Nostalgi och framtid i en spännande blandning ikväll när Tottenham tar emot Inter på White Hart Lane.
Nostalgi eftersom det lär påminna Tottenham om deras senaste och hittills enda Champions League-äventyr. När de liljevita förintade de regerande europeiska mästarna och begreppet ”taxi for Maicon” myntades.
Framtid eftersom det är ett cupmöte som bör ge en god indikation på hur Tottenham rent allmänt står sig i europeisk konkurrens.
Mycket av det obrytbara Inter som vann Champions League 2010 bröt samman just i de båda matcherna mot Tottenham. Det var där som förtrollningen bröts och där Inter inte längre trodde att de var bättre än vad de kanske var.
Engelska lag har haft lite av den effekten på italienska lag under de senaste tio åren. Och Inter har väl inte riktigt återhämtat sig ännu.
Kanske ges vi ikväll också en god indikation på i vilken utsträckning som Tottenham egentligen satsar på Europa League. Trots allt har ju klubben en Champions League-plats att spela om.
Men Andre Villas-Boas har ju historik i Europa League och jag tror han ser turneringen både som en chans att vinna en förhållandevis prestigefull titel, men också som ett sätt att ge laget väsentlig erfarenhet.
Tottenham har ju också fått en förhållandevis svår lottning. Först Lyon och nu Inter. Inget tydde mot Lyon på att Tottenham inte brydde sig.
Hur som helst. Om Europa League brukar anklagas för att vara ointressant och en b-turnering, så är Tottenham mot Inter ändå ett möte som får det att klia i fotbollstarmen.
:::
Men innan Tottenham springer ut på White Hart Lane så ställs Newcastle inför vad som möjligen är en betydligt mer knepig motståndare.
Anzhi Mackhachkala, en av de nya ryska superklubbarna, på bortaplan.
Den dagestanska fotbollsklubben blev i början av 2011 till en otäck ny hybrid av privat miljardärsbygge och politiskt projekt, när miljardären Suleyman Kerimov och den dagestanske presidenten Magomedsalam Magomedov gjorde gemensam sak.
Anzhi har ett väldigt starkt facit framför allt på hemmaplan. Sju matcher i europeiskt cupspel har de spelat hemma på rysk mark, de har vunnit samtliga och släppt in endast ett mål.
Som vanligt med ryska eller före detta sovjetiska klubbar så är spelartruppen en blandning av ryskt och kanske framför allt brasilianskt.
Men spelartruppen kryddas också med välbekanta namn som Mbark Boussoufa, Yuri Zhirkov, Lassana Diarra, Emir Spahic och inte minst då Samuel Eto’o, som värvades till klubben sommaren 2011 med vad som då var världens högsta lön.
Januarifönstrets värvning av Willian från Shakhtar Donetsk säger också mycket om Anzhis fortsatta ambitioner.
Och vid sidan av planen står ingen mindre än Guus Hiddink, som hittat ännu ett exotiskt projekt han kan ta på sig, med förmodligen ett rätt tungt lönekuvert som rejäl dragkraft.
Exakt vilken uppmärksamhet det här cupmötet egentligen har illustreras kanske bäst av att det nämns med totalt en enda rubrik på både Guardian och Telegraph. Och då handlar det mest om Hatem Ben Arfa som säger att han är nöjd med Newcastles värvningar i januari.
Ändå tycker jag den här matchen är väldigt intressant.
Det är i mötet med en rysk klubb som Anzhi, snarare än i Tottenhams möte med Inter, som vi kommer se mycket av det kommande mönstret i den framtida europeiska fotbollskonkurrensen.
Med olje- och gasmiljarder i ryggen, kombinerat med UEFA:s regionala glesbygdspolitik, så kommer de ryska och tidigare sovjetiska klubbarna bli maktfaktorer inom europeiskt cupspel.
Lite av det ser vi redan i år. Shakhtar Donetsk har börjat hävda sig i Champions League. Tre ryska lag spelar dessutom i åttondelsfinalerna i Europa League, bara Premier League har lika många.
Något att bita i för Newcastle med andra ord.
:::
Chelsea hankade sig vidare mot Sparta Prag, och ställs väl inför en liknande utmaning mot Steaua Bukarest.
Med en rätt tung FA-cupmatch på spelschemat nu på söndag så kommer onekligen Chelseas prioriteringar att göras rätt klara ikväll. Och prat om Rafa Benitez rotationspolicy har redan dragit igång.
När David Luiz säger sig vara nöjd med Benitez rotation så får man rätt snabbt samma känsla som när en klubbstyrelse kommer med en så kallad ”vote of confidence”.
:::
Den omedelbara och självklara kostnaden med Alex Fergusons beslut att sätta Wayne Rooney på bänken mot Real Madrid är naturligtvis att spekulationerna i media nu surrar som galningar om en möjlig konflikt och vad som kommer att hända med Rooney efter det här.
Något som riskerar bli ett klart störningsmoment inför återstoden av den här säsongen.
Förvisso har Rooney, Man Utd och Alex Ferguson varit i sådant blåsväder förut utan att det hade en alltför negativ effekt på lagets prestation, men ändå tror jag det är viktigt att bestämt och tämligen omgående stämma i den bäcken.
Söndagens match mot Chelsea är inte minst viktig av blott det skälet.
:::
Be Champions!!