Det finns inom ekonomisk psykologi ett vanligt begrepp som på engelska går under benämningen ”the winner’s curse”. Det är ett fenomen som vanligtvis uppstår i samband med auktioner och innebär att vinnaren tenderar att betala för mycket för sin vara, då det är han eller hon som också gör den högsta värderingen av varan. Köparen får förvisso varan, men till ett pris som troligen överstiger dess värde.
Det finns så klart ett mycket uppenbart område inom fotbollen där detta begrepp kan användas. Det vill säga när det gäller att värva spelare. Det finns mycket med transfermarknaden som påminner om en auktion, och normalt sett är det köparen som lägger det högsta budet som också får spelaren. Det är denna förbannelse som inte minst Chelsea och Man City har fått känna av in på bara skinnet.
Men just idag ser jag skäl att fokusera på lite mindre uppenbara områden att använda det. Strikt teoretiskt är det förvisso inte en korrekt tillämpning, men själva uttrycket, ”the winner’s curse”, känns ändå på något sätt relevant i samband med att Reading igår meddelade att klubbens manager Brian McDermott fått sparken med omedelbar verkan.
:::
Det är blott en dryg månad sedan Brian McDermott fick utmärkelsen månadens manager i Premier League. Nu får han alltså sparken. Det är lätt att göra populism av en sådan observation och med bitterhet beklaga ännu en sparkning, men ärligt talat är det svårt att säga vad som är rätt eller fel i det här fallet.
Readings resultat sedan januari har varit ytterst dåliga, och förlusterna mot Wigan och Aston Villa väldigt dyrbara. Något fungerar uppenbarligen inte och när klubbens pressmeddelande säger att ägaren Anton Zingarevich känner att en förändring var nödvändig så är det svårt att i det avseendet belägga honom med fel.
Den invändning man skulle kunna ha är att den känslan borde Zingarevich och Readings klubbledning förmodligen haft förut under säsongen, och om de skulle fatta detta beslut så borde de i så fall ha fattat det långt tidigare. Nu känns sparkningen mer som ett desperat höftskott än en genomtänkt åtgärd för att rädda klubbens Premier League-status.
För det är naturligtvis målet med beslutet. Det finns en kritik mot beslutet att sparka Brian McDermott som går ut på att han hade varit utmärkt att ha kvar som manager i The Championship. Men samtidigt är det så klart just att vara kvar i Premier League som är klubbledningens fullt förståeliga målsättning, och att resonera i linje med den kritiken vore ju att medge förlust på förhand.
Ändock känns det ju som om Brian McDermott blivit ännu en i en lång rad av offer för framgångens förbannelse.
:::
Varje manager vill naturligtvis göra ett bra jobb, och om därtill detta översätts i positiva resultat för laget så är det naturligtvis bara bra. Men det kan också medföra problem i längden.
Framgången kan bli till en fälla för en manager. För med framgång följer höjda förväntningar både från klubbledning och från supportrar. I de mer markerade fallen kan det som ena säsongen sågs som en önskedröm till nästa säsong vara en källa till missnöje.
Inte minst är detta kanske ett problem i klubbar som nyligen flyttats upp till Premier League. Säsongen dessförinnan drömdes kanske blott om möjligheten att hålla sig kvar i Premier League för att säsongen därpå sparka sin manager när laget tvingas kämpa för att hålla sig kvar. Vi har sett otaliga exempel på detta, Reading är bara det senaste i raden.
Sådan är alltså en managers ”winner’s curse”. Varje framgång innehåller även ett frö till hans undergång. Att vinna The Championship är en stor framgång, men leder till väsentligt förhöjda krav som i en högre division därtill är betydligt svårare att uppfylla.
Så för en manager mer än kanske någon annan inom fotbollen så gäller det välbekanta uttrycket ”var försiktig med vad du önskar dig”.
:::
Psykologi spelar för övrigt roll även i andra avseenden.
Inom ekonomisk psykologi visar exempelvis prospektteorin hur människor tenderar att ogilla förluster mer än de gillar vinster. Likaså tenderar människor att värdera sådant som händer närmare i tid starkare än det som hänt längre bak i tiden.
Båda dessa tendenser bidrar till att förstå varför det så ofta beslutas att sparka en manager som Brian McDermott från en klubb som Reading. Det betyder inte att det är optimalt, utan bara att det ligger i den mänskliga naturen.
:::
Tydliga Wolvesvarningar för Reading dock som alltså sparkar Brian McDermott till synes utan att ha någon ersättare klar och färdigpaketerad.
”The search for a successor will start immediately. It is hoped a new manager will be in place as soon as possible to lead the fight against potential relegation.”
Ambitionen är att beslutet ska hjälpa klubben att hålla sig kvar i Premier League. Processen bakom beslutet, och planeringen av dess genomförande, riskerar dock att underminera denna målsättning.
Särskilt förtroendeingivande låter det inte att sökandet efter en ersättare börjar nu och att det hoppas att en ny manager tillsätts ”så snart som möjligt”. Snarare låter det som amatörernas afton.
Paolo Di Canio nämns som ett tänkbart namn.
:::
Jobbigt ibland när man sitter och skriver i godan ro på en blogg, gör det klart och därefter går in och läser en av de större engelska tidningarna och omedelbart hittar detta.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/mar/11/brian-mcdermott-victim-success-reading
En känsla av bekräftelse sammanblandad med egoknäcken att de tankar man tänker rätt sällan är särskilt unika.
:::
Be Champions!!