mourinho också sa direkt efter matchen i Madrid, andra och sämre lag än Real Madrid har gjort mål på Old Trafford den här säsongen.

Real Madrid har visat, nu senast under veckan mot Barcelona men även vid flera tillfällen tidigare under säsongen, att de är som allra mest dödligt farliga när de kan kontraslå.

Kvällens matchbild kan med andra ord komma att passa dem perfekt.

Matchen i Madrid avslöjade emellertid också ett något svajigt Real Madrid-försvar som Man Utd vid flera tillfällen lyckades nysta upp. Kanske har Real Madrid lärt sig att hantera Barcelonas karusell, frågan är dock om de på samma sätt klarar av kvaliteten i Man Utds genombrottsspel.

Många pratar ju om de båda lagens anfall. Av naturliga skäl. Men kanske är det blott så enkelt att det ikväll är det lag som bäst får ordning på sitt försvarsspel som går vinnande ur cupmötet.

Michael Cox på Guardian formulerar det som att båda lagen måste ställa upp som om de vore bortalag.

:::

Matchen för tio år sedan avgjordes ju av ”den fete Ronaldo”, som Alex Ferguson förhoppningsvis lite skämtsamt valde att kalla den brasilianske anfallsikonen.

Den här matchen är ju så klart lite speciell för att den yngre Ronaldo återvänder till arenan där han utvecklades till en av världens absolut bästa fotbollsspelare.

Tio år senare vore det så klart lite typiskt om ännu en Ronaldo skulle få för sig att göra en av sitt livs matcher på Old Trafford. Oavsett vilket så betvivlar jag inte att publiken kommer få honom att känna sig välkommen tillbaka.

Men Ronaldos återkomst till trots så lär kvällens största ögonblick vara när Ryan Giggs presenteras i sin 1,000:e tävlingsmatch.

:::

Världen stannar ikväll, men självklart kommer världen att gå vidare också imorgon, oavsett kvällens resultat. Men utgör kvällens match samma skiljelinje för de båda klubbarna som var fallet för tio år sedan?

Om Real Madrid förlorar så är deras säsong i grova drag ett fiasko och i praktiken över, jakten på La Decima misslyckad, och missnöjet med José Mourinho kommer att blåsa med orkanstyrka. Det sätter naturligtvis press på dem, men imorgon är trots allt ändå en annan dag för Real Madrid. Och det kommer alltid en nästa säsong för världens största klubb.

Om Man Utd förlorar så rullar trots allt säsongen obönhörligt vidare. Redan till helgen är det kvartsfinal i FA-cupen hemma mot Chelsea, och titelstriden i Premier League tar ingen paus. Effekten av en förlust på lagets prestationer kan gå åt båda hållen, nedstämdhet eller revanschlusta. Oavsett vad så lär inte effekten vara långvarig.

Den gamla vanliga skadeglädjen kommer så klart att rullas fram. Både vad avser Man Utd men även gällande engelsk fotboll i allmänhet. Det brukar vara så när jättar faller. Olyckans kolportörer kommer att kraxa.

Men både Real Madrid och Man Utd befinner sig i ett annat läge nu än vad de gjorde 2003. Det är två lagbyggen som snarare har tiden för sig snarare än bakom sig. Detta gäller såväl vid vinst som förlust.

Det finns alltså ingen speciell symbolik i kvällens match för någon av klubbarna. Det är bara en europeisk stormatch, på en arena som kommer att knastra av elektricitet. Och båda lagen måste vinna, enbart för att ta sig till kvartsfinal.

Viktigt nog, i vad som lika gärna skulle kunna vara en final.

:::

Be Champions!!

Man City har spenderat miljarder på att förflytta sig från medelmåttighet upp till toppen av tabellen, spenderar årligen en bra bit över 100% av sin totala omsättning på spelarlöner, med en manager som konsekvent konsekvent kritiserar sin klubbledning för att inte göra mer. Det är en resa som har lyckats, Man City vann ligan förra säsongen och kommer inom överskådlig framtid också att tillhöra Premier Leagues tabelltopp.

Aston Villa å andra sidan har lämnat en period av överdrivet spenderande bakom sig. Det var under den förre managern Martin O’Neill som klubben genom spelarköp drog på sig en kostnadskostym som inte var hållbar på sikt, något som bland annat under det förra räkenskapsåret resulterade i en förlust om drygt £54m.

