En av mina mörkare hemligheter är att jag ända sedan mycket unga år har varit tämligen förtjust i amerikansk proffsbrottning, det vill säga wrestling. Ingen behöver förklara för mig att det är uppgjort på förhand och att det inte är idrott i det ordets rätta bemärkelse, men jag har alltid uppskattat underhållningen i spektaklet.
Det som är lite speciellt är att jag under åren har lagt märke till en hel del likheter och paralleller mellan å ena sidan WWE, som är wrestlingens främsta organisation, och å andra sidan Premier League. Det handlar så klart om olika saker men utspelas enligt samma mönster.
Det finns naturligtvis den större utvecklingen. Hur både wrestlingen och engelsk fotboll gick igenom en genomgripande process av mainstreaming under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och med TV-teknikens hjälp nådde en allt större marknad.
Både wrestlingen och den engelska fotbollen började runt den här tiden i allt större utsträckning att betraktas som produkter. De marknadsanpassades och har som en följd också blivit alltmer barntillåtna och politiskt korrekta i dess genomförande. Som en följd brukar en del mena att det har blivit tråkigare och att något av själen har gått förlorad.
Men också på mikronivå finns klara och tydliga likheter mellan wrestling och engelsk fotboll.
:::
Där finns till att börja med alltid två motståndare som ska gå en match mot varandra. Spänningen mellan dessa båda motståndare byggs upp inför matchen till stor del genom att de öppet kommenterar motståndaren och pratar om hur bra de själva är. Olika varianter av psykningar och trashtalk är vanligt förekommande. Matchen i sig är ett mellanspel efter vilken de båda motståndarna ännu en gång återfaller till att kommentera vad som har skett och varför.
Inte riktigt lika normaliserat som inom fotbollen, men även wrestlingen har så klart sina managers. Vanligtvis samarbetar de där med en viss typ av brottare, och deras uppgift är normalt sett att hypa sin wrestlare, störa motståndaren och ta tillvara varje tänkbar möjlighet att fuska till sin egen fördel. Inom fotbollen motsvaras kanske detta bäst av alla managers ständiga försök till mindgames och att manipulera domaren inför viktiga matcher.
Även wrestlingen har ju sina domare. Deras uppgift varierar helt i omfattning beroende på matchens förutsättningar. Men precis som inom fotbollen där domarna ofta anses ha en helt avgörande betydelse för resultatet så kan domarna också vara aktiva aktörer inom wrestlingen. De kan inom varje intrig visa sig vara köpta eller korrumperade av antingen den ene brottaren och hans manager, eller till och med av WWE:s ledning. Domaren inom wrestling spelar precis den roll som många supportrar inbillar sig att han också gör inom fotbollen.
Inom både wrestling och engelsk fotboll spelar media och kommentatorer en viktig roll. Inom wrestlingen är de en del av skådespelet, oftast med en god huvudkommentator och en ytterst osympatisk bisittare. Det blir lika mycket till ett skådespel inom fotbollen. Där finns normalt sett alltid den lite förfinade engelske kommentatorn tillsammans med en mer burdust skabrös bisittare som spottar ur sig nonsensiska självklarheter med vad som i stort sett alltid är en skotsk eller möjligen irländsk dialekt.
All wrestling är uppbyggd runt konflikten mellan good guys och bad guys, eller heels och babyfaces som de kallas internt. Gott och ont kort och gott. Inte så märkligt, teater som det trots allt är. Men samma dramaturgi är möjlig att hitta inom den engelska fotbollen, där framför allt behovet av bad guys är närmast fysiskt påtagligt. Det kan röra sig om fysiskt brutalt spelande lag (Stoke, West Ham), så kallade köpelag (Chelsea, Man City), amerikanska ägare (Liverpool, Man Utd) och så vidare.
Mot dessa ställs allt sådant som ideologiskt betraktas som representativt för ett gammalt ideal om den äkta engelska fotbollen. Ironiskt nog ofta i form av supporterägda klubbar, som aldrig varit en stor del i den engelska fotbollskulturen, walesiska klubbar som tillämpar en spanskt influerad taktik, eller i några övriga fall klubbar som bibehållit engelskheten antingen hos ägare eller managers.
För nationalismen är stark. Inom wrestlingen såväl som inom den engelska fotbollen.
:::
Sedan finns ju så klart också de lite mer humoristiska och populistiska parallellerna mellan wrestling och engelsk fotboll. Man kan ju nämligen göra liknelser mellan enskilda wrestlare och klubbar, och deras roll i utvecklingen om wrestling respektive fotboll.