Randy Lerner, Aston Villas amerikanske ägare, är dock ingen arabisk shejk med socialiserade oljetillgångar att ösa pengar ur. När O’Neill vägrade anpassa sig till en försiktigare finansiell strategi, syftandes till att få lönekostnaderna under kontroll, så blev resultatet att han fick lämna klubben.

O’Neill uppnådde förvisso tre sjätteplaceringar i rad, men samtidigt var det bara tre andra klubbar i Premier League som under den här tiden spenderade mer än Aston Villa; nämligen Chelsea, Man City och Stoke.

Rent finansiellt ser Randy Lerners nya strategi ut att bära frukt. För det senaste verksamhetsåret rapporterar Aston Villa en förlust om blott £18m, med andra ord en förbättring med  36m. Detta trots minskade intäkter som en följd av en försämrad ligaposition, lägre TV-intäkter och ett sjunkande publiksnitt. Det är alltså framför allt kostnader som har skurits.

Rent fotbollsmässigt är strategin dock riskabel. Aston Villa lyckades i stora delar hålla sig utanför nedflyttningsstriden förra säsongen, men finner sig rejält insyltade den här säsongen. De är en av fem klubbar som befinner sig inom sju poäng och som konkurrerar om två platser ovanför nedflyttningsstrecket. Tre av dessa fem klubbar flyttas alltså ned.

Det är med andra ord klubbens framtid som står på spel. Kanske är det inte så konstigt att Paul Lambert har kallat alla lagets kommande matcher, inklusive kvällens mot Man City, för en cupfinal.

:::

Sedan Randy Lerner drog åt klubbens ekonomiska svångrem så har ett par managers kommit och gått. Gerard Houllier och Alex McLeish hade varsin mer eller mindre misslyckad tid i klubben. Sedan dess är känslan att Aston Villa har knutit sig på längre sikt till Paul Lambert, vad nu det egentligen betyder i dagens fotboll.

Så här långt har Paul Lambert emellertid visat sig oförmögen att vända på Aston Villas trend. Men kanske är det också att formulera hans uppgift på ett felaktigt sätt. Under den övergångsperiod som Randy Lerner har initierat är kanske den enda rimliga ambitionen för klubben att överleva i Premier League, och bygga vidare därifrån.

För Paul Lambert har onekligen ett antal tuffa utmaningar att klara av:

Han måste leda ett lag som under de senaste säsongerna konsekvent har tappat sina bästa spelare. Processen inleddes med James Milner och Gareth Barry till Man City, och har därefter följts upp av först Ashley Young och därefter Stewart Downing. Försäljningar som ingått i Randy Lerners ambition att sänka klubbens lönekostnader till 60% av omsättningen.

Förvisso har klubben värvat några tänkta ersättare, men Lamberts stora uppgift har varit att försöka integrera yngre spelare från Aston Villas akademi, som förvisso är en av landets bästa och mest produktiva. Att lyckas med detta i tider av stabilitet kan vara svårt nog, att tvingas till det i tider av förändring och nedskärning är inte en uppgift att avundas.

Lambert måste vidare försöka motivera sina befintliga äldre spelare att i det läget fortsätta ta sitt ansvar. Det kan vara svårt för individer inom organisationer som skalar ned såväl resurser som ambitioner behålla moral och motivation. Ett fenomen som också gäller professionella fotbollsspelare. Helt visst har Lambert också haft vissa konflikter med en del spelare.

I syfte att balansera finansiella restriktioner med fotbollsmässiga behov så måste Lambert också försöka förstärka klubbens internationella scouting, så att klubben på ett bättre sätt kan värva hög kvalitet till ett lägre pris och på så vis komplettera sin akademiproduktion. I det här avseendet är Christian Benteke ett bra exempel på en lyckad insats.

Samtidigt så måste Lambert också hantera omvärldens förväntningar på lagets prestation. Det var inte många år sedan som Aston Villa konkurrerade om platser i Champions League, nu får man slåss om fortsatt plats i Premier League. Det kan vara svårt att smälta. Förutsättningarna har dock förändrats, och supportrarna visar trots allt ett i sammanhanget stort tålamod.

:::

Det finns ingen manager i Premier League som skulle ha funnit dessa uppgifter och utmaningar enkla. Kvällens kollega Roberto Mancini är exempelvis betydligt mer högljudd i sitt gnäll än vad Paul Lambert är, trots förutsättningar som placerar Lamberts i evig solförmörkelse.

Allt detta måste Paul Lambert alltså klara av samtidigt som övriga konkurrenter i Premier League, i toppen av tabellen såväl som i botten av densamma, rustar och förstärker. För tillfället är alltså Paul Lamberts uppgift att få en Fiat att hävda sig på Monsa mot en uppsättning Ferraris.

:::

För ungefär två år sedan inledde Randy Lerner sin finansiella sanering av Aston Villa. Det kan vara rimligt att anta att det är ett projekt som kommer att pågå i ytterligare ungefär tre år, kanske mindre. Möjligen ska vi se och värdera Paul Lamberts huvudsakliga uppgift som att se till att Aston Villa i slutet av dessa tre år fortfarande spelar Premier League-fotboll.

Det är i och för sig möjligt att uppnå även om Aston Villa åker ur Premier League i år eller nästa. Det är ju möjligt att ta sig upp igen, vilket inte minst Newcastle har visat. Men det vore ett högst osäkert projekt, och desto mer osäkert eftersom Lerners finansiella strategi i oförändrad form inte i det läget lär medge några större investeringar.

Därför är det särskilt viktigt för Aston Villa att hålla sig kvar i Premier League, och därför är det också som Paul Lambert säger. Matchen ikväll mot Man City på Villa Park är just en cupfinal.

Aston Villa, klubben som fallit från tabelltoppen genom att tvingas hitta en kompromiss mellan sportslig framgång och finansiell hälsa. Man City, klubben som tagit sig upp i tabelltoppen genom att helt och hållet strunta i någon sådan kompromiss. Två olika resor som sagt.

Aston Villa kan bara hoppas att vägen är mödan värd.

:::

Säsongens miljonte åskådare i Premier League kommer under kvällen att befinna sig på Villa Park.

:::

Be Champions!!

:::

Ett intensivt Londonderby är nyligen avslutat och Tottenham gick därifrån med de tre poängen och halva kungariket.

Det var alls ingen strålande insats av Tottenham men de utnyttjade med iskall effektivitet de två tillfällen i första halvlek när Arsenals försvar somnade in, och därefter höll de med viss framgång i ledningen.

Tottenham har nu sju poäng ned till Arsenal på femteplatsen, och med allt råg kvar i ryggen. Ett mycket svårt läge för Arsenal att vända, som förmodligen mer i första hand bör hoppas på att ta sig förbi Chelsea.

Arsenals defensiva insats är understundom allt annat än acceptabel. Det görs inte bara misstag, de upprepas därtill med bara minuters mellanrum.

När Viasats studiogäst inför matchen apropå Arsenals taktik säger att ”försvarsspelet får man på köpet” så illustrerar detta nog rätt omedvetet en stor del av dilemmat.

Arsenals läge för att nå Champions League nästa säsong är prekärt. Samtidigt ryktas om ett Qatarskt uppköpsbud på klubben på runt £1,5bn. Något som borde sätta vissa uttalade moraliska imperativ på prov.

Vad vill Stan Kroenke kan man då fråga sig? Uttalanden därifrån att han är långsiktigt engagerad i klubben kan ju betyda såväl allt som intet i sådana här sammanhang.

Men om Arsenal tappar sin Champions League-plats, och därmed viktiga intäktsströmmar, så kanske han låter sig lockas lite mer utav tanken på att sälja klubben till en vinst om ungefär £400m.

:::

The plot thickens

En fem dagars fylleresa till Qatar. Om vi ska tro Daily Mirror, och i det här fallet känns väl de ungefär lika trovärdiga som Harry Redknapp, så var det en del av QPR:s förberedelser innan de tog en helt livsviktig trepoängare borta mot Southampton.

Mauricio Pochettino måste känna sig välkommen till Premier League. Ena helgen besegrar man de regerande ligamästarna, och en helg kort därpå förlorar man mot ligajumbon och befinner sig återigen farligt nära tabellens nedflyttningsstreck.