Hulk Hogan/Liverpool. Enormt stor under framför allt 1980-talet och var den karaktär som förde wrestlingen in i mainstream och som lade grunden för dess enorma tillväxt. Abonnerade på tungviktstiteln under hela 1980-talet, men hade en profil som inte riktigt klarade av övergången in i 1990-talet. Fick dock en renässans under 2000-talet och utgör lite av en brygga mellan gammalt och nytt.
Macho Man/Everton. Precis som Hulk Hogan så var Macho Man stor under 1980-talet. Vid ett tillfälle växte han sig också så stark att han tog över titeln från Hogan, men han fick aldrig riktigt chansen att växa in i rollen som mästare på egen hand, och kliva ut ur Hogans skugga på egen hand. 1989 möttes de båda på Wrestlemania 5 under rubriken ”The Megapowers explode”, inte långt innan Liverpool och Everton drabbade samman i cupfinal på Wembley.
Ultimate Warrior/Leeds. När väl Hulk Hogans storhetstid började lida mot sitt slut så var frågan vem som skulle axla manteln. I början av 1990-talet var Ultimate Warrior något av ett nytt fenomen inom wrestlingen, våldsamt populär bland de yngre tittarna. Han tog också titeln från Hogan men lyckades inte föra facklan vidare. Sammanbrottet efter ett knappt år blev totalt, titeln blev inte långvarig, och det dröjde inte länge innan Ultimate Warrior försvann helt från organisationen.
Undertaker/Man Utd. Det blev till sist Undertaker som slutligen tog titeln från Hulk Hogan i början av 1990-talet. Alltsedan dess har Undertaker varit en episk närvaro i WWE. Likt Man Utd har han under sin tid inom wrestlingen tagit flera olika skepnader och genomgått flera förändringar. En sak har dock varit beständig, nämligen förmågan att alltid återuppstå. Hans facit om 19-0 på Wrestlemania, den största och viktigaste wrestlingshowen, är legendarisk, och parallellen så klart uppenbar.
Bret ”Hit Man” Hart/Arsenal. Hit Man var en av förgrundsgestalterna när WWE rustade för en ny tid efter 1980-talets ikoner. Han gick ofta under beskrivningen ”the excellence of execution” och betraktades som en tekniskt fulländad brottare. Han tog ett antal titlar men fick svårt när wrestlingen under ”the attitude era” i slutet av 1990-talet övergick till att bli mer utav skådespel än brottning. Nya wrestlare tog plats på scenen som enligt Bret Hart inte visade honom den respekt han förtjänade.
The Rock/Chelsea. En av de allra mest karismatiska nya wrestlarna var The Rock, som sedemera blivit till en av industrins allra största namn. Han var bra i ringen men hans allra främsta kännetecken var att han var lysande med mikrofonen i handen, inte helt olikt hur en viss José Mourinho en gång satte Chelsea på kartan. ”The Great One” var förvisso The Rocks tilltalsnamn på sig själv, men det är ju nära nog. Hade också en härlig fejd med Hulk Hogan i mitten av 2000-talet.
Kane/Man City. Framträdde som en särskild utmanare till Undertaker mot slutet av 1990-talet, där han presenterades som hans bror och som likaledes gavs övernaturliga krafter över liv och död. I mångt och mycket en motpol eller kopia till Undertaker, en karaktär framtagen med tanken att det krävdes något lika speciellt som Undertaker för att besegra honom. Något ironiskt så kallas förvisso Kane för ”The Big Red Machine”, men å andra sidan så har ju Man City i verkliga livet valt att kalla sin egen arena för United.
:::
Likheterna mellan wrestling och engelsk fotboll är inga tillfälligheter. Det är också så att dessa likheter har blivit allt större. Det finns några olika sätt på vilka man kan se det.
Ett är att wrestlingen rört sig alltmer mot det idrottsliga. Med det menar jag inte att det har blivit mindre uppgjort eller egentligen mindre utav teatraliska aspekter, utan endast att den har börjat ställa allt högre krav på fysisk prestanda. Den gamla tiden när brottare bara skulle vara stora är sedan ett bra tag förbi.
Ett annat är att den engelska fotbollen å sin sida har blivit till alltmer utav teater och show. En produkt är lättare att sälja om publiken engagerar sig i den och få saker engagerar lika mycket som en bra story. Fotbollen finns kvar där som själva kärnan, men omges alltmer av yttre lager av dramatik, showmanship och känsloutspel.
Är detta en dålig utveckling? Nej, inte i sig. Man får dock vara försiktig så att vi inte låter vår egen berättelse i alltför hög grad definiera hur vi faktiskt uppfattar verkligheten.
:::
Be Champions!!