Samtidigt förlorade både Wigan och Reading stort. Det innebär att totalt fem klubbar längst ned i tabellen befinner sig inom sju poäng av varandra med tio matcher kvar att spela. Det artar sig med andra ord till att bli ett riktigt getingbo.

Samtidigt har Aston Villa en god chans att spela hem tre otroligt värdefulla poäng under måndagskvällen.

:::

Det har under ett par säsonger pratats en hel del om en så kallad Ligacupförbannelse, där det eller de lag som tar sig till finalen därefter går kräftgång i ligan.

Swansea verkar inte bry sig om sådana vidskepelser. En vecka efter att de tagit klubbens första större titel så besegrar de Newcastle på hemmaplan med 1-0, parkerandes säkert på tabellens övre halva.

:::

Liverpool körde över Wigan. Philippe Coutinho har så här inledningsvis visat sig vara en mycket värdefull spelare för Liverpool. Frågan är bara, apropå en diskussion i kommentarsfältet, blir han en sämre värvning för att Liverpool innan honom har värvat en fantasiljon mittfältare, likt andra spelare som Lewis Holtby blir i andra klubbar som Tottenham?

:::

Bristen på svenskar i Premier League diskuteras i Fotbollskanalen Europa ikväll, har jag förstått.

Där finns väl i nuläget Jonas Olsson och Sebastian Larsson, om jag inte glömmer bort någon. Få svenskar har det i och för sig varit i Premier League rätt länge, så varför frågan väcks nu är oklart.

Kanske är det Alex Kacaniklics petning, läs utlåning, ned till benbrytarligan och Burnley som väckt intresset. Eller möjligen Big Tastys svårigheter att faktiskt få någon speltid i ett attacklingy challenged Man City.

Själv hade jag dock hållt lite koll på Joel Ekstrand. Han är för tillfället utlånad till Watford som krigar på med goda chanser att nå Premier League nästa säsong. Ekstrand tillhör förvisso Udinese, men de båda klubbarna har ju väldigt nära samröre genom ägarna.

Watford, med Gianfranco Zola som manager, spelar en riktigt bra fotboll och har potential att bli lite av the next big thing i engelsk fotboll, såsom Blackpool, Southampton och Swansea före dem.

Varför är det då ”brist” på svenskar i Premier League?

Dels tror jag det beror på Allsvenskans försvagning. Ytterst få spelare därifrån är aktuella att omedelbart ta steget till en av världens största ligor, istället blir det första steget en mindre liga såsom den holländska. På den nivån kan det vara lätt att fastna.

Dels är frågan vad svenska spelare har att bidra med rent spelmässigt. De egenskaper som en svensk spelare normalt bidrar med motsvaras av tretton brittiska spelare på dussinet med samma eller bättre egenskaper. Då finns det ingen ekonomi att köpa spelare från Sverige.

Historia och kultur tror jag också har med saken att göra. I engelsk fotboll, likt i nordamerikansk hockey, fanns länge en misstänksamhet mot allt utländskt, och få spelare gick därför dit som proffs. I Sverige upparbetades då en tradition av att hellre röra sig mot Italien, Tyskland , Frankrike och Holland.

:::

Omgångens vinnare: Tottenham, QPR

:::

Be Champions!!

Det har varit år av smärtsamma upplevelser för Tottenham och den klubbens alla anhängare. Förlusterna på planen har varit många och bittra. Hela DVD-skivor skulle säkert kunna fyllas om man så ville. Vid sidan av planen har det också inträffat nederlag. Alltifrån en kollektiv och lasagneorsakad magsjuka till deras bästa spelare vandrandes iväg på fri transfer till den värsta rivalen.

Men Tottenham har också krupit allt närmare. Under fem av de sex senaste säsongerna så har de slutat en ynka tabellplacering nedanför Arsenal, och det är inte utan anledning som många känner att samtidigt som Arsenal är en klubb med tydliga problem, så är Tottenham å andra sidan en klubb på uppgång, eller i alla fall en klubb i harmoni.

Det känns som att vi står vid någon form av brytpunkt. Det djupa andetaget innan man kastar sig ut i det okända. Arsenals supportrar lär nog tänka och känna ungefär detsamma, även om de kanske aldrig skulle medge det öppet och i förväg. Det var på väg att hända redan förra säsongen, men då lyckades Tottenham på något oklart sätt med att sätta krokben för sig själva.

Men Tottenham känns på många sätt som en klubb som tagit ett nästa steg i sin utveckling. Och i det avseendet finns det också goda skäl att tro att förra säsongen var ett misstag som Tottenham kunde lära sig av. Och se till att det inte upprepades.

Väldigt få klubbar vinner eller lyckas uppnå sina ambitioner utan att först misslyckas i något försök. Man Utd, Liverpool, Chelsea, Man City. Ingen av dessa klubbar lyckades med detta. Den ende i modern tid som kanske har lyckats med det är Arsene Wenger. Men han lyckades å andra sidan inte hålla fast vid framgången.

:::

Derbyn mellan Arsenal och Tottenham är alltid lite speciella. Dels är det så klart ett lokalderby i begreppets allra mest precisa betydelse. Dels så är det ett derby i vilket det nästan alltid händer saker, och där många mål alls inte är någon ovanlighet.

Men det är också lite speciellt att se Arsene Wenger och Andre Villas-Boas mötas så här rakt på sak, för i vissa meningsfulla avseenden så känns de båda som varandras motsatser.

Arsene Wenger är teoretikern som mest av allt i sin managergärning verkar utgå från en idé om hur han anser att fotboll borde spelas, och hur han anser att en fotbollsklubb bör drivas. Det finns något djupt normativt över Wengers hela uppenbarelse. Allt oftare på senare tid har han hamnat i otakt med sin samtid när verklighetens krassa krav på resultat inte är samstämmiga med hans teori.

Om Andres Villas-Boas berättas ofta om hans taktikrapporter under sin tid som assistent till José Mourinho. Spelare och ledare vittnade om en enastående detaljrikedom där varenda aspekt av motståndarnas spel var nedbrutet i dess minsta beståndsdel. Men vid sidan av taktiker så har Villas-Boas i Tottenham också visat upp ännu en egenskap från Mourinhos spelbok, nämligen förmågan att motivera sina spelare till det allra yttersta.

En tydlig taktisk idé genomförd av en stark spelartrupp innehållandes en av Premier Leagues just nu allra bästa och mest formstarka spelare, och ett lag i harmoni och fyllt med självförtroende. Allt  detta är sådant som talar för att Tottenhams bästa tid är nu.

Det egentligen enda som talar emot det är historien. Och eftersom det just idag är just ett derby, så kan historien mycket väl fälla avgörandet. Men aldrig tidigare i detta derby i norra London har vi så tydligt kunnat säga att den enes död är den andres bröd.

:::

Lite symptomatiskt för det här med teoretiker respektive taktiker är Arsene Wengers förvisso något övertolkade uttalande att han inte hade någon specifik plan för Gareth Bale. Varför planera för en motståndare när man har sin egen idé om hur sitt lag bör spela fotboll?

Så går det så klart att tolka det. Ett annat sätt är kanske att se det som ett sätt att uttrycka förtroende för det egna lagets kollektiva förmåga att avväpna sin motståndare, och att inte överdriva hotet från Gareth Bale så att andra hot i motståndarlaget bortses från.

Det som emellertid bör oroa är att det finns absolut inget med Arsenals defensiv som känns stabilt nog att kunna kontrollera Gareth Bale under en hel match. Allra minst Bale uppbackad av Aaron Lennon, Moussa Dembele, Clint Dempsey, möjligen Jermain Defoe med flera.

Anfall är, som vanligt för Arsenals del, bästa försvar. Alternativt förhoppningen att Emmanuel Adebayor drabbas utav ännu ett psykbryt. Anfallet är också den enda lagdelen i vilken jag anser att Arsenal i nuläget faktiskt är starkare än Tottenham.

Vilket man aldrig hade kunnat vara ens i närheten av att säga under Arsenals storhetstid med Arsene Wenger.

:::

Jag tror inte Arsenal måste vinna ikväll. Men jag tror inte att Arsenal har råd att förlora.

Om Arsenal förlorar så tror jag inte de har någon realistisk möjlighet att komma ifatt Tottenham. Sju poäng på tio matcher ser jag inte att Tottenham släpper den här säsongen. Ett skäl till detta är just att Tottenham tappade en stor ledning förra säsongen, dock över ett större antal matcher.

Ett annat skäl är att Tottenham inte längre leds av Harry Redknapp. Det är en manager med styrkor, men det är också en manager med en tendens att kunna slänga rejäla slevar med grus i det egna lagets maskineri när det passar det egna laget som allra sämst. Detta var en stor del utav förklaringen till Tottenhams haveri förra säsongen.

Andre Villas-Boas är en betydligt lugnare karaktär i det avseendet, som sätter lagets mål före sitt eget ego. Nu har han också en spelartrupp som är beredda att lyssna på honom och hans idéer snarare än att egoistiskt skydda sina egna särintressen.

:::

Be Champions!!

Det där kan man ju normalt sett strunta i. Men det blir ju lite lustigt just idag med tanke på att det är på dagen 125 år sedan en av fotbollshistoriens mest betydelsefulla insatser. Ett brev formulerades som skulle ligga till grund för The Football League.

Det var William McGregor, direktör i Aston Villa, som den 2 mars 1888 skickade ett brev till fem klubbar: Blackburn Rovers, Bolton Wanderers, Preston North End, West Bromwich Albion samt Aston Villa självt. Det var startskottet på den allra första och den därmed mest långlivade organiserade fotbollsligan.

Dessa fem klubbar, tillsammans med sju andra klubbar som sågs som lämpliga, Wolverhampton Wanderers, Accrington Stanley, Burnley, Notts County, Stoke, Derby County och Everton, gick samman och bildade den från början tolv lag starka The Football League.

Konceptet spreds som en löpeld, geografiskt såväl som till andra idrotter. Det som idag alltså är ett världsfenomen och som vi tar närmast för givet, det vill säga fotbollens ligaspel, är alltså en engelsk innovation. Alla andra ligor är sprungna ur denna fundamentalt engelska idé.

Något som kanske kan vara värt att komma ihåg.

Vad som ligger bakom det här plastepitetet, utöver det lätt insedda och i osäkerhet grundade behovet att hävda sin egen åsikts förträfflighet genom att nedvärdera något helt annat, är förmodligen synen på Premier League som alltför präglat av ekonomiska intressen. Kanske som ett kommersiellt jippo.

Ingen liga kommer förvisso någonsin att ha ett värde på marknaden som i grund och botten inte motsvaras av kvaliteten på dess fotboll. Men oavsett detta så blir kontrasten till ekonomi komisk. För allt ligaspel utgår i grunden från klubbarnas ekonomiska intressen.

Syftet med bildandet av The Football League, fröet till William McGregors idé, var nämligen att säkerställa de engelska fotbollsklubbarnas intäkter. Innan det organiserade ligaspelet så spelades cuper av olika format, där matcherna spelades oregelbundet, alltför ofta ställdes in eller ledde till att alltför bra lag fick möta alltför svaga.

Genom att bilda en liga, med hemma- och bortamatcher, så kunde engelska klubbar garanteras stadiga intäkter genom att ett visst antal matcher per säsong, därtill mot kvalificerat motstånd, var garanterade. Samma ekonomiska logik ligger bakom varenda liga i varenda idrott.

Samma logik, viljan att garantera en stadig och växande ström av intäkter, har legat bakom alla ligabaserade reformer sedan dess. Utbrytningen av Premier League från The Football League i syfte att bättre kunna förhandla om ökade intäkter från TV-rättigheter. Bildandet och expansionen av Champions League för att i större utsträckning kunna sälja matcher mellan Europas allra största klubbar. Und so weiter.

Fotbollsklubbar är organisationer och som alla organisationer så värnar de om sin ekonomiska överlevnad och utveckling. Detta gäller alla klubbar, vare sig de är engelska, tyska, spanska eller till och med svenska. Man kan lika gärna kritisera dem för detta som man kan kritisera en anka för att den kvackar.

Ett alternativ är så klart att under dagen höja ett glas Pommac för en 125 år gammal men enastående pigg engelsk idé.

:::

Det är en riktig nyckelvecka I Man Utds säsong som inleds idag.

Först viktig ligamatch mot Norwich idag, med chans att sätta press på Man City och allra minst spela av ännu en omgång. Därefter returmöte med Real Madrid i Champions League som följs av kvartsfinal i FA-cupen mot Chelsea.

Och mitt i allt detta så kommer alltså Ryan Giggs med intill visshet gränsande sannolikhet att göra sin 1,000:e tävlingsmatch i en 23 år lång professionell karriär.

En karriär som i veckan precis gjordes minst ett år längre i och med att han skrev på ännu ett kontrakt med klubben.

Norwich blir dock ingen lätt nöt att knäcka, särskilt inte som matchen mot Real Madrid lär ligga långt fram på hjärnbarken. Icke att förglömma så är ju Norwich därtill ett av blott fyra lag den här säsongen som hittills har tagit poäng från Man Utd.

Ett positivt sinneslag lär de dessutom ha från förra omgångens sena seger mot Everton.

:::

Rafa Benitez blir kvar I Chelsea ännu ett litet tag till. Så värst mycket utrymme för andra lösningar fanns nog heller inte för Chelseas klubbledning. De är fast med vad de har.

Benitez hade ju några väl valda att säga till framför allt Chelseas supportrar, och det finns ju goda skäl att tro att de kommer att replikera idag på Stamford Bridge.

Det är möjligen den allmänna opinionens domstol. Men Benitez döms ju knappast utav en jury av jämlikar.

:::

Ödesmatch är ju ett begrepp som kastas omkring lite vårdslöst.

Men för QPR:s match borta idag mot Southampton känns det ändå lite passande. Det är en svårfrånkomlig känsla att om QPR någon gång den här säsongen ska börja hämta upp avståndet upp till nedflyttningsstrecket, så måste den resan börja idag.

Har Harry Redknapp något ess kvar i rockärmen mot sin gamla klubb?

:::

Dagens matcher: Chelsea vs West Brom, Sunderland vs Fulham, Swansea vs Newcastle, Everton vs Reading, Man Utd vs Norwich, Southampton vs QPR, Stoke vs West Ham, samt Wigan vs Liverpool (18:30).

Wigans kvällsmatch mot Liverpool kan ha rejäl bäring på nedflyttningsstriden. Om Wigan kan bevara den form de visade upp förra omgången mot Reading så har de goda möjligheter att ikväll säkra tre väldigt värdefulla poäng. Det skulle sätta rejäl press på rivalerna i botten av tabellen.

:::

Be Champions!!

Ett, Man City vinner för få matcher. Både Man City och Man Utd har förlorat precis lika många matcher. Sex matcher utgör skillnaden mellan de båda klubbarna. Sex matcher som Man Utd vunnit, och sex matcher i vilka Man City bara har fått oavgjort.

Två, Man City gör gör få mål. Defensiven förklarar onekligen inte varför Man Utd ligger före Man City i ligan. Laget har totalt släppt in 24 mål att jämföra med Man Utds 31. Man City har emellertid gjort blott 50 mål, inte en föraktfull siffra, men den måste jämföras med Man Utds 64 mål.

Detta är enkla tabellmatematiska fakta. Men av det blir vi inte så värst mycket klokare av vad detta då kan tänkas bero på. Hur kommer det sig att Man City vinner för få matcher och gör för få mål?

En enkel förklaring är kanske att det blott handlar om oflyt. Tillfälligheterna som konspirerar helt enkelt. I den här kategorin är det också möjligt att prata löst om ineffektivitet utan att för den sakens skull fundera på vad denna ineffektivitet i så fall beror på. En egenskap i det här förklaringspaketet är att det placerar orsaken utanför klubbens egna kontroll.

En annan väg att vandra är att säga att lagets anfallsspelare kort och gott är för svaga som kollektiv betraktat. Roberto Mancini har onekligen vandrat denna väg när han påstår att skillnaden utgörs av Robin van Persie. Man Utd har honom, Man City har honom inte.

En intressant teori, men om man sitter på Man Citys anfallsbesättning innehållandes Sergio Agüero, Carlos Tevez, Edin Dzeko och, under en halv säsong, Mario Balotelli, utöver andra offensiva krafter såsom exempelvis David Silva, så finns nog egentligen få skäl att klaga.

Den här bloggen kommer att lägga de här två förklaringarna åt sidan för att se om det möjligen kan vara så att Man Citys anfallsproblem skulle kunna ha en taktisk förklaring.

:::

Symptomen fanns där redan förra säsongen, när Man City trots det blev ligamästare. Målen flödade inledningsvis, och i slutänden var det just det och inget annat som avgjorde ligan. Men vad den säsongen led så sinade också Man Citys målproduktion till viss del. Motståndarna började få grepp om hur de ville anfalla.

Om vi ser till antalet skott och målchanser per match så ligger Man City högt den här säsongen. Laget skjuter i genomsnitt 17,4 gånger per match, en siffra som bara överträffas av Tottenham och Liverpool. Två andra klubbar som lustigt nog också de har problem med effektiviteten i sitt målskytte. Det är emellertid en siffra som styrker synen på Man Citys anfall som ineffektivt.

Men, den höga statistiken gällande antal skott och målchanser per match säger egentligen ingenting om kvaliteten på dessa skott och målchanser. Hur öppna och farliga är de, från vilka lägen tar Man City sina avslut? Om vi vill lära oss mer om det bör vi ta två aspekter i beaktande: Hur tenderar Man City att göra sina mål, samt hur ser Man Citys offensiva uppbyggnadsspel ut?

Om vi försöker bryta ned skillnaden i målproduktion mellan Man City och Man Utd så består den i att Man City gör betydligt färre mål än Man Utd i såväl öppet spel som på fasta situationer. Med 29 mål från öppet spel producerar Man City elva färre mål än Man City, vilket är nästan hela skillnaden. På fasta situationer gör Man City sju mål färre än Man Utds 19.

Vad är då problemet med Man Citys öppna spel? Svaret på det står att finna i karaktären på det offensiva uppbyggnadsspelet.

En kartläggning av de båda lagens passningsspel är avslöjande. Man City visar upp en annan balans mellan kort och långt spel. Med ett högre bollinnehav per match och med betydligt fler korta passningar per match, Man City slår 5% fler korta passningar i snitt per match än Man Utd, så ges bilden av ett Man City som försöker bryta ned ett samlat motstånd.

Man Utd är å sin sida inget oävet lag när det kommer till bollinnehav och ett säkert kortpassningsspel, men de har i högre utsträckning blandat in ett längre passningsspel i sitt spel än Man City, närmare bestämt cirka 13% fler långa passningar per match. Där Man City spelar mer på instick centralt så fokuserar Man Utd i högre utsträckning på inlägg.

Förra säsongens mönster återkommer med andra ord. Man City försöker anfalla centralt där motståndarna i hög utsträckning vet att anfallen kommer och en högre utsträckning av kort passningsspel ger rimligtvis motståndet mer tid att samla sitt försvarsspel.

Inget annat lag i Premier League slår färre långa passningar per match än Man City, och som en följd så får de svårt att dra isär sina motståndare. Det är ett fenomen som speglar såväl Man Citys spelarmaterial som Roberto Mancinis taktiska modell.

:::

Det talas ibland om en plan B inom fotboll, annorlunda uttryckt möjligheten att variera och hitta alternativa metoder i sitt anfallsspel. Det är förmodligen ingen tillfällighet att det är Edin Dzeko som gjort flest mål i Man City den här säsongen. Han tillför annorlunda spelaregenskaper.

Det finns två sätt att angripa ett taktiskt anfallsproblem av det här slaget.

Ett sätt är att betrakta det som ett individuellt problem och försöka åtgärda det genom att plocka in nya spelare. Det vill säga, byta ut rådande spelare mot nya som kan tillföra ny energi och utgöra ett hittills okänt hot för motståndarna i Premier League. Metoden är beprövad och stundtals framgångsrik. Myntets baksida är att effekten sällan är beständig och att karusellen då tvingas ta ett varv till.

Ett annat sätt är att se det som ett institutionellt problem och försöka skapa en taktisk flexibilitet som uppmuntrar mångfald i anfallsspelet. Svårigheten är att hitta spelartyper som kan hantera sådan komplexitet. Fördelen är att det erbjuder fler sätt att ta sig fram till öppna målchanser och gör det svårare för motståndarna att försvara sig.

Det första kan åstadkommas med kapital. Det andra kan åstadkommas genom arbete. Jag har min lilla aning om hur Man City kommer försöka lösa sitt rådande anfallsdilemma.

:::

Be Champions!!